Gränna


Fil:Suecia Gränna.jpg.]]
Fil:View of Gränna.jpg 2005.]]
Fil:Utsikt över Gränna.JPG]]
Gränna är en tätort i norra delen av Jönköpings kommun i Jönköpings län, belägen vid Vätterns östra strand mittemot Visingsö.
Vätterleden, en del av motorvägen E4, byggdes i etapper 1960–1974 längs höjdområdet ovanför Gränna. Vid motorvägen, cirka 2,5 km norr om Gränna, finner man den mäktiga slottsruinen Brahehus med sin rastplats. Rakt ovanför Gränna finns Grännaberget med 'Grännabergets Friluftsmuseum', som bland annat är startpunkt för vandringslederna John Bauerleden till Huskvarna och Holavedsleden till Tranås. Vid utfarten söderut ligger det rikskända Gyllene Uttern.
Gränna är berömt för sina fruktodlingar och sin polkagristillverkning. Härifrån utgår också färja till Visingsö, vilket sammantaget gör Gränna till en livligt frekventerad turiststad sommartid. Bebyggelsen i de centrala delarna utgörs mest av äldre trävillor, inte sällan med trädgårdar som drar fördel av ortens goda klimat.
Brahegatan, som fram till 1970-talet var Riksväg 1, Sverige mellan Helsingborg och Stockholm, kantas av kulturhistoriskt intressant träbebyggelse. Den är tämligen smal och har mycket trafik under sommaren, då Grännas belägenhet – i princip klättrande på bergets sluttning mot Vättern – tvingar all turisttrafik att utnyttja den. I Gränna ligger Grennaskolan som är en av Sveriges tre riksinternatskola.
Gränna hamn har byggts ut med en badlagun och ett antal sommarrestauranger och en stor campinganläggning med c:a 400 bil- och tältplatser och 27 stugor för uthyrning. I hamnen utspelar sig varje år sedan 2007 allsångsevenemanget Allsång i Gränna hamn. Strax söder om Gränna ligger Röttle by och vid gamla E4 Gränna Glasbruk.

Historia


Staden grundades 1652 under namnet "Brahe-Grenna" av greve Per Brahe d.y. Brahe-Grenna var Sveriges första och enda feodalstad, grundad med greve snarare, än kungliga stadsprivilegier.
När 1862 års kommunalförordningar trädde i kraft år 1863 utgjorde Gränna stad en egen kommun, ''Gränna stad''. Stadsprivilegierna medförde att Gränna hade egen rådstuvurätt (rådhusrätt) och att tullavgift togs upp på alla varor som fördes in i staden från den kringliggande landsbygden. Lite söder om Gränna, försiktigtvis utanför tullarna, låg avrättningsplatsen med det beskrivande namnet – Galgen. Vid den första av 1900-talets riksomfattande kommunreformer i Sverige år 1952 förenades Gränna landskommun med staden.

Kända personer från Gränna


Salomon August Andrée - ingenjör, ballongfarare
Alf Svensson - tidigare ordförande för Kristdemokraterna (Sverige)

Gränna i populärkultur


I Ingemar Bergmans film Smultronstället från 1957 besöker Dr Borg med sällskap Gränna och värdshuset Gyllene Uttern. Mackägare Åkerman (Max von Sydow) fäller kommentaren "''Vi kan va rätt spanska, fast vi bor i Gränna''".
I ett avsnitt av 1969 års adventskalender, ''Herkules Jonssons storverk'', är Herkules och hans far på resande fot och när de passerar Gränna stannar de och går till tandläkaren i ett litet rosa hus på Bergsgatan, Gränna.
Då Niklas Strömstedt skrev texter på svenska till musikalen ''Mamma Mia!'' ersattes Glasgow med Gränna som den ort som sångaren telefon från i sångtexten till sången ''Super Trouper (sång)''.

Befolkningsutveckling

Se även


Gränna socken

Källor


Fotnoter

Externa länkar


http://www.jonkoping.se Jönköpings kommun
Kategori:Gränna
Kategori:Tätorter i Sverige
bg:Грена (град)
de:Gränna
en:Gränna
es:Gränna
fr:Gränna
hr:Gränna
it:Gränna
nl:Gränna
no:Gränna
nn:Gränna
pl:Gränna
pt:Gränna
ro:Gränna
tr:Gränna
vo:Gränna

Göta kanal


Göta kanal är en 190,5 km lång kanal som sedan 1832 löper genom Götaland i Sverige. Därav är 87,3 km grävd och sprängd kanal. Nivåskillnaden är 91,8 m. Tillsammans med Trollhätte kanal och Göta älv bildar Göta kanal en 390 km lång vattenväg tvärs genom Sverige, från Östersjön till Kattegatt. Totalt har kanalen 58 slussar. Den är Sveriges största byggnadsprojekt genom tiderna. Göta Kanal är systerkanal till Caledonian Canal i Skottland, som också ritades av Thomas Telford.

Sträckning


Göta kanal sträcker sig från Sjötorp (Mariestad) vid Vänerns östra strand i Västergötland, via sin högsta punkt, sjön Viken (sjö) till Vättern, via Boren, Roxen och mynnar sedan ut i Slätbaken, mellan Söderköping och Mems slott i Östergötland. På denna sträcka finns sammanlagt 58 slussar. De i Tåtorp och Borensberg är än idag handdrivna, Klämmans sluss används normalt inte, och de övriga är automatiserade. Det finns också två akvedukter längs kanalen, en i Ljungsbro och en utanför Borensberg.
Göta kanal kallas ibland för "Sveriges blå band". Den kallas också skämtsamt för "skilsmässodiket" eftersom diskussioner kan uppstå vid slussning. Bergs slussar utanför Linköping är Göta kanals största sevärdhet och turistmål. Det var i dammen i Berg, Linköpings kommun som en av båtarna körde upp på land i filmen Göta kanal (film) och det var vid Carl Johans slussar som en slussvakt (Bertil Norström) sa på klingande östgötska "Hörru du din galning vad gör du!" På Göta Hotell i Borensberg utspelas en scen.

Historia


Så vitt man vet var biskop Hans Brask den förste som 1525 föreslog en kanal som skulle förbinda Vättern med Vänern och därmed skapa en direkt förbindelse mellan Östersjön och Kattegatt för att slippa Öresundstullen och besvär med Hansan.
File:Baltzar Bogislaus von Platen Svenska industriens män.jpg
Den 12 april 1810 fick Baltzar von Platen (1766-1829) tillstånd att bygga kanalen. I maj 1810 togs de första spadtagen vid Motala. Med hjälp av ett förberedande förslag av vattenbyggaren Daniel af Thunberg från 1780-talet som i stort sett följdes av Thomas Telford stakades kanalen ut. Den var tänkt att göra det möjligt för de skepp som annars var tvungna att färdas genom Öresund eller danska vatten - och därmed även betala Öresundstullen till Danmark för att ta sig mellan Kattegatt och Östersjön - att istället kunna färdas genom Sverige. Det brittiska mudderverk som muddrade sjöbottnarna var i behov av reparationsarbeten då det togs i bruk, vilket medförde att AB Motala Verkstad anlades.
Kanalen öppnades 26 september 1832 till en kostnad av 9 miljoner riksdaler (ca 13,5 miljarder kr i 2005 års penningvärde, omräknat efter konsumentpriser. Notera att det är svårt att jämföra penningvärden med 1820-talet, BNP/capita räknat i varor var mycket lägre, det vill säga samma vara var värdefullare än nu. Som % av landets BNP var kanalen enormt dyr). 58 000 indelningsverket soldater från 16 olika regementen arbetade med grävningen. En mindre del av arbetsstyrkan bestod av ryska desertörer som frivilligt hade anslutit sig och privata arbetare. De gjorde tillsammans 7 miljoner dagsverken med kanalen. Ett dagsverke varade 12 timmar. Grävningen av kanalen utfördes till största delen för hand med plåtskodda träspadar. Tage Danielsson har skrivit en dikt som heter ''De händer som grävde på Göta Kanal''. Baltzar von Platen fick aldrig se Göta kanal färdig eftersom han dog 1829. Kanalen invigdes av Karl XIV Johan. Invigningsmiddagen för 300 inbjudna gäster och ett fyrverkeri kostade kanalbolaget 10 837 riksdaler.

Samhällsbetydelse


Fil:Motala_verkstad,_september_1992,_bild_3..jpg vid Göta kanal.]]
Fil:Motala verkstad och Göta kanal, hösten 1992..jpg vid Göta kanal som tillkom 1815 och arbetarbostaden i bakgrunden som tillkom hundra år senare.]]
Sin storhetstid hade kanalen under ett halvsekel i den tidiga industrialismen i Sverige. Vid sidan av uppgiften som transportled från kust till kust innebar kanalen en möjlighet till tyngre transporter och effektiv godsbefordran i ett i våra ögon närmast väglöst land. Kanalen blev bestämmande för lokaliseringen av ett flertal industrier av vilka Motala Verkstad är en av de mest betydelsefulla men kanalen borde i helt avgörande grad även stimulerat verksamheten i såväl Göteborg (Lindholmens varv etc) som i Stockholm (Samuel Owens verkstäder etc).
Ska betydelsen av Göta kanal förringas måste man bortse ifrån att kanalfrakterna faktiskt var stora sett mot den tidens samlade transportarbete. Totalt uppnådde godsmängden 100 000 ton per år och först på 1870-talet överträffades denna volym av järnvägen. Järnvägens tillkomst innebar samtidigt att kanalfrakterna i ett slag minskade med 80 % och var nu begränsade till endast tre typer av last - skogsprodukter, kol och malm, vilka inte behövde snabb transport. Såväl passagerar- och godstrafiken stagnerade och återhämtade sig aldrig. Öresundstullen avskaffades i och med Öresundstraktaten 1857. Göta Kanal fick nya men kortvariga uppsving i samband med avspärrningsperioderna under första och andra världskriget, då farvattnen utanför svenska västkusten och delar av Östersjön var minerade.
Även om kanalfrakterna minskade behöll kanalen sin betydelse för sjöfrakter till kuststäder vid de stora sjöarna, på 1930-talet dock med allt större konkurrensen från buss- och lastbilstrafik. Efter 1950 avtog nyttotrafiken snabbt och med undantag av Trollhätte kanal återstod snart endast turisttrafiken. Fritidsbåt snabba tillväxt under 1970-talet väckte Göta kanal ur sin törnrosasömn: Kanalen rustades upp och turisterna, som så smått hade börjat intressera sig för kanalen redan under 1920-talet, kom i allt större skaror. På senare år har Göta Kanalbolag gjort stora satsningar på att återskapa den gamla kanalmiljön, och idag är kanalen ett av Sveriges mest värdefulla kulturhistoriska objekt. Kanalen fick 2007, samma år som den firade 175-årsjubileum, flest röster i två omröstningar om Sveriges sju underverk.
2007 gick cirka 10 passagerarfartyg i regelbunden trafik längs kanalen, som då passerades av ungefär 5 200 fritidsbåtar. Under högsäsong tar det cirka 5-7 dagar att åka genom kanalen, under lågsäsong endast 3-4 dagar. De gamla dragvägarna utgör numera en populär cykelled.
Även i vår tids näringsliv märks den betydelse kanalen haft: Genom Göta kanal tillkom som nämnts Motala verkstad, genom Otto Carlsund avgörande för utvecklingen av modernt skeppsbyggeri. Företaget startade år 1878 en lokomotivverkstad, en tradition som fortsattes av ASJ (AB Svenska Järnvägsverkstäderna, 1907) i Linköping som år 1930 startade ASJA (AB Svenska Järnvägsverkstädernas Aeroplanavdelning) med flygplanstillverkning. 1939 slogs ASJA samman med SAAB som så småningom fick betydelse även för Volvo osv. Göta kanal hade säkert betydelse också för NOHAB som grundades 1847 intill Trollhättans kanal. Genom ett samarbete mellan detta företag, som senare kallades NOHAB, och ASJA bildades Saab.

Korsningar med vägar och järnvägar


Bild:Forsvik, den 9 juni 2006, slussen vid Göta kanal.JPG.]]
Bild:MS Wilhelm Tham 01.JPG vid Skeppsbron, Stockholm i Stockholm]]
Bild:Juno Diana.JPG och M/S Diana i Motala hamn.]]
Göta kanal korsar fyra järnvägslinjer. Dessa är Södra Stambanan vid Norsholm, Godsstråket genom Bergslagen i Motala, Västra Stambanan vid Töreboda och Kinnekullebanan i Lyrestad. Samtliga dessa järnvägsbroar är Lista över öppningsbara broar i Sverige och öppningar sker vid fasta tider för att undvika att tågen särskilt på stambanorna tvingas stå stilla. I samband med planeringen av Ostlänken (som inte får ha öppningsbar bro) diskuteras om Södra stambanan eventuellt skall flyttas i ett sådant läge att bron inte skall behöva vara öppningsbar, antingen i höjden eller som tunnel. Tidigare har det funnits ytterligare två rörliga järnvägsbroar, båda för smalspåriga järnvägar. Den ena i Söderköping för Norrköping-Söderköping-Vikbolandets Järnväg vid nuvarande landsvägsbron och den andra i Motala för Mellersta Östergötlands Järnväg, strax öster om Godsstråket genom Bergslagen. Den smalspåriga bron i Motala byggdes om 1959-1960 för att bära även normalspårstrafik och levde tack vare detta vidare som del av ett industrispår till Electrolux anläggningar långt efter det att smalspårstrafiken på MÖJ upphörde 1962. Bron har varit permanent öppen sedan järnvägstransporterna till Electrolux upphörde.
Två vägtunnlar (akvedukter) finns under kanalen en på riksväg 34 vid Borensberg och den andra på gamla riksväg 36 (dagens 34:a) inne i Ljungsbro. Vägbroarna som korsar Göta kanal är desto fler. Samtliga vägbroar är Lista över öppningsbara broar i Sverige utom Norsholmsbron där E4 passerar 22,5 meter över kanalen. Detta är den begränsade faktorn för fartygstrafiken på höjden. Där E22 (Sverige) korsar Göta kanal vid Söderköping håller man för närvarande på att diskutera olika lösningar för att få till stånd en korsning väg/kanal som inte leder till att väg- eller båttrafiken stoppas upp helt.

Kryssningsfartyg på Göta kanal

Linjer trafikerade 2007

Gästhamnar


Gästhamnar finns på följande ställen:
Bergs slussar
Borensberg
Forsvik
Hajstorp
Jonsboda
Karlsborg
Lyrestad
Ljungsbro/Malfors
Mem
Motala
Motala Verkstad
Norrkvarn
Norsholm
Sjötorp, Mariestads kommun
Söderköping
Söderköping/Klevbrinken
Tåtorp
Töreboda
Wassbacken
Bild:Gota Scene 1.jpg.]]

Slussarna


Bild:Motala-1872.jpg i Motala. Teckning i Ny Illustrerad Tidning 1872.]]
Fil:la2-bergs.jpg i Bergs slussar.]]
Bild:Gota kanal-Bergs slussar-when empty.jpg
Bild:Söderköpings sluss, Göta kanal, juli 2005.jpgs sluss.]]

Restriktioner


''Maxgränser för fartyg:''
Längd 30 m
Bredd 7 m
Djupgående 2,8 m
Fart 5 knop
Den segelfria höjden är 22 m

Se även


Göta älvs ångbåtslinjer
Berndt Harder Santesson
Svea kanal

Referenser


Noter

Webbkällor


http://www.gotakanal.se/templates/default____1954.aspx Göta Kanals officiella webbplats, med avsnittet "Kanalens historia"
http://kanaler.arnholm.nu/gotas.html Kanaldata (ur Bosse Arnholms ''Nordens alla kanaler'')

Tryckta källor


Ove Torgny: http://www.nordicacademicpress.com/o.o.i.s?id=43&vid=640 ''Resa på Göta kanal'', publicerad i Populär Historia 4/2002
http://www.svd.se/dynamiskt/resor/did_16018995.asp Drömkryssningen artikel i SvD 30 juni 2007

Vidare läsning


Externa länkar


http://www.stromma.se/Gota-Kanal Rederiaktiebolaget Göta Kanal AB webbplats
http://www.ep.liu.se/ea/gotakanal/2001/011/kartwebben/kartind.htm Göta Kanal, Fakta & Forskning Kartmaterial från byggandet av kanalen.
http://bbs.keyhole.com/ubb/ubbthreads.php?ubb=showflat&Number=1300000#Post1300000 Göta kanal i Google Earth (engelska)
http://kanaler.arnholm.nu/gotas.html Bosse Arnholm: ''Nordens alla kanaler''
Kategori:Göta kanal
Kategori:Kanaler i Sverige
bs:Göta kanal
da:Göta kanal
de:Göta-Kanal
et:Göta kanal
el:Διώρυγα Γόθα
en:Göta Canal
fr:Canal Göta
it:Canale di Göta
lt:Jotos kanalas
nl:Götakanaal
ja:イェータ運河
no:Göta kanal
nn:Göta kanal
pl:Kanał Gotyjski
pt:Canal de Göta
ru:Гёта-канал
fi:Götan kanava
uk:Гета-канал
zh:約塔運河

General Public License

#OMDIRIGERING GNU General Public License

Howard Gardner

Howard Gardner, född 11 juli 1943 i Scranton, Pennsylvania. pedagogik, Utvecklingspsykologi. Känd för att ha lanserat teorin om multipel intelligens.

Biografi


Howard Gardners föräldrar Ralph och Hilde Gardner var judar som flydde från Tyskland till USA före andra världskriget. Howard Gardner hade först planer på att bli musiker och var en lovande pianist, men valde i stället att studera historia, sociologi och psykologi vid Harvard College. Därefter studerade han filosofi och sociologi vid London School of Economics, och blev professor i Kognition och pedagogik vid Harvard Graduate School of Education 1986. Vid Harvard startade han ''Project Zero'' som är en akademisk plattform för studiet av högre kognitiva processer särskilt med avseende på kreativitet och konstnärligt utövande.
För närvarande är Howard Gardner John H. och Elisabeth A. Hobbs Professor i Kognition och pedagogik vid Harvard Graduate School of Education, professor i psykologi vid Harvard universitet, professor i neurologi vid Boston University School of Medicine, och hedersmedlem av Harvard Project Zero. Därtill har han erhållit tjugo hederstitlar från universitet över hela världen.
Han är gift med psykologiprofessorn Ellen Winner, och de har fyra barn.

Multipel intelligens


1983 publicerade Howard Gardner ''Frames of Mind - The Theory of Multiple Intelligences'' (De nio intelligenserna), vilken har fått ett oerhört genomslag i synen på intelligens, pedagogik, och karriärstrategi. Enligt Gardner finns det nio olika slags intelligenstyper:
lingvistik
Musikalisk
Visuell/Spatial
Människans anatomi/Kinestetisk
Social
Självkännedom
Logisk-matematisk
Naturintelligens
Existentiell
Dessa intelligenstyper ska inte ses som klart distinkta, och människor har i regel förmåga till alla nio typerna mer eller mindre, men vanligen är en eller fler typer mer framträdande hos en människa. Gardner poängterar att under spädbarnets utveckling är typerna avhängiga och samspelar med varandra.
Gardner diskuterar dessa intelligenstyper som betående av bl a medfödd, biologiskt betingad talang, upplärd och inövad färdighet, samt sociokulturella och antropologiska ideal. Det västerländska samhället har värderat de matematisk-logiska och lingvistiska typerna på bekostnad av de andra, menar Gardner, och förespråkar en undervisningsmiljö där alla typer stimuleras och integreras med varandra. Utbildningsprocessen ser Gardner som en stegvis kognition utveckling, som handlar om att skaffa sig kunskap om den kulturella symbolvärlden.
Vid sidan av intelligens ser Gardner andra viktiga parametrar för vad som gör en människa framgångsrik, till exempel motivation, originalitet, sunt förnuft, vishet och metaforisk förmåga.
Med denna bok kom Gardner att reformera det amerikanska skolsystemet. ''De nio intelligenserna'' har även nått utanför skolans värld, bl a inom psykologin används Gardners teori i utformandet av karriärsprofiler.

Gardners 5 kriterier


# Mental representation
#*Mentala representationer är nödvändiga för att förklara kognitiva processer och dess påverkan på beteende. Till skillnad från behaviorismen inom psykologi och filosofi menar kognitionsvetenskapen (i och med den kognitiva revolutionen) att det är möjligt och nödvändigt att vetenskapligt pröva teorier som är baserade på icke direkt observerbara mentala representationer för att förklara mänskligt kognitivt beteende.
#*Inom olika vetenskaper kan analysnivån variera - partiklar, cell, neuron, hjärna, sociala grupper, ekonomiska system, ekologiska system och Mental representation är alltså analysnivån för kognitionsvetenskapen. Det räcker inte att tala om neuron eller personliga upplevelser genom introspektion. För att förklara mänskligt beteende behövs förklaringar baserade på våra intension tillstånd uttryckta som mentala representationer.
#Dator
#*Datavetenskapen influerar kognitionsvetenskapen på två olika sätt: som metafor och som verktyg. I den traditionella kognitionsvetenskapliga modellen liknas människans kognition med en dators informationsprocessande. På samma sätt som datorns program har möjlighet att påverka dess komponenter (i förlängningen dess beteende), kan kognition som informationsprocess (symbolmanipulering) påverka beteendet. Datorer används också som ett verktyg inom området artificiell intelligens (AI) och kognitiv modellering. Genom att konstruera modeller som kan köras på en dator (eller robot) kan man pröva olika typer av teorier och idéer. AI kan även handla om att studera människans kognition för att skapa bättre datorprogram.
#Bortse från känslor, historia, och kontext
#*Kognitionsvetenskapen undviker så långt som möjligt att inkludera aspekter som känslor/emotioner, historiska faktorer och kontextuella/situationsberoende faktorer. Att kognitionsvetenskapen bortser från känslor är den mest kontroversiella av Gardners punkter (se nedan), bland annat eftersom känsloladdningar bevisligen påverkar verklighetens kognitiva processer; till exempel har forskare visat att man minns positivt laddade minnen bättre än negativd laddade.
#Tvärvetenskaplighet
#*Kognitionsvetenskapen omfattar flera olika fält, i förening eller samarbete. Tvärvetenskap medför dock också speciella problem, krockar, när olika teoribildningar ska mötas.
#Starkt förankrad i klassiska filosofiska problem
#*Kognitionsvetenskapen väcker ofta frågor som har att göra med epistemologi och ontologi, det vill säga "Vad är kunskap?", "Hur vet vi att vi vet något?" och ”Hur är världen beskaffad?”.

Se även


De sju olika intelligensfaktorerna
Kategori:Födda 1943
Kategori:Amerikanska filosofer
Kategori:Amerikanska pedagoger
Kategori:Amerikanska psykologer
Kategori:Män
Kategori:Levande personer
ast:Howard Gardner
ca:Howard Gardner
da:Howard Gardner
de:Howard Gardner
et:Howard Gardner
en:Howard Gardner
es:Howard Gardner
eo:Howard Gardner
eu:Howard Gardner
fa:هوارد گاردنر
fr:Howard Gardner
hi:हार्वर्ड गार्डनर
is:Howard Gardner
it:Howard Gardner
he:הווארד גרדנר
ku:Howard Gardner
hu:Howard Gardner
nl:Howard Gardner
no:Howard Gardner
pl:Howard Gardner
pt:Howard Gardner
ru:Гарднер, Говард
sr:Хауард Гарднер
fi:Howard Gardner
tr:Howard Gardner
zh:哈沃德·加德納

Geografi

Fil:World-map-2004-cia-factbook-large-2m.jpg
Geografi är den vetenskap som beskriver hur jordytan ser ut, förklarar varför den ser ut som den gör och sätter detta i relation till hur människan aktivitet påverkar och påverkas av jorden. Ordet geografi härleds ur grekiskan, γη (''ge'') eller γεια (''geia''), vilket betyder "jord" respektive "jordmån", och γραφειν (''grafein''), med betydelsen "att skriva" eller "att beskriva".
Geografer söker inte bara svaren på hur jorden är beskaffad, utan de försöker också fastställa varför dessa platser i rummet befinner sig just där och om de hamnade där av naturens försorg eller som ett resultat av mänsklig påverkan.
Det stora begreppet geografi innefattar mycket mer än forskningsgrenen kartografi, vilket ofta felaktigt jämställs med geografi. Vetenskapen geografi kan därför indelas i två undergrenar, naturgeografi och kulturgeografi (ibland även kallat samhällsgeografi). Båda grenarna är tvärvetenskapliga med inslag av till exempel hydrologi, geovetenskap, klimatologi, sociologi och matematik. Moderna geografers viktigaste analysverktyg är Geografiska informationssystem (GIS). GIS används vid rumsliga analyser av olika slag. Naturgeografin har kommit att utnyttja GIS i större omfattning än kulturgeografin. Kulturgeografin var senare att ta till sig GIS, men GIS utnyttjas nu mer och mer framförallt inom samhällsplanering.

Geografins historia


Fil:The Geographer.jpg]]
Den första kända kulturen att aktivt utveckla geografi som en vetenskap var antikens Grekland. Till exempel berättades om Anaximander från Miletos att han skulle ha varit den förste som omkring 550 f.Kr. ritade en karta över jorden och havet. Herodotos från Halikarnassos (484–424 f.Kr.) skrev ett stort antal geografiska texter. Även Klaudios Ptolemaios (cirka 100 till 175 e.Kr.) samlade topografiska informationer och utgav anledningar hur kartor bör ritas. Romarriket utvecklade sedan avancerade kartografiska tekniker, då de utforskade nya områden. Under medeltiden utvecklade främst araberna Muhammad al-Idrisi, Ibn Battuta, och Ibn Khaldun teknikerna som uppfunnits av grekerna och romarna, och utvecklade även nya egna tekniker. I Europa gick intresset för geografin däremot tillbaka. Vetenskapen hölls vid liv i Kina och Orienten.
Först efter Marco Polos resor ökade geografiintresset i Europa igen. Upptäcktsresornas epok under 1500- och 1600-talet återupplivade intresset för geografin, och då främst mer detaljerade kartor, och fler teoretiska idéer. Under den så kallade upplysningstiden blev geografi en erkänd vetenskap. Geografin blev en etablerad akademisk disciplin i universiteten runt om i Europa (bland annat i Paris och Berlin). Flera geografiska föreningar bildades under 1800-talet, bland annat den franska Société de Géographie 1821, den brittiska Royal Geographical Society 1830, det ryska geografiska sällskapet 1845 och de amerikanska American Geographical Society 1851 samt National Geographic 1888. Flera vetenskapsmän som Immanuel Kant, Alexander von Humboldt, Carl Ritter och Paul Vidal de la Blache var delaktig i geografins utveckling från filosofisk till akademiskt subjekt.
George Perkins Marsh (1801–1882) påpekade redan 1864 att människans inverkan på Jorden har betydelse för geografin. Élisée Reclus (1830–1905) utvecklade sidogrenen socialgeografi och Albrecht Penck (1859–1945) var betydande för etableringen av geomorfologin. Under 1900-talet skapades flera deldiscipliner som fördelades på två huvudgrenar naturgeografi och kulturgeografi.
Sedan 1960-talet används geografin allt mer för politiska beslut, till exempel för stadsplanering- och landskapsplanering eller för miljöbevarande.

Naturgeografi


Fil:Grandcanyon view2.jpg]]
Fil:VittfarneGeorgien_155.jpg]]
Inom naturgeografin studeras ''fysisk geografi'' som behandlar berggrund, mark, terrängformer, vatten och klimat och ''biologisk geografi'' som behandlar organismers geografiska fördelning över jordytan. Se även geovetenskap.

Fysisk geografi


Fysisk geografi är en sammanfattande benämning på de vetenskaper inom naturgeografin som
studerar jorden (berggrund, mark, terrängformer, vatten och klimat), dess miljö och globala förändringar. Den fysiska geografin beskriver vilka processer som styr och hur dessa processer påverkar och formar landskapet.

Geomorfologi


''Huvudartikel: Geomorfologi''
I Geomorfologi studeras jordytans morfologi och de processer som har skapat dessa, så som vittring, erosion och sluttningsprocesser och sedimentation. Även olika landformer som rullstensåsar och moränryggar studeras. Denna inriktning har utvecklats och tagit intryck från både geologin och geografin.

Klimatologi


''Huvudartikel: Klimatologi''
Klimatologi är studiet av klimatet på lokal, regional och global nivå. Detta innefattar allt från studiet av mikroklimatet på till exempel en vägsträcka för att minska väghalka till globala klimatförändringar. En central fråga för dagens klimatforskning är att klarlägga hur stor del av den globala klimatförändring som sker idag orsakas av mänsklig aktivitet.

Hydrologi


''Huvudartikel: Hydrologi''
Inom hydrologin studeras förekomst och processer av vattnet på jordens landområden. Den tidigare termen ''hydrografi'' används idag enbart för kartläggningen av hav, sjöar och vattendrag. I Sverige studeras de fysikaliska aspekterna av sötvatten inom ämnet hydrologi och de biologiska och kemiska aspekterna inom limnologi. I andra länder är det vanligt att dessa vetenskapsgrenar behandlas tillsammans.

Oceanografi


''Huvudartikel: Oceanografi''
Internationellt sätt är oceanografi en benämning studiet av havens geologi, biologi, fysik och kemi. I Norden avgränsas ämnet oftare till att bara inbegripa de fysikaliska och kemiska egenskaperna och processerna. Fysisk oceanografi behandlar havets fysikaliska egenskaper och processer som temperatur och havsströmmar. Kemisk oceanografi studerar den kemiska sammansättningen av havet som salthalt och kvävets kretslopp.

Glaciologi


''Huvudartikel: Glaciologi''
Inom glaciologi studeras glaciärer och inlandsisar samt egenskaper hos snö och is.

Biogeografi


''Huvudartikel: Biogeografi''
I biogeografin studeras organismers geografiska fördelning över jorden. Faktorer som påverkar utbredningen kan till exempel vara naturkatastrofer, kontinenternas förflyttningar, fysiska barriärer, havsnivåförändringar, förändringar i klimat-, vegetations- och terrängförhållanden. Andra faktorer är organismernas förmåga att anpassa sig till rådande miljöförhållanden.

Kulturgeografi


Kulturgeografi (även benämnt samhällsgeografi) handlar om att systematiskt studera samspelet mellan människan och jordytan. Speciellt fokuserar man på att undersöka orsakerna och konsekvenserna av mänskliga aktiviteter ur sociala, kulturella, politiska och ekonomiska perspektiv. Samhällsgeografin behandlar inte så mycket de rent fysiska aspekterna på jordens beskaffenhet, men det är omöjligt att diskutera kulturgeografi utan att ta hänsyn till den fysiska miljön där de mänskliga aktiviteterna utspelar sig.
Ekonomisk geografi
Demografi
Utvecklingsgeografi
Social geografi
Politisk geografi
Militärgeografi
Medicinsk geografi
Historisk geografi
Kulturens geografi

Paleogeografi


Beskriver hur jorden har sett ut. Inom paleogeografin studerar man främst kontinenternas läge under olika tidsperioder i jordens historia.

Geopolitik


Geopolitik är en vetenskaplig disciplin, där politik, historia och sociologi analyseras med referens till geografi. Begreppet myntades av Rudolf Kjellén, som i sin tur inspirerats av den tyskar geografen Friedrich Ratzel och hans bok "Politische Geographie" (1897). Begreppet geopolitik gjordes känt på engelska språket av den USA diplomaten Robert Strausz-Hupé. Den franska geopolitiska skolans fader är Vidal de la Blache (1845-1918).

Se även


Kartografi
Kartgeografi
Världsgeografi
Lista över upptäcktsresande

Noter

Externa länkar


Kategori:Geografi
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
Kategori:Akademiska ämnen
Kategori:Geovetenskap
Kategori:Samhällsvetenskap
kbd:Хэкумэтх
af:Geografie
ak:Gyeografi
als:Geografie
am:መልክዓ ምድር
ab:Географи
ar:جغرافيا
an:Cheografía
arc:ܓܐܘܓܪܦܝܐ
frp:G·eografia
as:ভূগোল
ast:Xeografía
gn:Tetãnguéra
av:География
ay:Uraqita
az:Coğrafiya
bm:Dùgùkòlòkùnnàkalan
bn:ভূগোল
zh-min-nan:Tē-lí-ha̍k
map-bms:Geografi
ba:География
be:Геаграфія
be-x-old:Геаграфія
bh:भूगोल
bcl:Heograpiya
bi:Jiografi
bg:География
bar:Geografie
bo:ས་ཁམས་རིག་པ།
bs:Geografija
br:Douaroniezh
ca:Geografia
cv:Географи
ceb:Heyograpiya
cs:Geografie
cbk-zam:Geografia
sn:Taranyika
co:Geografia
cy:Daearyddiaeth
da:Geografi
de:Geographie
dv:ޖުޣުރާފީ
et:Geograafia
el:Γεωγραφία
en:Geography
es:Geografía
eo:Geografio
ext:Geografia
eu:Geografia
fa:جغرافیا
hif:Jagha
fo:Landafrøði
fr:Géographie
fy:Geografy
fur:Gjeografie
ga:Tíreolaíocht
gv:Çheer-oaylleeaght
gd:Cruinn-eòlas
gl:Xeografía
gan:地理學
gu:ભૂગોળ
ko:지리학
hy:Աշխարհագրություն
hi:भूगोल
hsb:Geografija
hr:Geografija
io:Geografio
ig:Ọmúmú-àlà
ilo:Heograpia
id:Geografi
ia:Geographia
ie:Geografie
iu:ᓄᓇᐅᔪᖅ/nunaujuq
os:Географи
is:Landfræði
it:Geografia
he:גאוגרפיה
jv:Géografi
kl:Nunalerineq
kn:ಭೂಗೋಳ ಶಾಸ್ತ್ರ
pam:Geografia
krc:География
ka:გეოგრაფია
csb:Geògrafijô
kk:География
kw:Dorydhyeth
sw:Jiografia
kv:География
ht:Jewografi
ku:Erdnîgarî
ky:География
lad:Jeografiya
lez:География
lo:ພູມສາດ
la:Geographia
lv:Ģeogrāfija
lb:Geographie
lt:Geografija
lij:Geografia
li:Geografie
ln:Mambí ma mabelé
jbo:tutske
lmo:Geugrafia
hu:Földrajztudomány
mk:Географија
mg:Jeografia
ml:ഭൂമിശാസ്ത്രം
mt:Ġeografija
mr:भूगोल
arz:جغرافيا
mzn:جوغرافی
ms:Geografi
mwl:Geografie
mdf:Географие
mn:Газарзүй
my:ပထဝီဝင်
nah:Cemānāhuacāyōtl
nl:Aardrijkskunde
nds-nl:Geografie
ne:भूगोल
new:भूगोल
ja:地理学
frr:Geografii
no:Geografi
nn:Geografi
nrm:Géographie
nov:Geografia
oc:Geografia
mhr:Географий
uz:Geografiya
pnb:جغرافیہ
ps:ځمکپوهنه
km:ភូមិវិទ្យា
pcd:Géografie
tpi:Save long giraun
nds:Geografie
pl:Geografia
pnt:Γεωγραφίαν
pt:Geografia
ro:Geografie
rmy:Phuvipen
rm:Geografia
qu:Allpa saywachi
rue:Ґеоґрафія
ru:География
sah:География
sm:Geography
sa:भूगोल
sc:Geografia
sco:Geografie
nso:Thutafase
sq:Gjeografia
scn:Giugrafìa
si:භූගෝල විද්‍යාව
simple:Geography
ss:Temhlaba
sk:Geografia
sl:Geografija
so:Juquraafi
ckb:جوگرافیا
sr:Географија
sh:Zemljopis
su:Géografi
fi:Maantiede
tl:Heograpiya
ta:புவியியல்
kab:Tarakalt
roa-tara:Sciugrafije
tt:География
te:భూగోళ శాస్త్రము
th:ภูมิศาสตร์
tg:Ҷуғрофия
tr:Coğrafya
tk:Geografiýa
uk:Географія
ur:جغرافیہ
vec:Giografia
vi:Địa lý
vo:Taledav
fiu-vro:Maatiidüs
wa:Djeyografeye
zh-classical:地理學
war:Heyograpiya
wo:Melosuuf
ts:Ntivo-mbangu
yi:געאגראפיע
yo:Jẹ́ọ́gráfì
zh-yue:地理
zea:Heografie
bat-smg:Geuograpėjė
zh:地理学

Gud


Fil:Creation of the Sun and Moon face detail.jpg i Michelangelo Buonarroti tolkning. Detalj i fresken ''Skapelsen av solen och månen'' (1512) i Sixtinska kapellet, Vatikanen.]]
Gud (i allmänhet maskulinum), feminin form gudinna, är ett ord med olika betydelser:
# Allmän betydelse: Mäktig övernaturlig varelse eller kraft. Föreställning inom de flesta religioner. Ofta föremål för tillbedjan, dyrkan och lydnad. Inom nyandlighet ofta det samma som kosmiska mästare.
# Gud som namn: Inom många monoteism, det vill säga religioner där man bara tror på en gud - däribland kristendomen (huvudsakligen för att hänvisa till föreställningen om ''Treenighetsläran'') - används ordet "Gud" som namn på den ende gud man tror på. I denna betydelse skrivs ordet med stor bokstav.
# Funktionell betydelse: "Gud" kan också ha funktionell betydelse, och syftar då på något objekt som ägnas religiös hängivenhet eller lydnad eller det som är viktigast i ens liv.

Gud - Allmän betydelse


Begreppet ''gud'' har existerat i så gott som samtliga kulturer, beskrivande en kraft i en utomvärldslig verklighet, som oftast - men inte alltid - uppfattas som personlig och möjlig att få kontakt med. Andra egenskaper som ofta tillskrivs gudomen - eller gudomarna - är mäktighet, intelligens, godhet och rättvisa, men även kontrasterande sk "mörka gudar" beskrivs i såväl äldre som nyare läror. Inom olika religioner uppfattas guden eller gudarna på mycket olika sätt, och såväl manliga gudar som kvinnliga gudinnor beskrivs. Även mer jordiska sk hero (grekisk mytologi) respektive naturens elementargudar ingår i olika läror.

Olika typer av gudsuppfattningar


Gudarnas antal


Monoteism


Monoteism är tron på en och endast en Gud. (Från grekiska: ''monos'' - en, ''theós'' - gud.) ''Gud'' skrivs då med stor bokstav. De äldsta levande nedtecknade monoteistiska religionerna är zoroastrismen och judendomen. Varje språk använder vanligen språkets eget ord för Gud inom en och samma religion; bahá'í-troende araber kallar exempelvis Gud för Allah. Många anser idag att det är samma Gud som tillbes inom de monoteistiska religionerna – Gud är en och densamme medan människornas traditioner, skrifter och riter skiljer sig åt. Monoteism kan ha föregåtts av monolatri, där de troende tillbett en enda gud men förstått att andra folk kan ha sina egna gudar.
Monoteistiska religioner uppfattar ofta Gud som ''skapare'' och ''personlig'', det vill säga att Gud är klart åtskild från sin skapelse och därmed inte är detsamma som universum eller är en del i en besjälad natur. Monoteismen ser vanligen Gud som evig, allsmäktig, allestädes närvarande och allvetande. Även i monoteistiska religioner kan det finnas andra övernaturliga väsen utöver den ende guden. Ett sådant exempel är tron på änglar, som tidigt fanns inom zoroastrismen, och som kan ha "exporterat" tron på änglar i de tre abrahamitiska religionerna (Boyce 1987). I bland annat abrahamitiska skrifter nämns andra gudaväsen, såsom "Guds söner" i ''Gamla Testamentet'' (''Första Moseboken'' 6), och inom den kristna riktningen Jehovas vittnen anses det av högsta vikt, att böner skall riktas till huvudguden Jehova (Jahve/Gud) för att de inte felriktat skall nå andra gudar i universum. Ett av de judiska namnen på Gud är Elohim, som ordagrant betyder en mängd gudsväsenden, en gudavärld.
Exempel på i huvudsak monoteistiska religioner:
Abrahamitiska
Judendomen; vars gud på hebreiska bland annat beskrivs med namnen Elohim (Pluralis majestatis och syftar på ''en'' allmäktig Gud, inte flera), JHVH (= Jahve/Jehova, oklar betydelse, möjligen med betydelsen ''jag är den jag är'' eller ''han förorsakar att något blir'') eller Adonaj (Herren), namnen skall dock enligt den ceremoniella mystiken inte uttalas, utan kan ersättas med sifferkoder ur skrifterna.
Kristendomen; Gud, Herren. Treenighetsläran är tron på ''en'' enda Gud som på samma gång är ''tre'' likvärdiga individer: Fadern, Sonen (Kristus) och den Helige Ande.
Islam; Allah (kommer från klassiska arabiskans ord för gud, ''ilah'', vilket i bestämd form blir ''al-ilah'', som dock har pluralis-form. Inom Islam har man från början uppfattat judarnas och de kristnas gud som samma gud som muslimerna själva tillber.
Bahai; Allah, Gud, God, Dieu, Dio, Бог, osv (beroende på vilket språk bahá'íerna talar). Enligt Baha'i-tron finns inte djävulen och tron på Guds och religionernas enhet är central.
Akhenatons monoteistiska (eller möjligen monolatristiska) religion med den centrala solguden Aton.
Zoroastrism brukar beskrivas som monoteistisk, men med Dualism eftersom Gud eller "''Herren den Vise''" (Ahura Mazda) har en ond motpart i Ahriman. Ahriman kommer emellertid att besegras eftersom Ahura Mazda är starkare, och i den bemärkelsen är Zoroastrismen monoteistisk.
Ayyavazhi; Ayya Vaikundar, ett trossystem inom hinduismen
Den monoteistiska gudsuppfattningen beskrivs närmare nedan under Gud som namn.

Dualism


Dualismen (grekiska och latin: ''duo'' - två) är tron på en god och en ond gud, som båda är ursprungliga och jämbördiga i styrka. Dessa kan följaktligen inte vara allsmäktiga. Ett exempel är zoroastrismen som av vissa forskare brukar beskrivas som en teologisk dualism där den gode guden heter Ahura Mazda och den onde Ahriman. Enligt zoroastrierna själva äger dualismen dock inte rum på teologisk nivå i den bemärkelsen att Ahura Mazda och Ahriman skulle vara jämbördiga, utan på etisk nivå. En del sekter inom kristendomen kan beskrivas som dualistiska, då djävulen i dessa uppfattas som Guds jämbördige. Dualism kan ofta inom nyandlighet beteckna människans och andra varelsers existens separerade från Gud eller den gudomliga världen, och inom t ex den danske Martinus Thomsens kosmologi beskrivs dualismen i alla kontraster och motsatser som en medvetet upprättad nödvändighet för individens upplevelse och utveckling.

Polyteism


Polyteism (grek: ''polýs'' - många, ''theós'' - gud) är tron att det existerar många gudar och/eller gudinnor. De är i många fall inte allsmäktiga, varken som enskilda individer eller tillsammans. De beskrivs inte alltid som eviga, allestädes närvarande eller allvetande. De tenderar att vara mer lika oss människor. I mytologiska beskrivningar kan de födas, vara släkt med varandra, intrigera och kämpa med varandra, förälska sig i varandra och i människor och föda söner och döttrar. Skillnaden mellan människa och gud är att gudarna ofta är större, starkare och mäktigare än människorna. De besitter alltså liknande egenskaper som människorna, men i högre grad, dock ej fullkomligt, som i monoteismen. Dessutom är gudarna ofta odödliga. Inte sällan har polyteistiska religioner också ett inslag av deism - en höggud, som en gång skapade världen, men som dragit sig tillbaka. Monoteistiska religioner jämställer ofta polyteism med avgudadyrkan. Se vidare avgud.
Exempel på nutida polyteism:
Hinduismen, med gudar som Agni, Brahma (skapargud), Shiva och oräkneliga andra. Inom vissa riktningar ses dock gudarna bara som olika uppenbarelser av Brahman.
Shintoismen med gudar som Amaterasu, Hachiman.
Nyhedendomen, kan delas upp i rekonstruktionistisk hedendom, till exempel asatro och Romuva, som strikt håller sig till ett panteon, och icke-rekonstruktionistisk hedendom, till exempel wicca, som ofta ser alla gudar och gudinnor som aspekter av Guden och Gudinnan.
Polyteism i monoteistiska religioner. De kristnas treenighetslära kan tolkas som tron på tre gudar och muslimernas syn på Koranen som evig och oföränderlig kan tolkas som att det vid sidan av Allah finns en storhet som vördas och tillbeds. Dessa synsätt avvisas dock bestämt av de flesta av kristendomens respektive islams riktningars företrädare.
Nyandlighet (New Age, teosofi, esoterik, antroposofi mm) anser oftast att universum är fullt av gudar eller kosmiska mästare på olika nivåer, av olika slag, med olika funktioner, såväl i naturens former som i övriga universum, manliga och kvinnliga, liksom andra väsenden såsom till exempel änglar och ärkeänglar.
Exempel på historisk polyteistism:
Egyptisk religion: Amon, Ptah, Ra
Grekisk religion: Apollon, Zeus, Athena, Hera, Artemis
Romersk religion: Jupiter (mytologi), Mars (mytologi), Venus (mytologi).
Sumerisk religion: Inanna
Fornsemitisk religion: El (mytologi), Baal
Fornnordisk religion: Oden, Frigg, Frej, Freja, Tor
Aztekisk religion: Quetzalcóatl
Frygiernas religion: Sabazios
Kinesisk mytologi: Shang Di
Rumänsk mytologi: Zalmoxes

Gudarnas natur


Teism


Teism (grekiska ''θεος'' - gud) är en form av monoteism, där man tror på en övernaturlig intelligens i form av en personlig gud, som utöver sin främsta insats, att skapa universum, stannar kvar och övervakar och påverkar ödet för sitt ursprungsverk. I många teistiska trossystem är gudomen intimt engagerad i mänskliga angelägenheter. Han/Hon/Den besvarar bön, förlåter eller bestraffar synder, ingriper i världen genom att göra under, fingranskar goda och onda gärningar och vet när vi begår dem eller så mycket som tänker på att begå dem. De religioner som ovan nämndes som exempel på monoteism är av tradition också teistiska, även om flera historiska och nutida undantag finns.

Deism


Deismen (latin: ''deus'' - gud) innebär en tro på en eller flera gudar som skapat världen, men som enbart sysslade med att stifta de lagar som styr universum och alltså inte ingriper därefter och intresserar sig specifikt för mänskliga angelägenheter. Till skillnad från teister tror inte deister att guden/gudarna besvarar bön, intresserar sig för synder eller syndabekännelser, läser människans tankar eller ingriper med mirakel. Sedan upplysningstiden har flera deistiska inriktningar och tendenser inom såväl judendom och kristendom märkts.

Panteism


Panteismen (grek: ''pás'' - allt, ''theós'' - gud) är tron att en gud finns i allt som existerar eller där världsalltet är detsamma som guden. Till skillnad från övriga gudsuppfattningar beskrivs den panteistiske guden vanligen inte såsom personlig. Ordet "gud" används ibland som en icke-övernaturlig, metaforisk eller poetisk synonym för naturen, för universum eller för det lagbundna system som styr dess rörelser, eller alltings gudomliga besjälning. Panteism förekommer inom hinduismen, där världssjälen kallas Brahman. Inom nyandlighet anses ofta att Gud är allt som finns, det vill säga alla varelser och former är manifesterade delar av en ''personlig'', allomfattande intelligens. Dansken Martinus Thomsen beskriver denna som "något som är". I amerikanske författaren Neale Donald Walschs bokserie ''Samtal med Gud'' beskriver Gud sig själv som den som är allt som finns och kan anta vilken form som helst när som helst.

Animism


Animismen (latin: ''animus'' - ande, själ) är något förenklat en polyteistisk variant av panteismen. Tron innebär att världen är besjälad inte av ett andeväsende, utan av flera. Inom många animistiska religioner förekommer deistiska drag - tron på en höggud som en gång skapat världen, men som dragit sig tillbaka och finns någonstans i bakgrunden. Exempel på animistiska religioner är shintoism och schamanism.

Personkult


Inom flera religioner med starka band till statsmakten förekommer uppfattningen att statschefen är gudomlig. Exempel på detta innefattar det förkristna Romarriket, med kejsardyrkan som officiell religion och Faraonernas Egypten, vars härskare dyrkades som gudar. Fram till andra världskrigets slut hyllades den Japans monarki som gudom och sades härstamma från solgudinnan. Ett modernt exempel är kulten kring Nordkoreas framlidne ledare Kim Il Sung, som i grundlagen omnämndes Nordkoreas evige president fyra år efter sin död. Adolf Hitler sägs ha planerat att upphöja sig själv och de högre nazism ledarna och krigshjältarna till gudar i ett nytt, eget Pantheon (religion), då de vunnit andra världskriget.
Andra religioner har vidtagit åtgärder för att undvika att en personkult uppstår. Bahá'í-tron förbjuder exempelvis avbildningar av de båda religionsgrundarna Báb och Bahá'u'lláh och motivet till detta är att Gud ska stå i centrum för den troendes religiositet. Ändå har ett par fotografier som sägs föreställa Bahá'u'lláh spridits på Internet, framför allt genom Wikipedia. När det däremot gäller islam respekteras bildförbudet med ytterst få undantag av hela världen.

Förfädersdyrkan


Att hedra, tillbe och vörda sina döda förfäder är en praxis som finns i flera religioner. I vissa naturreligioner förekommer även tron att människan när hon dör övergår till att bli en gudom eller medlem av en högre, gudomlig värld.

Gudskritiska positioner


Ateism


Ateism (grekiska: ''α'' - inte, och ''θεός'' - gud) innebär att inte ha någon tro på existensen av någon form av gud, ofta med motiveringen att det saknas vetenskapliga belägg för en sådan existens. Tro på och dyrkan av en eller flera gudar och gudinnor har förekommit i så gott som alla kända kulturer. Den hittills enda officiellt helt Ateism statsbildningen var Albanien under kommunismen. Att ateism förekommer i organiserad form blir allt vanligare, ett svenskt exempel är förbundet Humanisterna (förbund) (tidigare Human-Etiska Förbundet). En betydligt större systerorganisation finns i Norge, till följd av att man där enligt lag är skyldig uppge en konfessionell tillhörighet. Tillsammans med liknande sammanslutningar i andra länder är de delar av IHEU.
Se vidare:
Kristen ateism

Agnosticism


Agnosticism (grek: ''α'' - inte, ''γνωσις'' - kunskap) är en Vetenskaplig skepticism inställning att det inte går att veta om det finns någon gud eller att få någon kunskap om densamma. Agnostiska sammanslutningar är mycket ovanliga, då frågan om gudar och religion för företrädare för agnosticismen blir en icke-fråga.
Vid sidan av de mer vanliga, etablerade religionerna och trosriktningarna finns också så kallade "mörka" trosriktningar, som i grunden är ateistiska eller ser Gud som en ondskefull fientlig kraft och som därför tillber eller dyrkar mer "mörka" väsenden, benämnda som demoner, Satan el dyl.

Gudar inom olika religioner


(Monoteistiska religioner: Se ''Gud som namn'' nedan.)

Buddhism


Buddhismen (i dess ursprungliga form) fäste inte någon större vikt vid gudar, även om den inte förkastade dem, men läran uppstod i mycket som en revolt mot den månggudadyrkande, brahminstyrda hinduismen. Enligt riktningar i buddhismen sägs även gudarna vara underkastade karmalagen och lagen om återfödelse. Gudarna påstås vara lyckliga. Att återfödas som gud är därför inget eftersträvansvärt. Är man lycklig, anses man inte lätt inse att allt är lidande, och då kan man inte släcka livstörsten, stoppa samsara-kretsloppet och nå nirvana. En gud måste återfödas som människa för att kunna uppnå buddhastadiet och nirvana.
Den funktionella motsvarigheten till gudarna inom buddhismen skulle istället kunna sägas vara Läran, det vill säga Buddhas lära om de fyra ädla sanningarna -- hur man stoppar lidandet genom att undgå återfödelse genom upplysning och buddhaskap. Vägen till Nirvana har således ersatt gudarna. Dock finns andra uppfattningar som påminner om hinduiska synsätt, att gudarna huvudsakligen är separerade från människornas värld och har sina egna funktioner i universum.

Gudar och vetenskapen


:''Huvudartikel: Teologi
Vetenskapen och filosofin har länge intresserat sig för religionernas tro på Gud eller på gudar. Eftersom existensen av eventuella gudar inte har belagts vetenskapligt, så bygger heller inte vetenskapen in deras existens i sina teoribildningar, då en grundprincip i vetenskap är att inte tillgripa förklaringar som inte har empiriskt stöd. I denna mening är vetenskapen metodologiskt ateistisk, och ontologiskt agnostisk. Den vetenskap som studerar ''föreställningar om'' guden Gud eller gudar, samt ''aktiviteter'' och ''fenomen'' inom religionerna, kallas religionsvetenskap och religionshistoria. På sina håll lever dess föregångare teologi fortfarande kvar.
Teologi (grekiska: θεός - gud, λόγος - ord, kunskap, förståelse, mening), "läran om Gud", var under lång tid det främsta akademiska ämnet på västerländska universitet. Detta började dock ifrågasättas i och med att det moderna vetenskapsbegreppet utvecklades, mycket tack vare Giordano Bruno och Galileo Galilei på 1600-talet. I och med upplysningen och att fokus på kunskapens källa flyttades från uppenbarelsen (Bibeln) till det mänskliga förnuftet, kom teologin att förlora än mer i anseende. Under 1900-talet ersattes slutligen den konfessionella teologin på lärosätena helt av ett agnostiskt förhållningssätt till religionen. I samband med detta har "religionsvetenskap" på många håll ersatt "teologi" som begrepp på den akademiska religionsstudiet, men i Sverige har teologi kommit att få ett dubbelt användningsområde - både i betydelsen "vetenskapliga areligiösa religionsstudier" och med den egentliga innebörden "konfessionella föreställningar om guden Gud".
Inom den moderna religionsvetenskapen är det framför allt fyra ämnesområden som behandlar gudsbegreppet. Inom religionshistoria behandlar man bland annat en utveckling inom mänsklighetens gudsuppfattningar, där animismen är den mest grundläggande uppfattningen, följd av polyteismen och därefter monoteismen. Vissa teoretiker ser ateismen, eller agnosticismen, som det sista steget i denna utveckling. Religionsfilosofin behandlar existensen av guden Gud eller gudar ur filosofisk synvinkel, bland annat genom att granska så kallade gudsbevis. Religionspsykologin studerar gudar som psykologisk företeelse och religionssociologin undersöker sociologiska förklaringsmodeller för gudar och religion.
Vid sidan av den vanliga akademiska vetenskapens discipliner finns dock en annan sorts forskning om naturen, det kosmiska och det gudomliga, och detta återfinnes inom nyandlighet, inom teosofi (= kunskap om det gudomliga, från grekiskans theos ''Gud'' och sofia ''visdom''), esoterik, antroposofi (efter Rudolf Steiners ''andeforskning'' och naturfilosofi), kosmologi (såsom t ex Martinus Thomsen och hans verk ''Tredje testamentet'') och en växande alternativ, parallell, vetenskapligt inriktad forskning internationellt. Även vid vissa kända universitet bedriver forskningsgrupper och anknutna stiftelser empiriskt syftande forskning utifrån nya paradigm, t ex gaiafilosofi och astrobiologi. Med hjälp av extrasensorisk perception av olika slag anses en stor mängd information om det gudomliga ha förmedlats och beskrivits i en mängd böcker världen över, och dessa förmågor torde kunna sägas vara grunden för merparten gudsupplevelser och religionsbildningar genom historien, om man inte utgår ifrån att samtliga dessa är fantasier och mänskliga påhitt eller önsketänkanden.

Gud som namn


Då Gud skrivs med versal, ''Gud'', menas vanligen namnet på den ende guden som existerar enligt det tiotal nära besläktade monoteistiska religioner som existerar: judendom, kristendom, islam, bahai, zoroastrism och indiska monoteistiska religioner. Även om de monoteistiska religionerna skiljer sig åt, särskilt när det gäller yttre handlingar som riter och firande av religiösa högtider, är det en och samma Gud som avses i en praktisk mening, även om trosutövare ofta anser att de presenterar skilda gudomligheter, samt namnet skiljer sig åt i olika språk och kulturer: God (engelska), Déu (katalanska), Bůh (tjeckiska), Dieu (franska), Tanrı (turkiska), Diyos (tagalog), Mungu (swahili), Jumala (finska), Allah (arabiska), osv. Vissa gudsnamn, som arabiskans Allah, är spritt över hela den muslimska världen, d.v.s. även till icke-arabisktalande muslimska folk. Dessa ber i regel på arabiska, men kan ingen arabiska i övrigt. Kristna församlingar vars medlemmar är arabisktalande kallar också Gud för ''Allah'', och använder Jesus arabiska namn ''Isa'', osv. Att Gud inleds med versal är inte bara en religiös företeelse utan även en språklig sådan.

Gud i judisk tro


Ett av de oftast förekommande gudsnamnen på semitiska språk är El (mytologi). I Tanach - Gamla Testamentet - används vanligen pluralformen Elohim, "gudar". En kristen tolkning av detta har varit att det skulle syfta på treenigheten, medan den moderna bibelvetenskapens förklaring är att det handlar om ett uttryck för pluralis majestatis - ett språkligt uttryck av de bibliska författarna och ett erkännande av deras tro på Guds allmakt. Fenomenet återkommer genom den religiösa historien, senast hos bahá'í-trons grundare Bahá'u'lláh som i sin uppenbarelse ofta använder pronomenet ''vi'' som språkrör åt Gud.
Det andra huvudsakliga gammaltestamentliga gudsnamnet är JHVH, som ansågs så heligt att det inte fick uttalas och därför aldrig kom att vokaliseras i texten, vilket har lett till att man idag inte längre är säker på vad det ursprungligen var för ord. Bibelforskningen är dock idag relativt ense om att den troliga ursprungliga vokaliseringen bör vara ''Jahve'' - vilket skulle kunna översättas med "Han som gör att något blir". Inom den kristna riktningen Jehovas vittnen menar att det bör uttalas Jehova - en vokalisering som är svår att belägga språkvetenskapligt, och spekuleras att kanske komma av det hebreiska ordet Adonaj (Herren), vilket också är det ord som i judisk tradition ersätter JHVH vid recitation av bibeltexter.

Gud i kristen tro


Traditionell judisk och kristen tro ser på Gud på ett i många stycken likartat sätt, en naturlig följd av att kristendomen uppstod som en ny judisk gren och därvid ärvde mycket av sin moderreligions uppfattningar, liksom dess heliga skrift - ''Tanach'', som blev det kristna ''Gamla Testamentet''. De kristna hade länge bara ''Gamla Testamentet'' att tillgå. Den textsamling som skulle komma att utgöra ''Nya Testamentet'' existerade i stort sett år 200 och kanoniserades under 300-talet på flera synoder (här: biskopsmöten) där olika urvalskriterier togs upp.

Treenighetsläran


Den största och mest påtagliga skillnaden mellan kristen gudsuppfattning och alla andra monoteistiska religioner och även en del mindre kristna riktningar som unitarismen och Jehovas Vittnen, är förmodligen treenighetstanken (se Treenighetsläran). De kristna tänker sig en enda Gud (''Femte Moseboken'' 6:4), men tror dessutom att det inom denna enhet finns tre gudomliga personer - ''Fadern'', ''Sonen'' och ''den Helige Ande''. Alla tre är enligt kristendomen fullt ut delaktiga i alla Guds egenskaper. Sonen blev vid vår tideräknings början människa utan att för den skull upphöra att vara Gud. Sonen kan som Gud stiga ned till jorden och lida som människor gör utan att Gud för den skull behöver lämna sitt rike. Den helige ande beskrivs ibland gåtfullt såsom ett särskilt kosmiskt väsende, och av vissa som en symbol för ''Modern'', ''Gudinnan'', men kan ses som den allomfattande gudomliga världsanden och även som livsanden i varje levande varelse.
; Den apolostiska trosbekännelsen :
Förståelsen av treenighetsläran försvåras, enligt dess kritiker, av att om man väl tänker sig ''en'' Gud med tre aspekter i fullständig enighet, varför sitter i så fall Jesus på Guds högra sida – dvs. ''utanför'' Guds "''kropp''" sedan han åter blivit upptagen till himlen? (''Markus'' 16:19). Denna bild, symboliskt liknad vid hur konungar och de som kommer därnäst i rang är placerade i tronsalen i antikens palats och medeltidens slott, återfinns i själva hjärtat hos kristendomen, nämligen ''Den apostoliska trosbekännelsen'':
; Den athanasianska trosbekännelsen :
Den athanasianska trosbekännelsen, eller den nicaeno-konstantinopolitanska trosbekännelsen av år 381 – som avfattades särskilt mot arianism, som menade att Sonen (Jesus Kristus) är ett skapat väsen, den första och högsta av alla skapade varelser, men ''inte'' Gud – nödgas ha två olika synsätt när det gäller Jesus Kristus:
Enligt "den kristna sanningen" ''nödgas'' kyrkomötet i Konstantinopel 381 att bekänna varje person för sig, men ''förhindras'' enligt "den kristna tron" att nämna flera gudar. Denna lära har varit svår för många kristna att ta till sig, och den katolska kyrkan förklarar det hela ibland som ett "mysterium" som det inte helt går att förstå. Ingen av de andra monoteistiska religionerna – judendomen, islam, bahá'í, zoroastrismen eller de indiska monoteistiska religionerna – accepterar denna lära, som de ser som ett påfund av kristna biskopar 300 är efter Jesus död.

Historiens Gud


Gud är i kristen tro också historiens Gud. Han har skapat världen och upprätthåller den, styr historien och griper in närhelst han önskar. (''Första Moseboken'' 1:1ff; 12:1-3; ''Psaltaren'' 136; ''Lukasevangeliet'' 1:51-55; ''Apostlagärningarna'' 17:24-31; ''Kolosserbrevet'' 1:17; ''Hebreerbrevet'' 1:3). Gud uppenbarelse sig i historien och frälsning sitt folk inom historiens ram. Till exempel sägs han ha befriat Israels folk ur Egypten och försonat människans synd och besegrat döden genom Jesu uppståndelse. Gud sägs också anstifta enorma massmord vid flera tillfällen, till exempel i berättelsen om Noa (''Första Moseboken'' 6), i ''Första Moseboken'' 19, och på flera andra ställen. (I författaren Neale Donald Walschs bokserie ''Samtal med Gud'' säger dock Gud att ''allt'' inte skett exakt så som det beskrivits och att Gud önskar att människorna skall ändra många av sina, enligt Gud, felaktiga trosföreställningar om mycket.)

Personliga egenskaper


Gud är i judisk och kristen tro en ''person'', med alla de egenskaper en person har: Gud tänker (''Jesaja'' 55:8-9), känner (''Sefanja'' 3:17; ''Efesierbrevet'' 4:30), talar (''Första Mosebok'' 1:3), talar med (''Första Moseboken'' 3:9 och framåt), vill (''Jesaja'' 54:7-8), ser och hör (''Psaltaren'' 94:9), gläds (''Sefanja'' 3:17), sörjer (''Första Moseboken'' 6:6), blir arg (''Andra Moseboken'' 4:14) och har relationer (''Första Moseboken'' 5:24; ''Andra Moseboken'' 33:11; ''Jakobsbrevet'' 2:23).

Gudomliga egenskaper


Gud har vidare en rad egenskaper som är unika för honom:
Helig, skild från ondska och synd, omgiven av en vördnadsbjudande härlighet (Jesaja 6:1-6).
Allsmäktig, det vill säga han kan göra allt som står i överensstämmelse med hans natur (till exempel är gott och logiskt) (''Första Moseboken'' 17:1; Job 42:2; ''Lukasevangeliet'' 1:37).
Allestädes närvarande, det vill säga han finns överallt (''Jeremia'' 23:23-24).
Allvetande, det vill säga han vet allt som skett, som sker och som kommer att ske. Han ser också in i djupet av människans tankar och känslor (''Psaltaren'' 139:1-4; ''Jesaja'' 46:10; ''Jeremia'' 23:23-24; ''Matteusevangeliet'' 11:21;''Första Korinthierbrevet'' 2:10).
Evig, utan början och slut, födelse och död (''Psaltaren'' 90:2 och 102:27-28).
Oberoende (''Första Kungaboken'' 8:27 och ''Apostlagärningarna'' 17:25).
Obegränsad (''Första Kungaboken'' 8:27).
Oföränderlig (''Psaltaren'' 102:28 och ''Jakobsbrevet'' 1:17).
Outgrundlig och alltid större än vår förmåga att förstå. Människan är skapad av Gud och hennes intellektuella förmåga bör därför på motsvarande sätt förhålla sig till Gud som något skapat förhåller sig till den som skapat det. (''Jesaja'' 55:8-9, ''Job''s bok)
Nödvändig existens, existens i sig själv, oskapad. Gud är för sin existens inte beroende av någon eller något. Han har ingen orsak. Ett av hans namn är ''Jag Är'' (''Andra Mosebok'' 3:14).
Äger liv i sig själv. Inte heller hans liv har någon orsak (''Ps''. 84:3; ''Joh''. 5:26).

Fullkomliga egenskaper


Gud tänks vidare ha en rad egenskaper, som även människan kan ha. Men han uppfattas ha dessa fullkomligt, alltid och i högre grad:
Godhet (''Psaltaren'' 145:9).
Kärleksfull (''Första Johannesbrevet'' 4:16).
Nådefull (''Andra Moseboken'' 33:19; ''Efesierbrevet'' 2:7).
Barmhärtighet (''Andra Moseboken'' 33:19; E''fesierbrevet'' 2:4).
Rättfärdighet/rättvisa ('Femte Moseboken'' 7:9-13; 32:4; ''Daniel'' 9:14).
Lojalitet (''Femte Moseboken'' 32:4).
Sanning (''Psaltaren'' 43:3; 119:160; ''Johannesevangeliet'' 17:3; ''Första Johannesbrevet'' 5:20).
Ljus (''Psaltaren' 36:10; ''Första Timoteusbrevet'' 6:16; ''Första Johannesbrevet'' 1:5).
Sträng (''Romarbrevet'' 11:22).
Ha förmåga att sända Ondska andar (''Första Samuelsboken'' 19: 9-12)

Moderna uppfattningar om Gud


Inom både judendom och kristendom har sedan upplysningstiden mer individcentrerade uppfattningar om Gud uppkommit. I spåren av upplysningen har de den äldre uppfattningen om de dogmatiska och religiöst uppenbarelse sanningarna om Gud kommit att stå tillbaks för ett förnuftsbaserat eller emotionellt förhållande till gudomen.
Ett exempel på denna perspektivförskjutning är att ''Bibeln'', istället för att uppfattas som Guds ord, ses som människors tankar om Gud. Då kan den enskilde troendes tankar om Gud bli lika värdefulla. Inom postmodernism tänkande kan inga sanna utsagor formuleras om Gud, utan Gud blir för individen så som hon uppfattar eller tror att han är. Inom dessa traditioner är man därför inte lika intresserade av ovanstående beskrivning av Gud, då den ju i huvudsak utgår från ''Bibeln''. Istället får de egna preferenserna stor betydelse för hur man uppfattar Gud. Idén att Gud är god och kärleksfull omfattas av de flesta gudstroende, medan tanken på Guds allsmakt inte längre är lika utbredd, mycket på grund av svårigheten att förena den med Guds godhet och världens ondska - det så kallade teodicéproblemet eller Ondskans problem. Enligt bl a författaren till det kosmologiska ''Tredje testamentet'' är detta dualistiska kontrastskapande en medveten och nödvändig förutsättning för varelsernas upplevelseförmåga och utveckling, då t ex ljus inte går att uppfatta i avsaknad av mörker.
Den feministisk teologi har pekat på de patriarkala förhållandena vid ''Bibelns'' tillkomst, och utvecklat kvinnliga och könsneutrala uppfattningar om och modeller för Gud. Inom den moderna teologin får Gud ofta deism drag, det vill säga han har en gång skapat världen, men ingriper inte i den idag. Det är vi som skall utföra Guds verk i världen. Han är alltså inte historiens Gud, enligt denna uppfattning. Gud kan också få panteism drag, som en opersonlig kraft som fyller universum.
För ytterligare moderna uppfattningar om Gud se nedan: Gud i nyandlighet och moderna samtal med Gud.

Gud i islam


:''Huvudartikel: Allah''
Inom islam anses arabiska som ett heligt språk. Man brukar därför tala om Gud som Allah, även om man i Sverige även använder det svenska "Gud". Allah är bestämd form för ''ilah'', som helt enkelt betyder "gud" på arabiska. Ordet är släkt med det hebreiska ''El'' (se ''Gud i judisk tro'' ovan). Majoriteten av världens muslimer är inte araber eller arabisktalande.
''Koranens'' 112:e sura (islam) beskriver Allah: ''Säg: "Detta är Allah, den Ende, Allah, den Evige, som är Orsak till allt, Vidmakthållare av allt, hos vilken alla söker skydd. Han har inte avlat och inte blivit avlad, och ingenting har funnits som kunde liknas vid Honom."'' I översättningen från arabiskan av K.V Zetterstéen
Allah har Guds 99 namn som beskriver egenskaper, som ska ge människan en fingervisning om Allahs natur, eftersom en guds natur inte kan förstås fullt ut av människan. Några exempel på Allahs namn är ar-Rahman (den Barmhärtige), al-Ghaffar (den Förlåtande), an-Noor (Ljuset), al-Wadud (den Älskande), al-Khaliq (Skaparen), al-Adl (den Rättvise), al-Haqq (Sanningen), al-Ahad (den Totalt Unike), at-Tawwab (den Som tar emot ånger), al-Hakim (den Vise), al-Awwal (den Förste), al-Akhir (den Siste).
Jesus är en människa och den Helige Ande ett Guds verktyg i Islam och Bahai.
I Islam ges visserligen Gud en rad personliga egenskaper, som exempelvis inom Islam uttrycks genom Guds 99 namn.

Islams syn på Jesus och treenighetsläran


Islam avvisar treenighetsdoktrinen som en självmotsägelse. Islam pekar på att den kristna kyrkan själv erkänner omöjligheten att få tron på tre gudomliga personer att överensstämma med tron på att Gud är en, och den kristna kyrkan därför beskriver treenighetens principer som ett gudomligt mysterium på vilket en person blint måste tro. Jesus själv nämnde dock inte någonting om någon treenig Gud.
Islam avvisar alltså Jesus som Gud. Enligt islam är Jesus, Marias son, ett av Guds mest betydande sändebud och en stor profet. Enligt Koranen stämmer Bibelns berättelse om Jesu mira­ku­lösa jungfrufödsel, däremot kors­fäs­tes inte Jesus, utan upp­res­tes istäl­let till him­len. Islam betonar särskilt att Gud aldrig kan ha en son, och att titeln "''Herre''" endast kan tillhöra Gud.,

Gud i bahai


:''Huvudartikel: Bahá'í''
Enligt bahá'í-tron är Gud en transcendent och personlig Gud, som är oförståelig och ouppnårbar. Med "personlig" avses ett väsen skilt från sin skapelse, som är universum och allt liv. I de heligaste bahá'í-bönerna kallas Gud för ''Hjälpen i farans stund'' och ''Den i sig själv Varande''. ''Alláh-u-Abhá'' är arabiska för ungefär "Gud, den mest Lysande", och brukar användas som hälsningsfras bland bahá'í-troende. Namnet ska även upprepas i enskildhet av den troende 95 gånger om dagen. Bahá'í-litteraturen har översatts till över 800 olika språk, och Gud har det namn som används i språket.
Gud är liksom inom islam oändligt högstående och onåbar för människan, ofattbart och gränslöst upphöjd över varje mänsklig egenskap inklusive kroppslig existens, vilket innebär att Gud aldrig iklär sig rollen som människa som lever mitt ibland oss här på jorden. Jesus kan därför inte vara Gud, enligt bahá'í-tron.
Människan kan enbart få kunskap om Gud genom de närmast övermänskliga sändebud – till exempel Zoroaster, Buddha, Krishna, Moses, Jesus, Muhammed, Báb och Bahá'u'lláh – som bahá'íerna kallar för ''gudsmanifestationer'' (gudsuppenbarare). Det finns således uppenbarare av Guds vilja även efter Muhammed, enligt bahá'í-tron. Hur många övernaturliga egenskaper gudsmanifestationen än visar upp, får detta inte tolkas som att gudsmanifestationen är en inkarnation av Gud. I bahá'í-trons skrifter betonas att det inte ska råda någon tvekan om att gudsmanifestationen är en människa helt frånskild från Gud, och att Gud enbart uppenbarar information som är relevant för mänskligheten i den tid det handlar om. Bahá'í-texterna varnar för att förväxla gudsmanifestationen med Gud.
Bahá'í betonar Guds enhet, de gudomliga sändebudens enhet och religionernas enhet. Det innebär en tro på att det är samma gud som avses i alla så kallade uppenbarelsereligioner. Gudsmanifestationerna är också samstämmiga. Att det ändå finns skillnader i budskapen anses bero på att det kan gå hundratals, ibland tusen år, innan en ny religionsgrundare framträder. Under denna tid har mänskligheten utvecklats andligt och är mogen för ett utökat eller något förändrat budskap från Gud. Därför säger till exempel inte Jesus exakt samma sak som Moses. Bahá'u'lláh är den första gudsmanifestationen som levde i en tid då mänskligheten snart skulle ha utvecklat kommunikationsnät som omsluter hela jorden (radio, press, TV, Internet). Därför vänder sig Gud genom Bahá'u'lláh direkt till ''hela'' mänskligheten. Guds enhet står för att det bara finns en Gud, och denne Gud är en och kan inte indelas i tre aspekter (Fadern, Sonen, Den Helige Anden) som kristendomen gör.

Bahá'ís syn på Jesus och treenighetsläran


Bahá'í, som för övrigt av islam inte erkänns som någon "sann religion", tar i likhet med zoroastrier, judar, muslimer och sikher avstånd från treenigheten. Gud är en, Gud är källan till alla uppenbarelser som nått mänskligheten genom historien, och Gud är så oerhört stor att människan inte kan förstå honom. För den bahá'í-troende är ''Tora'', ''Bibeln'', ''Koranen'', ''De tre korgarna'' och andra centrala religiösa skrifter mer eller mindre perfekta frukter av gudomlig kunskap, förmedlade till människan av s.k. gudsmanifestationer och helt klart nedskrivna med mänsklig hand. Jesus är en av dessa gudsmanifestationer.. Bahá'u'lláh, bahá'í-trons grundare och även han en gudsmanifestation, skriver om Jesus:
Enligt Bahá'u'lláh är således Jesus en människa, men hans makt att hela och rena kom från Gud (hans ''makt'' var född av allsmäktig Gud):

Gud i rastafari


Rastafari har utgått från det kristna ''Gamla testamentet'', den judiska Bibeln ''Tanach'', det etiopiska nationaleposet ''Kebra Nagast'' och kallar Gud ''Jah'' eller ''Jah RastafarI''.

Gud i filosofin


Gud - med stor begynnelsebokstav - används också ibland av exempelvis filosofer som Platon om något slags enhetlig högsta makt som inte nämns med något specifikt gudanamn och inte förknippas med någon bestämd religion. "Gud" kan idag ofta avse någon opreciserad opersonlig kraft.

Gud i nyandlighet och moderna samtal med Gud


Den amerikanske författaren Neale Donald Walsch har i sitt arbete och sin bokserie ''Samtal med Gud'' (1995—) förmedlat en omfattande samling dialoger med det allomfattande väsende, som säger sig vara den vi kallar för Gud etc, och säger sig vara ett ''allomfattande, kreativt medvetande'', som är allt som finns i alla former, kvinnlig såväl som manlig eller könlös, och har skapat allt själv respektive genom var och en av oss för att kunna utforska sig själv och se vad som är möjligt i alla tänkbara varianter. Enligt bokens Gud, liksom i övrigt inom så kallad nyandlighet, är universum ett komplext system av en oerhörd mängd världar, dimensioner, civilisationer och livsformer i en ständig process av utveckling. Gud säger sig inte själv ha svaren på alla frågor, till exempel dennes ursprung eller full självkännedom, och säger sig inte själv ofta ingripa i världarnas utveckling, annat än genom systemet av gudar eller änglar, utan det är mycket upp till var och en att ta ansvar och sträva efter utveckling av sig själv, sin värld och "sina största tänkbara visioner" inom de lämpliga, kosmiska ramarna.
Även andra författare har givit ut böcker på liknande tema, till exempel Vassula Rydén med en bokserie av samtal utifrån en mer kristen grund, ''Sant liv i Gud'' (1995—). Dessutom är inom nyandligheten utgivet en mängd böcker världen över utifrån så kallade kanaliserade samtal från den så kallade ''gudomliga världen'', olika gudomliga kosmiska mästare, änglar, utomjordiska individer etc och många beskrivningar av det gudomliga världsalltet har lämnats genom seklen (se till exempel Den heliga Birgitta, Hildegard av Bingen med flera mystiker, Emanuel Swedenborg, Martinus Thomsen, teosofi, Rudolf Steiners antroposofi, esoterik, New Age). Allt visar sig inte alltid vara helt korrekt, och liksom inom och sinsemellan de äldre religionerna och trosriktningarna, uppstår emellanåt motsägande budskap och oklarheter, men i grunden beskrivs en tämligen likartad, gemensam gudomlig verklighet i en växande mängd skrifter och muntliga rapporter, och där framgår bland annat att vi alla under det fysiska skalet är evigt existerande, andligt odödliga individer i en gudomlig verklighet.

Källor

Litteratur


''When God was a Woman'', Merlin Stone (1976)
''The Other God; Dualist Religions from Antiquity to the Cathar Heresy'', Yuri Stoyanov (2000)
''The Masters and their Retreats'', Elizabeth Clare Prophet & Mark Prophet (2003)
''Samtal med Gud'' (bokserie), Neale Donald Walsch (1995—)
Kategori:Gudomar
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
Kategori:Övernaturliga väsen
af:God
als:Gott
ang:God
ar:الله
an:Dios
arc:ܐܠܗܐ
ast:Dios
gn:Ñandejára
ay:Tatitu
az:Tanrı
bn:ঈশ্বর
zh-min-nan:Siōng-tè
be:Бог
be-x-old:Бог
bg:Бог
bar:Gott
bs:Bog
br:Doue
ca:Déu
cv:Турă
cs:Bůh
sn:Mwari
co:Diu
cy:Duw
da:Gud (monoteistisk)
de:Gott
et:Jumal
el:Θεός
eml:Dio
en:God
myv:Паз
es:Dios
eo:Dio
eu:Jainko
ee:Mawu
fa:خدا
hif:God
fr:Dieu
fy:God
fur:Diu
ga:Dia
gd:Dia
gl:Deus
gu:ઈશ્વર
got:𐌲𐌿𐌸/Guþ
hak:Song-ti
ko:하느님
hy:Աստված
hi:ईश्वर
hr:Bog
io:Deo
id:Tuhan
ia:Deo
os:Хуыцау
zu:UNkulunkulu
is:Guð
it:Dio
he:אלוהים
jv:Hyang
ka:ღმერთი
kk:Құдай
kw:Duw
sw:Mungu
ht:Bondye
ku:Yezdan
la:Deus
lv:Dievs
lb:Gott
lt:Dievas
ln:Nzámbe
hu:Isten
mk:Бог
ml:ദൈവം
mr:देव
xmf:ღორონთი
ms:Tuhan
mwl:Dius
mn:Бурхан
nl:God (monotheïsme)
nds-nl:God
ne:ईश्वर
new:ईश्वर
ja:神
pih:God
no:Gud
nn:Gud
nrm:Dùu
oc:Dieu
uz:Xudo
pnb:اللّہ
ps:الله
tpi:God
nds:Gott
pl:Bóg
pt:Deus
ro:Dumnezeu
qu:Dyus
rue:Бог
ru:Бог
sah:Таҥара
stq:God
nso:Modimo
sq:Perëndia
scn:Diu
simple:God
sk:Boh
sl:Bog
cu:Богъ
szl:Bůg
ckb:خودا
sr:Бог
sh:Bog
fi:Jumala
tl:Diyos
ta:கடவுள்
tt:Ходай
te:దేవుడు
th:พระเป็นเจ้า
tr:Tanrı
uk:Бог
vec:Dio
vi:Thiên Chúa
fiu-vro:Jummal
vls:God
war:Diyos
wo:Yàlla
yi:גאט
yo:Ọlọ́run
zh-yue:上帝
diq:Car
bat-smg:Dievs
zh:神

Grekisk religion

#OMDIRIGERING Antik grekisk religion

Gudstjänst


Fil:Glimåkra kyrka-6.jpg i Skåne.]]
En Gudstjänst, latin: ''opus Dei'', är en sammankomst för gemensam andakt under fastlagda former för att tillsammans tillbe och lovsjunga Gud. Oftast samlas man till gudstjänst i någon form av Gudshus. En gudstjänst är inte nödvändigtvis riktad till en gud (jämför scientologins services). I lagen om trossamfunds mening skall "gudstjänst" tolkas ''så att exempelvis sammankomster för gemensam bön och meditation normalt innefattas''.

Kristendom

Huvudgudstjänsten


Gudstjänsten har stark ställning inom kristendomen och är delvis en fortsättning av den judiska synagoga med inslag från den judiska tempelkulten. I de flesta trossamfund leds gudstjänsten av en präst eller pastor. Beroende på trossamfund understryks i gudstjänsten antingen läsningarna ur skriften och undervisningen av församlingen eller gudstjänstens karaktär av tillbedjan av Gud.
Viktigast av gudstjänsterna är söndagens huvudgudstjänst (vanligen på förmiddagen). I ortodoxa kyrkan och romersk-katolska kyrkan firas då alltid mässa, varunder man i de protestantism samfunden antingen firar nattvard eller predikogudstjänst (i Svenska kyrkan kallad högmässogudstjänst). Viktiga moment i gudstjänsten är bön, lovsång, bibelläsning, predikan och nattvardsfirande. I romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna utgörs höjdpunkten av mässoffret och kommunionen.
I Svenska kyrkan börjar nattvardsgudstjänster med syndabekännelse och förlåtelse (så kallat infogat skriftermål). Nästa huvudmoment är bibelläsing, ofta en text från Gamla testamentet, en från brevlitteraturen (episteltext) och en från evangelierna (evangelietext) och därefter en predikan. Därefter kan trosbekännelsen - credo - läsas, antingen den apostoliska trosbekännelsen eller den nicenska trosbekännelsen och följs ofta av kyrkans förbön och därefter av själva nattvardsgudstjänsten som inleds med en nattvardsbön, där bland annat instiftelseorden och Fader vår ingår. Traditionellt samlas man sedan i koret för att ta emot nattvarden, det förekommer också att prästen går ner till församlingen med nattvardsgåvorna. Gudstjänsten avslutas med tackbön och välsignelsen.
Under gudstjänsten kan det förekomma flera sjungna moment: Introitus, Kyrie, Gloria, Laudamus, Credo, Sanctus, Agnus Dei och Benedicamus; dessa är de klassiska satserna i de stora musikaliska mässorna. I Svenska kyrkan sjungs dessutom psalmer ur den svenska psalmboken.
För en utförligare behandling av den västkyrkliga mässan och protestantiska nattvarden: se mässa.
Gudstjänstens grundstruktur är i stora stycken densamma i ortodoxa kyrkan, men kan vara svår att känna igen då musik och de enskilda moment utformats på annat vis. Predikan förekommer vanligen inte i ortodoxa gudstjänster (möjligen efteråt) och inte heller psalmsång. I den romersk-katolska så kallad tridentinska liturgin förekommer heller inte psalmsång, och heller inte nödvändigtvis någon predikan, utan liturgin ledsagas av gregoriansk eller flerstämmig kyrkosång.
Flera Frikyrka har en enklare gudstjänstordning som i huvudsak består av ett inledningsanförande och välkomnande av kvällens predikant, bibelläsning, predikan. Under gudstjänsten sjunger man sånger ur trossamfunds sångbok. Nattvard firas olika ofta, ibland inte mer än en gång per år.

Tidegärd


Böneform baserad på läsningar ur Bibeln, främst Psaltaren. Bes mest i kloster, men förekommer även i församlingar och privat. Se vidare tidegärd.

Andra gudstjänster


Förutom huvudgudstjänsten finns ett flertal olika gudstjänster som till exempel veckomässa, musikgudstjänst, temagudstjänst, dopgudstjänst, rosenkransen med mera.

Se även


Begravning
Eukaristi
Högmässa
Högmässogudstjänst
Gudshus
Gudstjänstordning
Konfirmation
Kyrka
Kyrkoåret
Liturgi
Liturgik
Mässa
Rit
Ritual
Sakrament
Vigsel
Äktenskap

Judendom


''Tempelgudstjänsten''
Enligt Gamla testamentet byggde kung Salomo ett stort tempel där judarna offrade sina offer till Gud. tempel förstördes vid Jerusalems fall år 587 f.Kr. Judarna kunde dock återvända till sitt land efter att perserna besegrat Babylonien och år 515 hade man återuppbyggt sitt tempel. Det var dock mycket mindre än det ursprungliga. Först under Herodes den store kunde ett nytt stort tempel byggas. Dock förstördes det vid Jerusalems fall år 70 e.Kr. Därmed var också den judiska tempelkulten död.
''Synagogsgudstjänsten''
Under babyloniska fångenskapen (500-talet f.Kr.) kunde judarna inte längre offra i tempel. Under denna tid utvecklades synagogsgudstjänsten som efter Jerusalems förstörelse blev den dominerande formen av gudstjänst. Gudstjänsten karakteriseras av läsning ur judiska Lagen och Profeterna med översättning till folkspråket och utläggning tillsammans med böner och lovsägelser. Central i gudstjänsten är trosbekännelsen (Shema).

Islam


''Fredagsbön''

Bahai


''19-Dagsfesten''
Varje nittonde dag, den första dagen i månaden (se Bahaikalendern) träffas bahá'íerna till nittondedagsfest. Festen infördes av Bab på 1840-talet. På dessa gudstjänster läses böner och skrifter från bahá'í-religionen och även andra religioners heliga texter. Över hela världen följs samma program: den förste delen är ägnad åt läsning ur de heliga skrifterna, den andra består av rådplägning av intresse och den tredje delen är sällskaplig samvaro mellan de troende.
Kategori:Riter
Kategori:Kristendom
Kategori:Judendom
Kategori:Bahai
en:Service of worship
ko:개신교의 예배
simple:Service of worship

Guldfisk


Guldfisken (''Carassius auratus'') framodlades av kineserna för minst 1000 år sedan ur den kinesisk ruda, varvid man vinnlade sig om att få fram så många silver- eller guldfärgade individer som möjligt. Eftersom detta egentligen inte bara är en "färg", utan en förutsättning för en viss ljusreflektion i fjällen, som inte följer de vanliga enkla nedärvningsreglerna, så är detta arbete ännu ej över.
I varje kull guldfiskar finns "sämre" färgade exemplar, och håller man guldfiskar en tid i en sjö, så blir de undan för undan mer och mer grått viltfärgade, i synnerhet som måsar och andra rovdjur först tar fiskar som inte har en ändamålsenlig kamouflagefärg.
Ur guldfisken odlades senare nya varianter fram, som slöjstjärten. Slöjstjärtarnas avel har tagit sig form i exempelvis äggfisken, teleskopögat, japanska varianter såsom ranchu, oranda, ryukin och många flera. Detta har fått till följd att de kan ha svårt för att simma, och att de inte skulle klara sig många minuter i naturen. Slöjstjärten är dock genetiskt och systematiskt fortfarande att betrakta som guldfisk och även deras avkomma antar snabbt den normala guldfiskformen om de odlas utan selektion.
Den "vanliga" sortens guldfisk hålls oftast i dammar, kan övervintra eller tas in till stora akvarier vintertid. De kan bli mycket stora och finns också i olika varianter, som Comet med lång praktfull stjärtfena och Blå Shubunkin, en spräcklig fisk i brunt, grått och svart.
Fil:Shubunkin.JPG‎
Kategori:Akvariefiskar
Kategori:Karpfiskar
af:Goudvis
ar:سمك ذهبي
az:Qızılı balıqcıq
zh-min-nan:Kim-hî
bg:Златна рибка
bs:Zlatna ribica
br:Pesk-aour
ca:Carpí daurat
cs:Karas stříbřitý
da:Guldfisk
de:Goldfisch
el:Χρυσόψαρο
en:Goldfish
es:Carassius auratus
eo:Orfiŝo (fiŝo)
eu:Urre-arrain
fa:ماهی قرمز
fr:Poisson rouge
ga:Iasc órga
gd:Òr-iasg
gu:ગોલ્ડફિશ
ko:금붕어
hi:सुनहरी मछली (गोल्डफिश)
is:Gullfiskur
it:Carassius auratus
he:דג זהב
kn:ಗೋಲ್ಡ್ ಫಿಷ್ (ಹೊಮ್ಮೀನು)
ka:ოქროს თევზი
lt:Auksinė žuvelė
hu:Aranyhal
ml:സ്വർണ്ണമത്സ്യം
ms:Ikan Mas
nl:Goudvis (dier)
ja:キンギョ
no:Gullfisk
pcd:Rouche-pichon
pl:Karaś złocisty
pms:Pess ross
pt:Carassius auratus
ru:Золотая рыбка
simple:Goldfish
sk:Karas striebristý
sr:Златни караш
sh:Zlatna ribica
fi:Kultakala
tl:Carassius auratus auratus
te:గోల్డ్ ఫిష్
th:ปลาทอง
tg:Моҳии заррин
chy:Hohtâhé-noma'he
tr:Japon balığı
uk:Карась китайський
vi:Cá vàng
war:Carassius auratus auratus
yi:גאלדפיש
zh:金鱼

Gloriette

Fil:Schloss Schoenbrunn Gloriette DSC02028.JPG.]]
Gloriette är en typ av lusthus eller trädgårdspaviljong.
I Schönbrunns slottspark finns en gloriette, parkens arkitektoniska krona från 1775, med ett café med utsikt ner mot Schönbrunn.

Externa länkar


http://www.schoenbrunn.at/ Schönbrunn
Kategori:Begrepp inom arkitektur
Kategori:Byggnadstyper
Kategori:Wien
Kategori:Byggnader i Österrike
cs:Gloriet
de:Gloriette
en:Gloriette
fr:Gloriette
hu:Gloriette
nl:Gloriette
pl:Glorieta
ru:Глориетта
uk:Глорієтта

Grillska donationen

Grillska donationen, en donation till Stiftelsen Skansen av släkten Grill (släkt).
Med hjälp av denna donation bekostades bl.a. byggnationen av ett tropikhus (det fd. "Djurhuset" på Skansen, sedan 1975 utarendenderat till Jonas Wahlström och Skansen-Akvariet AB).
Skansen kunde i detta tropikhus inrymma såpass många djurarter att man 1924 fick rätten att kalla sig djurpark. Donationsplaketten kan fortfarande ses av den som letar, den sitter inne i porten på gaveln av "akvariet" som tropikhuset idag kallas.
Kategori:Stockholms historia
Kategori:Grill
Kategori:Skansen

Grill (olika betydelser)


Grill har flera betydelser:
ett slags stekredskap, se grill (redskap),
luftinsläpp fram på en bil, se grill (bildel),
en borgarsläkt från Augsburg, se Grill (släkt).

Se även


Grilljanne

Götaplatsen


File:Fontaine Poséidon.jpg, restaurangen Fond, Artisten till vänster och än längre bak Lisebergstornet.]]
Götaplatsen är en stor öppen plats i södra ändan av Kungsportsavenyen i stadsdelen Lorensberg i Göteborg. Den ringas in av några av stadens större kulturinstitutioner och är i norr även punkten där Berzeliigatan byter namn till Viktor Rydbergsgatan.
Bakom konstmuseet ligger Näckrosdammen, Göteborg, Landsarkivet i Göteborg och Högskolan för scen och musik vid Göteborgs universitet i byggnaden Artisten samt Humanistiska fakulteten.

Historik


Första åren och Konstmuseet


År 1914 fick Götaplatsen sitt namn, men fram till 1923 var området ren landsbygd, urberget trädde fram och här fanns kohagar. Götaplatsen ritades av arkitekterna Sigfrid Ericson och Arvid Bjerke och bygget påbörjades 1921 för att färdigställas till Göteborgs 300-årsjubileum, Jubileumsutställningen i Göteborg 1923, då Göteborgs konstmuseum och Göteborgs Konsthall i klassicism stil stod klara.
En stor del av södra delen av Götaplatsen är terrasserad i sten med breda trappor som leder upp mot konstmuseets sju höga valv. Fram till 1980-talet låg konstmuseets ingång längst upp i denna valvgång. Idag har man dock sprängt in sig i berget under museet, och ingången är flyttad ett antal plan längre ned, närmare gatuplanet, där också Hasselblad center och restaurangen Fond är inrymda. Mitt emot konsthallen, som ligger som ett sidohus till konstmuseet i Götaplatsens sydostliga hörn, stod en triumfbåge som var ingången till utställningsområdet under Jubileumsutställningen. Denna triumfbåge revs cirka 1928. Åren 1923–1926 fanns Johan Tobias Sergels bronsbyst av Gustav III på ett podium av svart marmor placerad uppe på den östra sidan av terrassen framför konstmuseet.

1930- och 1940-talen


Klockan 19.15 den 24 september 1931 invigdes Carl Milles staty Poseidon med brunnskar på Götaplatsen, men redan 20 november 1927 hade brunnskaret placerats där, med inslag av vidunder, tritoner, najader, fiskar och sjöjungfrur. År 1931 började man anlägga Göteborgs stadsteater, som invigdes den 29 september 1934. Året därpå, den 4 oktober 1935, invigdes det Funktionalism (arkitektur) Göteborgs konserthus som byggts på andra sidan Götaplatsen, nedanför konsthallen. Kring 1940 flyttades Milles 270 centimeter höga skulptur Vingarna (skulptur) från sin tidigare plats på Bastionsplatsen i Göteborg innanför Vallgraven och placerades på en hög kolonn, ungefär där bysten av Gustav III tidigare stod.
Stadens styrande uttryckte sig så här om Poseidon: "Att i sjöfartens stad Göteborg uppsätta en staty av Poseidon, en av den forngrekiska mytologins övergudar och havets härskare, kan inte annat än glädja varje sann göteborgare."

Senare år


Den 15 juni 1950 startade det första Midnattssolsrallyt (senare Svenska Rallyt) från Götaplatsen med 30 deltagare, samtidigt med Stockholm (73) och Falsterbo (23).
År 1967 öppnade Göteborgs stadsbibliotek. Detta ligger granne med Lorensbergsteatern, nedanför Stadsteatern på andra sidan Berzeliegatan vid Lorensbergsparken.
1968 stod en östlig tillbyggnad av konstmuseet färdig, ritad av arkitekten Rune Falk.

Bildgalleri


Här nedan syns bilder på institutioner med mera som ligger runt om Götaplatsen.
<gallery>
Bild:Konstmuseet Göteborg.JPG|Göteborgs konstmuseum
Bild:Göteborgs Konsthall.jpg|Göteborgs konsthall
Bild:Carl Milles Poseidon 03.JPG|Skulpturen Poseidon (skulptur) framför Göteborgs stadsteater
Bild:Göteborgs konserthus.jpg|Göteborgs konserthus
Bild:Stadsteatern.jpg|Göteborgs stadsteater
Bild:Stadsbiblioteket i Göteborg, den 12 september 2005. Bild 2..JPG|Göteborgs stadsbibliotek
Bild:Carl Milles Poseidon 01.JPG|Poseidon med konstmuseet till vänster, konsthallen i mitten och konserthuset till höger.
</gallery>

Referenser


;Noter
;Källor
''Göteborg'', Sven Schånberg 1981
''Göteborg berättar'', Bengt A. Öhnander 1988
''Göteborg till fots'', Göran Berger 1995
''Göteborgs Gatunamn 1621-2000'', Greta Baum 2001.
''Deglangarens Göteborg'', Lars Fröberg 1994.

Vidare läsning


Externa länkar


Kategori:Torg i Göteborg
de:Götaplatsen
en:Götaplatsen
fi:Götaplatsen
nl:Götaplatsen
pl:Götaplatsen
pt:Götaplatsen

Geologi

Geologi, vetenskapen om uppkomst, sammansättning och förändring av jordskorpans bergart- och jordarter. Geologi ingår som en del inom ämnesområdet geovetenskap. Inom geologin finns flera olika underavdelningar, såsom petrologi, mineralogi, tektonik, sedimentologi, stratigrafi och paleontologi. Jordens utvecklingshistoria studeras inom ämnesområdet historisk geologi. Olika bergarters åldrar kan bestämmas med hjälp av fossil (biostratigrafi) eller olika grundämnens sönderfallshastigheter (geokronologi). Utifrån dessa har ett tidsschema över jordens utveckling fastställts, en så kallad geologisk tidsskala.
Den som arbetar med geologi kallas för geolog.

Historia


Fil:Carl Spitzweg 025.jpg.]]
Vetenskapligt arbete om jorden och berg har länge utövats; ''Peri Lithon'' (om stenar) av den grekiske vetenskapsmannen Theofrastos (372–287 f kr) var ett aktat verk i tusen år. Men geologin som självständig vetenskap, och med den innebörd den ges idag kommer från slutet av 1700-talet. Innan dess hade geologiska frågeställningar hamnat under geografin. Fram till tidigt 1700-tal hade bibelns skapelseberättelse ett stort inflytande på föreställningen om geologiska processer, till exempel ansågs jorden vara ungefär 6 000 år, enligt beräkningar från händelser i Bibeln.
Leonardo da Vinci var en av de första som verkligen kan kallas geolog.
Dansken Nicolaus Steno studerade geologiska lagerföljder i Toscana och presenterade en avhandling 1669 ("De solido intra solidum naturaliter contento", 'Om en fast kropp som på ett naturligt sätt innesluts i en annan fast kropp') <ref></ref> där han visade hur lagerföljden byggts upp och brutits ned i en kontinuerlig process. Stenos arbeten blev dock inte riktigt uppmärksammade, förrän de återupptäcktes på 1800-talet.
Under 1700-talet började man så sakta upptäcka att bergskedjorna verkade ha en lång och komplicerad tillkomsthistoria. Fransmannen Jean-Étienne Guettard upptäckte på 1750-talet slocknade vulkaner i Auvergne på 1750-talet och Nicolas Desmarest visade på 1770-talet att basalt hade vulkaniskt ursprung.
Efter förebild från Carl von Linné började den tyske bergsmannnen Abraham Gottlob Werner samla kring sig en skapara lärjungar och bilda en vetenskaplig skola för studiet av olika bergarter, och klassificerade dem i grupper efter sitt läge i berget - äldst "grundberget" eller "urberget", så "övergångsberget" och "flötsberget" samt yngst "de hopsvämmade bergen".
James Hutton lade i ''Theory of the Earth, med undertiteln an Investigation of the Laws Observable in the Composition, Dissolution and Restoration of Land upon the Globe'' 1785 fram sina Plutonism teorier som gick ut på att alla bergarter var vulkansiskt bildade och råkade där i konflikt med Abraham Gottlob Werner och hans neptunism som i stället gick ut på att bergarterna var sedimentärt bildade. Huttons vän John Playfair kom 1803 att popularisera hans teorier, och under 1800-talet kom plutonismen att få allt starkare stöd, och Werners gamla lärjungar Leopold von Buch och Alexander von Humboldt gick över till plutonismen, vilket markerade en seger för denna skola.
Lantmätaren William Smith (geolog) hade i slutet av 1700-talet observerat att olika bergavlagringar verkade innehålla vissa typer av fossil, och genom William Bucklands insatser i början av 1800-talet där han jämförde bergarternas lagerföljd i olika länder, kunde han hitta samstämmighet i lagrens ordningsföljd och bygga en kronologisk serie över deras tillkomsttid.
Någon säker datering av lagren eller fanns inte, och en annan veteskaplig strid pågick samtidigt mellan katastrofister som Buckland och Georges Cuvier som tänkte sig en rad på varandra följande naturkatastrofer som hastigt förändrat livet på jorden och uniformister som tänkte sig att ett långsamt och uniformt skeende format jorden. Redan James Hutton hade anslutit sig till tanken på långsamt verkande processer, men "aktualismteorin" som den under under 1800-talet kom att kallas framställdes första av Karl Ernst Adolf von Hoff 1822, därefter av Charles Lyell 1833 i hans viktiga ''Principles of Geology''.
''Geologins historia i Sverige kan läsas här: Geologin i Sverige''

Geologisk tidsskala


Fil:Geologic Clock - with events and periods - remake.png i jordens historia.]]
Den geologiska tidsskalan sträcker sig över jordens historia. Den börjar omkring inledningen till solsystemets bildande för 4,567 miljarder år sedan och jordens bildande för 4,54 miljarder år sedan och sträcker sig till nutid.

Viktiga milstolpar


4,567 miljarder år sedan: Solsystemets uppkomst och utveckling
4,54 miljarder år sedan: Jorden bildas
c:a 4 miljarder år sedan: Slutet av Sena tunga bombardemanget, livet uppstår
c:a 3.5 miljarder år sedan: Fotosyntes börjar
c:a 2.3 miljarder år sedan: Syresatt atmosfär, första snöbollsjorden
730–635 miljoner år sedan: två perioder av snöbollsjord
542± 0.3 miljoner år sedan: Kambriska explosionen – stor ökning av fossilbildande livsformer; början till paleozoikum
c:a 380 miljoner år sedan: Första Ryggradsdjuren på land
250 miljoner år sedan: Perm–trias-utdöendet – 90 % av alla landdjur dör. Slutet av paleozoikum och början till mesozoikum
65 miljoner år sedan: Krita/Tertiär-gränsen – Dinosaurierna dör ut; slutet av mesozoikum och början till kenozoikum
c:a 7 miljoner år sedan – nutid: Hominid/hominin
c:a 7 miljoner år sedan: första hominimerna uppträder
3.9 miljoner år sedan: Australopithecus uppträder, en direkt förfader till Homo sapiens.
200 tusen år sedan: Första moderna homo sapiens uppträder i östra Afrika

Kortfattad tidsskala


Den andra och tredje tidsaxeln är utdrag ur föregående axel (markerat med gröna och röda asterisker). Den senaste epoken, holocen är för kort för att kunna visas tydligt på den tredje axeln.
<center><small>Miljoner år</small></center>

Datering


Geologiska händelser kan antingen anges med exakta tidpunkter, eller i relation till andra händelser före och efter i tiden. Inom geologin finns ett antal metoder både för absolut och relativ datering.

Relativ datering


Fil:Cross-cutting relations.svg och andra geologiska strukturer.<br /> Förklaring:(A äldst och F yngst)<br /> A - veck (geologi) strata genomskuren av en förkastning<br /> B - stor intrusionskropp (skär genom A) <br /> C - erosionsplan (skär genom A och B) på vilket nya strata lagrats<br />D - gång (geologi) (skär genom A, B och C)<br /> E - yngre strata som överlagrar C och D <br /> F - förkastning (skär genom A, B, C och E)]]
Metoder för relativ datering utvecklades när geologin började utvecklas till en formell vetenskap. Geologer använder fortfarande följande principer, men de kan kompletteras med absolut datering.
Principen om intrusiva relationer behandlar inträngande intrusion. Där en intrusiv magmatisk bergart skär genom en sedimentär bergart är intrusionsbergarten yngre än den sedimentära. Det finns flera olika typer av intrusioner: Lakkoliter, batholiter och gång (geologi).
Principen om genomskäranden behandlar i huvudsak förkastningar, och sekvensen de skär genom. Förkastningar är yngre än berget de skär genom. Om en förkastning skär genom vissa lager, men inte andra så är de genomskurna äldre än förkastningen och de ogenomskurna yngre(jämför förkastningarna A och F med lager C i figuren intill).
Principen om inneslutningar anger att i sedimentära bergarter med inneslutningar av andra bergarter så är de inneslutna bergarterna äldre. Till exempel är det vanligt vid bildninga av sedimentära bergarter att grus från en äldre bergart rivs upp och innesluts i den nya. En liknande situation för magmatiska bergarter är Xenoliter.
Principen om uniformitarianism anger att de processer som modifierar jordytan nu fungerade liknande i historien.
Principen om ursprunglig horisontalitet anger att sediment i huvudsak avsätts i plana bäddar. Studier av moderna sediment över och under vatten stödjer denna princip. Vid korsvisa bäddar avsätts inte sedimenten horisontellt, men hela enheten är horisontell.
Princimen om superponering anger att ett sedimentärt lager i en lagerföljd som är opåverkad av tektoniska processer är yngre än lagret under, och äldre än lagret över. Logiskt sett kan inte ett yngre lager bildas under ett som redan fanns på plats. Utifrån denna princip han kan betrakta sedimentära lager som en vertikal tidslinje, som helt eller delvis beskriver tiden från det understa lagret avsatts till det översta.
Principen om faunans växlingar baseras på förekomsten av fossil i sedimentära bergarter. Eftersom organismer finns ungefär samtidigt över hela världen kan deras förekomst eller avsaknad användas för att bestämma den relativa ålder på formationen som de är inneslutna i.

Absolut datering


Geologer kan också precist datera geologiska händelser. Dessa dateringar kan användas för sig själva eller tillsammans med relativa metoder, eller för att kalibrera de relativa dateringsmetoderna.
De första absoluta dateringsmetoderna bland annat genom mätning av radioaktiva isotoper uppkom i början på 1900-talet och innebar stora framsteg för geologin eftersom de förändrade och fördjupade förståelsen för den geologiska tidsskalan. Tidigare hade geologerna endast kunnat använda sig av fossil för att kunna datera bergarter relativt varandra, men med isotopdatering kunde de fossilbärande bergarterna dateras precist och de äldre relativa fossilsekvenserna kunde uppdateras med nya absoluta åldrar.
I många geologiska tillämpningar mäts isotopförhållandet i en bergart, och detta kan användas för att beräkna tiden sedan bergarten passerade sin kristallisationstemperatur och kristalliserade. Detta eftersom de radioaktiva isotoperna då binds i bergartens kristallgitter, och inte längre kan diffusion ut och in i gittret. Isotopförhållandena används i geokronologiska och termokronologiska studier. Vanliga metoder för isotopdatering är Uran-bly-metoden, Argon–argondatering och uran-thoriumdatering.

Geologiska material


Förklaring, material:<br />
A. Extrusiva magmatiska bergarter<br />
B. Intrusiva magmatiska bergarter<br />
C. Magma<br />
D. Metamorfa bergarter<br />
E. Sedimentära bergarter<br />
F. Sediment<br /><br /><br /><br />
Förklaring, processer:<br />
1. Vittring<br />
2. Konsolidering<br />
3. Kristallisering<br />
4. Smältning<br />
5. Metamorfos<br />
6. Litifiering (kompaktion och cementering)<br />
7. Deposition<br />
8. Transport<br />
9. Exponering
Merparten av den geologiska data som finns kommer från forskning på fasta jordmaterial, dessa kan antingen benämnas som berg eller okonsoliderade material, jord.

Bergarter


Det finns tre huvudtyper av bergarter: magmatiska, sedimentära och metamorfa. Bergartscykeln är ett system som beskriver hur dessa tre bergartstyper bildas och ombildas ur varandra och magma. När en bergart kristallisation från en smälta (magma eller lava) är det en magmatisk bergart. Denna bergart kan vittring och erosion och sedan Sedimentation (geologi) och kompakteras till en sedimentär bergart. Den kan också genomgå metamorfos på grund av tryck och temperatur som förändrar mineralsammansättningen och därmed bilda en metamorf bergart. Sedimentära bergarter som utsätts för högt tryck och temperatur kan också genomgå metamorfos och bilda metamorfa bergarter. Metamorfa och sedimentära bergarter kan också vittra, erodera, sedimentera och bilda nya sedimentära bergarter. Metamorfa bergarter kan genomgå ytterligare metamorfos. Alla tre bergartstyper kan också smälta, och när detta händer bildas en ny magma, från vilken nya magmatiska bergarter kan bildas.

Okonsoliderade material


Geologer studerar även okonsoliderade material, som kan delas in i sediment och jordarter och oftast är nyare än bergarterna. Studier av dessa kallas kvartärgeologi, eftersom de sannolikt bildats under kvartär, den senaste perioden i den geologiska tidsskalan. Kvartärgeologin innefattar sediment och jordarter.

Global uppbyggnad


Plattektonik


Fil:Tectonic plates sv.png
Jordens litosfär är uppdelad i ett antal tektoniska plattor som rör sig ovanpå den plastiskt deformerande astenosfären. Det finns ett nära samband mellan rörelser hos de tektoniska plattorna och mantelkonvektion: rörelser hos oceanplattorna rör sig alltid i samma riktning som mantelkonvektionen eftersom litosfären i oceanplattorn består av det översta, fasta lagret av manteln. Detta samband mellan rörelser hos fasta plattor på jordens yta och konvektion i dess inre kallas plattektonik.
Upptäckten av plattektonik gav förklaringar till en rad geologiska fenomen på jordytan och havsbotten. Långa linjära egenskaper kunde förklaras som plattgränser.
Mittoceanisk rygg, höjdpartier på havsbotten där hydrotermiska öppningar och vulkaner finns kunde förklaras som divergenta plattgränser, där två plattor rör sig isär från varandra. Bågar med många vulkaner och jordbävningar kunde på samma sätt identifieras som Subduktionszoner, där en platta tvingas in under en annan. Omvandlingsgränser, som San Andreasförkastningen resulterar i vidsträckta, kraftfulla jordbävningar. Plattektonik utgör också en förklaring till Alfred Wegeners teori om kontinentaldrift där kontinenterna rör sig över jordytan. Plattektonikens styrka ligger i att den kan kombinera och förklara alla de ovan nämnda fenomenen i en samlad teori om hur litosfären rör sig på den konvekterande manteln.

Jordens uppbyggnad


Fil:Jordens inre-numbers.svg
Fil:Earthquake wave paths.svg
Framsteg inom seismologi, datormodellering, mineralogi och kristallografi vid höga temperaturer och tryck ger kunskap om den inre sammansättningen och uppbyggnaden hos jorden.
Seismologer kan använda ankomsttider hos seismiska vågor för att kartlägga jordens inre. Tidigt kunde man visa att jorden har en flytande yttre kärna (där Transversell våg inte kunde spridas) och en tät inre kärna. Detta ledde till att en lagermodell med jordskorpa och litosfär ytterst, manteln under och en yttre och en inre kärna innerst. På senare år har mer detaljerade mätningar av hur våghastigheter förändras i jordens inre kunnat utföras. Dessa mätningar har lett till mycket mer detaljerade modeller av jorden.

Geologisk utveckling av ett område


Fil:Volcanosed.gif och stora magmatiska kroppar. Magmakammaren förser vulkanen med lava, och skickar ut magma som stelnar till gång (geologi) (sill och dike). Magma avancerar även uppåt för att bilda intrusiva magmatiska kroppar. Figuren visar både en konvulkan som släpper ut aska, och en stratovulkan som släpper ut båda lava och aska.]]
Fil:Fault types.png
Fil:Syncline and anticline norw.jpg
Geologin i ett område utvecklas allteftersom bergkroppar avsätts på och tränger in i befintligt berg, och deformerande processer förändrar deras form och placering. Avsättning inträffar när partiklar sedimenterar och litifikation till sedimentära bergarter eller när lava flyter ut och täcker den befintliga bergytan. Magmatiska intrusioner såsom batoliter, lakkoliter och gång (geologi) tränger upp i ovanliggande berg och kristalliserar allteftersom de svalnar. Efter att bergartssekvensen har avsatts kan den deformation eller genomgå metamorfos. Deformationer uppstår som en effekt av att bergmassan trycks ihop, eller dras isär horsontellt eller utsätts för skjuvning. Dessa deformationer hänger vanligen samman med de olika plattektonik#Olika typer av plattgränser.
När bergskroppar utsätts för horisontellt tryck blir de kortare och tjockare. Eftersom volymen inte ändras nämnvärt sker deformationerna huvudsakligen på två sätt: genom förkastningar och genom veck (geologi). I den övre delen av jordskorpan, där spröda deformationer kan inträffa bildas reversa förkastningar, och eftersom bergarter djupare ned ofta är äldre (lagen om om superponering ovan) kan dessa förkastningar leda till att äldre berg hamnar ovanpå yngre.
Rörelser längs förkastningar kan resultera i veckning antingen eftersom förkastningen inte sker plant eller för att berglagren dras med, och bildar veck (geologi). Djupare ned i jordskorpan uppför sig berggrunden Plasticitet och veckas snarare än att bilda förkastningar. Dessa veck kan antingen ske så att mitten på vecket böjer uppåt, ''antiform'', eller så att mitten böjer nedåt, ''synform''. Om antiformen och synformen behåller sina riktningar kallas de ''antiklin'' och ''synklin'', och om de inte gör det kallas de omkullvälta.
Högre tryck och temperaturer i samband med horisontell sammanpressning kan orsaka både veckning och metamorfos hos bergarterna. Metamorfosen orsakar förändringar i mineralkompositionen hos bergarterna. Dessa förändringar kan till exempel vara foliation, mineralkornen blir utplattade eller att originalstrukturen försvinner, till exempel skikt hos sedimentära bergarter, flödesmönster från lava och kristallmönster hos kristallin bergart. Förlängning får bergkropparna att bli längre och tunnare. Detta sker främst genom normalförkastningar och plastisk utsträckning. På plateser där bergkroppar glider mot varandra bildas strike-slip-förkastningar nära ytan och skjuvzoner på större djup där berget deformeras plastiskt.
Tillkomst av nya bergkroppar både genom deposition och intrusion, inträffar ofta samtidigt som deformationer. Förkastningar och andra deformationsprocesser resulterar i topografiska gradienter, som får den stigande sidan att erodera och deponeras på den sjunkande sidan. Om förkastningsrörelsen fortsätter bildas mer utrymme för erosionsprodukter att sedimentera på. Deformationer hänger ofta ihop med vulkanism och magmatisk aktivitet. Vulkanisk aska och lava ackumuleras på ytan, och magmatiska intrusioner tränger in underifrån. Gång (geologi), som är långa plana intrusioner fyller sprickor och sprickzoner, och därför finns ofta många inslag av gångbergarter på platser där bergsmassan har deformerats.
Alla processer som nämns ovan behöver inte äga rum på varje plats, och behöver inte nödvändigtvis inträffa i en enda bestämd ordning. Hawaii till exempel består nästan uteslutande av lager av basaltiska lavaflöden. De sedimentära lager som finns i centrala USA, som kan skådas i Grand Canyon består nästan uteslutande av snart sagt odeformerade lager, som har legat stilla sedan kambrium. Andra områden är mycket mer komplexa. I sydvästra USA har sedimentära, vulkaniska och intrusiva bergkroppar genomgått metamorfos, utsatts för förkastningar och veckats.

Geologisk metodik


Geologer använder sig av ett antal fält- laboratorie- och numeriska modelleringsmetoder för att tyda jordens historia och förså de processer som sker inuti och på jordens yta. I typiska geologiska undersökningar använder geologer främst information relaterad till petrologi (studier av bergarter), stratigrafi (studier av sedimentära lager) och strukturgeologi (studier av bergarters förhållanden till varandra och deras deformationer). I många fall studeras även moderna jordarter, floder, Landskap (terräng) och glaciärer samt biogeokemiska vägar och geofysik för att undersöka jorden under ytan.

Fältmetoder


Fil:USGS 1950s mapping field camp.jpg]]
Fil:PDA Mapping.jpger med GPS och GIS-programvara för geologiskt fältarbete.]]
Geologiskt fältarbete varierar beroende på vad som ska undersökas. Nedan listas metoder som används i vissa situationer.
Geologisk kartering
Strukturell kartering: Lokaliserar större bergskroppar, och de förkastningar och veckningar som tagit dem dit.
Stratigrafisk kartering: Lokaliserar facies.
Ytkartering: Lokaliserar jordarter och avlagringar på jordytan
Kartläggning av topografiska egenskaper
Framställande av topografisk karta
Bilda förståelse för förändring i landskapet, såsom:
Erosionsmönster och avlagringar
Förändringsmönster hos floder; meander
Släntprocesser
Underjordskartering genom geofysik
Dessa metoder innefattar:
Grunda seismologiska kartläggningar
Markgenomträngande radar
resistivitetsmätningar
och används för att:
Finna petroleum och malm
Finna grundvatten
Finna arkeologiska lämningar
Högupplöst stratigrafi
Mätning och beskrivning av stratigrafiska områden på jordytan
Brunnsborrning och undersökningar av borrhål
Biogeokemi och geomikrobiologi
Provtagning för att:
Bestämma biokemiska vägar
Identifiera nya organismer. Dessa organismer kan användas för att:
Identifiera nya kemiska föreningar
och använda dessa upptäckter för att:
Förstå hur det tidiga livet på jorden fungerade, och dess metabolism
Finna viktiga föreningar som kan användas i läkemedel
Paleontologi: utgrävning av fossil
För att förstå tidigare liv på jorden och evolutionen
Till museum och utbildning
Insamlande av prover till geokronologi och termokronologi
Glaciologi: mäta kännetecken och rörelser hos glaciärer.

Laboratoriemetoder


Petrologi


Petrologer identifierar bergprover i laboratorium som ett komplement till fältkartering av bergarter. Två av de grundläggande metoderna för att identifiera bergarter i laboratorium är genom optiskt mikroskop och med elektronmikrosond. I en optisk analys av mineralen i bergprov undersöks tunna skivor av provet i ett mikroskop. Mineralen i provet bestäms med hjälp av kunskap om deras egenskaper i olika former av polariserat ljus. Vid ekektronmikrosondering analyseras den exakta kemiska sammansättningen och variationer inom varje kristall hos en del av ett bergartsprov. Studier av stabil isotop och radioaktiv isotop ger insikt om den geokemiska utvecklingen av bergenheter.
Petrologer använder sig av data om små bubblor av vätska och gas som inneslutits i mineralkristaller och utför fysiska experiment under hög temperatur och högt tryck för att förstå vid vilka tryck och temperaturer som olika mineral bildas och hur de förändras genom magmatiska och metamorfa processer. Dessa studier kan sedan användas för att förstå metamorfa processer och kristallisation av magmatiska bergarter. Studierna kan även bidra till att förklara de processer som sker inuti jorden, till exempel subduktion och magmakammare.

Strukturgeologi


Fil:Orogenic wedge.jpg som skjuter en hög jord framför sig (bulldozern i detta fallet är plattan som hamnar överst)]]
Strukturgeologer analyserar tunna skivor av geologiska prover för att finna den strukturella sammansättningen i provet som ger information om spänningar i kristallstrukturen hos bergarten. De kombinerar även mätningar på geologiska strukturer för att rekonstruera de historiska bergdeformationerna i området.
Strukturgeologiska analyser genomförs ofta genom att riktningen hos olika särdrag plottas i Stereografisk projektion. En sådan projektion projicerar en sfär på ett plan (geometri), där plan i sfären blir linjer och linjer blir punkter. Dessa projektioner kan användas för att hitta veckaxlar, förhållanden mellan förkastningar och förhållanden mellan andra geologiska strukturer.
Till de mest välkända experimenten inom strukturgeologin hör de med orogen kil, som är de zoner där bergskedja bildas längs konvergenta tektoniska plattgränser.
I den analoga versionen av sådana experiment dras horisontella sandlager mot ett stopp, vilket ger realistiska förkastningsmönster och bildar en orogen kil. Numeriska modeller av orogena kilar fungerar på samma sätt, men är mer sofistikerade och kan ta hänsyn till erosionsmönster och höjningar i bergskedjan. Dessa modeller bidrar till förståelse om förhållandet mellan erosion och formen hos en bergskedja.

Stratigrafi


Fil:Exploration geologist.jpg, 1994.]]
I laboratorium undersöker stratigrafer prover av stratigrafier som kan samlas in i fält, till exempel borrkärnor. Stratigrafer analyserar även data från geofysiska undersökningar som visar stratigrafin under markytan. Geofysiska data och borrhålsundersökningar kan kombineras för att få en bättre bild av hur det ser ut under markytan. Till detta används ofta datorprogram som arbetar i tre dimensioner. Denna data kan sedan användas för att rekonstruera uråldriga processer som inträffat på jordytan, tolka miljön och därigenom lokalisera områden lämpliga för att utvinna vatten, kol, eller petroleum.
Biostratigrafi utför även laboratorieanalyser på fossil i bergprover från hällar och borrkärnor. Dessa fossil bidrar till förståelse om sedimentationsmiljön som bergproverna bildats i. Geokronologi daterar bergarter inom stratigrafin för att få snävare intervall kring tid och hastighet för depositionen. Det går även att analysera magnetiska förändringar i magmatiska bergarter i borrkärnor.

Sedimentologi


Sedimentologi är studier av sediment och de processer som bildat sedimenten. Sedimentens kretslopp kan beskrivas enligt följande: vittring, erosion, transport, avsättning, diagenes och litifikation. Vittring är nedbrytning av bergarter till jord eller sediment, antingen fysiskt eller kemiskt. Erosion förflyttar lösa sediment från en plats till en annan. Transport är den huvudsakliga rörelsen som sedimenten utsätts för från att de lösgörs från berget tills att de hamnar i havet.

Tillämpad geologi


Geologisk kunskap är till stor nytta vid flera olika tillfällen. Upptäckter av nya mineral kan ge upphov till nya, bättre material. Inom samhällsplaneringen spelar geologin en stor roll på flera olika sätt. En bergarts mekaniska egenskaper är viktiga för att man ska kunna bryta rätt sorts material till ballast för vägar och järnvägar. Det är viktigt att man tar reda på hur geologiskt stabilt ett område är så att det inte finns risk för skred när en lera kommer i rörelse på grund av mycket regn. Spricksystemen i berggrunden fungerar som viktiga transportörer av grundvatten, vilket innebär att miljöföroreningar och utsläpp som når ner till grundvattnet kan spåras om man har kunskap om hur vattnet i ett område rör sig.

Ekonomisk geologi


De geologer som arbetar med ekonomisk geologi inriktar sig på att finna och hantera jordens Naturtillgång. De resurser som mest arbete riktas mot är petroleum och kol för energiutvinning och malm för metallutvinning.

Gruvgeologi


Gruvgeologi behandlar utvinnande av mineralresurser ur jordskorpan. Några resurser av ekonomiskt intresse är ädelstenar, metaller och många mineraler, såsom asbest, perlit, glimmer, fosfater, zeoliter, lera, pimpsten, och även grundämnen som svavel, klor och helium.

Petroleumgeologi


Petroleumgeologer studerar platser i jordskorpan som kan innehålla kolväten som går att utvinna, främst petroleum och naturgas. Eftersom många petroleumfynd är i sedimentärbäcken studerar petroleumgeologer även bildandet och den tektoniska utvecklingen av dessa bäcken.

Geoteknik och jordmekanik


Inom Väg- och vattenbyggnadsteknik används geologiska principer och analysmetoder för att bestämma de mekaniska egenskaperna för det material som byggnader och andra konstruktioner byggs på. Detta möjliggör att tunnlar kan byggas utan att rasa; broar och skyskrapor kan byggas med robust grund och för byggnader på lera kan Sättning (geologi) minimeras.

Hydrologi och miljöfrågor


Geologi och geologiska principer kan även tillämpas på miljöproblem såsom att återställa flodfåror vars lopp påverkats, eller att sanera gamla industritomter. Hydrogeologi används för att finna grundvatten, något som är särskilt viktigt för att förse torra områden med oförorenat vatten. Hydrogeologi kan också användas för att övervaka och förutse utbredningen av föroreningar i brunn.
Geologer samlar data genom stratigrafier och borrhål, där även borrkärna och iskärna kan utvinnas. Iskärnor och sedimentkärnor används för att få kännedom om hur till exempel nederbördsmängder, temperaturen och havsyta har varierat över tiden. Dessa data är den huvudsakliga informationskällan om Klimatförändring, bortsett från mätdata.

Naturkatastrofer


Geologer och geofysiker studerar naturkatastrofer för att kunna stadga säkra byggnormer och varningssystem som undviker att egendom och liv går till spillo. Några exempel på sådana naturfenomen, som är relevanta för geologi är:
Laviner
Jordbävningar
Översvämningar
jordskred
Sättning (geologi)
Vulkaner
Tsunamier
Slukhål

Se även


Geokemi
Geofysik
Grundvatten
Kvartärgeologi
Maringeologi
Sveriges geologiska undersökning
Medicinsk geologi
Geovetenskap
Geologin i Sverige

Referenser

''Där anges följande referenser:''

Externa länkar


Kategori:Geologi
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
af:Geologie
am:መሬት ጥናት (ጂዮሎጂ)
ar:جيولوجيا
an:Cheolochía
frp:G·eologia
ast:Xeoloxía
az:Geologiya
zh-min-nan:Tē-chit-ha̍k
map-bms:Geologi
ba:Геология
be:Геалогія
be-x-old:Геалёгія
bg:Геология
bs:Geologija
br:Douarouriezh
ca:Geologia
cv:Геологи
cs:Geologie
sn:Ketanyika
co:Geologia
cy:Daeareg
da:Geologi
de:Geologie
et:Geoloogia
el:Γεωλογία
en:Geology
es:Geología
eo:Geologio
ext:Geologia
eu:Geologia
fa:زمین‌شناسی
hif:Geology
fo:Jarðfrøði
fr:Géologie
fy:Geology
fur:Gjeologjie
ga:Geolaíocht
gd:Geòlas
gl:Xeoloxía
gu:ભૂસ્તર શાસ્ત્ર
ko:지질학
haw:Huli honua
hy:Երկրաբանություն
hi:भूविज्ञान
hr:Geologija
io:Geologio
id:Geologi
ia:Geologia
ie:Geologie
iu:ᓄᓇᓕᕆᓂᖅ
os:Геологи
xh:IJioloji
is:Jarðfræði
it:Geologia
he:גאולוגיה
jv:Géologi
kl:Nunarsualerineq
kn:ಭೂರಚನಶಾಸ್ತ್ರ
ka:გეოლოგია
kk:Геология
kw:Dororyeth
sw:Jiolojia
ht:Jewoloji
ku:Jeolojî
ky:Геология
lad:Jeolojiya
lo:ທໍລະນີສາດ
la:Geologia
lv:Ģeoloģija
lb:Geologie
lt:Geologija
li:Geologie
jbo:ligytedyske
lmo:Geulugia
hu:Geológia
mk:Геологија
ml:ഭൂഗർഭശാസ്ത്രം
mi:Tātai aro whenua
mzn:زمین درست کر چیزها
ms:Geologi
mwl:Geologie
mn:Геологи
my:ဘူမိဗေဒ
nah:Tlālmatiliztli
nl:Geologie
new:भूगर्भशास्त्र
ja:地質学
nap:Giuloggia
frr:Geologii
no:Geologi
nn:Geologi
nrm:Géologie
nov:Geologia
oc:Geologia
om:Geology
pnb:زمین دی سائنس
pap:Geologia
ps:ځمکپېژندنه
pl:Geologia
pt:Geologia
kaa:Geologiya
ro:Geologie
rue:Ґеолоґія
ru:Геология
sa:प्राचीनभूगर्भशास्त्रम्
sco:Geologie
stq:Geologie
st:Geologi
sq:Gjeologjia
scn:Gioluggìa
si:භූවේදය
simple:Geology
sk:Geológia
sl:Geologija
ckb:زەویناسی
sr:Геологија
sh:Geologija
su:Géologi
fi:Geologia
tl:Heolohiya
ta:நிலவியல்
tt:Геология
th:ธรณีวิทยา
tg:Геология
tr:Jeoloji
tk:Geologiýa
uk:Геологія
ur:ارضیات
ug:گېئولوگىيە
vec:Giołogia
vi:Địa chất học
vo:Talav
fiu-vro:Geoloogia
wa:Djeyolodjeye
war:Heolohiya
yi:געאלאגיע
zh-yue:地質學
bat-smg:Geuoluogėjė
zh:地质学

Gnosticism


Gnosticism är ingen självständig religion, utan är en religionshistorisk fackterm från 1800-talet, myntad i syfte att användas som samlingsterm för ett antal, inbördes olika, mystika, andliga filosofiar med mångtusenåriga anor. Dess utövare kallade inte själva sin religion för gnosticism (Valentinus kallade den kristendom), men några av dem (fr.a. Satornilos och Marcellina) kallade den för ''gnosis'' (insikt eller kunskap).

Ursprung


De flesta större religioner har innehållit ett trossystem för majoriteten av anhängare, och mystiska utläggningar och förklaringsmodeller för en mycket liten andel av de troende, som brottas med frågor som exempelvis teodicéproblemet. Exempel på sådana Esoterism läror är exempelvis Kabbala inom judendomen och sufismen inom islam. Gnosticismen har förmodligen uppkommit av liknande skäl, men de exakta omständigheterna är inte kända. Både inom judisk och kristen gnosticism återkommer i många gnostiska skrifter en kreativ omtolkning av Jesaja 45:5, så att den som yttrar orden inte är den högsta gudomen utan en lägre, ond eller okunnig, skapargud, ''Demiurgen''. Birger A. Pearson har därför ansett det sannolikt att judisk och samaritansk gnosticism bl.a. uppkommit för att skylla lidande och ondska, inklusive antropomorfa och frånstötande drag i den gammaltestamentliga gudsbilden, på Demiurgen.
Den förste med säkerhet kände gnostikern var Menander i Samarien på 80-talet , men vad som utgjorde hans influenser är däremot oklart. På 1970-talet sökte Elaine Pagels dess ursprung hos dem som påverkade judarna; det rörde sig i alla händelser om en synkretism strömning. Många judar stannade i Babylon sedan landet erövrats av Persien år 539 f.v.t. och judarna befriades från sin fångenskap. I Babylon, som var en handelsknutpunkt där många kulturer och religioner möttes, blandades zoroastrismen och andra dualistiska iranska föreställningar med indiska uppfattningar om själens fångenskap i kroppen, med väst-semitisk och judisk mystik, med kaldéernas astrologi och numerologi, och med den grekiska filosofin och individualismen. Forskningsläget har utvecklats sedan 1970-talet, och medan Birger A. Pearson betraktar förloppet som en inomjudisk bearbetning av teodicéproblemet, återstår en djupare analys av eventuella influenser från den fornegyptiska religionens föreställning om den hermopolitanska Ogdoad. Under de många erövringskrigen och folkomflyttningarna under antiken kom många folk (greker, judar, egyptier, fenicier med flera) i kontakt med den iranska världsbilden och införlivade denna i sina egna religiösa tolkningar. Samtidigt vet vi att den forniranska världsbilden har mycket gemensamt med den indiska före det att hinduismen officiellt blev ett religiöst system.
Vid tidpunkten för gnosticismens utveckling var medelplatonismen inflytelserik, och gnosticismen uppvisar vissa gemensamma drag med medelplatonism, hermetism och nyplatonism.
Man brukar skilja mellan två typer av gnosticism, dels den iranska typen som representeras av manikeism och Mandaeanism och som är tydligt dualism, och dels en Syrien-Egypten typ med en svagare dualism som ofta är den man avser när man talar om gnosticism. Gnostiska texter tillhandahölls under antiken enbart de invigda och de olika gnostiska lärorna hade starka drag av mysticism. Gnosticism har delvis varit ett verktyg för ett fåtal inom en etablerad religion för att förstå Guds och skapelsens sanna natur, men har också genom historien utvecklats till självständiga religioner med egna heliga skrifter.

Källmaterial


Forskningen kring gnosticismen lider av brist på källor. Länge var gnosticismen främst känd genom den kristna polemiken mot den, i synnerhet skrifter av Irenaeus, Hippolytos och Epifanios av Salamis. James Bruce köpte 1769 den numera s.k. ''Bruce-codex'' i Egypten, som har visat sig innehålla tre gnostiska skrifter:
Första Jeu,
Andra Jeu och
Den obetitlade skriften i Bruce-codex.
Den s.k. ''Askew-codex'' förvärvades av Anthony Askew 1773, och hamnade efter hans död på British Library. Den visade sig innehålla den gnostiska skriften Pistis Sophia.
En tysk forskare köpte 1896 en papyrusbok (känd som ''Akhmin-codex'', den gnostiska Berlincodex eller Papyrus Berolinensis 8502) upphittad i Akhmin, Egypten. Den innehåller:
Maria Magdalenas evangelium,
Johannesapokryfen,
(de proto-ortodoxa) Petrusakterna och
Jesu Kristi vishet
Salomos oden, som inte genomgående uppvisar gnostiska drag, men som citerades med gillande i Pistis Sophia, upphittades 1909.
Bland skriftfynden i Nag Hammadi 1945 fanns flera gnostiska skrifter på koptiska, bland annat Eugnostos brev i två versioner, dels en nästan utan kristna tankegångar, dels en som bearbetats i kristen riktning. Till de upphittade skrifterna med setiansk inriktning hör:
''Johannes-apokryfen'',
Adamsapokalypsen,
Arkonternas väsen,
Världens ursprung,
Sets tre pelare,
Norea,
Den treformiga Protennoia,
Marsanes,
Zostrianos och
Allogenes.
Till de upphittade skrifterna med valentinskt kristen gnostisk inriktning hör:
''Sanningens evangelium'',
Filipposevangeliet,
Rheginusbrevet,
Paulus bön
Den koptiska paulusapokalypsen,
Första Jakobsapokalypsen
Om smörjelsen och dopet
Om eukaristin.
Till de upphittade skrifterna med annan kristen gnostisk inriktning hör:
Jakobsapokryfen
Den tredelade traktaten
Andra Jakobsapokalypsen
Den koptiska petrusapokalypsen
Petrus brev till Filippos
Sanningsvittnet
Kunskapens uttolkning
Det koptiska egypterevangeliet är en setiansk skrift som, i likhet med Johannesapokryfen, i efterhand försetts med kristen ramberättelse. Melkisedek är, enligt Birger Pearson, en proto-ortodox skrift som senare försetts med setianska inskott. Till de svårdefinierade skrifterna från Nag Hammadi hör:
Semsparafrasen
Den store Sets andra undervisning
Dundret
Den stora makten
Tomas Kämpens bok
Hysifrone
I Nag Hammadi hittade man också ett antal icke-gnostiska skrifter, såsom
Platons Staten,
den platonska skriften Den bemyndigade läran,
den asketiska Sixtus sentenser (som i fragment var känd från medeltida ortodoxt kristna skrifter),
de hermetiska skrifterna Asklepios, Om den åttonde och nionde och en tacksägelsebön,
den proto-ortodoxa skrifterna Petri och de tolv apostlarnas gärningar och Silvanus undervisning, och
den enkratitiska skriften Tomasevangeliet.
''Codex Tchacos'' är en papyruscodex upphittad på 1970-talet. Den innehåller
Petrus brev till Filippos,
'''Första Jakobsapokalypsen,
Judasevangeliet och
Allogenes.

Grundläggande drag


Alla gnostiska riktningar förenas av en världsbild som gör åtskillnad på Gud - det transcendenta Högsta Väsendet - som bl.a. kallas för den ''Osynliga Eviga Anden'' å ena sidan, och den lägre Skaparen, ''Demiurgen'', å andra sidan. Ett sådant synsätt finns både inom Markionismen, setianismen, valentinianismen, i Justinus' Baruksbok, inom Manikeismen och Mandeismen.
De syrisk-egyptiska gnostiska rörelserna under 100-talet var sinsemellan olika, och medan några hade en monism syn som liknar nyplatonismen (så exempelvis synsättet i skrifterna Zostrianos, Allogenes och Marsanes, och i den ursprungliga öst-valentinianismen) hade andra en dualistisk syn (så exempelvis den yngre väst-valentinianismen och kretsarna bakom första och andra Jeu, den obetitlade skriften ur Bruce-codex och Pistis Sophia).
Ett drag som är kännetecknande för den persiska gnosticismen på 200- och 300-talet är den ''dualistisk gnosticism'' världsbilden, som präglas av föreställningen att människosjälen är fången i kroppen/materien och att den materiella världen är något i grunden ont. Dessa uppfattningar ligger inte långt ifrån de indiska religionernas negativa syn på att återfödas till ett liv på jorden gång efter gång. Dualismen att ''goda'' står mot det ''onda'', ''ljus'' mot ''mörker'', ''andlighet'' mot ''materialism'', etc. – kan vi spåra till zoroastrismen, en forniransk religion.
Den kristna gnosticismen hävdade att vissa människor, det vill säga gnostikerna, har en inre förmåga att söka och finna det inre ljuset. Några kristna gnostiska riktningar, fr.a. basilidianerna, trodde att denna inre förmåga berodde på gudomlig predestination, och att majoriteten av mänskligheten var förutbestämd till helvetet, men andra gnostiker hade en mer positiv syn på människans fria val och alla människors förmåga att utvecklas. Den gnostiska rörelsen hade vissa likheter med nutida metoder för att utforska jaget med hjälp av psykoterapi. Dessa metoder för analys av människans psykologi kan möjligtvis komma från buddhismen, som vid tidpunkten för gnosticismens uppkomst hade hunnit spridas till Alexandria De kristna gnostikerna, som ''Monimus'', menade att den som söker Gud måste börja med att söka inom sig själv,
Detta är dock inte en unikt gnostisk föreställning. Dels fanns liknande föreställningar även hos proto-ortodoxa inomkyrkliga tänkare som Klemens av Alexandria och Origenes, och dels fanns liknande föreställningar inom den s.k. enkratitiska rörelsen som sammanställde och läste den icke-gnostiska (då den saknar föreställningen om en lägre skapare) skriften Tomasevangeliet, som innehåller sådana aforismer som:
:::::''När lärjungarna frågade Jesus vart de skulle gå, svarade han blott:,''
:::::''Det finns ljus inom en människa av ljus, och det lyser upp hela världen.''
:::::''Om hon inte lyser är hon mörker.''
Gnosticismen var inget enhetligt trossystem, men vissa bärande grundtankar, som från början härstammar från judisk mystik, gick igen i de flesta riktningarna. Dessa grundläggande principer brukar beskrivas i presens eftersom händelseförloppet ur människans synvinkel pågår oavbrutet. Den högste guden -- ''Den utan slut'' -- är transcendent, upphöjd, onåbar och omöjlig för människan att förstå. Från Den utan slut ''Emanation'' (utgår, utflödar) ''eoner'', väsen eller en strålglans som fyller den högre världen, ''Pleroma'' (fullheten). En av eonerna, ofta den lägsta, sjunker dock på grund av sitt begär ner i sinnevärlden där den splittras och blir fången. I denna splittring finns Demiurgen, som uppträder som skapare och gud—Gamla testamentets svartsjuke och lynniga gud, som låser människornas själar till den fysiska kroppen. En gnista från den gudomliga världen kan emellertid befria oss genom att vi når insikt, gnosis. I den kristna gnosticismen är det Kristi uppgift att ge denna gnosis så att människan blir frälst, men andra gnostiska system har andra frälsargestalter, exempelvis Set. Pleroma består ofta av, eller innehåller, en grupp av åtta tidiga andeväsen - ''ogdoaden'' - en förställning som kan ha övertagits från fornegyptisk religion.
Förklaringen till hur fallet kunde ske skiljer sig åt i de olika systemen. I flera riktningar är det en urmänniska som faller. Till exempel hermetismen menar att den av det högsta Nous födda människan steg ner genom de sju planetsfärerna till naturen och älskades av den och därmed gav upphov till människosläktet.
Till skillnad från den ovanstående tankegången, ofta kallad manlig, finns det också en kvinnlig variant i vilken det är ett kvinnligt väsen, ofta Sofia (olika betydelser) (visheten), som orsakar fallet. Simonianerna lärde till exempel att den högste gudens tanke blev ett kvinnligt väsen som steg ner i de lägre regionerna och födde de änglar och makter som skapade världen. Själv blev hon fången genom dessa makter för att till sist bli den Helena som Simon Magus (som representerar den gudomliga kraften) fann och frälste.
Hos ofiterna finns två kvinnliga gestalter, en högre och en lägre. Den senare föder Jaldabaoth, skaparen och Gamla testamentets gud. Den gudomligt ingripande kraften för dem åt Kristus.
Gnostiska tankegångar har därefter återkommit i olika skepnader. hermetismen under renässansen och mystikern Jakob Böhme kan sägas ha gnostiska drag, men inget av dessa exempel uppvisar den strikta dualism som förekom bland många gnostiska riktningar. Av den gamla gnosticismen finns fortfarande en liten grupp mandéer i Iran och Irak. Några ur denna folkgrupp lever nu i Sverige som flyktingar.

Judisk och hednisk gnosticism


Den förste kände företrädaren för en slags gnosticism var Menander, en man med samaritansk bakgrund, verksam i Samarien och Syrien på 80-talet.
På 120-talet var Satornilos, som kan ha varit påverkad av Menander, verksam i Syrien. Irenaeus beskriver sextio år senare Satornilos skapelsemyt, som uppvisar mycket stora likheter med den mer detaljerade Johannesapokryfen. Det förefaller därför sannolikt att Johannesapokryfen är en skrift med satornilosianskt ursprung, som emellertid genomgått flera bearbetningar med tillägg i både icke-kristna och kristna gnostiska miljöer.
Satornilos rörelse splittrades efter en tid. Bland nutida forskare används ibland ordet setianism som paraplybeteckning på alla dessa riktningar. Den nutida paraplybeteckningen är dock mycket bred, och innefattar både de riktningar som själva kallade sig för setianska och andra riktningar. Därför undviks den av några som forskar om gnosticismen. En av Satornilos dottergrenar blev kristen, och sammanställde Johannesapokryften.
Under inflytande av medelplatonismen närmade sig en gren av setianismen platonsk filosofi. Hit hör skrifterna Allogenes, Marsanes och Zostrianos.
Under kritik från både de hedniska nyplatonska filosoferna Plotinos och Porphyrios och de kristna riktningarna utvecklades delar av den sena setianismen i radikalt dualistisk riktning. I denna miljö hör skrifterna i Askew-codex och Bruce-codex hemma.
Vid sidan av den setianska riktningen fanns fr.o.m. 150-talet en riktning, simonianismen, som åberopade sig på Simon Magus och legenderna om Helena.
De s.k. naassénerna företrädde strax före år 200 en hednisk typ av gnosticism i vilken gudinnan Kybele och hennes älskare, guden Attis spelade stor roll.

Kristen gnosticism


Den ''kristna'' gnosticismen nådde sin höjdpunkt under åren ca 80 – 160 e.Kr. då ett stort antal sekter skapade egna, starkt avvikande tolkningar av den kristna läran.
Två kristna gnostiska riktningar är kända före Valentinus tid: basilidianismen och Markionism, men ett tredje system, som presenteras i den äldre skriften Eugnostosbrevet och den yngre skriften Jesu Kristi vishet, måste, som Roelof van den Broek har visat, ha varit känt av Valentinus, åtminstone i sin äldre version.
Basilides, som kan ha varit påverkad av Menander, och gjorde anspråk på kunskap från Simon Petrus' tolk Glaukias, var verksam i Alexandria på 120-talet. Människan står mellan kärlek eller hat, rättvisa eller godtycke, förnuft eller dårskap, insikt eller ignorans, tillförlitlighet eller opålitlighet, barmhärtighet eller grymhet, etc.), och de flesta människor är förutbestämda (predestinerad) att tro eller inte tro, och hamna på ett av ''två'' ställen efter döden: himlen eller helvetet, beroende på om människan är ''hyliker'' (fast i det kroppsliga och materiella) eller ''pneumatiker'' (andlig, d.v.s. förutbestämd till gnostisk kunskap eller insikt). Så kallade ''psykiker'' (bunden i själen) förefaller däremot ha ansetts återfödas till dess de föddes som pneumatiker. Världen består enligt Basilides av 365 himlar och en högre, sannare, verklighet bestående av fem gudavarelser, eoner. De båda eonerna Sophia (Visheten) och Dynamis (Kraften) skapar den lägre andevärlden med dess 365 himlar. Den lägsta himlens ande är Gamla Testamentets Gud, som skapar materien. Eonen Nous (Medvetandet) stiger ned i Jesus, möjligen när han döps, för att rädda de förutbestämda pneumatikerna. Enligt basilidianerna korsfästes Simon från Kyrene i Jesu ställe, ett synsätt som även återfinnes i ''Den store Sets andra undervisning''. En gudavarelse med namnet Abraxas eller Abrasax (avbildad på amuletter som en tupphövdad antropomorf med reptilunderkropp) fyllde en funktion i Basilides världsbild, med det är inte helt klart om Abraxas sågs som en Demiurg, eller hade en annan, högre eller lägre, plats i världsbilden. Det är bland basilidianerna som det äldsta kända firandet av högtiden Epifania (numera känd under det yngre namnet Trettondedag jul) är belagt, men spreds från basilidianerna till den proto-ortodoxa kristendomen. Namnet Abrasax har talvärdet 365, och kan vara konstruerat för talvärdets skull, men kan alternativt vara en hellenisering av det hebreiska gudsnamnet Ab Raza, ''den hemlige Fadern''. Senare basilidianer påstod sig ha erhållit kunskap genom ett evangelium författat av aposteln Mattias (apostel).
Markion lärde att det fanns två gudar: Å ena sidan Jesu Gud och Fader, å andra sidan en ond skapargud som orsakat Gamla Testamentet. Markioniterna läste därför endast Lukasevangeliet och några av paulusbreven.
Valentinus, som verkade i Rom 135-160, har gett den klassiska framställningen av gnosticismens system. Gnosticismen har beskrivits som en elitistisk religion filosofi eftersom anhängarna ansåg sig äga en exklusiv kunskap (gnosis) som var vida överlägsen det kyrkan lärde ut. Återlösningen eller frisläppandet av en människas själ beror på hennes andliga insikt eller kunskap. Valentinianismen splittrades med tiden i flera grenar. Västvalentinianismen, företrädd av Ptolemaios, Herakleon och Flora, blev mycket mer dualistisk än vad Valentinus ursprungliga riktning hade varit.
En eller flera setianska riktningar utvecklades senare i kristen riktning. Därför finns Judasevangeliet, och de kristna versionerna av Johannesapokryfen och Egypterevangeliet (inklusive deras titlar, som inte är ursprungliga). Å andra sidan bearbetades den troligtvis proto-ortodoxt kristna texten Melkisedek i setiansk riktning av en gnostisk grupp som, till skillnad från andra gnostiker, accepterade läran om en kroppslig uppståndelse.
En gnostiker vid namn Markos var aktiv i Gallien fr.o.m. ca 150, och kombinerade valentiniansk och setiansk gnosticism. Markos företräde en mycket mer extrem dualism än de flesta andra syrisk-alexandrinska gnostiker, och förebådar utvecklingen inom den persiska gnosticismen. Bland markosianerna förekom att kvinnor kunde leda firande av eukaristin.
Med tiden utvecklades fler grenar av kristen gnosticism, exempelvis miljön i vilken Den tredelade traktaten tillkom. Kretsen bakom Sanningsvittnet kritiserar nästan alla andra gnostiska och icke-gnostiska riktningar, medan kretsen bakom Kunskapens uttolkning försökte medla mellan de flesta riktningar.
De under kristen tid utbildade gnostiska systemen framträder under andra och tredje århundradena som den proto-ortodoxa kristendomens värsta fiende, intensivt bekämpad av kyrkofader och slutligen nedgjord av den kyrkliga teologins angrepp. Sålunda besegrades rörelser som åberopade sig på den ursprungliga kristna gnosticimen: manikeismen på 200-talet, och under 1000-1400-talen bogomilerna i det bysantinska riket respektive katarerna i södra Frankrike.

Nutida samfund


Sedan Upplysningen har försök gjorts, främst inom den förespråkare för den så kallade västerländska esoteriska traditionen, att återskapa gnosticismen, och flera gnostiska samfund har uppstått.
Den Gnostisk-apostoliska kyrkan fick sitt nuvarande namn på 1960-talet, men härstammar från två franska trossamfund: ''Eglise Gnostique'', grundat av Jules Doinel 1890, och ''Eglise Gnostique Catholique'', grundad av Jean Bricaud 1907, som förenades på 1920-talet. Dessa kyrkor präglades av vad som var känt om gnosticismen innan skrifterna från Nag Hammadi upphittades, och det kanoniska Johannesevangeliet uppfattades av dem som "gnostiskt" (ett synsätt som var i svang bland, med de tidiga franska nygnostikerna samtida, tyska exegeter kring ''fin-de-siecle'').
''Eglise Gnostique Catholique'' skall inte förväxlas med det Thelema trossamfundet Ecclesia Gnostica Catholica, som är ett thelemiskt trossamfund grundat av lekmän inom ''Eglise Gnostique Catholique'' 1913, som dock senare erhöll den Gnostisk-apostoliska kyrkans biskopsämbete.
De gnostiska lärorna har emellertid fått en renässans sedan fynden av gnostiska originaltexter år 1945 i Nag Hammadi-biblioteket har börjat publiceras.
''Ecclesia Gnostica'' (grundad 1967) i USA leds av den gnostiske biskopen Stephan A. Hoeller.
Gnosticismen lever även kvar som inspirationskälla i nyandligheten, exempelvis inom teosofin och New Age.

Gnosticism inom islam


Under islams tidiga utveckling kan vissa gnostiska drag skönjas hos dåtida tänkare, även om religionen som helhet och längre fram i tiden kom att ta avstånd från den gnostiska teologin. Abdallah Ibn al-Muqaffa (död 756) försökte tidigt skapa en kompromiss mellan islam och gnosticism, genom en rad språkliga ändringar.
Bland annat försökte han byta ut gudanamnet mot ordet ''Ljus'' för att närma sig gnosticismen, men även tona ned Allahs roll som skapare, samtidigt som han framlade Allah som en distanserad gudom. Al-Muqaffa kom att kritisera islams problematik med antropomorfism och skapelseteori utifrån ett gnostiskt perspektiv. Teorier pekar mot att al-Muqaffa ville skapa en hybrid mellan sin samtids dominerande tolkning av islam (ur ett politiskt perspektiv) och gnosticismen för att på så sätt skapa en renare tolkning.
Andra muslimska teologer närmade sig gnostisk mythos, däribland Abu ’Isa al-Warraq (död 861), som förskjutits från Mu’ tazila för sina heretism tankar. Han skrev ner en islamisk variant av myten kring hur gnistorna kom att falla och historien kring hur ljuskonungen, på grund av detta, beordrar att världen skall byggas. Det hela mynnar ut i ett par huvudpoänger, stjärnornas skapelse, skapelsen av ett par högre ideal, samt att mörkret stängs in. Al-Warraqs skapelsemyt stämmer väl in på den manikeism, men i förenklad form, som för att passa en annan publik.
"De rena bröderna från Basra" (''Pure brothers of Basra'') och senare Ibn Rushd (inom europeiska källor känd som ''Averroes'') är ytterligare exempel på muslimska tänkare som blandat in gnostiska idéer i muslimsk teologi. Brödraskapet tog bland annat till sig den gnostiska tanken på "räddande själar" som stigit ner till världen för att föra andra själar med sig tillbaka vid döden. De gör en liknelse med fängelser: "Inte alla kommer till ett fängelse för att stanna där, vissa kommer för att frige någon av dem som sitter fängslade." Dessa "frigivare" är profeterna, som kommit till jorden för att frige själar. För att stödja sin allegori använde de bland annat Koranens sura 17:73. Deras integration med gnosticismen sträckte sig även till den gnostiska världsbilden med en dualism värld. Brödraskapet kom att se världen som uppdelad, i en materiell och en andlig del. Den materiella är den som man uppnår kunskap om först, den andliga förstår man först efter att ens själ fötts ur kroppen, "så som kroppen föds ur kvinnan".

Shiitisk gnosticism


Tidiga shiiter sekter innehöll stundtals klart gnostiska tendenser som till exempel ett cykliskt tänkande. En teori som presenteras var att människans frälsning kommer i sju cykler som inleds med Adams födsel och därefter sträcker sig 50 000 år fram i tiden, tills en ny Adam föds och cykeln börjar om på nytt. Följeslagare till ibn Harb menade även att det fanns ett ''Lägre himmelrike'' och ett ''Lägre helvete'', där rättroende respektive syndare först hamnade. Sedan skulle den nästkommande Adam komma att göra de dödas rättrognas själar till änglar i det ''Högre himmelriket'', samt flytta ner syndarnas själar. Ali och hans imamer bar då rollen som frälsare, som skulle frälsa så många själar som möjligt, innan en ny cykel tog sin början. Tidiga shiitiska källor talar om de sju cyklerna och att dessa skulle ha varsin designerad profet. I ordningen: Adam, Noah, Abraham, Moses, Jesus, Muhammed och slutligen Mahdi. Med den siste profeten skulle den absoluta sanningen framkomma och frälsningen bli absolut, men före Mahdi skulle ängeln Gabriel komma för att tillkännage den sista imamens ankomst.

Några kristna gnostiska skrifter som delvis finns bevarade


Gnostiska skrifter accepterades inte som Bibelkanon av den samtida kyrkan under första, andra och tredje århundradena efter Kristus, och som fortfarande inte accepteras av vare sig katoliker, ortodoxa och protestantiska kristna. De flesta är av ett mycket senare datum än den bibliska kanon och skiljer sig markant från den, på frågor som exempelvis Jesus ord och handlingar, lärjungarnas agerande eller synen på de tidiga kristna församlingarna.
Arkonternas väsen
Den stora förkunnelsen
Den store Seths andra traktat
Den tredelade traktaten
Dundret, den fullkomliga tanken
Det koptiska egypterevangeliet
Filippusevangeliet
Samtal med Frälsaren
Jakobs hemliga bok
Johannes-akterna
Johannes-apokryfen
Judasevangeliet
Maria Magdalenas evangelium som även är känt som Maria av Magdalas evangelium
Den koptiska paulusapokalypsen
Petrus-apokryfen
Petrus brev till Filippus
Petrusevangeliet
Den koptiska petrusapokalypsen
Sanningens evangelium
Sanningens vittnesbörd
Thomas-evangeliet
Thomas Kämpens bok

Se även


Markionism
Kaosgnosticism
Valentinus (gnostiker)
Marcellina (gnostiker)
Demiurg
Kristologi
Giordano Bruno
Erik Johan Stagnelius
Den Jesus som aldrig funnits
Antignostiska fäderna
Sofia (visdom)
Nyplatonism
Abdallah Ibn al-Muqaffa
Abu ’Isa al-Warraq
Ibn Rushd
ibn Harb

Källor

Böcker


''Studies in Gnosticism and Alexandrian Christianity,'' Roelof van den Broek,
''History of Gnosticism,'' Giovanni Filoramo,
''Gnosticism, Judaism and Egyptian Christianity,'' Birger A. Pearson, ISBN 978-0-8006-3104-8
''De gnostiska evangelierna,'' Elaine Pagels, ISBN 91-46-17398-6
''Gnosis,'' Kurth Rudolph
''Rethinking Gnosticism,'' Michael A. Williams,
''Gnosticism,'' Stephan A. Hoeller
''The Nag Hammadi Library,'' James M. Robinson (ed.)

Externa länkar


http://www.gnosis.org/ The Gnosis Archive
http://www.gnosis.org/naghamm/nhl.html Nag Hammadi Library
http://www.ageac.org/sverige/ ''Gnostiska Föreningen för Antropologiska, Kulturella och Vetenskapliga Studier (AGEAC)'' -''A''sociacion ''G''nostica de ''E''studios ''A''ntropologicos, ''C''ulturales y Cientificos) grundad av Dr. Samael Aun Weor
Kategori:Gnosticism
Kategori:Mystik
Kategori:Antikens filosofi
af:Gnostisisme
ar:غنوصية
an:Gnosticismo
be-x-old:Гнастыцызм
bg:Гностицизъм
bar:Gnosis
bs:Gnosticizam
ca:Gnosticisme
cs:Gnóze
cy:Gnostigiaeth
da:Gnosticisme
de:Gnosis
et:Gnostitsism
el:Γνωστικισμός
en:Gnosticism
es:Gnosticismo
eo:Gnostikismo
eu:Gnostizismo
fa:گنوستیک
fr:Gnosticisme
fy:Gnostisisme
gl:Gnosticismo
ko:영지주의
hr:Gnosticizam
ilo:Gnosticismo
id:Gnostisisme
ia:Gnosticismo
it:Gnosticismo
he:גנוסיס
kk:Гностиктер
ky:Гностицизм
la:Gnosis
lv:Gnosticisms
lt:Gnosticizmas
hu:Gnoszticizmus
mk:Гностицизам
ml:ജ്ഞാനവാദം
arz:الغنوسطيين
ms:Gnostikisme
nl:Gnosticisme
nds-nl:Gnostiek
ja:グノーシス主義
no:Gnostisisme
pl:Gnostycyzm
pt:Gnosticismo
ro:Gnosticism
ru:Гностицизм
sq:Gnosticizmi
scn:Gnosticismu
simple:Gnosticism
sk:Gnosticizmus
sl:Gnosticizem
sr:Гностицизам
sh:Gnosticizam
fi:Gnostilaisuus
tl:Gnostisismo
ta:ஞானக் கொள்கை
th:ไญยนิยม
tr:Gnostisizm
uk:Гностицизм
ur:معرفت
zh:諾斯底主義

Gnosis

Gnosis är ett grekiskt ord för ''kunskap'', ''vetande'', ''insikt''. Ordet används dels som medicinsk term, se gnosis (medicinsk term), dels som filosofisk och teologisk term, i synnerhet i samband med gnosticism och andra antika traditioner.

Gnosis i äldre tradition


Sedan "hellenistisk" tid, från omkring 350 f Kr har ordet gnosis främst använts för andlig insikt. Även i NT används ordet endast i sådan mening, där gnosis är enheten av "uppenbarelse" och "lydnad mot Gud". Människan har enligt NT kunskap om Gud endast genom gnosis som uppenbarelse, och gnosis innehåller då inte, (som tidigare hos Platon) något "rationellt meddelande", utan endast ett rent existentiellt innehåll.
Under senantiken var alltså gnosis eftertraktat, även inom den kristna kyrkan, men det som efter hand kom att uppfattats urskilja de traditioner som kallats "gnosticism" är att gnosis där var den främsta frälsningsvägen.
Gnosticism har använts som samlande beteckning på olika rörelser, som växte fram århundradena efter Kristi födelse ur en miljö i vilken gnosis, troligen sedan lång tid, hade uppfattats som avgörande för frälsning. Dessa rörelser var ett typiskt uttryck för hellenistisk synkretism och de hade likheter med buddhism, hinduism, platonisk filosofi samt inslag av främreorientalisk, persisk och grekisk mytologi. En dualism med det andliga som gott och det synliga som ont var ofta ett kännetecknande drag.
Inom gnosticismen var gnosis bara ett fåtal förunnade, en elit. Gnosis uppdagade den hemliga enheten i allt och sammanhanget mellan Gud, den andliga världen och den synliga världen.
Först på 300-talet började kyrkan dra en mer strikt gräns mot de rörelser som uppfattades vara gnosticism.

Gnosticism ur vårt perspektiv


Gnosticism är vår benämning på ett ideal i en tidsepok präglad av individuellt andligt sökande och där människans frälsning bestod i att uppnå gnosis. Någon medveten andlig rörelse som kallade sig ”gnosticism” har troligen aldrig ha funnits. Men kristendomen har uppkommit under inflytande av detta ideal. Det har ansetts troligt att de bibliska författarna utgått från en hellenistisk föreställningsvärld när de formulerade sin religion, och de gjorde det inom ramen för ”gnosticismen”. Kristendomen var alltså länge del av denna ”gnosticism”. Det är i ett senare avstångstagande från traditioner som inte följt mallen för vad som efterhand kom att bestämmas vara kyrkans lära som "gnosticismen" efter hand kom att tydliggöras.

Gnosis i nyare tradition


Fram till 1800-talet kom ordet gnosis främst att användas som ett historiskt begrepp knutet till gnosticismen. Därefter börjar det användas i betydelsen att "tolka" den religiösa sanningen i motsats till det då traditionella - att "ta den för given".
Under 1900-talet har gnosis kommit att få en än vidare mening, se Gnosis (tidskrift).

Källor


Paul Lübcke, Filosofilexikonet (1988).
Nationalencykolpedin.
Kategori:Teologi
Kategori:Mystik
Kategori:Termer inom religionsfilosofi
af:Gnosis
ca:Gnosi
cy:Gnosis
en:Gnosis
sh:Gnosis
fi:Gnosis
fr:Gnose
fy:Gnosis
nl:Gnosis
pl:Gnoza
pt:Gnose
ru:Гнозис
scn:Gnosis
sr:Гносис
uk:Гнозис
ur:معارف

Giordano Bruno

Fil:Giordano Bruno.jpg
Fil:Brunostatue.jpg]]
Giordano Bruno, född i januari 1548 i Nola, Italien som ''Filippo'', död 17 februari 1600 i Rom, var en italiensk filosof.
Giordano Bruno tillhörde den så kallade hermetism skolan (uppkallad efter Hermes Trismegistus), en skola som influerats av klassiska grekiska filosofer som Platon samt en del förkristen magi. Han utbildades till präst och antog namnet ''Giordano'' i samband med prästvigningen 1572.
På grund av sitt intresse för magi blev Bruno uppmärksammad av inkvisitionen och fick därför lämna Neapel 1576. Han studerade sedan flera år i Frankrike och kom då att skriva böcker som försvarade den heliocentrisk världsbild så som den framställts av Nicolaus Copernicus. I boken ''De l'Infinito, Universo e Mondi'' från 1584 hävdar han, att universum var oändligt, att det innehöll oändligt många världar och att alla dessa befolkades av intelligens varelser. På grund av denna, i vår tid inte särskilt kontroversiella hypotes, blev han en mycket omdebatterad person och bemöttes ofta hätskt runtom i Europa.
Efter att han flyttat till Venedig 1591 arresterades han slutligen av inkvisitionen och 1592 skickades han till Rom för en andra rättegång, eftersom han vägrat avsvära sig sina påståenden vid den tidigare rättegången i Venedig. I Rom hölls han fången i 8 år och avrättning slutligen på ett Bål den 17 februari 1600 på Campo dei Fiori.
Man vet inte exakt på vilka grunder Bruno avrättades. Många har hävdat att det var för att han försvarade den heliocentriska världsbilden, men detta är inte ett historia faktum. Det kan lika gärna ha varit hans intresse för hermetism och mystisk filosofi som var grunden för avrättningen. Troligare är att han avrättades för sina religion kätterier av gnosticism natur, bland annat hävdas att han liksom gnostikerna ansåg att Jesus inte var en fysisk person utan bara en skenbild, sänd av Gud (doketism). För många har han dock fått utgöra en martyr för vetenskapens sökande efter sanning samt yttrandefrihet.
Till skillnad från fallet Galileo Galilei där påven faktiskt bad om ursäkt (Johannes Paulus II) har man aldrig omprövat Brunos fall. På initiativ av Romuniversitetets studenter restes 1889 ett monument till hans minne på Piazza Campo dei Fiori i Rom, där han avrättades. Monumentet utfördes av Ettore Ferrari.

Biografi


De tidiga åren, 1548-1576


Filippo Bruno föddes i Nola (i Kampanien, som då var en del av Kungariket Neapel) år 1548, son till Giovanni Bruno, en soldat, och Fraulissa Savolino. Han skickades till Neapel för att få utbildning. Han fick privatlektioner på ett augustinskt kloster där och gick på allmänna föreläsningar på Studium Generale. Vid 17 års ålder inträdde han i dominikanerorden vid det berömda klostret San Domenico Maggiore i Neapel, och tog namnet Giordano, efter sin metafysiklärare Giordano Crispo. Han fortsatte att studera där och år 1572, då han var 24 år gammal, prästvigning han. Under sin tid i Neapel blev han känd för skicklighet i minneskonst och vid ett tillfälle reste han till Rom för att visa sitt mnemoniska system för påven Pius V och kardinalen Scipione Rebiba. Bruno menade i sina senare år att påven accepterade hans dedikation till honom i det förlorade verket ''De arca Noe'' (''Om Noaks ark'') vid denna tidpunkt.
En sådan ära tyder på att Bruno utmärkte sig med sin skicklighet. Men Brunos intresse för fritt tänkande och förbjudna böcker gav honom snart problem, och med tanke på den kontrovers som han senare i livet kom att orsaka är det förvånande att han kunde vara kvar inom klostersystemet i elva år. I sitt vittnesmål inför venetianska inkvisitorer, många år senare, uppgav han att två gånger hade han anklagats för att han kastat helgonbilder och bara behållit ett krucifix och givit kontroversiella läsrekommendationer till en novis. Sådant agerande kunde man kanske ha överseende med, men Brunos situation kom att bli betydligt allvarligare, då han uppgavs ha försvarat Arianism, och när ett exemplar av Erasmus av Rotterdam, med hans anteckningar i, upptäcktes gömd på klosterdasset. När han fick veta att ett åtal förbereddes mot honom i Neapel flydde han och övergav sin klosterdräkt, åtminstone för en tid.

De första vandringsåren, 1576-1583


Fil:GiordanoBrunomnemonic.gif
Bruno for först till kuststaden Noli, och sedan vidare till Savona, Turin och slutligen Venedig, där han gav ut sitt förlorade verk ''De temporum signis'' (''Om tidens tecken'') med dominikanen Remigio Nannini Fiorentinos tillåtelse (hävdade han vid sin rättegång). Därifrån reste han till Padua där han mötte dominikaner som övertalade honom att bära prästdräkt igen. Från Padua reste han till Bergamo och sedan över Alperna till Chambéry och Lyon. Hur han sedan reste är oklart.
År 1579 anlände han till Genève. Det verkar som om han under en kort tid anslutit sig till Reformerta kyrkan. Under rättegången i Venedig menade han dock att han inte hade tänkt att ansluta sig till den stadens religion utan bara ville bo där för att kunna leva i frihet och trygghet. Bruno lät sy upp ett par knäbyxor och han fick i gåva ett svärd, en hatt, en cape och annat så att han kunde klä sig utan att bli igenkänd som präst. Under en tid tycks det ha gått bra för Bruno, han skrev in sig vid universitetet i Genève i maj 1579. Men han kunde inte hålla tyst länge. I augusti publicerade han en attack mot den ansedda professorn Antoine de la Fayes verk. Han och boktryckaren arresterades. Istället för att be om ursäkt fortsatte han att försvara sin skrift. Han tilläts inte ta emot sakramenten. Även om detta sedan återtogs var Genève inte längre någon trygg plats för Bruno.
Han reste till Frankrike, först till Lyon, och bosatte sig sedan en tid (1580-1581) i Toulouse, där han doktorerade i teologi och valdes av studenterna som föreläsare i filosofi. Det verkar som om han försökte återvända till katolicismen, men han nekades absolution från den jesuitpräst han kontaktade. Då religiösa oroligheter utbröt sommaren 1581 flyttade han till Paris. Där höll han trettio föreläsningar i teologiska ämnen, och blev även känd för sitt fantastiskt goda minne. Brunos goda minne berodde, åtminstone delvis, på hans genomtänkta mnemoniksystem, men vissa av hans motståndare tyckte att det var enklare att påstå att det berodde på magiska krafter. Hans skicklighet gjorde kung Henrik III av Frankrike intresserad.
I Paris fick han beskydd av sina mäktiga franska mecenater. Under denna tid publicerade han flera verk om mnemonik, som ''De umbris idearum'' (''Om ideernas skugga'', 1582), ''Ars Memoriae'' (''Minnets konst'', 1582) och ''Cantus Circaeus'' (''Circes sånger'', 1582). Alla dessa baserades på hans mnemonikmodeller, baserade på organiserad kunskap och erfarenhet, till skillnad från Petrus Ramus förenklade logikbaserade mnemoniktekniker, som vid denna tid var populära. Bruno skrev även en komedi som sammanfattade en del av hans filosofiska ståndpunkter, ''Il Candelaio'' (''Ljusstöparen'', 1582). ''De umbris idearum'' dedikerades till kung Henrik III. På 1500-talet godkändes i regel dedikeringar i förhand, och var därmed ett sätt att skydda verket genom en mäktig person. Med tanke på att Bruno dedikerade verk till personer som Henrik III, Philip Sydney, Michel de Castelnau (den franske ambassadören i England), och möjligen påve Pius V, är det tydligt att denne vandrare nu hade tagit sig in i mäktiga kretsar.

England, 1583–1585


I april 1583 for Bruno till England med rekommendationsbrev från Henrik III som den franske ambassadörens Michel de Castelnau gäst. Där blev han bekant med poeten Philip Sidney (som han dedikerade två böcker till) och andra medlemmar av den hermetiska kretsen kring John Dee (mathematician), men det finns inga bevis för att han personligen träffade Dee. Han undervisade också vid Oxford University, och sökte förgäves en lärarställning där. Hans åsikter orsakade kontroverser, framförallt med John Underhill, Bishop of Oxford, som var rektor vid Lincoln College och från 1589 biskop i Oxford, samt med George Abbot (Archbishop of Canterbury), som senare blev ärkebiskop av Canterbury. Abbot hånade Bruno för att stödja "Nicolaus Copernicus uppfattning att jorden kretsade och att himlarna stod stilla; medan det snarare var så att hans eget huvud som snurrade runt och hans hjärna som inte stod still." och framförde anklagelser om att Bruno kopierade Marsilio Ficinos arbeten.
Trots detta var tiden i England fruktsam. Under denna tid fullbordade och publicerade Bruno några av sina mest betydelsefulla arbeten - de sex "Italienska Dialogerna" bestående av den kosmologiska allegorin ''La Cena de le Ceneri'' (''Askonsdagsmåltiden'', 1584), ''De la Causa, Principio et Uno'' (''Om orsaken, principen och enheten'', 1584), ''De l'Infinito Universo et Mondi'' (''Om det oändliga, alltet och världarna'', 1584) såväl som ''Lo Spaccio de la Bestia Trionfante'' (''Det triumferande vilddjurets fördrivande'', 1584) och ''De gl' Heroici Furori'' (''Om det heroiska raseriet'', 1585) samt ''Cabala del cavallo Pegaseo con l'aggiunta dell'Asino Cillenico'' (''Hästen Pegasus’ kabbala med den killenska åsnans tillägg'', 1585). Vissa av dessa trycktes av John Charlewood. En del av verken som Bruno publicerade i London, speciellt Askonsdagsmåltiden, förefaller ha väckt anstöt. Det var inte den första, eller sista, gången som Bruno förlorade sina vänners stöd på grund av sina kontroversiella åsikter i förening med hans bitande sarkasm. Författaren John Bossy har framfört att medan Bruno bodde på den franska ambassaden i London spionerade han samtidigt på katolska konspiratörer under pseudonymen "Fagot" åt Sir Francis Walsingham, Elisabet I av England underrättelsechef.

De senare vandringsåren, 1585–1592


I oktober 1585, efter det att franska ambassaden i London attackerats av en folkhop, återvände Bruno till Paris med Castelnau och fann det politiska läget spänt. Dessutom hamnade han snart i onåd på grund av sina 120 teser mot Aristoteles naturvetenskap och sina pamfletter mot matematikern Fabrizio Mordente. 1586, efter ett våldsamt gräl om Mordentes uppfinning "differentialkompassen", for han till Tyskland.
I Tyskland misslyckades han med att få en lärarställning vid Marburg, men fick tillstånd att undervisa vid Wittenberg där han gav lektioner om Aristoteles i två år. Men, efter en förändring av det intellektuella klimatet där, var han inte längre välkommen och han for 1588 vidare till Prag. Där fick han 300 daler från Rudolf II, men ingen lärarställning. Han fortsatte med att tjänstgöra kortvarigt som professor vid universitetet i Helmstedt, men var tvungen att åter fly när han bannlysning av lutheraner.
Under den här perioden producerade han flera verk på latin som han dikterade för sin vän och sekreterare Girolamo Besler (eller Bisler), bland andra ''De Magia'' (''Om magi''), ''Theses De Magia'' (''Teser om magi'') and ''De Vinculis In Genere'' (''Om förbund i allmänhet''). Alla dessa nedskrevs uppenbarligen av Besler mellan 1589 och 1590. Han publicerade även ''De Imaginum, Signorum, Et Idearum Compositione'' (''Om komposition av bilder, tecken och idéer'', 1591).
1591 befann han sig så i Frankfurt am Main. Tydligen fick han under Bokmässan i Frankfurt en inbjudan till Venedig från patriciern Giovanni Mocenigo, som ville bli undervisad i minneskonst, och han fick också höra talas om en ledig stol i matematik vid universitetet i Padua. Uppenbarligen i tron att inkvisitionen hade förlorat något av sin kraft, återvände han till Italien.
Han reste först till Padua, där han undervisade kortvarigt, och sökte utan framgång till matematikerstolen, vilken i stället tillföll Galileo Galilei ett år senare. Bruno accepterade Mocenigos inbjudan och flyttade till Venedig i mars 1592. I ungefär två års tid verkade han som inneboende lärare åt Mocenigo. När Bruno kungjorde sin plan att lämna Venedig för sin värd anmälde denne, som var otillfredsställd med den undervisning han fått och som uppenbarligen utvecklat en personlig motvilja, Bruno för den venetiska inkvisitionen som arresterade honom den 22 maj 1592. Bland de många anklagelser om hädelse och kätteri som lades fram mot honom i Venedig, och som grundades på Mocenigos angivelse, var hans tro på kosmisk pluralism såväl som ett dåligt uppförande. Bruno försvarade sig skickligt och betonade den filosofiska karaktären hos vissa av sina inställningar, förnekade andra och medgav att han hade vissa dogmatiska tvivel. Emellertid begärde den romerska inkvisitionen honom förflyttad til Rom. Efter flera månader och lite käbbel föll Venedig till föga och sände Bruno motvilligt till Rom i februari 1593.

Fängslande, rättegång och avrättning, 1592–1600


I Rom hölls han internerad i sju år under sin långa rättegång, mot slutet i Tor di Nona. Några viktiga dokument som rör rättegången har förlorats; men andra har bevarats, bland dem en sammanställning av förhandlingarna som återupptäcktes 1940. De många anklagelserna mot Bruno, baserade såväl på några av hans böcker som på vittnesmål, innefattade hädelse, omoraliskt uppförande samt kätteri i frågor rörande dogmatisk teologi, och omfattade några av hans filosofis och kosmologis grundsatser. Enligt Luigi Firpo anklagades Bruno av den romerska inkvisitionen för att:
hysa åsikter som stred mot den Katolicitet och för att tala mot denna och dess ämbetsmän,
hysa åsikter som stred mot den katolska läran om treenighetsläran, kristus gudomlighet och inkarnation,
hysa åsikter som stred mot den katolska läran gällande Jesus varande Kristus,
hysa åsikter som stred mot den katolska läran rörande Jungfru Maria,
hysa åsikter som stred mot den katolska transsubstantiation och mässa,
hävda existensen av en mångfald andra världar och deras evighet,
tro på själavandring, samt
syssla med magi och divination.
File:Relief Bruno Campo dei Fiori n1.jpg, Piazza Campo dei Fiori, Rom.]]
Under dessa svåra omständigheter fortsatte Bruno sin defensiva strategi, vilken bestod i att böja sig för kyrkans dogmatiska läror och samtidigt försöka bevara basen för sin filosofi. Bruno höll speciellt fast vid sin tro på världarnas mångfald, trots förmaningar att överge den. Hans rättegång övervakades av inkvisitionskardinalen Roberto Bellarmino, som krävde ett fullständigt tillbakatagande, vilket Bruno slutligen vägrade. Den 20 januari 1600, förklarade påve Clemens VIII Bruno för kättare och inkvisitionen utfärdade en dödsdom. Enligt korrespondens från en Gaspar Schopp från Breslau sägs Bruno ha gjort en hotfull gest mot sina domare och ha svarat:
''"Maiori forsan cum timore sententiam in me fertis quam ego accipiam (Ni kanske uttalar denna dom mot mig med större fruktan än jag mottar den)."'' Han överlämnades strax till de sekulära myndigheterna och, den 17 februari 1600, på Piazza Campo dei Fiori ett markadstorg i Roms centrum, blev han "med tungan fängslad för hans galna ord" Bränning på bål. Hans aska kastades i floden Tibern. Alla Brunos arbeten placerades på ''Index librorum prohibitorum'' 1603. De inkvisitionskardinaler som dömde Bruno var S:t Roberto Francesco Romolo Cardinal Bellarmino, Carlo Gaudenzio Cardinal Madruzzo, Cardinal Camillo Borghese (senare påve Paulus V), Domenico Cardinal Pinelli, Pompeio Cardinal Arrigoni, Paolo Emilio Cardinal Sfondrati, Pedro Cardinal De Deza Manuel, Giulio Antonio Cardinal Santori (Ärkebiskop av Santa Severina, Kardinal-Biskop av Palestrina).

Vatikanens sentida inställning


Under de år som gått sedan Brunos avrättning har Vatikanen gjort få offentliga uttalanden i ärendet. 1942 hävdade kardinal Giovanni Mercati, som upptäckte ett antal förlorade dokument med anknytning till rättegången, att kyrkan gjorde helt rätt i att fördöma honom. Vid fyrahundraårsjubileet av Brunos död år 2000 beskrev kardinal Angelo Sodano Brunos död som en "tråkig händelse", men trots sitt beklagande försvarade han Brunos anklagare och fasthöll att inkvisitorerna "hade önskan att tjäna friheten, befrämja det allmänna goda och hade gjort allt som var möjligt för att rädda hans liv"
.

Kosmologi


Kosmologi före Bruno


Enligt Aristoteles och Platon var universum en ändlig sfär. Dess yttersta gräns var ''primum mobile'', vars rotation med ett varv per dygn påfördes av en transcendental Gud, som inte var en del av universum - en orörlig Primus motor och Kosmologiska gudsbeviset. Fixstjärna var en del av denna Himmelssfären, alla på samma avstånd från den orörliga jorden i sfärens centrum. Klaudios Ptolemaios hade räknat dessa till 1022 och grupperat dem i 22 Stjärnbild. Planet var fixerade vid varsin genomskinlig sfär.
File:Bartolomeu Velho 1568.jpg
Under första halvan av 1400-talet återupptog Nicolaus Cusanus (ej att förväxla med Kopernikus ett århundrade senare, se nedan) de ideer som framlagts under antiken av Demokritos och Lucretius och övergav Aristoteles kosmos. Han föreställde sig ett oändligt universum vars centrum var överallt och vars omkrets var ingenstädes, med oräkneliga roterande stjärnor av lika värde, av vilka jorden var en. Han ansåg vidare att banorna ej var cirkulära och ej heller var rörelsen enhetlig.
Under andra halvan av 1500-talet började Nicolaus Copernicus' (1473-1543) ideer att spridas över Europa. Kopernikus behöll idén om att planeterna var fixerade vid solida sfärer, men betraktade stjärnornas rörelse över himlavalvet som en illusion skapad av jordens rotation kring sin egen axel. Han behöll också föreställningen om ett orörligt centrum, men detta utgjordes av solen i stället för jorden. Kopernikus menade också att jorden var en planet som rörde sig i en bana runt solen en gång per år. Men, han behöll den ptolemaiska hypotesen att planeternas banor var perfekta cirklar - med deferenter och Epicykel - och att stjärnorna var fixerade vid en stationär yttre sfär.
Få Astronom på Brunos tid accepterade Kopernikus Heliocentrisk världsbild. Bland dem som gjorde det fanns tyskarna Michael Maestlin (1550–1631), Christoph Rothmann, Johannes Kepler (1571–1630), engelsmannen Thomas Digges, författare till ''A Perfit Description of the Caelestial Orbes,'' och italienaren Galileo Galilei (1564–1642). Märkligt nog trodde Brunos landsman Nicola Antonio Stigliola (1546-1623), som föddes i Nola bara två år innan Bruno, på den kopernikanska modellen - de två träffade dock sannolikt ej varandra i vuxen ålder.

Brunos kosmologi


Bruno trodde (och hyllade Kopernikus för att ha etablerat en vetenskapligt förklaring) att jorden kretsar kring solen och att himlens skenbara rotation under dygnet orsakas av jordens rotation kring sin egen axel. Bruno anslöt sig också till Nicolaus Cusanus uppfattning att eftersom Gud är oändlig, så bör universum återspegla detta genom att ha en gränslös utbredning.
<blockquote>Universum är därför ett, oändligt, orörligt... Det är ej möjligt att förstå och därför ändlöst och gränslöst, och i den meningen oändligt och obestämbart, och följaktligen orörligt.</blockquote>
Bruno hävdade också att himlens stjärnor i verkligheten var andra solar som vår egen, kring vilka andra planeter kretsade. Han påpekade att ett stöd för en sådan tro på intet sätt motsade skrifterna eller den sanna religionen.
1584 pulicerade Bruno två viktiga filosofiska dialoger i vilka han argumenterade mot planetsfärerna (två år senare gjorde Rothmann samma sak, liksom Tycho Brahe gjorde 1857). Brunos oändliga universum var fyllt av en substans - en "ren luft", Kvintessens, eller ''spiritus'', som inte bjöd motstånd mot himlakropparna vilka, enligt Brunos uppfattning, i stället för att vara fixa rörde sig av egen Conatus. Mest dramatiskt var att han övergav idén om ett hierarki universum. Jorden var bara en himlakropp som alla andra, liksom solen. Gud hade ingen speciell relation till en viss del av det oändliga universum. Gud var enligt Bruno lika närvarande på jorden som i himlen, en Immanens Gud, den Ende underordnande i sig själv existensens mångfald, snarare än en avslägen himmelsk gudomlighet.File:Earlierbruno.jpg
Bruno försäkrade också att universum var Homogenitet och överallt bestod av de Klassiska element (vatten, jord, eld och luft), snarare än att stjärnorna skulle bestå av en särskild kvintessens. I grunden samma Naturlag verkade överallt, fast användande av begreppet är Anakronism. Rum (fysik) och tid uppfattades båda som oändliga. Det fanns inget utrymme i hans stabila och permanenta universum för de kristna uppfattningarna om Skapelseberättelse och Yttersta domen.
I den här modellen var solen helt enkelt en stjärna vilken som helst och alla de andra stjärnorna solar, var och en med sina egna planeter. Bruno ansåg ett solsystem med en sol/stjärna och tillhörande planeter som den grundläggande enheten i universum. Enligt Bruno skapade en oändlig Gud med nödvändighet ett oändligt universum, bestående av ett oändligt antal solsystem skilda av enorma områden fulla med eter, eftersom tomrum inte kunde existera (Bruno kom aldrig fram till begreppet galax). Komet var en del av ett ''synodus ex mundis'' av stjärnor, och inte - som andra författare vidhöll på den tiden - tillfälliga konstruktioner, gudomliga instrument eller himmelska budbärare. Varje komet var en värld, en permanent himlakropp, uppbyggd av de fyra elementen.
Brunos kosmologi kännetecknas av oändlighet, homogenitet och Isotrop, med planetsystem jämnt fördelade rakt igenom. Materia följer en aktiv Animism princip: den är Intelligens och diskontinuerlig till sin struktur, uppbyggd av åtskilda atom. Denna animism (och ett motsvarande förakt för matematik som ett medel för att uppnå förståelse) är den mest avgörande skillnaden mellan Brunos kosmologi och den moderna naturvetenskapliga förståelsen av universum.
Under sent 1500-tal och genom hela 1600-talet var Brunos ideer föremål för åtlöje, debatt eller inspiration. Exempelvis skrev Margaret Cavendish en hel serie poem mot "atomer" och "oändliga världar" i "Poems and Fancies" 1664. Brunos verkliga, om än bara delvisa, återupprättelse skulle få vänta på slutsatserna från den Isaac Newton kosmologin.
Brunos totala bidrag till den moderna vetenskapens födelse är fortfarande ett kontroversiellt ämne. Vissa forskare följer Frances Yates och betonar vikten av Brunos ideer om ett oändligt universum utan en geocentrisk struktur som en avgörande brytpunkt mellan gammalt och nytt. Andra ser i Brunos ideer om många världar som möjliggör oändliga möjligheter till ett ursprungligt Ett som en föregångare till Hugh Everett Flervärldstolkningen av Kvantmekanik.

Eftervärldens bild av Bruno

En martyr för naturvetenskapen


Några författare har beskrivit Bruno som en "martyr för Naturvetenskap", och dragit paralleller med processen mot Galileo Galilei som började kring 1610. De hävdar att fastän Brunos teologiska uppfattning spelade en stor roll i kätteriåtalet hade även hans kosmologiska åsikter ett betydande inflytande på utfallet.
Andra forskare motsätter sig denna syn och hävdar att Brunos roll som vetenskapsmartyr är överdriven eller rentav falsk.

Kätteri


Friedrich Hegel skriver i ''Philosophie der Geschichte (Föreläsningar över historiens filosofi)'' att Brunos liv utgjorde "ett modigt tillbakavisande av alla katolska föreställningar som huvudsakligen vilade på auktoritet"
Alfonso Ingegno skriver att Brunos filosofi "utmanar reformationens utveckling, ifrågasätter hela kristendomens sanningsvärde och hävdar att Kristus begick ett svek mot mänskligheten... Bruno antyder att vi nu kan erkänna den universella lag som styr de eviga händelserna i ett oändligt universum." A. M. Patterson skriver att, fast vi inte längre har det officiella påvliga fördömandet av Bruno, innefattade hans kätteri "doktrinen om det oändliga universum och de oräkneliga världarna" och han tro på "jordens rörelse".
Michael White påpekar att inkvisitionen kan ha förföljt Bruno tidigt i hans liv på grund av hans opposition mot Aristoteles, intresse för arianism, läsning av Erasmus och innehav av förbjudna texter. White skriver att Brunos senare kätteri var "mångfacetterat" och kan ha vilat på Brunos begrepp om oräkneliga världar. "Detta var kanske den farligaste åsikten av dem alla... Om andra världar med intelligenta varelser existerade, hade de också haft besök? Idén var ganska otänkbar."
Frances Yates tillbakavisar vad hon beskriver som "legenden om att Bruno förföljdes som en filosofisk tänkare, brändes för sin modiga syn på oräkneliga världar eller jordens rörelse." Yates skriver dock att "Kyrkan gjorde... helt rätt om den innefattade filosofiska argument i sitt fördömande av Breunos kätteri" eftersom "de filosofiska argumenten var tämligen oskiljbara från kätteriet".
Enligt ''Stanford Encyclopedia of Philosophy'': "År 1600 fanns det ingen officiell katolsk ställning till Kopernikus system, och det var säkerligen inte kätteri. (...) När Bruno brändes på bålet som kättare hade det inget med hans stöd för den kopernikanska kosmologin att göra.
Likaledes försäkrar ''Catholic Encyclopedia'' (1908) att "Bruno fördömdes inte för sitt försvar av Kopernikus astronomiska system eller för sin doktrin om en mångfald bebodda världar, utan för sina teologiska fel bland vilka var: att Kristus inte var Gud utan mer en skicklig magiker, att Den Helige Ande är samma sak som världssjälen, att Djävulen kommer att frälsas, etc."
Vatikanens arkiv hemsida gör en sammanställning av rättsprocesser mot Bruno i Rom och hävdar: "I samma rum som Giordano Bruno förhördes, av samma viktiga skäl beträffande förhållandet mellan vetenskap och tro, vid den nya astronomins gryning och vid den aristoteliska filosofins nedgång, sexton år senare, väckte kardinal Roberto Bellarmino åtal mot Galileo Galilei, som också stod inför en berömd inkvisitionsrättegång vilken, till hans lycka, slutade med ett enkelt avsvärjande".

Konstverk


Efter det att det nyligen bildade Kungariket Italien intagit Rom 1870 och gjort slut på Kyrkostaten makt över staden, blev uppförandet av ett monument över Bruno på den plats han avrättats möjlig. 1885 bildades en internationell kommitté för ändamålet. Kommittén innefattade Victor Hugo, Herbert Spencer, Ernest Renan, Ernst Haeckel och Henrik Ibsen. Monumentet mötte skarpt motstånd från det klerikala partiet, men uppfördes slutligen av staden Rom och invigdes 1889.
En staty av en uttänjd människokropp stående på huvudet designad av Alexander Polzin och symboliserande Brunos död på bålet installerades på järnvägsstationen Potsdamer Platz i Berlin den 2 mars 2008.

Utseende


Den äldsta avbildningen av Bruno är en gravyr som publicerades 1715 och som av Salvestrini anges som "det enda kända porträttet av Bruno". Salvestrini förmodar att det är en nygravyr av ett nu förlorat original. Gravyren har varit förebild för senare avbildningar.
Den venetianska inkvisitionens anteckningar om Brunos anhållande i maj 1592 beskriver honom som en man "av medellängd, med nötbrunt skägg och som ser ut att vara ungefär fyrtio år gammal".
I motsats till detta antyder en passage i ett arbete av George Abbot att Bruno var mindre reslig: "När den italienska smådoppingen som titulerade sig själv ''Philotheus Iordanus Brunus Nolanus, magis elaborata Theologia Doctor, &c'' med ett namn längre än sin kropp...". Ordet "didapper" (här översatt med "smådopping") som användes av Abbot är en förringande term som betyder "liten dykande sjöfågel".
"Vetenskapliga" efterhandskonstruktioner visar honom med en dominikansk Kåpa (plagg) men utan tonsur. Edward Gosselin framförde att det var sannolikt att Bruno behöll sin tonsur åtminstone till 1579 och att det är möjligt att han återupptog den senare.

Verk


''De umbris idearum'' (Paris, 1582)
''Cantus Circaeus'' (1582) (http://www.bookarts.org/catalogue.html#cantus Engelsk översättning tillhandahållen av en amerikansk förläggare.)
''De compendiosa architectura'' (1582)
''Candelaio'' (1582)
''Ars reminiscendi'' (1583)
''Explicatio triginta sigillorum'' (1583)
''Sigillus sigillorum'' (1583)
''La Cena de le Ceneri'' (''Le Banquet des Cendres'') (1584)
''De la causa, principio, et Uno'' (1584)
''De l'infinito universo et Mondi'' (1584)
''Spaccio de la Bestia Trionfante'' (''L'expulsion de la bête triomphante'') (London, 1584), allégorie où il combat la superstition
''Cabala del cavallo Pegaseo- Asino Cillenico''(1585)
''De gl' heroici furori'' (1585)
''Figuratio Aristotelici Physici auditus'' (1585)
''Dialogi duo de Fabricii Mordentis Salernitani'' (1586)
''Idiota triumphans'' (1586)
''De somni interpretatione'' (1586)
''Animadversiones circa lampadem lullianam'' (1586)
''Lampas triginta statuarum'' (1586)
''Centum et viginti articuli de natura et mundo adversus peripateticos'' (1586)
''Delampade combinatoria Lulliana'' (1587)
''De progressu et lampade venatoria logicorum'' (1587)
''Oratio valedictoria'' (1588)
''Camoeracensis Acrotismus'' (1588)
''De specierum scrutinio'' (1588)
''Articuli centum et sexaginta adversus huius tempestatismathematicos atque Philosophos'' (1588)
''Oratio consolatoria'' (1589)
''De vinculis in genere'' (1591)
''De triplici minimo et mensura'' (1591)
''De monade numero et figura'' (Francfort, 1591)
''De innumerabilibus, immenso, et infigurabili'' (1591)
''De imaginum, signorum et idearum compositione'' (1591)
''Summa terminorum metaphisicorum'' (1595)
''Artificium perorandi'' (1612)
''Jordani Bruni Nolani opera latine conscripta'', Dritter Band (1962) / curantibus F. Tocco et H. Vitelli

I moderna media


Bruno Giordano uppträder som hjälten i en serie historiska kriminalromaner av S.J. Parris (pseudonym för Stephanie Merritt.)
''The Last Confession'' av Morris West (publicerad postumt) är en uppdiktad självbiografi av Bruno, till synes skriven kort före hans avrättning.
Datorspelet In Memoriam (videospel) har en huvudfigur som utger sig för att vara Bruno och som återvänt från de döda för att hämnas.
Bruno uppträder i de historiska partierna av John Crowleys mystiska Ægypt-tetralogi. Historien täcker hans utbildning som dominikanermunk och utredningen av hans kätteri samt presenterar flera versioner av avrättningen på Piazza Campo dei Fiori.
Anime/manga-serien Those Who Hunt Elves har ett avsnitt i vilket Bruno nämns vid namn. "Jorden rör sig" är en del av intrigen i avsnittet.

Källor


''Den här artikeln är helt, eller delvis, översatt från http://en.wikipedia.org/w/index.php?title=Giordano_Bruno&oldid=254788321 engelskspråkiga Wikipedia''

Fördjupningslitteratur


Berggren, Lars, ''Giordano Bruno på Campo dei Fiori: ett monumentprojekt i Rom 1876-1889''. Lund: Artifex 1991. ISBN 91-628-0178-3

Externa länkar


Kategori:Renässansens filosofer
Kategori:Födda 1548
Kategori:Avlidna 1600
Kategori:Italienska filosofer
Kategori:Män
Kategori:Personer som blivit avrättade för kätteri
Kategori:Personer som blivit avrättade genom bränning
ar:جوردانو برونو
ast:Giordano Bruno
az:Cordano Bruno
bn:জর্দানো ব্রুনো
ba:Джордано Бруно
be:Джардана Бруна
be-x-old:Джардана Бруна
bg:Джордано Бруно
bs:Giordano Bruno
br:Giordano Bruno
ca:Giordano Bruno
cs:Giordano Bruno
cy:Giordano Bruno
da:Giordano Bruno
de:Giordano Bruno
et:Giordano Bruno
el:Τζορντάνο Μπρούνο
eml:Giordano Bruno
en:Giordano Bruno
es:Giordano Bruno
eo:Giordano Bruno
ext:Giordano Bruno
eu:Giordano Bruno
fa:جوردانو برونو
fr:Giordano Bruno
gl:Giordano Bruno
ko:조르다노 브루노
hy:Ջորդանո Բրունո
hi:जर्दानो ब्रूनो
hr:Giordano Bruno
id:Giordano Bruno
is:Giordano Bruno
it:Giordano Bruno
he:ג'ורדנו ברונו
ka:ჯორდანო ბრუნო
kk:Джордано Бруно
sw:Giordano Bruno
ku:Giordano Bruno
ky:Жордано Бруно
la:Iordanus Brunus
lv:Džordano Bruno
lb:Giordano Bruno
lt:Giordano Bruno
hu:Giordano Bruno
mk:Џордано Бруно
ml:ജിയോർഡാനോ ബ്രൂണോ
mr:ज्योर्दानो ब्रुनो
xmf:ჯორდანო ბრუნო
arz:جيوردانو برونو
mn:Жордано Бруно
nl:Giordano Bruno
ja:ジョルダーノ・ブルーノ
nap:Giordano Bruno
no:Giordano Bruno
nn:Giordano Bruno
oc:Giordano Bruno
pl:Giordano Bruno
pt:Giordano Bruno
kaa:Giordano Bruno
ro:Giordano Bruno
ru:Джордано Бруно
sc:Giordano Bruno
sq:Giordano Bruno
scn:Giordanu Brunu
simple:Giordano Bruno
sk:Giordano Bruno
sl:Giordano Bruno
szl:Giordano Bruno
sr:Ђордано Бруно
sh:Giordano Bruno
fi:Giordano Bruno
ta:கியோர்டானோ புரூணோ
te:జోర్డానో బ్రూనో
tr:Giordano Bruno
uk:Джордано Бруно
ur:گیوردانو برونو
vi:Giordano Bruno
vo:Giordano Bruno
war:Giordano Bruno
yo:Giordano Bruno
bat-smg:Giordano Bruno
zh:焦爾達諾·布魯諾

Guds barn

#OMDIRIGERING Familjen (samfund)

Gorillor


Gorillor (''Gorilla'') är ett släkte marklevande växtätande primater i Afrika. De är den största arten primater, med lika lång kropp som en människa men axelbredare och avsevärt tyngre. Gorillorna är människans närmast levande släkting efter schimpanserna.
Gorillorna uppdelas idag i två arter, Västlig gorilla (''Gorilla gorilla'') och Östlig gorilla (''Gorilla beringei''), som var och en är indelad i två underarter. Ibland skiljer man på låglandsgorilla och bergsgorilla. Dessa beteckningar har viss ekologisk relevans, men beteckningen "låglandsgorilla" buntar ihop underarter som inte är närmare släkt med varann.
För 100 år sedan var gorillan spridd över det ekvatoriala Västafrika, skogsområden i Kamerun, Gabon och Kongo; österut fanns den ända till gränsområdet mot Tanzania. "Bergsgorillan", ''G b beringei'', lever idag i Virungabergen mellan Rwanda och Uganda. Det finns endast 750 levande bergsgorillor så den anses hotad av utrotning. För ''G b graueri'' som lever i östra delen av Demokratiska Republiken Kongo är situation inte fullt så kritisk. Däremot är den västliga gorillan, som främst lever i Gabon och Kamerun, klassad som akut utrotningshotad, eftersom den snabbt minskar i antal på grund av jakt och sjukdomar, särskilt ebola.

Utseende


Fil:Male silverback Gorilla.JPG (''Gorilla gorilla gorilla'')]]
Fil:Gorilla mother and baby at Volcans National Park.jpg (''Gorilla beringei beringei'')]]
Fil:Cross river gorilla.jpg
Fil:Gorilla gorilla04.jpg (''Gorilla gorilla gorilla'')]]
Fil:Gorilla gorilla skull.jpg av skallen: Hane (t v), hona (t h)]]
Den fullvuxne hannen blir runt 1,65-1,80 m lång och väger 135-180 kg. Gorillor i fångenskap blir emellertid ofta mycket tyngre än så, eftersom de inte får så mycket motion. Skulderbredden uppges till 95 cm. Honan är ungefär hälften så stor som hannen. Gorillornas livslängd uppgår till cirka 30-50 år. Tänderna är kraftigt utvecklade, och hörntänderna hos hannen bildar starka betar. Den som tuggmuskel viktiga temporalismuskeln sträcker sig långt upp på hjässan och har hos den gamle hannen givit anledning till utbildande av en stor hjässkam (crista sagittalis) på kraniet. Käkpartiet är liksom hos andra apor i jämförelse med förhållandet hos människan starkt framåtskjutande; dock framträder detta drag ej hos ungen, utan först hos äldre individer, varför gorillaungens kranium mera liknar människans.
Näsan är plattryckt, med vida näsborrar; öronen är små. Ansiktet och öronen är liksom händernas och fötternas undersida nakna och av skiffersvart färg, övriga delar av kroppen är täckta av en mer eller mindre tät, något stripig hårbeklädnad, som till färgen är gråaktig med rödbrun inblandning. Armarna är i förhållande till de bakre extremiteterna kraftigt utvecklade. Händerna och fötterna är stora. Såväl tummen som stortån är förenade med hudveck; båda kan sättas mot fotsulan respektive handflatan. När gorillan går på alla fyra, stöder den på hela fotsulan, men på den knutna handens knogar, som därför är försedda med hårda valkar. Dock går den med lätthet på bakbenen.

Parning


Honan är dräktig i 8 1/2 månad och får en unge med cirka 3-4 års mellanrum, vilket också är så länge som ungen följer honan. Honorna blir könsmogna vid cirka 7-8 år och hannarna vid 11-12 år.

Föda


Gorillorna är huvudsakligen växtätare och äter frukt, löv och växtskott. Insekter utgör någon procent av dieten.

Taxonomi


I slutet av 1800-talet började man dela upp gorillan i två arter, dels de som levde i det låglänta Västafrika, och dels dem som levde i det bergiga Östafrika. Man kallade dem för västliga resp östliga gorillor. Under en lång tid på 1900-talet betraktades dock alla gorillor som tillhörande samma art, ''Gorilla gorilla''. Senare har dock genetiska studier visat att den äldre indelningen i två arter faktiskt var korrekt.

Etymologi och kontakt med västvärldens människor


Gorilla är ursprungligen ett afrikanskt ord för en människoliknande varelse, enligt SAOB.
"Gorillor" omtalas redan 500 f.Kr. i Hanno Sjöfararens rapport om en upptäcktsfärd till Afrika i syfte att anlägga kolonier där. Hanno skriver att på en plats som kan ha varit dagens Sierra Leone (eller Kamerun eller rentav Marocko) påträffade de människoliknande varelser: "Flertalet var kvinnor med hårig kropp, och tolkarna kallade dem Γοριλλαι (Gorillai, grekiska för "håriga kvinnor"). Männen kunde vi inte få fatt, då vi förföljde dem; de undkom oss lätt, eftersom de klättrade över avgrunder och försvarade sig med klippstycken. Vi infångade tre kvinnor, men vi kunde ej föra dem med oss, eftersom de bet och klöstes. Därför måste vi döda dem; vi flådde dem och skickade skinnen till Kartago." Dock finns Hannos berättelse ej bevarat i den puniska originaltexten, utan bara som en grekisk kopia gjord flera hundra år senare, och det går idag knappast att säga med någon säkerhet vad Hannos "gorillor" egentligen var för varelser.
Även om det är mest sannolikt att det var schimpanser som kartagerna träffat på, blev namnet gorilla använt för den största av de människolika aporna, då denna upptäcktes 1846 av den amerikanske missionären Wilson. Den förste europé som fick tillfälle att i naturen iaktta, och även skjuta en gorilla, var von Koppenfels 1874. Till Europa överfördes den första levande gorillan redan 1861, men förevisades som schimpans i England. Stort uppseende väckte en ung gorilla, som 1876 kom till akvariet i Berlin och levde där i över 16 månader. De tidiga uppvisningsgorillorna i Europa var i allmänhet ungar som dött efter högst ett år. Ett undantag vid denna tid var en hona, som vid 4 års ålder kom till zoologiska trädgården i Breslau och levde där 7 år. Hos henne inträffade tandömsningen vid 8 års ålder. Hon levde mest på vegetarisk mat, andra gorillor i fångenskap vid den här tiden hade huvudsakligen fått kött.
Den första gorillan som föddes i fångenskap var ''Colo'', en västlig gorilla.

Beteende


Gorillan för ett kringströvande liv. Den förekommer enstaka och i mindre sällskap under ledning av någon gammal hanne som vakar över gruppen. För natten reder gorillorna ett näste av trädgrenar, i vilket honan och ungarna vilar, medan den gamle hannen sover sittande på marken vid trädets fot. Ibland finns i gruppen flera fullvuxna individer av såväl han- som honkön, i andra fall är den gamle åtföljd endast av en hona med ungar. Möjligen uppträder hos gorillan monogami omväxlande med polygami, men i bägge fallen med beständiga äktenskap.
Man vet inte om gorillan, utan att vara retad eller sårad, anfaller människor. I regel tycks den gå ur vägen för dem. Många berättelser om gorillans farlighet är överdrivna. Anfaller den gör den det gående på alla fyra eller hoppande. Vid anfallet tycks den dock ibland resa sig och försöka krossa sin motståndare genom en omfamning med de starka armarna, annars är hörntänderna anfallsvapnet. Att gorillor rövar bort kvinnor och barn är en myt.

Gorillor i populärkultur


King Kong
Donkey Kong
Tracy the Gorilla (The Ghost Busters och Filmation's Ghostbusters)
Gorilla Grodd
Grobian

Referenser


Kategori:Människoapor
ar:غوريلا
ast:Gorilla
bn:গরিলা
zh-min-nan:Tāi-seng-seng
be:Гарыла
be-x-old:Гарыла
bg:Горили
br:Gorilh
ca:Goril·la
cs:Gorila
cy:Gorila
da:Gorilla
de:Gorillas
nv:Mágítsoh
et:Gorilla
el:Γορίλας
en:Gorilla
es:Gorilla
eo:Gorilo
eu:Gorila
fa:گوریل
fo:Gorillur
fr:Gorille
ga:Goraille
gd:Goiriola
gl:Gorila
ko:고릴라
hi:गोरिल्ला
hr:Gorile
io:Gorilo
id:Gorila
ia:Gorilla
it:Gorilla
he:גורילה
ka:გორილა
kk:Гориллалар
rw:Ingagi
kg:Kibubu
mrj:Горилла
lbe:Горилла
lez:Горилла
lv:Gorillas
lt:Gorilos
li:Gorilla's
ln:Mukumbusu
hu:Gorilla
mk:Горила
ms:Gorila
my:ဂေါ်ရီးလားမျောက်ဝံ
nl:Gorilla's
ja:ゴリラ
no:Gorilla
nn:Gorilla
mhr:Горилла
pnb:گوریلا
pl:Goryl
pt:Gorila
ro:Gorilă
qu:Gurila
ru:Гориллы
scn:Gurilla
simple:Gorilla
sk:Gorila
so:Goriila
sr:Гориле
sh:Gorila
su:Gorila
fi:Gorillat
tl:Gorilya
ta:கொரில்லா
te:గొరిల్లా
th:ลิงกอริลลา
tg:Горилла
tr:Goril
udm:Горилла
uk:Горила
vi:Khỉ đột
wo:Dàngin
diq:Goril
zh:大猩猩

Grafton Elliot Smith

Grafton Elliot Smith, född 15 augusti 1871 i Grafton, New South Wales i New South Wales, död 1 januari 1937 i London, var en Australien anatom. Han var professor i anatomi vid Victoria University of Manchester 1909–1919 och vid University College London 1919–1937.
Smith är bland annat känd för att tillsammans med sin kollega Arthur Keith ha förkastat sin student Raymond Darts åsikt, att dennes fynd Barnet från Taung, skulle vara en apmänniska, beroende på att fyndet gjorts i Afrika. Det visade sig dock senare att Dart hade rätt.
Kategori:Australiska professorer
Kategori:Anatomer
Kategori:Födda 1871
Kategori:Avlidna 1937
Kategori:Män
Kategori:Personer från New South Wales
de:Grafton Elliot Smith
en:Grafton Elliot Smith
eu:Grafton Elliot Smith
fa:گرافتن الیوت اسمیت
fr:Grafton Elliot Smith
gl:Grafton Elliot Smith
arz:اليوت سميث
pl:Elliot Smith
pt:Grafton Elliot Smith
sk:Grafton Elliot Smith
fi:Grafton Elliot Smith