Edith Giovanna Gassion

#OMDIRIGERING Édith Piaf

En köpfri dag


En köpfri dag, Engelska ''Buy Nothing Day'', är en internationellt uppmärksammad dag. I Kanada och USA firas ''Buy Nothing Day'' efter Thanksgiving. I Sverige och övriga Europa infaller dagen den sista lördagen i november varje år. Man deltar genom att inte handla något alls på 24 timmar, som en protest mot konsumtionssamhället. Det är vanligt att det utförs politiska aktioner och manifestationer denna dag för att ifrågasätta konsumismen. Valet av datum är på grund av att det är då julhandeln brukar starta.
Dagen uppmärksammades första gången 1992 i Vancouver, då i september månad."

Källor


Fotnoter

Externa länkar


http://enkopfridag.wordpress.com/
http://www.adbusters.org/
Kategori:Handel
Kategori:Temadagar i november
da:Indkøbsfri dag
de:Kauf-Nix-Tag
et:Ostuvaba päev
en:Buy Nothing Day
es:Día de no comprar nada
fr:Journée sans achat
ko:아무 것도 사지 않는 날
id:Hari Tanpa Belanja
is:Kaupum ekkert-dagurinn
it:Giornata del non acquisto
he:יום ללא קניות
nl:Niet-Winkeldag
ja:無買日
pl:Buy Nothing Day
pt:Buy Nothing Day
ru:День без покупок
sl:Dan brez nakupov
sr:Dan bez kupovine
sh:Dan bez kupovine
fi:Älä osta mitään -päivä
tr:Satın Almama Günü
zh:不消费日

Ervalla


Ervalla är en småort i Örebro kommun och kyrkbyn i Ervalla socken.
Den vanligaste tolkningen av ortnamnet Ervalla, som år 1415 skrevs ''Ærwala'', är att namnets förled syftar på det fornsvenska ordet ''ær'' 'god skörd' eller på det fornsvenska ''ærdh'' "gröda, årsväxt", och att efterleden syftar på dialektordet ''val'', som betyder "röjning" m.m..
I Ervalla ligger Ervalla kyrka som tillhör Axbergs församling inom Svenska kyrkan.
Ervalla var slutstationen för Sveriges första båda normalspåriga järnvägar, Nora Ervalla Järnväg och Köping-Hults Järnväg. Den sistnämndas första avsnitt sträckte sig mellan Örebro och Ervalla. Båda järnvägarna invigdes 1856.

Ervalla herrgård


Ervalla herrgård ligger 500 m öster om Ervalla kyrka. Den första mangårdsbyggnaden var ett medeltida stenhus, som till viss del påminde om Glimmingehus. Detta hus revs under senare hälften av 1700-talet. Nuvarande mangårdsbyggnad uppfördes 1807, påbyggdes 1840, och tillbyggdes 1917-19. Förste kände ägare var den norske riddaren Jon Hafthorsson, kusin till kung Magnus Eriksson. Sonen Ulf Jonsson (Roos), sedermera riksråd, flyttade till Ervalla. Sedermera har den tillhört en mängd ätter av den högre adeln, Roos, Liljehök, Leijonhufvud, von Horn, Bielke, Piper, Rudbeck, Åkerhielm, m. fl. För ägarelängd hänvisas till källan Svenska Län.
Gården har en areal om 208 ha, varav 80 ha åker och 115 ha skog. Från 1934 fanns i mansgårdbyggnaden ''Ervalla epileptikerhem'' för vuxna män, grundat av läkaren Ragnar Hallgren.

Se även


Ervalla socken

Referenser

Externa länkar


http://www.ervalla.nu/ ervalla bygdelags webbplats
Kategori:Orter i Örebro kommun
nl:Ervalla

Ephedrales

#OMDIRIGERING Efedraväxter

Efedraväxter


Efedraväxter (Ephedraceae) är den enda familj (biologi) i ordning (biologi) Ephedrales. Det finns bara ett släkte i efedrafamiljen, efedror (''Ephedra'') och omkring 40 arter. De är hemmahörande i södra Europa, Nordafrika, Nordamerika och Sydamerika och tempererat klimat områden i Asien och tål torra miljöer.
Efedrorna är buske som är i stort sett utan blad. Istället är de mycket förgrenade och stammarna är gröna. Vid första anblicken kan de påminna om en förvedad fräkenväxter. Efedror har inga egentliga blomma eller egentliga kottar utan svårdefinierade fertila bildningar som blir köttiga då de mognar och liknar bär. De tillhör inte blomväxterna och är inte heller några barrväxter, men de är fröväxter av en mycket gammal sort.

Användning


Några arter innehåller ämnet efedrin och har därför använts som medicinalväxter. Efedrin blev klassat som läkemedel i Sverige 2005 och därmed förbjudet att säljas som livsmedel & kosttillskott. Tillverkarna av viktminskningspreparat började då ersätta efedrin med synefrin som man utvinner ur skalet och den omogna frukten från pomerans i sina produkter.
File:Ephedra distribution.PNG
File:Ephedra viridis 3.jpg

Externa länkar


Kategori:Gnetopsida
Kategori:Ef Växtindex
ar:علندى
az:Acılıqotu
cs:Chvojník
da:Ledris-ordenen
de:Meerträubel
el:Εφέδρα
en:Ephedra (genus)
es:Ephedra
fa:ریش بز
fi:Efedrat
fr:Ephedrales
he:שרביטן
hsb:Efedra
hu:Csikófark
it:Ephedra
ja:マオウ属
ku:Ferda
ky:Чекенде
nl:Ephedra
nv:Tłʼoh azihii
pl:Przęślowate
pt:Ephedrales
qu:Pinku-pinku
ru:Хвойник
sah:Дьабара отоно
uk:Ефедра
vi:Chi Ma hoàng
zh:麻黃屬

Earl av Chesterfield

Earlerna av Chesterfield tillhörde en aristokratisk familj från Derbyshire, England. Deras fädernegård var Bretby Hall i Bretby, Derbyshire, och deras släktnamn var Stanhope.
Stephen de Segrave förlänades egendomen Bretby 1209 av Ranulph, earl av Chester. Stephen de Segrave byggde en herrgård och en kyrka i Bretby. 1585 köpte Thomas Stanhope herrgården. 1616 blev hans sonson Philip Stanhope, 1:e earl av Chesterfield upphöjd till baron Stanhope, och 1628 blev han den förste earlen av Chesterfield.
Den Philip Stanhope, 2:e earl av Chesterfield skapade trädgårdarna vid Bretby Hall, som av en del ansågs vackrare än trädgårdarna vid Versailles.
Den Philip Stanhope, 4:e earl av Chesterfield (1694-1773) var politiker och statsman.
Den Philip Stanhope, 5:e earl av Chesterfield rev herrgården och ersatte den med den nuvarande. Den nya byggnaden ritades av sir Jeffrey Wyatville.
Den George Stanhope, 6:e earl av Chesterfield var känd som "Racer-earlen" ("racing Earl") och han byggde en racerbana i Bretby.
Den George Stanhope, 7:e earl av Chesterfield gillade cricket och skytte. Han byggde en cricketplan och födde upp tävlingsfåglar. Vid hans död ärvdes egendomen Bretby Hall av hans mor, därefter av Lord Portchester och sedan av George Herbert, 5:e earl av Carnarvon fru. Denne earl var den berömde egyptologen som upptäckte Tutanchamons grav.
Titeln övergick dock till en annan gren av familjen. År 1967 dog den siste innehavaren, som också var den siste Earl Stanhope.
Kategori:Engelska adelstitlar
en:Earl of Chesterfield
fr:Comte de Chesterfield
it:Conte di Chesterfield
pl:Hrabia Chesterfield

E20

Fil:E20 route.svg - Limerick - Dublin ... Liverpool - Manchester - Leeds - Kingston upon Hull ... Esbjerg - Odense - Köpenhamn - Malmö - Halmstad - Göteborg - Skara - Örebro - Eskilstuna - Stockholm ... Tallinn - Narva - St Petersburg]]
Fil:M62 motorway, Calderdale.jpg.]]
Fil:GreatBeltBridgeTRJ1.JPG.]]
Fil:Oeresund Bridge.jpg.]]
Fil:South_part_of_Olskroksmotet.jpg i Olskroksmotet i Göteborg efter att ha gått gemensamt med E6 från Malmö.]]
Fil:E20_between_Floda_and_Alingsas.JPG och Alingsås. Vägstandarden på detta avsnitt liknar på många sätt en tidig Tyskland motorväg från 1930-talet, men har en standard långt från en sådan då många korsningar sker i plan och fotgängare och långsamtgående fordon tillåts. På bilden syns dock en trafikplats av tysk 30-talstyp, med snäva avfarter.]]
Fil:Narva Ida Virumaa.jpg (vänster) och Ryssland]]
File:Vänster - grön.svgFile:E - grön.svgFile:2 - grön.svgFile:0 - grön.svgFile:Höger - grön.svg
E20 eller Europaväg 20 är en Europaväg som går mellan Shannon Airport på Irland och Sankt Petersburg i Ryssland. Längs sträckan passeras Storbritannien, Danmark, Sverige och Estland. E20 är 1 880 km lång, varav 770 km i Sverige.

Sträckning och standard


Från väst till öst: Shannon Airport - Limerick - Dublin -''(färja Irland-Storbritannien)''- Liverpool - Manchester - Leeds - Kingston upon Hull -''(havsavbrott Storbritannien-Danmark)''- Esbjerg - Odense - Köpenhamn -''(gräns Danmark-Sverige)'' - Malmö - Halmstad - Göteborg - Skara - Örebro - Eskilstuna - Stockholm -''(färja Sverige-Estland)''- Tallinn - Narva - St Petersburg
I Storbritannien, Danmark och Sverige är avfarterna från motorvägssträckorna numrerade, se respektive motorvägsartikel.

Irland


Europaväg 20 har sin västra ändpunkt vid Shannon Airport på Irlands västkust och följer vägarna N19 och N18 till Limerick. Mellan Limerick och Dublin heter vägen N7 respektive Lista över motorvägar i Irland, det senare på sträckor som är motorväg. Sträckan på Irland är 220 km, varav cirka 60 km motorväg. Europavägar har börjat skyltas på Irland.

Storbritannien


Mellan Liverpool och Kingston upon Hull utgörs E20 av motorvägen M62 (motorväg, Storbritannien). Sträckan i landet är 210 km, varav 170 km motorväg, och resten stadsgata och landsväg. I Storbritannien skyltas inte europavägar, varför E20:s sträckning där är av ringa intresse för resenären.
För att ta sig med bil från Hull till Esbjerg behövs en färja, men det går år 2005 ingen sådan färja. Bästa alternativet är Esbjerg-Harwich (färjelinje), med DFDS, som avgår 3 avgångar per vecka med 16 timmar restid. Det är 30 mil från Hull söderut till Harwich. Det finns också en ren lastbilsfärja, Immingham(Grimsby)-Esbjerg (med DFDS) som kan ta bilar, dock ett begränsat antal p.g.a begränsade passagerarutrymmen. Immingham ligger ca 50 km från Hull. Eller så kan man åka från Hull till holländska hamnar, med drygt 70 mil till Esbjerg.

Danmark


Genom Danmark utgör E20 en viktig öst-västlig länk som förbinder öar och fastland med varandra. Mellan Jylland och Fyn går vägen på Lilla Bältbron (1970), mellan Fyn och Själland på Stora Bältbron, mellan Själland och Amager på Kalvebodbroerne och så slutligen Öresundsförbindelsen som förbinder Amager med Skåne. Hela sträckan mellan Esbjerg och Sverige är motorväg, längd 310 km.

Sverige


I Sverige går E20 från Öresundsbron och Malmö till Stockholm via Göteborg, totalt 770 km. Således går inte E20 raka vägen mellan Malmö och Stockholm, utan tar en ganska ordentlig omväg.
E20 är motorväg längs en betydande del av sträckan inom Sverige.
Närmare bestämt är det motorväg Öresundsbron - Tollered, Ingared - Alingsås, Lundsbrunn - Holmestad, Vretstorp - Arboga och Eskilstuna - Stockholm. Mer information om motorvägssträckorna i Sverige i artikeln E20 (Sverige).
Den sista biten av E20 i Sverige till Frihamnen där färja Stockholm-Tallinn (färjelinje) avgår, går via Essingeleden och längs stadsgator i Stockholm. Dessa sträckor är hårt trafikerade och om man ska med färjan i rusningstid bör man lägga till minst en halvtimme i planen för bilresan.
Färjan har en avgång dagligen per riktning med en restid på 16 timmar, med rederiet Tallink (år 2005).

Estland och Ryssland


Vägen följer finska vikens södra kust från Tallinn till Sankt Petersburg. Vägen har nationella nummer, 1 i Estland och M11 i Ryssland.
Sträckan från Tallinn och 70 km österut är förbättrad snabbare landsväg. Resten av sträckan till Sankt Petersburg är vanlig landsväg. Sträckan i Estland och Ryssland är 360 km.
Vid Narva ligger gränsövergången.
På rysk sida är trafiktätheten inte så hög eftersom bilägandet inte är så högt bland allmänheten. I staden Sankt Petersburg (som endast skyltas Санкт-Петербург) är dock trafiktätheten hög.
Till Ryssland krävs visum. Ett mycket större hinder än vägkvaliteten är gränskontrollen som är överbelastad på ryska sidan. För turister tar det varierande tid, ofta flera timmar. För lastbilar tar det ofta dagar i väntan. http://www.google.com/search?hl=en&as_qdr=all&q=estonia+russia+lorries+OR+trucks
9 maj 2007 stängdes gränsbron för tung trafik på den ryska sidan, på grund av brons dåliga skick. Dagarna innan stoppades godstågstrafiken på grund av underhållsbehov på järnvägen, och persontågstrafiken på grund av olönsamhet. Detta råkade sammanfalla med politiskt bråk mellan Ryssland och Estland på grund av statyn Bronssoldaten i Tallinn. Trafiken kom igång igen efter någon vecka, eftersom Ryssland behöver handeln.

Anslutningar


E20 korsar eller ansluter till andra europavägar enligt följande:

Alternativa vägar


Om man ska åka mellan brittiska öarna till Köpenhamn eller Sverige, kan det rekommenderas att man åker via Nederländerna och Tyskland, eftersom det inte finns någon färja mellan Kingston upon Hull och Esbjerg, och alternativ färja till Esbjerg går sällan.
Mellan brittiska öarna och Estland/Ryssland är det bättre att åka via Tyskland/Polen, med E30 som huvudsträcka.
Mellan Öresundsregionen och Stockholm gäller E4 som bästa väg.

Historia


E20 började skyltas i Norden år 1992 (fortfarande inte i Storbritannien). Innan dess hade sträckan Esbjerg-Malmö namnet E66, Malmö-Göteborg endast E6 och Göteborg-Stockholm kallades E3.
År 1992 hade vägen fem havsavbrott eller färjor, eftersom Stora Bält och Öresund inte hade fasta förbindelser. Hösten/vintern/våren 1999-2000 var det avbrott Köpenhamn-Malmö eftersom färjan Dragør-Limhamn lagts ner inför Öresundsbrons öppnande. Enda alternativ för bilar var Helsingør-Helsingborg.

Externa länkar


http://www.tallink.se Tallink
http://www.dfds.se DFDS Seaways
http://www.directferries.se Directferries, resebyrå för bilfärjor
http://www.youtube.com/v/zWFbBuyE7hE&rel=0 Video, 6 min, visar en knapp mil av E20 utanför Narva, Estland, med lastbilar stående i kö hela vägen.
Kategori:Europavägar
Kategori:Vägtrafik i Stockholm
cs:Evropská silnice E20
da:Europavej E20
de:Europastraße 20
et:E20
en:European route E20
eo:Eŭropa ŝoseo 20
fr:Route européenne 20
ko:유럽 고속도로 20호선
id:Rute Eropa E20
it:Strada europea E20
lt:E20
hu:E20 (európai út)
nl:Europese weg 20
no:Europavei 20
nn:Europaveg 20
pl:E20 (trasa europejska)
pt:E20
ru:Европейский маршрут E20
sk:Európska cesta 20
fi:E20
zh:欧洲E20公路

Eddan

#OMDIRIGERING Edda

Frankrike


Fil:Western Europe satellite image.png
Fil:France cities.png
Fil:Paris 06 Eiffelturm 4828.jpg är kanske Frankrikes mest kända landmärke.]]
Fil:Fr-map-sv.png
Frankrike (franska: ''France'', ), formellt Republiken Frankrike (''République française''), är en republik i Västeuropa. Frankrike har kust mot Atlanten, Engelska kanalen och Medelhavet. I söder gränsar landet mot Spanien och Andorra, åt öster mot Italien, Monaco och Schweiz, och åt nordost mot Tyskland, Luxemburg och Belgien. Frankrike består även av fem län (departement) utanför Europa: Franska Guyana med gräns mot Brasilien och Surinam, ögruppen Guadeloupe och ön Martinique i Västindien samt öarna Réunion och Mayotte öster om Madagaskar. Dessa departement är en integrerad del av Republiken Frankrike och utgör därför även en del av EU. Därutöver förekommer ett antal territorier med varierande status i förhållande till Frankrike. Frankrikes europeiska fastlandsdel brukar sägas ha sex kanter, tre kuster och tre landgränser, och benämns därför ofta "l'hexagone", hexagonen. Med sina 82 miljoner internationella turistankomster 2007 är Frankrike världens populäraste turistdestination.
Den franska revolutionen gav deklarationen om människans och medborgarens rättigheter, som än idag uttrycker republikens främsta ideal.
Frankrike var en av initiativtagarna till bildandet av Europeiska kol- och stålgemenskapen 1951, som senare utvecklades till Europeiska gemenskapen och Europeiska unionen. Frankrike är medlem av militäralliansen Nato sedan den bildades 1949. Landet utgör en av de fem permanenta medlemmarna vid säkerhetsrådet i Förenta nationerna, och är en av världens kärnvapenmakter.

Historia


Dagens Frankrike upptar ungefär samma områden som det de kelter bebodde och som kom att bli den Romerska riket provinsen Gallien under 100-talet f.Kr. Gallerna antog snabbt det romerska språket och den romerska kulturen. Kristendomen introducerades under perioden 200–300 och Gallien invaderades därefter av germaner stammar, i huvudsak frankerna efter vilka landet fått sitt svenska namn (franskans ''France'' kommer i första hand av Île-de-France, de capetinger kungarnas egendom kring Paris som tidigare kallades ''Francia'' och ''Pays de France'').
Karl den stores söner styrde landet fram till 987 då Hugo Capet, frankisk hertig och greve av Paris, lät kröna sig som kung av Frankrike. Hans ättlingar styrde Frankrike till 1792 då den franska revolutionen gjorde landet till en republik efter de omvälvande händelserna som började 1789.
Napoleon I tog kontroll över republiken 1799 och kallade sig först förste konsul och sedan kejsare. Hans arméer utkämpade många krig över hela Europa, erövrade många länder och etablerade flera kungadömen med Napoleons släktingar vid tronen. Efter Napoleons fall 1815 återställdes monarkin i Frankrike, bara för att återigen störtas i och med den andra republiken, som i sin tur avlöstes av Napoleon III, brorson till Napoleon I, som först valdes till president och därefter utropade det andra kejsardömet och sig själv till Napoleon III.
Visserligen hörde Frankrike till segermakterna både i första världskriget och andra världskriget, men landet led svårt i båda krigen och lyckades aldrig återta sin forna ställning. Samarbetet med den tyska ockupationsmakten under Vichyregimen var ett öppet sår och republiken omkonstituerades som den Fjärde republiken 1946. Under det krisartade året 1958 genomförde generalen Charles de Gaulle en omfattande reform som ledde till den femte republiken och dagens stabila presidentiell demokrati.
Under de senaste decennierna har samarbetet mellan Frankrikes och Tyskland varit av central betydelse för den ekonomiska integrationen i Europa och Frankrike har idag en central roll inom Europeiska unionen, inklusive i Ekonomiska och monetära unionen.
:''Se även: Lista över Frankrikes regenter och Lista över Frankrikes presidenter''

Geografi


Frankrike sträcker sig från Medelhavet till Nordsjön och från Rhen till Atlanten. Det angränsar till Storbritannien, Belgien, Luxemburg, Tyskland, Schweiz, Italien, Monaco, Andorra och Spanien. Utanför moderlandet har Frankrike gemensamma landgränser med Brasilien, Surinam och Nederländerna.
Förutom moderlandet i Västeuropa (''la métropole'') består Frankrike av territorier i Nordamerika, Karibien, Sydamerika, Indiska oceanen, Stilla havet och Antarktis (anspråken på landområdet i Antarktis erkänns inte av de flesta länder i världen).
Frankrike rymmer landskap av många, mycket varierande slag, från kustslätterna i norr och i väst vid Atlanten och Nordsjön till de stora bergskedjorna, Pyrenéerna i söder och Alperna i öster med Europas högsta bergstopp (utanför Kaukasus), Mont Blanc, 4 810 meter. Inne i landet finns andra bergskedjor som Centralmassivet och Vogeserna.
Frankrike delas mellan fyra stora flodsystem varav tre utmynnar i Atlanten. De rinner över det svagt lutande slättlandet i norra och västra Frankrike och deras bördiga flodområden har gjort att landets ekonomiska och politiska medelpunkt hamnat i landets norra delar, vilket kan ses som en starkt bidragande orsak till att Paris blivit landets centrum.
De större franska floderna är:
Loire - rinner ut i Biscayabukten och vars hela avrinningsområde finns i Frankrike.
Rhône - föds i Schweiz och inträder i Frankrike via Genèvesjön för att sedan möta Saône vid Lyon och därefter, som enda franska flod rinna ut i Medelhavet vid Marseille.
Seine - mynnar ut i Engelska kanalen som enda större flod. Viktiga bifloder är Oise, Marne, Yonne och Aube.
Garonne - föds i Spanien och passerar den franska gränsen efter bara ett par kilometer och passerar städer som Toulouse och Bordeaux.
Meuse (flod) - föds i Frankrike och rinner ut i Belgien och Nederländerna.
Rhen - utgör Frankrikes gräns mot Tyskland.
Klimatet i norra Frankrike är svalt och fuktigt medan det i de södra delarna råder ett torrt och hett medelhavsklimat. I området mellan Centralmassivet och Medelhavet återfinns också de legendariska vindarna Mistral (vind) och Siroccon. Frankrike är, med undantag för Alperna, förskonat från extrema klimatförhållanden.

Städer


Frankrikes fem största städer är (invånare år 2009, inklusive förorter):
# Paris 12,1 miljoner
# Lyon 2,1 miljoner
# Marseille + Aix-en-Provence 1,7 miljoner
# Toulouse 1,2 miljon
# Lille 1,2 miljoner
Frankrikes större eller kulturellt betydande städer är:
Abbeville, Ajaccio, Albertville, Albi, Amiens, Angers, Angoulême, Arras, Aurillac, Bastia, Besançon, Bordeaux, Belfort, Brest, Frankrike, Brive, Caen, Cahors, Calais, Cannes, Carcassonne, Chamonix, Charleville-Mézières, Châtellerault, Chinon, Clermont-Ferrand, Colmar, Deauville, Dieppe, Digne-les-Bains, Dijon, Dole, Domremy-la-Pucelle, Dreux, Dunkerque, Evreux, Grenoble, La Baule, La Rochelle, Le Havre, Lens, Liévin, Lille, Limoges,Lyon, Marseille, Mende, Metz, Mont-de-Marsan, Montauban, Montpellier, Nantes, Nice, Nîmes, Orléans, Paris, Pau, Périgueux, Perpignan, Poitiers, Quimper, Reims, Rennes, Rodez, Roubaix, Rouen, Saint-Gaudens, Saint-Etienne, Saint-Nazaire, Saint-Tropez, Saumur, Sète, Soissons, Strasbourg, Tarbes, Toulon, Toulouse, Tours, Tourcoing, Valence, Vichy
''Se även: Lista över Frankrikes städer''

Administrativ indelning


Frankrike är uppdelat i:
27 regioner (''régions''), 22 inhemska och fem utomeuropeiska. Se ''Frankrikes regioner''.
100 Frankrikes departement (''départements''). Se ''Frankrikes departement''.
342 arrondissement (''arrondissements''). Se ''Frankrikes arrondissement''.
4 040 Frankrikes kantoner (''cantons''), inklusive 156 utomeuropeiska. Se ''Frankrikes kantoner''.
36 679 kommuner (''communes''). Se ''Frankrikes kommuner''.
9 Ville nouvelle vilket är en indelning som löper parallellt med ovanstående indelningar. Se Ville nouvelle.
Departementen är numrerade och dessa nummer återkommer i de två första siffrorna i postnumret. Departementsnumret angavs tidigare även på vägfordons registreringsskyltar, så som de två sista siffrorna. Detta system, som byggde på att fordonsregistret sköttes av det Frankrikes departement vari fordonet var hemmahörande, är dock nu (2010) på väg att fasas ut och ersättas av ett centralt register varför man på nya registreringsskyltar inte kan utläsa hemdepartementet.
Regioner, departement, arrondissement och kantoner är statliga förvaltningsområden. Regionerna leds av en regional prefekt (''préfet de région''), vilken också är prefekt för ett av regionens departement. Departementen leds av en prefekt (''préfet''), utnämnd av regeringen (motsvarar landshövding); arrondissementen leds av en underprefekt (''sous-préfet''). Kantonerna fungerar huvudsakligen som valkretsar vid valen av regionfullmäktige och departementsfullmäktige. I Paris finns det två prefekter, dels en "vanlig" administrativ prefekt, som tillika är regional prefekt, dels en polisprefekt ((''préfet de police''), som är högste polischef, tillika civilbefälhavare i Paris civilområde (''zone de défense de Paris''). Polisprefekten utövar sitt ämbete även i departementen Hauts-de-Seine, Seine-Saint-Denis och Val-de-Marne.
Regioner och departement utgör även kommuner med egen beskattningsrätt och direktvalda fullmäktige, ''Frankrikes regionstyrelser'' respektive ''conseil général'', som högsta beslutande organ. Den regionala kommunen och regionfullmäktige leds av en ''président du conseil régional''; den departementala kommunen (motsvarande landstinget) och departementsfullmäktige leds av en ''président du conseil général''.
Kommunernas högsta beslutande organ är ett fullmäktige (''conseil municipal'') och en av detta utsedd borgmästare (''maire''), som både är fullmäktiges ordförande och chef för den kommunala förvaltningen. Särskilda förhållanden råder i Paris, Lyon och Marseille, vilkas kommuner är indelade i arrondissements med egna, direktvalda församlingar.
De fyra Frankrikes utomeuropeiska departement är forna Franska kolonialimperiet som sedan 1946 åtnjuter samma status som departementen i det europeiska Frankrike (''France métropolitaine''). De är integrerade delar av republiken Frankrike (och därmed också EU). De Frankrikes utomeuropeiska områden är avhängiga territorier som även står utanför EU. De styrs ungefär som departementen och invånarna är franska medborgarskap. Flertalet av dem använder euro, utom Franska Polynesien, Nya Kaledonien och Wallis och Futunaöarna som har en egen valuta, CFP-franc. Frankrike kontrollerar också ett antal obebodda öar i Indiska oceanen de så kallade Îles Éparses, som tillsammans med Adelie land, Frankrikes anspråk på Antarktis, utgör Franska sydterritorierna.
Dessutom var Frankrike före Franska revolutionen 1789 uppdelat i provinser. Se vidare ''Frankrikes provinser''.
Se även: Polisen i Frankrike

Statsskick och politik


Frankrikes nuvarande grundlag kallas femte republiken och antogs vid en folkomröstning den 28 september 1958. Den stärkte den verkställande maktens position gentemot den lagstiftande församlingen och fastställer att Frankrikes president (''Président de la République'') ska tillsättas genom direkta val för ämbetsperioder på 5 år (ändrades år 2001 från 7 år). Presidentvalet sker i två omgångar. Om ingen kandidat i första omgången fått mer än 50 procent av rösterna, möts de två huvudkandidaterna i en andra valomgång. Presidentens omfattande befogenheter ska säkerställa statsmaktens stabilitet och statens existens. Bland de viktigaste befogenheterna är rätten att utlysa beslutande folkomröstning och nyval till nationalförsamlingen. Presidenten utser vidare Frankrikes premiärminister och övriga ministrar, är militärens högste befälhavare och är den som undertecknar internationella avtal och beslutar om insättande av Frankrikes kärnvapen. Presidentens ökade befogenheter har gjort att presidentvalet fått mer betydelse än parlamentsvalet, och valdeltagandet till presidentvalet är följaktligen högre.
Frankrikes parlament består av Tvåkammarsystem, Frankrikes nationalförsamling (''les députés de l'Assemblée nationale'') samt Frankrikes senat (''Sénat''), med totalt 925 ledamöter. De 577 ledamöterna i nationalförsamlingen tillsätts för femårsperioder genom direkta val i enmansvalkretsar. Nationalförsamlingen har möjligheten att upplösa regeringen genom misstroendeförklaring. Hälften av de 348 senatorerna (''les sénateurs'') i Frankrikes senat (''Sénat'') tillsätts var tredje år för en period på sex år. Senatorerna har begränsad makt och nationalförsamlingen har alltid sista ordet om oenighet råder mellan de två kamrarna utom i konstitutionella frågor. Regeringen har starkt inflytande över nationalförsamlingens dagordning.
Det franska politiska livet har under de senaste decennierna utmärkts av en polarisering mellan två politisk grupperingar: Vänstern kring Socialistiska partiet (Frankrike) och högern kring Samling för Republiken och dess efterföljare Folkrörelseunionen. Extremhögerpartiet FN (''Front National'') förespråkar "mer lag och ordning" och tuffare invandringspolitik och har sedan början av 1980-talet hamnat på omkring 15 procent av rösterna i valen.
Partiet har även arrangerat stora strejker i Paris under senare år.

Skola


I Frankrike börjar den obligatoriska skolan vid sex års ålder. Från tre års ålder (ibland även två år) fram till sex års ålder finns den frivilliga ''école maternelle'' som är öppen för alla barn boende i Frankrike, och en överväldigande del av barnen tar del av undervisningen. Vid sex års ålder övergår man till ''école élémentaire'' varefter ''collège'' följer, där man går tills man är femton år. Därefter kommer ''lycée'', där man stannar tills man är 18, då man kan söka vidare till universitetet. Med begreppet ''école primaire'' (grundskolan) avses perioden ''école maternelle'' och ''école élémentaire'', medan ''second degré'' eller ''secondaire'' brukar användas för ''collège'' och ''lycée''.

Demografi


Frankrike kännetecknas av att ha gått igenom den demografiska transitionen betydligt tidigare än flera av sina grannländer, som Storbritannien och Tyskland, vilket bland annat ledde till att landet länge hade störst folkmängd i Europa. Men under 1800-talet, då Europas befolkning flerdubblades, ökade Frankrikes knappt med hälften. Till skillnad från många andra europeiska länder var utvandringen till USA obetydlig och Frankrike är sedan länge ett invandrarland. Världskrigen, framför allt det första, satte ett djupt jack i landets befolkningspyramid. Efter andra världskriget var optimismen stor och barnafödandet sköt i höjden; en period som brukar kallas ''le Baby Boom'' ("babyboomen"). Därefter sjönk barnafödandet något fram till det var babyboomgenerationens tur att skaffa egna barn.
På senare tid har den naturliga folkökningen haft en betydligt positivare utveckling än flera av grannländerna. Trots det får landet en svår uppgift när babyboomgenerationen går i pension.

Religion


51 procent av befolkningen är romerska katoliker, 31 procent icke troende, 4 procent muslimer, 3 procent protestanter, 1 procent judar.
Sedan 1905 har Frankrike en lagstiftning som skiljer på kyrka och stat och som erkänner religionsfriheten.
Den katolska kyrkan hade länge ett betydande inflytande över franskt samhällsliv. I Frankrike utvecklades klosterlivet och landets medeltiden katedraler är monument över den katolska kyrkans makt och centrala position. Efter blodiga religionskrig fick de franska protestanterna (hugenotterna) religionsfrihet genom ediktet i Nantes 1598. Under 1600-talet tog kungamakten och hovet kyrkans män i sin tjänst: kardinalerna Richelieu och Mazarin ledde landets öden. Franska revolutionen vände sig mot kyrkan liksom mot övriga privilegierade grupper. Under Napoleon stärktes protestanternas ställning. Efter kyrkliga strider bröts 1905 banden mellan kyrkan och staten. Det moderna Frankrike är till stor del ett sekulariserat samhälle. Omkring 3 % av invånarna (mest nordafrikaner) bekänner sig till islam.

Språk


Fil:Langues de la France1.gif
De flesta fransmän talar franska som modersmål, vilket också är Frankrikes officiella språk. Noterbara regionala språk är, occitanska (provençalska), korsikanska, frankoprovensalska, bretonska, katalanska, baskiska, nederländska (flamländska) och alsatiska. Det största invandrarspråket är arabiska.
I den franska skolan är vanligtvis engelska första främmande språk (ej obligatoriskt, men över 90 procent av eleverna väljer engelska) och de flesta eleverna läser spanska, tyska eller italienska som tredje språk, varav spanska är det vanligaste och tyska det näst vanligaste.

Ekonomi


Det franska näringslivet har på ett genomgripande sätt ändrat struktur efter andra världskriget. Jordbruket var tidigare huvudnäring men sysselsätter numera bara omkring 7 % av invånarna medan ca 30 % arbetar i industrin och över 60 % i tjänstesektorn. Frankrike har, bl.a. till följd av en kraftfull statlig dirigering under efterkrigstiden, utvecklats till en av Europas ledande industrinationer med en högteknologisk produktion som ligger i främsta linjen. Inom det europeiska samarbetet har Frankrike varit drivande alltsedan tillkomsten av Kol- och stålunionen 1952. Det råder stora regionala skillnader inom både jordbruket och industrin och det ekonomiska välståndet är ojämnt fördelat. Öster om en linje från Le Havre vid Engelska kanalen till Marseille i Sydfrankrike (som kallas Le Midi) finner man huvuddelen av industrin och en hög levnadsstandard; i landets fattigare centrala och sydvästra delar dominerar småföretag, hantverk och småbrukare. Många fransmän är dock missnöjda med den starka centralstyrningen från Paris och på senare tid har man försökt flytta produktionen och skapa nya centra för ekonomisk tillväxt.
Jordbruket, som länge var orationellt, är nu till stor del mekaniserat och stordrift är införd. Drygt 1/3 av ytan är uppodlad, klimat och jordmån är gynnsamma och Frankrike är en av Europas och världens ledande jordbruksproducenter. Överskottsproduktionen skapar problem och den växande konkurrensen på EU:s marknad har väckt kraftiga protester från uppretade franska bönder. Vete dominerar spannmålsproduktionen, men man odlar också majs, korn och råg. Andra produkter är potatis och sockerbeta, frukt och grönsaker (Normandie och Bretagne, Loiredalen, Provence). Som vinproducent är Frankrike ledande (Bordeaux, Bourgogne, Beaujolais, Roussillon, Champagne m.fl. vindistrikt). Boskapsskötseln (Bretagne, Normandie och bergstrakterna) ger kött och mejerivaror av hög kvalitet. Atlant- och nordsjöfisket är betydande. En specialitet är ostronodlingen på västkusten.
Den traditionella franska järn- och stålindustrin i norr och nordost grundade sig på områdets malm och stenkolsbrytning. Här har den internationella stålkrisen slagit hårt och gruvor och järnverk har dragit ned driften eller slagit igen. Förutom järnmalm bryts bl.a. bauxit (mineralet har namn efter orten Les Baux i Provence); Frankrike är Europas främsta producent av bauxit som används vid aluminiumtillverkning. Det finns en del olja och naturgas (i sydväst) och gott om vattenkraft. Frankrike har ett fyrtiotal kärnkraftverk (flest i Europa). Vid Saint-Malo i Bretagne har man anlagt ett stort tidvattenverk. Vid sidan av verkstadsindustri (varv, biltillverkning), expanderande högteknologisk produktion (flygplan, telekommunikationer och annan elektronik) och kemisk industri behåller traditionella näringsgrenar och hantverksprodukter en stark ställning (livsmedel, glas och porslin, textil- och modevaror, parfym och kosmetika). Turismen har stor ekonomisk betydelse; man räknar med omkring 30 milj. utländska besökare per år (bl.a. till Paris, slotten i Loiredalen, badorterna på Rivieran (franska Côte d'Azur, "azurblå kusten") och Alpernas vintersportorter. Det traditionsrika franska köket lockar många turister.
Frankrike kan definieras som en utpräglad blandekonomi (''économie mixte'') med en hög andel offentligt ägande inom ekonomin, en av de högsta inom OECD. Den franska ekonomin är en av världens högst utvecklade och är starkt inriktad på högteknologi. Den räknas som världens femte största efter USA, Kina, Japan och Tyskland.
Enligt WTO var Frankrike 2003 världens femte största varuexportör efter USA, Tyskland, Japan och Kina och den fjärde största importören efter USA, Tyskland och Kina.
Enligt OECD hade Frankrike 2003 störst andel utländska investeringar (räknat i procent) före USA och Belgien. Genom sitt kärnkraftsprogram är Frankrike också det land med högst grad av självförsörjning i Västeuropa och det av världens sju mest industrialiserade länder som producerar minst andel koldioxid. Levnadsstandarden i Frankrike är alltså mycket hög.
Den franska ekonomin är en kombination av marknadsekonomi och stark men avtagande statlig inblandning. Stora områden med bördig mark, användningen av modern teknologi och subventioner har tillsammans gjort Frankrike till Västeuropas ledande jordbruksnation. Den franska ekonomin är, även efter förlusten av Algeriet på 1960-talet, en av världens starkaste. Frankrike har också en ledande rymdindustri och är en av två europeiska nationer som har en nationell rymdhamn - den andra är Esrange i Sverige.
Den franska staten äger en stor del av landets infrastruktur och är huvudägare i flera järnvägs-, elektricitets-, flygindustri- och telekommunikationsföretag men har sedan början av 1990-talet alltmer släppt sin kontroll över dessa sektorer. Staten har bit för bit sålt sina andelar i franska företag som France Telecom, Air France och i andra försäkrings-, Militär- och bankföretag.
Frankrike sjösatte euron tillsammans med 10 andra medlemmar 1 januari 1999 och i början av 2002 ersatte euromynt och -sedlar helt den fransk franc.
Sedan andra världskriget har Frankrike stegvis närmat sig Tyskland såväl politiskt som ekonomiskt och de två länderna betraktas ofta som duon som leder den europeiska integrationen inom EU.
Frankrike lockar årligen 79 miljoner turism, vilket är betydligt fler än vad som bor i landet, och gör landet till världens populäraste turistdestination framför Spanien (51,7 miljoner) och USA (41,9 miljoner) enligt Världsturismorganisationen (WTO).
Turisterna lockas av städer av stort kulturellt intresse, bad- och skidorter, idylliska landskap och världsmetropolen Paris.

Försvar


Högste befälhavare för det franska försvaret är Franska republikens president. Under honom har regeringen och försvarsministern det politiska ansvaret för försvaret.
Försvaret utgörs av:
Frankrikes försvarsmakt (''Forces armées françaises''), leds av chefen för försvarsstaben (''le Chef d'état-major des armées''), som är regeringens militäre rådgivare och högste ansvarig för försvarsmaktens operationer och beredskap.
Försvarets materielverk (''Délégation Générale pour l'Armement'')
Försvarets förvaltningsverk (''Sécretariat Générale pour l’Administration'')
Den franska försvarsmakten består av de fyra försvarsgrenarna armén (''Armée de Terre''), Marine Nationale (''Marine Nationale''), flygvapen (''Armée de l’Air'') och gendarmeriet (''Gendarmerie Nationale''). Vid sidan av försvarsgrenarna intar försvarsmaktens sjukvårdstjänst (''Service de Santé des Armées'') och försvarsmaktens drivmedelstjänst (''Service des Essences des Armées'') en självständig och försvarsgrensövergripande ställning.
Försvarsmakten är sedan 2001 en yrkesarmé. Den består av 347 903 soldater i aktiv tjänst och 81 229 civilanställda (2003). Därtill kommer reservanställda soldater.
Frankrike förfogar över kärnvapenbärande markrobotar, luftburna robotar och ubåtsburna robotar. Sammanlagt förfogar den franska försvarsmakten över cirka 350 kärnstridspetsar.

Franska armén


Fil:Photo des troupes de marine.jpg
Stridande förband: 70 bataljoner, även 2 bataljoner i den fransk-tyska brigaden
Underhållsförband: 18 bataljoner
Arméns militära personal utgörs av 131 039 soldater.

Marinen


Ytstridsförband: 72 fartyg, 12 200 sjömän
Ubåtsförband: 10 ubåtar, 3 800 sjömän
Marinflyg: 152 flygplan, 6 800 sjömän
Marininfanteri: 1 700 soldater
Marinens militära personal utgörs av 44 595 soldater och sjömän.

Flygvapnet


Fil:Bastille day flyover.4264-crop.jpg
Strategiska flygstridskrafter (kärnvapenbärare): 90 flygplan, 2 300 soldater
Flygstridskrafter: 310 flygplan, 5 900 soldater
Transportflyg: 100 flygplan
Flygbasjägare: 5 300 soldater
Flygvapnets militära personal utgörs av 63 664 soldater

Gendarmeriet


Gendarmeriet verkar som polisstyrka, framför allt på landet och i mindre städer; i större städer finns la Police Nationale. Gendarmeriets uppgifter är desamma som för italienska Carabinieri och spanska Guardia Civil. Det territoriella gendarmeriet bestod 2008 av 1 124 lokala gendarmeristationer, 370 utryckningsplutoner, 271 hundpatruller, 92 länskriminalenheter, 383 kriminalenheter, 14 helikopterenheter, sju flodpolispatruller, 26 sjöpolispatruller, 93 trafikpolisskvadroner, 136 trafikpolisplutoner och 37 specialenheter för ungdomsbrottslighet.
Det mobila gendarmeriet bestod 2008 av 123 skvadroner. I Parisområdet finns ett högre mobilt gendarmerieförband, med fyratusen polissoldater i sex bataljoner, däribland gendarmeriets pansarbataljon och gendarmeriets specialförband. Det franska gendarmeriet hade 2006 cirka 105 000 anställda. Av dessa var 103 000 militärer och 2 000 civilanställda.

Sjukvårdstjänsten


Fil:French medical VAB dsc06843.jpg
Sjukvårdstjänsten, ''service de la santé'', är en särskild försvarsgren inom de väpnade styrkorna. Den omfattar bland annat:
9 undervisningssjukhus
1 sjukvårdscentrum
2 skolor
4 forskningscentra
Sjukvårdstjänstens personal utgörs av 12 431 personer, varav 7 559 militärer.

Drivmedelstjänsten


Drivmedelstjänstens personal utgörs av 2 444 personer, varav 1 255 militärer.

Infrastruktur


Flygtrafik


Frankrikes största flygbolag är Air France, som flyger till destinationer inom Frankrike, Europa och övriga världen. Den största flygplatsen är Aéroport Roissy-Charles-de-Gaulle utanför Paris. Flygplatsen är en av de största i Europa och en viktig bytespunkt.

Tågtrafik


Tågtrafiken är väl utbyggd och konkurrerar med flyget på många sträckor. Ännu är inte trafiken avreglerad (även om sådana förslag finns) utan drivs framförallt av statliga SNCF. Snabbtåget TGV är populärt på sträckor som Paris-Lyon.
Man kan också resa med tåg från Paris till andra europeiska städer som London och Bryssel. Historiskt har Paris även utgjort en av de centrala stationerna för Orientexpressen.

Vägar


Frankrike har ett av de största vägnäten i hela världen. Det motsvarar cirka 80 000 mil varav 710 mil är motorväg. Merparten av Frankrikes motorvägar, sett till kilometerantal, är betalmotorvägar med vägtullar. Dessa vägar ägs och drivs av statliga eller privatägda företag. Under slutet av 1990-talet och början av 2000-talet minskade den franska staten gradvis sitt ägande i sådana bolag. Frankrike har högertrafik.

Internet


Frankrike låg länge efter andra utvecklade länder men är nu på väg att komma i kapp och bredbandsutbyggnaden går i full fart.

Kultur


Frankrike har varit ett ledande kulturland i tusen år. Utvecklingen har varit rik och samtidigt enhetlig, vilket inte hindrat att djärva nyskapelser ständigt har skett på alla kulturens områden.
Frankrikes konsthistoria
Aubusson-tapet
Gobeläng
Lista över Frankrikes katedraler, kyrkor och kloster
Fransk-belgiska tecknade serier
Fransk arkitektur
Fransk film
Fransk litteratur

Sport


Fil:TourDeFrance 2005 07 09.jpg.]]
Frankrikes herrlandslag i fotboll
Sportfäktning
Parkour
Skateboard
Tour de France

Internationella relationer


Frankrikes första diplomatiska beskickning grundades 1522 när en delegation sändes till Schweiz. Idag har Frankrike världens näst största nätverk av beskickningar, överträffat bara av USA. Trots att Frankrikes kolonialvälde upplöstes efter andra världskriget är Frankrike fortfarande en betydande internationell aktör. Landet är en av de fem permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd, medlem av G8 såväl som en av grundarna av NATO, OECD och EU.

Internationella organisationer


Frankrike är bland annat medlem i:
OECD
EU
NATO
Schengensamarbetet
Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa
Europarådet
Latinska unionen
G8

Internationella rankningar

Litteratur


Sven Ulric Palme, ''Hur Frankrike blev Frankrike'' (1967)

Referenser

Noter

Externa länkar


https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/fr.html CIA Factbook - France
http://about-france.com About-France.com Turistupplysning på Frankrike , i Engelsk
http://www.swedishtrade.se/frankrike Sveriges handel med Frankrike
http://www.vifarom.de Virtuelle Fachbibliothek Romanischer Kulturkreis - Vifarom
Kategori:Frankrike
Kategori:Europas länder
Kategori:Europeiska unionens medlemsstater
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
ace:Peurancih
kbd:Фрэндж
af:Frankryk
als:Frankreich
am:ፈረንሣይ
ang:Francland
ar:فرنسا
an:Francia
arc:ܦܪܢܣܐ
roa-rup:Gallia
frp:France
as:ফ্ৰান্স
ast:Francia
gn:Hyãsia
ay:Phransiya
az:Fransa
bm:France
bn:ফ্রান্স
bjn:Parancis
zh-min-nan:Hoat-kok
ba:Франция
be:Францыя
be-x-old:Францыя
bcl:Pransya
bi:Franis
bg:Франция
bar:Frankreich
bo:ཧྥ་རན་སི།
bs:Francuska
br:Bro-C'hall
ca:França
cv:Франци
ceb:Pransiya
cs:Francie
cbk-zam:Francia
co:Francia
cy:Ffrainc
da:Frankrig
pdc:Frankreich
de:Frankreich
dv:ފަރަންސޭސިވިލާތް
nv:Dáághahii Dinéʼiʼ Bikéyah
dsb:Francojska
dz:ཕརཱནསི་
et:Prantsusmaa
el:Γαλλία
eml:Franza
en:France
myv:Франция Мастор
es:Francia
eo:Francio
ext:Fráncia
eu:Frantzia
ee:France
fa:فرانسه
hif:France
fo:Frakland
fr:France
fy:Frankryk
ff:Faransi
fur:France
ga:An Fhrainc
gv:Yn Rank
gag:Franțiya
gd:An Fhraing
gl:Francia - France
gan:法國
gu:ફ્રાન્સ
got:𐍆𐍂𐌰𐌲𐌺𐌰𐍂𐌴𐌹𐌺𐌹
hak:Fap-koet
xal:Пранцсин Орн
ko:프랑스
ha:Faransa
haw:Palani
hy:Ֆրանսիա
hi:फ़्रान्स
hsb:Francoska
hr:Francuska
io:Francia
ilo:Pransia
bpy:ফ্রান্স
id:Perancis
ia:Francia
ie:Francia
os:Франц
zu:IFulansi
is:Frakkland
it:Francia
he:צרפת
jv:Prancis
kl:Franskit Nunaat
kn:ಫ್ರಾನ್ಸ್
pam:Pransiya
krc:Франция
ka:საფრანგეთი
csb:Francëjô
kk:Франция
kw:Pow Frynk
rw:Ubufaransa
rn:Francia
sw:Ufaransa
kv:Франция
kg:Fwalansa
ht:Frans
ku:Fransa
ky:Франция
lad:Fransia
lez:Франция
lo:ປະເທດຝະລັ່ງ
ltg:Praņceja
la:Francia
lv:Francija
lb:Frankräich
lt:Prancūzija
lij:Fransa
li:Frankriek
ln:Falansia
jbo:fasygu'e
lmo:Frància
hu:Franciaország
mk:Франција
mg:Frantsa
ml:ഫ്രാൻസ്
mt:Franza
mi:Wīwī
mr:फ्रान्स
xmf:საფრანგეთი
arz:فرنسا
mzn:فرانسه
ms:Perancis
cdo:Huák-guók
mwl:Fráncia
mdf:Кранцмастор
mn:Франц
my:ပြင်သစ်နိုင်ငံ
nah:Francia
na:Prant
nl:Frankrijk
nds-nl:Frankriek
ne:फ्रान्स
ja:フランス
nap:Franza
ce:Франци
frr:Frånkrik
pih:France
no:Frankrike
nn:Frankrike
nrm:France
nov:Fransia
oc:França
mhr:Франций
or:ଫ୍ରାନ୍ସ
uz:Fransiya
pa:ਫ਼੍ਰਾਂਸ
pfl:Frongraisch
pnb:فرانس
pap:Fransia
ps:فرانسه
koi:Франс
km:បារាំង
pcd:Franche
pms:Fransa
tpi:Frens
nds:Frankriek
pl:Francja
pnt:Γαλλία
pt:França
kaa:Frantsiya
crh:Frenkistan
ty:Farāni
ksh:Frankreich
ro:Franța
rmy:Franchiya
rm:Frantscha
qu:Ransiya
rue:Франція
ru:Франция
sah:Франция
se:Frankriika
sm:Farani
sa:फ्रांस
sc:Frantza
sco:Fraunce
stq:Frankriek
st:Fora
nso:Fora
sq:Franca
scn:Francia
si:ප්‍රංශය
simple:France
ss:IFulansi
sk:Francúzsko
sl:Francija
cu:Франкїꙗ
szl:Francyjo
so:Faransiiska
ckb:فەڕەنسا
srn:Franskondre
sr:Француска
sh:Francuska
su:Perancis
fi:Ranska
tl:Pransiya
ta:பிரான்சு
kab:Fransa
roa-tara:Frange
tt:Франция
te:ఫ్రాన్స్
tet:Fransa
th:ประเทศฝรั่งเศส
tg:Фаронса
chy:France
tr:Fransa
tk:Fransiýa
udm:Франция
bug:Perancis
uk:Франція
ur:فرانس
ug:فرانسىيە
za:Fazgoz
vec:Fransa
vep:Francii
vi:Pháp
vo:Fransän
fiu-vro:Prantsusmaa
wa:France
zh-classical:法國
vls:Vrankryk
war:Fransya
wo:Faraas
wuu:法国
yi:פראנקרייך
yo:Fránsì
zh-yue:法國
diq:Fransa
zea:Frankriek
bat-smg:Prancūzėjė
zh:法国

Flygplats


:''"Flygplatsen" omdirigerar hit. För filmen, se Airport - flygplatsen.''
Fil:Mumbai Airport.jpg, Bombay, Indien.]]
Fil:Incheon International Airport.jpg i Sydkorea.]]
Fil:Plane arrival at Barra Airport.jpg, Yttre Hebriderna, Skottland, där stranden används som landningsbana.]]
Fil:SBGL01.jpg, Rio de Janeiro, Brasilien.]]
Fil:PHXtaxi.jpg på Phoenix Sky Harbor International Airport, Phoenix, Arizona, USA.]]
Flygplats kallas plats där flygplan startar och landar. Benämningen flygplats används oftare inom civil luftfart än inom militär dito. Inom det senare används istället det specifika ordet flygbas eller det mer allmängiltiga ordet flygfält. Jämför även flygflottilj. När en flygflottilj delar flygfält med en civil flygplats preciseras ibland den civila delen som flygstation. Sedan 2005 finns det tre flygplatser som delar flygfält med en flygflottilj i Sverige, Ronneby, Luleå och Visby. Totalt finns ca 200 flygplatser i Sverige. Dessutom finns många privata landningsplatser som inte är officiellt tillkännagivna.
Flygplatser för sjöflygplan var vanliga på 1920-talet, och kallades flyghamn, såsom Lindarängens flyghamn. Denna beteckning (eller lufthamn) är fortfarande gängse i många främmande språk, såsom till exempel airport (engelska), flughafen (tyska) och lufthavn (danska).

En flygplats utrustning


Varje flygplats har minst en rullbana, även kallad start- eller landningsbana, där flygplanen startar och landar. Större flygplatsers landningsbanor är belagda med asfalt eller betong och flera kilometer långa så att även tunga flygplan har utrymme att accelerera och bromsa med tillräckliga säkerhetsmarginaler, medan de minsta banorna kan vara gräsfält som oftast är ca 400-600 meter. De byggnader på större flygplatsen som underlättar hanterandet av passagerare och gods kallas terminaler (''passagerar-'' och ''godsterminaler''). Från terminalen går passagerarna ut till sitt flygplan via en ''utgång'' (engelska "gate") som antingen helt enkelt är en dörr ut till ''plattan'' där flygplanen står (ofta går det buss ut på plattan på större flygplatser), eller en ''ombordstigningsbrygga'', även kallad ''finger'', som dockar med flygplanet. Plattan förbinds med rullbanorna via taxibanor. De största flygplatserna har flera terminaler som har varsin uppsättning av incheckningsområde, utgångar, butiker, säkerhetskontroll med mera, medan mindre flygplatser endast har en terminal. Flygplatser (flygfält) utan passagerartrafik har ofta endast hangarer och till exempel flygklubbslokaler eller kan helt och hållet sakna byggnader.
Flygplatser indelas i instrumentflygplatser och icke-instrumentflygplatser. För att flygplanen som trafikerar instrumentflygplatser ska kunna landa i dåligt väder krävs att det finns instrumentinflygningshjälpmedel. Det vanligaste systemet idag är ILS (Instrument Landing System). ILS:en består i huvudsak av tre olika delar. Först har vi kurssändaren (Localizer) som är en antenn som sänder ut radiovågor i banans riktning för att på så vis ge flygplanen en indikation på hur de ligger till i sidled i förhållande till banan. Vidare har vi en så kallad glidbana (Glidepath) som är en antenn placerad intill flygplanens landningspunkt på banan. Denna sänder ut en radiostråle som skall ge flygplanen information om hur de ligger till i höjdled i förhållande till en bestämd glidbana (normalt cirka 3 grader). Sista delen av ILS-systemet är så kallade fyrar (Markers) som sitter längs bestämda avstånd från banan och sänder ut ljudsignaler i flygplanet, och ger information om hur långt ut från banan flygplanet befinner sig. Fyrarna kan dock ersättas med en DME (Distance Measuring Equipment), som är en sorts radiofyr som kontinuerligt sänder ut flygplanets avstånd från antennen. Inflygningen genomförs till en viss höjd och om piloterna då inte ser banan måste de avbryta landningen och stiga upp igen. På icke-instrumentflygplatser landar man alltid i "bra" väder men man kan genomföra starter i ned till 600 meters sikt.
Internationell flygplats är av säkerhetsskäl och bekvämlighetsskäl inbyggda, det vill säga att de flesta passagerare går inomhus från att de anländer till flygplatsen tills de sitter på flygplanet (undantaget då planen inte kopplas till en brygga utan stannar på plattan, man har dock koll på passagerarna ändå). Internationella flygplatser måste hålla kontroll över passagerarströmmar med hjälp av rörelsefrihetsbegränsande anordningar (väggar, vändkors m.m.). De personer som passerat boardingkontrollen får till exempel inte gå bakåt i systemet och inte heller sammanblandas med andra passagerare, för att ingen ska kunna skicka en väska utan att åka själv. Dessutom måste utrikes anländande hållas separerade tills de passerat passkontrollen.
De allra största flygplatserna har ofta mycket goda kommunikationer med omvärlden. Till dessa brukar någon motorväg ansluta direkt till flygplatsen och många av dessa har även en järnvägsstation. Exempel på flygplatser med detta är Arlanda och Kastrup.
Mindre flygplatser drivs ofta i kommunal eller privat regi. På de flesta av dessa finns en flygklubb som genomför flygutbildning och vars medlemmar delar på flygplansägandet.

Säkerhet


I flygets ungdom var kontrollen av passagerarna och deras bagage i stort sett obefintlig, men efter ett antal Flygplanskapning under 1960-talet så infördes olika typer av kontroll i början av 1970-talet, bland annat metalldetektorer och röntgen av handbagage, kapningarna minskade sedan kraftigt men inte helt och först efter 11 september-attackerna 2001 infördes strängare kontroller så som att man inte fick ha med vissa saker i handbagaget som till exempel vätskor eller vassa föremål, säkerheten har även utvecklats sen dess men ser olika ut på olika flygplatser, på en internationell flygplats i Israel till exempel är säkerheten högre än på en inrikesflygplats i Norrlands inland i Sverige i och med den större risken för terrorism på den först nämnda. De säkraste flygplatserna har utöver metalldetektorer, röntgen och restriktioner för vad man får ha med sig, i visa fall bland annat även värmeskanning av ansiktet för att se eventuell aggression i och med ökat blodflöde, olika typer av säkerhetsfrågor man måste svara på innan man får kliva ombord samt att man får ta av sig bland annat ytterkläder och skor för skanning. Den ökade säkerheten efter 11 september-attackerna har i stort sett eliminerat de flesta former av flygplanskapning men hotet kommer nog aldrig helt att elimineras i och med att brottsligheten även följer utvecklingen.

Flygplatskoder


Större flygplatser betecknas med en trebokstavig flygplatskod som utfärdats av internationella lufttransportsförbundet (IATA). Bokstäverna i koden väljs så de anknyter till flygplatsens namn, men brist på lediga beteckningar resulterar ibland i konstiga beteckningar som MXX för Mora flygplats. Dessa koder används mest för biljetter och bagage.
Det finns även fyrabokstavskoder för flygplatser (platsindikator) som utfärdas av internationella civilluftfartsorganisationen (ICAO). Dessa har en logisk geografisk uppbyggnad där till exempel alla flygplatser i Nordeuropa börjar med bokstaven E och alla svenska med bokstäverna ES. Tyvärr är de inte mer lättbegripliga för den oinvigde, till exempel ESMQ för Kalmar Airport. De används av piloter och flygledare mm.

Internationella flygplatser


Internationella flygplatser är flygplatser med reguljärt utrikesflyg.
Exempel på internationella flygplatser (med IATA-kod):

Sveriges största flygplatser


Stockholm-Arlanda flygplats (Stockholm) (ARN)
Göteborg-Landvetter flygplats (Göteborg) (GOT)
Stockholm Skavsta Airport (Stockholm) (NYO)
Stockholm-Bromma flygplats (Stockholm) (BMA)
Malmö Airport (Malmö) (MMX)

Nordens största flygplatser


Kastrups flygplats (Köpenhamn) (CPH)
Oslo flygplats, Gardermoen (Oslo) (OSL)
Stockholm-Arlanda flygplats (Stockholm) (ARN)
Helsingfors-Vanda flygplats (Helsingfors) (HEL)
Bergen flygplats, Flesland (Bergen) (BGO)

Europas största flygplatser


London Heathrow Airport (London) (LHR)
Paris-Charles de Gaulle flygplats (Paris) (CDG)
Frankfurt am Mains flygplats (Frankfurt am Main) (FRA)
Madrid-Barajas flygplats (Madrid) (MAD)
Amsterdam-Schiphol flygplats (Amsterdam) (AMS)

Världens största flygplatser


Hartsfield-Jackson Atlanta International Airport (Atlanta) (ATL)
London Heathrow Airport (London) (LHR)
Beijing Capital International Airport (Peking) (PEK)
O'Hare International Airport (Chicago) (ORD)
Narita International Airport (Tokyo) (NRT)
Se vidare :Kategori:Flygplatser

Se även


Lista över flygplatser i Sverige
Militär flygplats
Regional flygplats
Hangarfartyg
Profilograf

Referenser

Externa länkar


http://www.lfv.se/ LFV
http://www.europe-on-line.eu/Airports.html Flygplatser - Europeiska Unionen
Kategori:Flygplatser
af:Lughawe
ang:Flyhthæfen
ar:مطار
an:Aeropuerto
arc:ܒܝܬ ܛܘܣܐ
gn:Pepo'atãrupa
az:Aeroport
bn:বিমানবন্দর
be:Аэрапорт
be-x-old:Аэрапорт
bg:Летище
bs:Aerodrom
ca:Aeroport
ceb:Tugpahanan
cs:Letiště
cy:Maes awyr
da:Lufthavn
de:Flughafen
et:Lennujaam
el:Αεροδρόμιο
en:Airport
es:Aeropuerto
eo:Flughaveno
eu:Aireportu
fa:فرودگاه
fr:Aéroport
ga:Aerfort
gl:Aeroporto
ko:공항
hi:विमानक्षेत्र
hr:Zračna luka
id:Bandar udara
is:Flugvöllur
it:Aeroporto
he:שדה תעופה
jv:Bandhar udhara
kn:ವಿಮಾನ ನಿಲ್ದಾಣ
ka:აეროპორტი
kk:Әуежай
kv:Аэропорт
ht:Ayeropò
lad:Ayroporto
la:Aëroportus
lv:Lidosta
ln:Libándá lya Ndáko ya mpɛ́pɔ
lt:Oro uostas
li:Lochhave
hu:Repülőtér
mk:Аеродром
mr:विमानतळ
ms:Lapangan terbang
my:လေယာဉ်ကွင်း
nah:Ehēcalquixohuayān
nl:Vliegveld
ne:विमानस्थल
ja:空港
no:Flyplass
nn:Lufthamn
oc:Aeropòrt
tpi:Ples balus
pl:Lotnisko
pt:Aeroporto
ro:Aeroport
qu:Antanka pampa
ru:Аэропорт
sq:Aeroporti
scn:Ariuportu
simple:Airport
sk:Letisko
sl:Letališče
sr:Aerodrom
sh:Aerodrom
fi:Lentoasema
tl:Paliparan
ta:வானூர்தி நிலையம்
tt:Һава аланы
te:విమానాశ్రయం
th:ท่าอากาศยาน
tr:Havaalanı
uk:Аеропорт
ur:ہواگاہ
vi:Sân bay
vls:Vliegpling
war:Luparan
wuu:机场
yi:פליפעלד
zh-yue:飛機場
bat-smg:Uora ousts
zh:機場

Flygplan

Fil:FGSPH.jpg Boeing 777.]]
Fil:Fairey Swordfish on Airfield.jpg.]]
Fil:Two F-22A Raptor in column flight.jpg-stridsflygplan.]]
Ett flygplan är en luftfarkost som används för transport av människor och varor. Föraren kallas Flygförare. Ett flygplan startar och landar oftast på en flygplats. Ett passagerarflygplan är ett flygplan vars syfte är att frakta passagerare och deras bagage. Ett fraktflygplan används till att frakta varor. Flygplan kan även beväpnas och användas som stridsflygplan.
Först att under kontrollerade former flyga var Ibn Firnas som år 875 glidflög från ett murkrön vid en dal i Andalusien, Spanien. Den första belagda, kontrollerade flygningen med en luftfarkost framdriven av motorkraft genomfördes av Bröderna Wright i Kitty Hawk den 17 december 1903. Den teknik som låg till grund för deras framgång hade till stor del provats ut av andra pionjärer, men de gjorde även egna prov i en egentillverkad vindtunnel. Trots att flygplan funnits sedan början av 1900-talet har utvecklingen inte stannat av; med sina annorlunda konstruktioner har Burt Rutan av många flygintresserade ansetts som en modern pionjär.

Så flyger det


För att ett flygplan ska kunna flyga måste det generera en lyftkraft som i planflykt är lika stor som sin tyngd samt ha tillgång till en dragkraft som är minst lika stort som sitt luftmotstånd. Lyftkraft genereras när flygplanets vinge tvingas framåt genom luften och på grund av sin anfallsvinkel (framkanten högre än bakkanten) Acceleration luft tvärs vingens rörelseriktning, i normalfallet nedåt. För att accelerera luften utövar vingen en kraft på denna (översidan suger ner luft och undersidan trycker ner luft). Denna kraft motsvaras av en lika stor motkraft som luften utövar på vingen enligt Newtons rörelselagar. Denna motkraft är lyftkraften. Lyftkraften ökar med farten och med vingens anfallsvinkel upp till den gräns där vingen Stall (flygteknik). Tillräcklig lyftkraft kan erhållas genom lämpliga kombinationer av fart och anfallsvinkel (högre fart kräver lägre anfallsvinkel och tvärtom). En vingprofil (motsvarande vingens lodräta genomskärning i flygriktningen) har strömlinjeform och är oftast något välvd för att ge ett lämpligt förhållande mellan lyftkraft och motstånd beroende på typ av flygplan. Ett flygplan speciellt avsett för avancerad flygning har ofta en symmetrisk vingprofil för att ha god manöverförmåga i alla flyglägen, även i ryggläge. Nödvändig framdrivningskraft, dragkraft, genereras genom en lämplig framdrivningsanordning samt även av tyngdkraften när flygplanet sjunker eller dyker mot lägre höjd. Gravitation är tillsammans med termik den enda drivkällan för segelflygplan. Beroende på avsett användningsområde och önskade prestanda anpassas vingprofil, vingform i övrigt och vingyta för varje typ av flygplan, liksom kroppsstorlek och kroppsform, framdrivningsanordning, vikt samt stabiliserings- och styrytor. Flygkroppen med dess nyttolast (passagerare och last) ger normalt ett mycket stort bidrag till flygplanets vikt och luftmotstånd. Vid start från kort bana (kort accelerationssträcka för att uppnå tillräcklig fart) och start från hög höjd (tunn luft) måste flygplanets totalvikt därför oftast minskas jämfört med normalfallet. I sådana fall tillåts färre passagerare eller mindre last, även bränsle, än normalt.
Kraften till den framåtriktade rörelsen kommer i trafikflygplan från antingen propellermotorer eller jetmotorer. De senare är antingen av typ enkelströmsmotor eller dubbelströmsmotor och den senare har oftast en fläkt i den yttre luftflödet. ''Jetmotor''n fungerar genom att ''kompressorer'' framtill på motorn (bland annat den stora fläkt som syns) komprimerar luften och trycker in den i brännkamrarna under högt tryck. Där sprutas bränslet in och förbränns kontinuerligt. De upphettade avgaserna expanderar genom ''turbin''en, där en del av energin återförs genom motoraxeln till kompressorn. Avgaserna har efter turbinen fortfarande högre fart än gashastigheten i inloppet, vilket innebär att det uppstår en kraft framåt i motorn: dragkraft. En turbopropmotor (turbindriven propellermotor) fungerar principiellt på ungefär samma sätt, men här tar turbinen upp en betydligt större del av energin i avgaserna och driver en propeller, som i sin tur skapar framdriften. Detta ger bättre bränsleekonomi vid lägre farter.
File:Control surfaces at the wing of a plane.svg
Flygplan manövreras genom att påverka luftströmmen med roder i bakkanten av vingarna, fena och stabilisator, ''skevroder'', ''sidroder'' respektive ''höjdroder''. Skevrodren sitter (oftast) längst ut på vingarna och med det kan flygplanet lutas i sidled/bankas för att underlätta svängar. Fenan får flygplanet att flöjla mot den inströmmande luften och med sidorodret på fenan styr piloten noggrannare i girled. Höjdrodren på den horisontella stabilisatorn, styr planets nos upp eller ner och används när flygplanet skall öka eller minska anfallsvinkeln. Vid låga hastigheter, det vill säga start och landning, fälls klaffar ut i bakkant av vingen. Dessa ger en mer välvd vingform och ger därmed större lyftkraft vid en given anfallsvinkel och hastighet. En viss typ av klaffar, Fowlerklaffar, ger även en större vingyta som bidrar till en ökning av lyftkraften. Alla typer av klaffar ger också ett högre luftmotstånd, vilket hjälper planet att sakta ner inför landning. Ytterligare luftmotstånd kan erhållas med ''luftbromsar'', som oftast sitter på ovansidan av vingen och används när flygplanet bromsar in efter landning eller i luften.

Historia


De första försöken med flygning gjordes av kineser för 1000 år sedan med hjälp av drakar och även med varmluftsballonger. Det första uppgifter om ritningar och flygförsök var av Ibn Firnas i det islamska Spanien år 875. I Europa skissade Leonardo da Vinci, född 1450 och död 1519, på de första flygplanliknande konstruktionerna; en mandriven flaxande konstruktion, en helikopter och även en fallskärm. Det kom inte längre än till skisser, för att det inte fanns någon drivkälla som kunde få flygetygen i luften.
I Europa började de första experimenten med varmluftballonger, Montgolfièrer, under 1700-talet och vätgasballonger utvecklades från slutet av det århundradet. Man började snart experimentera med framdrivning, men de första riktiga luftskeppen kom först med kolvmotorerna, som började utvecklas i början av 1900-talet. Luftskeppen fick en snabb utveckling fram till den stora, spektakulära olyckan med Luftskeppet Hindenburg i New York 1937.
Under slutet på 1800-talet experimenterades på många håll med flygning enligt principen tyngre än luft. Tysken Otto Lilienthal var troligen den förste som flög ett friflygande glidflygplan. Han gjorde försök och mätningar på modeller och många bemannade glidflygningar 1891-95. Innan han kunnat verifiera sina teorier om flygning med hjälp av kolvmotordriven propeller, omkom han 1896 vid ett haveri under experimentent. Även i Frankrike och England utfördes aerodynamiska studier och försök, av Percy Pilcher, Octave Chanute och Augustus Moore Herring men inga lyckades, därför att det inte fanns någon bra drivkälla. Man experimenterade även med ångmaskiner, men flygmaskinerna blev för tunga för att kunna lyfta.
De amerikanska bröderna Wright följde med stort intresse Lilienthals planer. De experimenterade med flera modeller, konstruerade en förbränningsmotor som installerades i ett biplan med två skjutande propellrar. De lyckades 1903 göra den första flygningen. Detta blev inledning till en mycket snabb utveckling, som möjliggjordes av kolvmotorutvecklingen.
Bröderna Wright hemlighöll sina flygförsök, och många av de övriga pionjärerna sökte sig fram andra vägar. I Frankrike framträdde brasilianaren Alberto Santos-Dumont med ett flygplan och lyckades 1906 fullborda ett luftsprång av 60 meter i längd, samt kort därefter den första flygningen med en varaktighet av 21 sekunder. 1907 överträffades hans flygning av Henri Farman.
Efter detta gick utvecklingen raskt framåt. En engelsk tidning satte ut ett pris på 1000 pund till den första som flög över den engelska kanalen. Vinnaren blev fransmannen Louis Blériot som flög sträckan i juli 1909. Efter det började flygindustrin utvecklas i snabb takt. 1931 byggdes det första planet drivet av fyra motorer, det kunde ta 16 passagerare och flyga på 2000 meters höjd. I Sverige byggdes det första planet 1909-1910. 1919 invigdes det första reguljärflyget som gick mellan ''London'' och Paris.
Flygplanen fortsatte att utvecklas under världskrigen. Under Luftkriget under första världskriget hade man utvecklat plan som kunde komma upp i 200 km/h och under andra världskriget kunde de komma upp i över 650 km/h. Vissa plan, som till exempel Messerschmitt Me 163 (raketplan) tillät hastigheter upp emot 960 km/h.

Flygplan och miljön


I takt med att människan blivit medveten om miljöförstöring, har flygplan många gånger pekats ut som en stor miljöbov. Förslag som kommit är att fler långresor, om möjligt, borde ske med båt eller tåg, att antalet flygresor och flygplansavgångar minskas ned samt att affärsvärlden och den internationella diplomatin i högre grad använder sig av videokonferens. Allt detta medan flygplansbranschen föreslås satsa mer på att försöka utveckla mer miljövänliga flygplan.
Internationella klimatpanelen (IPCC) anger enligt LFV:s webbsida att flygtrafiken idag svarar för omkring 2 procent av de globala utsläppen av koldioxid. Tillsammans med utsläppen av kväveoxider, vattenånga och effekter från kondensstrimmor, beräknas flyget svara för 3,5 procent av människans totala påverkan på klimatet. Fram till 2050 kan flygets andel av koldioxidutsläppen stiga till 3 procent och den samlade påverkan på klimatet till 4-15 procent, men mest sannolikt 5-6 procent.

Olika flygplanskonstruktioner


''Biplan'', "dubbeldäckare", är flygplan med två vingar, den ena ovanför den andra. Biplan var vanliga i flygets barndom.
''Monoplan'' har ett par vingar. Dit kan hänföras de allra flesta flygplan konstruerade efter 1930.
''Lågvingat'' innebär att vingarna på ett flygplan eller annan luftfarkost är placerade lågt i förhållande till flygplankroppens höjd. Ett exempel på ett lågvingat flygplan är Piper PA-28.
''Högvingat'' är ett flygplan eller annan luftfarkost där vingarna placerats högt i förhållande till flygplankroppens höjd. Ett exempel på ett högvingat flygplan är Cessna 172.
''Midvingat'' är ett flygplan eller anna luftfarkost där vingarna placerats centralt i förhållande till flygplankroppens höjd. Ett exempel på några midvingade flygplan är Brewster Buffalo och MiG-17.
<Gallery caption="Exempel på lika flygplanskonstruktioner">
Fil:Ryska flygplansdrömmen.jpg|Biplan
Fil:RoteBaron.JPG|Exempel på triplan
Fil:PiperPA-28R-200CherokeeArrow.jpg|Piper PA-28, exempel på lågvingat flygplan.
Fil:C-17 4.jpg|Boeing C-17 Globemaster III, exempel på högvingat flygplan.
</Gallery>

Referenser

Se även


Transportmedel
Blå is

Externa länkar


Kategori:Luftfarkoster
Kategori:Flygplan
af:Vliegtuig
am:አውሮፕላን
ar:طائرة
an:Avión
arc:ܛܝܣܬܐ
ast:Avión
ay:Awyuna
az:Təyyarə
bn:উড়োজাহাজ
zh-min-nan:Hui-hêng-ki
be:Самалёт
be-x-old:Паветранае судна
bg:Самолет
bs:Avion
ca:Avió
cs:Letoun
sn:Ndege
cy:Awyren
da:Flyvemaskine
de:Flugzeug
nv:Chidí naatʼaʼí
et:Lennuk
el:Αεροπλάνο
en:Fixed-wing aircraft
es:Avión
eo:Aviadilo
eu:Hegazkin
fa:هواپیما
fo:Flogfar
fr:Avion
fy:Loftfartúch
ga:Eitleán
gl:Avión (medio de transporte)
gan:飛行器
ko:비행기
hi:वायुयान
hr:Avion
io:Aeroplano
id:Pesawat bersayap tetap
iu:ᑎᖕᒥᓲᖅ
os:Хæдтæхæг
is:Flugvél
it:Aeroplano
he:מטוס
ka:თვითმფრინავი
ks:پلین
sw:Ndege (uanahewa)
ht:Avyon
ku:Balafir
lbe:Самолет
lo:ຍົນ
la:Aëroplanum
lv:Lidmašīna
lt:Lėktuvas
li:Vleegmesjieng
ln:Mpɛ́pɔ
hu:Repülőgép
mk:Авион
mg:Fiaramanidina
ml:വിമാനം
mr:विमान
arz:ايركرافت
mzn:بالون
ms:Pesawat kepak kaku
nah:Tepoztōtōtl
nl:Vliegtuig
nds-nl:Vliegtuug
ja:飛行機
nap:Arioplano
no:Fly
nn:Fly
nrm:Avion
oc:Avion
mhr:Кÿртньыгайык
or:ବିମାନ
uz:Tayyora
ps:الوتکه
pms:Avion
pl:Samolot
pt:Avião
ro:Avion
qu:Antanka
ru:Самолёт
sah:Сөмөлүөт
sco:Airieplane
sq:Aeroplani
scn:Ariupranu
simple:Fixed-wing aircraft
sd:فضائي رَٿَ
sk:Lietadlo
sl:Letalo
szl:Fliger
ckb:فڕۆکە
sr:Авион
sh:Avion
fi:Lentokone
tl:Eroplano
ta:நிலைத்த இறக்கை வானூர்தி
th:เครื่องบิน
tg:Ҳавопаймо
chy:Ame'hahtôtse'
tr:Uçak
uk:Літак
ur:طیارہ
ug:ئايروپىلان
za:Feihgih
vi:Máy bay
fiu-vro:Linnuk
zh-classical:飛機
war:Idro
wuu:飞机
yi:עראפלאן
yo:Ọkọ̀ òfurufú
zh-yue:飛機
zh:固定翼飛機

Franska revolutionen


Franska revolutionen betecknar den period av politiska omvälvningar i Frankrike som inleddes 1789 och vanligen anses ha avslutats 1799. Genom revolutionen avskaffades en absolut monarki med feodala privilegier för adeln och prästerskapet; i dess ställe kom ett statsskick som ville utgå från upplysningstiden idéer. Revolutionens ledord var "egalité, liberté, fraternité", franska för jämlikhet, frihet, broderskap och de är aktuella än idag. Omvälvningen var förenad med betydande konflikter. Denna handling var viktig för att störta den sittande makten. Många av dem som deltog i stormningen var trötta på den orättvisa vardagen där fattiga var åsidosatta.
Den franska revolutionen inleddes med bildandet av den första nationalförsamlingen i juni 1789 och stormningen av Bastiljen den 14 juli samma år (numera Frankrikes nationaldag) och avslutades med Napoleon I statskupp 1799, Brumairekuppen. En annan riktning betraktar revolutionen såsom avslutad med Thermidorkrisen 1794 då de mest radikala revolutionära makthavarna störtades. Det är även möjligt att betrakta franska revolutionen som avslutad när Napoleon Bonaparte lät sig krönas till kejsare 1804, eftersom revolutionen härmed genomlöpt ett varv från monarki till kejsardöme.
Revolutionen hade förebådats under lång tid före 1789 av upplysningen och dess filosofer, Voltaire och Jean-Jacques Rousseau med flera, samt med tankar om folkstyre och människans förnuft, vilka inspirerade befolkningen till uppror och krav på större jämlikhet gentemot kungamaktens och adelns provocerande lyxliv. Många såg den brittiska parlamentarismen som ett föredöme. Efter kriget mot England var Frankrikes ekonomi mycket ansträngd.

Bakgrund och orsaker


Frankrikes långsiktiga problem


Kungamakten i Frankrike byggde på ett feodalt samhälle där kungen enligt traditionell föreställning fått sin enväldiga makt av Gud, absolutismen. Den Romersk-katolska kyrkan hade stort inflytande, och de som tillhörde de högre stånd (samhällsklass), präster och adel, var befriade från skatt och kunde även driva in skatter för eget ändamål. Frankrikes skattebörda vilade helt på de lägre bonde- och borgarstånden. Dessa var utestängda från statens ämbeten, vilka var förbehållna adeln. Konflikterna med England, senast i de amerikanska kolonierna där fransmännen hjälpt amerikanerna till uppror, hade tvingat regeringen att ytterligare höja skatterna.
I England hade den industriella revolutionen gjort sitt intåg, men den franske kungen, Ludvig XVI av Frankrike, ville inte uppmärksamma eller acceptera de nya idéerna. Samtidigt spreds upplysningsidéerna bland akademikerna inom borgarståndet och därmed tankar om att man skulle kunna införa en konstitutionell monarki och erövra rättigheter åt andra i samhället än kungen och adeln. Den gamla samhällsordningen, ''l'ancien régime'', med en absolut kungamakt och feodala institutioner, hade under 1700-talet blivit alltmer föråldrad och ineffektiv. Skatterna var orättvist fördelade både klassmässigt och regionalt. Den jättelika statsapparaten hade blivit ett självändamål för en privilegierad ämbetsmannaklass. Skillnaderna mellan hovets och högadelns slösaktiga lyxliv och de stora massornas halvsvält gav upphov till missnöje.
Det är dock svårt att passa in de olika aktörerna i enkla kategorier. Även inom det första ståndet fanns det många som ville få till ett systemskifte. Adeln var inte en homogen grupp utan bland dem fanns det grupper som ville ha konstitutionell monarki och till och med republik. Bland borgarna fanns dessutom många som ägde mark under samma villkor som aristokratin, samtidigt som det fanns adelsmän som utan vidare kan betraktas som företagare med borgerlig livsstil. Även benämningar som "folket", "arbetarna" eller "bönderna" är av liknande skäl problematiska.

De utlösande faktorerna


1788 drabbades Frankrike av en missväxt som ledde till stigande livsmedelspriser, vilket gjorde att reallönerna för alla som fick sin lön i pengar sjönk drastiskt. Samtidigt gjorde en kris inom handeln och förlagsindustrin att arbetslösheten ökade. Dessutom hade den franska staten samma år hamnat i akut brist på pengar vilket tvingade Ludvig XVI att samtidigt som landet var i djup kris sammankalla generalständerna för att skapa ett fungerande beskattningssystem.

Generalständerna sammankallas och "den juridiska revolutionen"


Fil:Le_Serment_du_Jeu_de_paume.jpg.]]
Ludvig XVI sammankallade ståndsriksdagen i sitt palats Versailles utanför Paris den 1 maj 1789. Den hade inte sammankallats sedan 1614. Avsikten var att skapa samtycke till nya skatter och åtgärder för att förbättra statens ekonomi som undergrävts av hovlivet och understödet till de amerikanska koloniernas befrielsekrig mot England. De tidigare sammankallade två notabelförsamlingarna, bestående av högadeln och prinsarna av blodet, hade inte åstadkommit något resultat. Enligt lagen skulle stånden ha lika många representanter i riksdagen. Det tredje ståndet hade dock, i tron att man skulle rösta per capita, fått ett löfte att de skulle få sända 578 representanter (adeln fick 291 och prästerna 270). Men när ständerna församlats höll kungen och de första två stånden fast vid att man skulle rösta med en röst per stånd, vilket skulle göra att de behöll sin majoritet.
Den 17 juni tog det tredje ståndet initiativet och utropade sig ensidigt som nationalförsamlingen (''Assemblée nationale constituante''). Nationalförsamlingen såg sig själv som Frankrikes enda legitima folkrepresentation med rätt att fatta beslut om lagar och skatter. Detta har av flera historiker kallats "den juridiska revolutionen". Efter det blev Ludvig XVI tvungen att närma sig den feodala aristokratin. Han lät stänga det tredje ståndets sammanträdesrum, varpå det tredje ståndet slog sig ner i ett bollhus. Där svor de den 20 juni 1789 eden i Bollhuset, att de inte skulle skiljas formellt förrän de givit Frankrike en ny grundlag.

Den konstituerande nationalförsamlingen


Redan från början hade personer lämnat första och andra ståndet för att sluta sig till den nyutropade nationalförsamlingen. Inom första ståndet fanns adelsmän som präglats av upplysningsidealen och inom andra ståndet hade lant- och församlingsprästerna mer gemensamt med det tredje ståndet än sitt eget. Därför kom antalet deputerade i nationalförsamligen att ständigt stiga. Den 27 juni tvingades kungen att acceptera vad som hänt och uppmanade de kvarvarande representanterna i första och andra stånden att ansluta sig till nationalförsamlingen. En dryg vecka in i juli förklarade nationalförsamlingen sig som konstituerande församling med uppgift att skapa en ny grundlag. Kungen hade aktivt stött dess rätt att besluta om skatter och adeln tycktes också ha accepterat församlingen.

Den väpnade revolutionen bryter ut


Utvecklingen i Paris


Fil:Prise de la Bastille.jpg.]]
Fil:Declaration of Human Rights.jpg.'']]
Accepterandet av nationalförsamlingen visade sig bara vara en taktisk reträtt. Kungen samlade ihop de styrkor som fortfarande var lojala och ställde upp dem vid palatset och runt Paris. Den 11 juli avskedade Ludvig också sin finansminister, Jacques Necker, för att han ansåg att denne stödde nationalförsamlingen. Necker var populär bland borgarna och sågs som den som skulle lösa konflikten. Hans avskedande var droppen för de missnöjda parisborna. Ett rykte spreds att Ludvig planerade en massaker på alla i Paris, och folk började ta till vapen. De kungatrogna soldater som fanns kvar i staden övermannades lätt men mot armén (som till största delen bestod av tyskar) skulle folket inte ha en chans utan skjutvapen. Den 14 juli invaderade man först Hotel des Invalides (ett pensionat för gamla krigsveteraner) och sedan, efter fyra timmars belägring Bastiljen. Händelsen är känd i historien som Stormningen av Bastiljen trots att fästningen kapitulerade.
Då Pariskommunen (1762) och det nybildade nationalgardet tagit kontrollen över Paris gav Ludvig med sig och gick med på flera av nationalförsamlingens krav. Församlingen arbetade vidare på att omorganisera Frankrikes administration liksom på konstitutionen och ''1789 års deklaration om de mänskliga och medborgerliga rättigheterna'' vilken senare antogs den 26 augusti.
Ännu rådde livsmedelsbrist, såväl i huvudstaden som i stora delar av övriga landet. Det så kallade kvinnotåget marscherade från Paris till Versailles den 5 oktober för att kräva bröd. Kungen gav upp, öppnade sina förråd och tvingades följa med kvinnotåget tillbaka till Paris där han inrättade sig i Tuileriepalatset.
Kungafamiljen gjorde i juni 1791 ett försök att fly från revolutionen. Avsikten var att efter flykten komma tillbaka till Frankrike i spetsen för en utländsk invasionsarmé, krossa revolutionen och återställa den gamla ordningen. Flyktförsöket misslyckades. De flyende stoppades i den lilla byn Varennes vid gränsen och fördes tillbaka till Paris. Kungen avsattes inte men för första gången började kravet på republik att vinna gehör. Ett försök till republikansk manifestation, initierat av Cordelierklubben slogs dock ner i massakern på Marsfältet den 17 juli 1791, där en av hjältarna från 1789, Markisen av Lafayette, verksamt bidrog till blodsutgjutelsen. Flera ledande revolutionsmän flydde till England, däribland Jacques Danton. Jean Paul Marat gick under jorden i Paris.

Utvecklingen på landsbygden


Så fort ryktet om att Bastiljen stormats spred sig över landet började bönderna göra uppror mot sina feodalherrar. De självägande och välbärgade bönderna kände en solidaritet med de ideal nationalförsamlingen stod för. Hatet mot feodalherrarnas avgifter och räntor var pådrivande; bönderna gick mycket hårt fram mot adelns egendomar som brändes och ödelades för att förstöra alla dokument som kunde bevisa dessa. Nationalförsamligen i Paris tog intryck av böndernas revolt; den 4 augusti avskaffades officiellt det feodala systemet genom ett beslut i nationalförsamlingen.

Den lagstiftande församlingen


På hösten 1791 antog nationalförsamlingen Frankrikes konstitution i vilken kungen fick en begränsad makt. Den konstituerande församlingen ersattes nu av en nyvald församling. Till den nya lagstiftande församlingen (Assemblée nationale législative) var ingen av ledamöterna i den första nationalförsamlingen valbar. Därför samlades många av den tidiga revolutionstidens politiker istället i jakobinklubben (Club des Jacobins). Alla deputerade i lagstiftande församlingen var följaktligen nya och oerfarna. Det ledande partiet i den nya församlingen var girondisterna. Till den yttersta vänstern hörde gruppen ''Les Enragés'', de rasande.

Kriget mot Österrike


I samförstånd med Ludvig XVI av Frankrike förklarade girondisterna den 20 april 1792 krig mot Österrike. Maximilien Robespierre, som nu hade sin bas i jakobinklubben, motsatte sig krigsförklaringen i ett antal hetsiga debatter under våren. Hans huvudargument mot kriget var att revolutionen skulle komma att militariseras med risk att en militärdiktatur upprättades, att export av revolution inte fungerar samt att kriget var kungens krig så länge monarkin fanns kvar. Hans motståndare i jakobinklubben menade att kriget skulle driva revolutionen framåt och bli början på monarkins och aristokratins fall inte bara i Frankrike utan i hela Europa. Kungen och hovet å sin sida hoppades att kriget skulle leda till det revolutionära Frankrikes nederlag. Debatterna i jakobinklubben om krigsförklaringen blev inledningen på Robespierres ökande makt, även om han inte förmådde stoppa kriget.

Monarkins slutgiltiga fall och den ökade radikaliseringen


Den 10 augusti 1792 trängde sig beväpnade folkmassor in i Tuileriepalatset där den kungliga familjen uppehöll sig. Kungen flydde till den lagstiftande församlingen. Denna hade i sin tur insett att detta var slutet för monarkin i Frankrike och kungen sattes i förvar. Frankrikes konstitution, i vilken monarkin ingick, blev nu en praktisk omöjlighet. Man blev nu tvungen att välja en ny folkförsamling med uppdrag att skriva ännu en konstitution.
Efter monarkins fall började jakobinerna högljutt kräva utrensningar av enligt dem opålitliga ledare. De radikala ''sansculotterna'' (arbetare, hantverkare, etc.) började även ställa krav som maximipriser på livsmedel och stöd åt fattiga och arbetslösa. Samtidigt som man höll val till det nya nationalkonventet stormade folkmassor Paris' fängelser för att rikta sin vrede mot vad man såg som politiska fångar. I Septembermassakern, som händelsen kom att kallas, dödades mer än tusen fångar. Bara en mindre andel av dem var politiska fångar.

Nationalkonventet

1793 års konstitution


Efter monarkins fall den 10 augusti 1792 hölls val till nationalkonventet (La Convention nationale). Konventet, som sammanträdde den 21 september 1792, hade till uppgift att anta en ny konstitution efter den av monarkins fall omöjliggjorda konstitutionen från 1791. Samma dag upphävde konventet monarkin och utropade republiken. Detta datum kom därför senare i efterhand att antas som början, Epok (tidpunkt), för ''År Ett'' av den franska revolutionskalendern.
Konventet färdigställde 1793 års konstitution och 1793 års deklaration av de mänskliga rättigheterna. 1793 års konstitution förklarades dock vilande så länge kriget pågick. Den togs sedan aldrig i bruk, men levde vidare som ett krav under de kommande omvälvningarna under 1800-talets första hälft. 1793 års rättighetsdeklaration skiljer sig från 1789 års i det att äganderätten inte längre förklades som okränkbar, vilket skett 1789. 1793 års konstitution förbereddes av girondisterna och slutfördes, efter Girondens fall, av Berget.
Deklarationen om de mänskliga rättigheterna gällde dock inte kvinnor, vilket Olympe de Gouges skrev om i "förklaring om kvinnans och medborgarinnans rättigheter".

Avrättningen av kungen och Girondens fall


Fil:Louis XVI - Execution.jpg. Engelsk gravyr från 1798.]]
Gironden hade, främst på grund av de militära förhoppningarna och det låga valdeltagandet, fått en majoritet i nationalkonventet. Jakobinerna valde nu att ingå vapenvila med sina politiska motståndare. Girondisterna gjorde dem till lags genom att genomföra vissa regleringar kring priset på och leveranserna av spannmål, dock övergav de inte sin grundsyn kring äganderätten och den fria ekonomin. Det krig girondisterna varit med om att inleda gick dock dåligt och efterhand som krigslyckan blev sämre förlorade gironden allt fler anhängare. Flera av Slätten deputerade bytte sida och tog ställning för jakobinska kyrkan.
Under december 1792 och januari 1793 pågick intensiva debatter i konventet om vad man skulle göra med den störtade kungen. Maximilien de Robespierre och Saint-Just höll principiella tal där de lade fram åsikten att det inte kunde bli tal om en normal rättsprocess mot Ludvig XVI; istället borde kungen behandlas som en fiende och det sista hindret för revolutionens fullbordande. Konventet beslutade i januari att kungen skulle avrättas. Den 21 januari 1793 giljotinerades han - som förrädaren Louis Capet.
Under våren 1793 tog den krigslycka girondisterna var beroende av helt slut. I januari 1793 avslutades Polens näst sista delning vilket frigjorde mer trupper åt Frankrikes fiender. England anslöt sig dessutom till den koalition Frankrike var i krig med. Koalitionen kom att återerövra de områden Frankrike erövrat vilket gjorde att själva landet nu hotades militärt. Samtidigt började rykten om förräderi bland de politiska ledarna att spridas.
De radikala jakobinerna inledde nu ett samarbete med olika folkliga rörelser i Parisområdet, bland annat sansculotterna, för att rensa ut vad man såg som kontrarevolutionärer. genom att angripa girondisterna i konventet och hänvisa till sitt folkliga stöd lyckades jakobinerna verka för att en revolutionär Undantagstillstånd skulle inrättas. Under mars och april inrättades en revolutionstribunal med rätt att döma kontrarevolutionärer samt kommittéer för att övervaka höga officerare vid fronten och utlänningar. 5-6 april inrättades det så kallade välfärdsutskottet, ursprungligen ett organ för att se till att administrationen fungerade och lösa akuta militära problem och säkerhetsproblem. Det skulle snart få allt mer makt och befogenheter.
I början av juni 1793 gick sansculotterna, som utgjorde en stor del av de frivilliga i nationalgardet, till verket. Runt 80&nbsp;000 nationalgardister omringade nationalkonventet och krävde att konventet skulle gå med på deras ekonomiska krav samt arrestera de girondister som utpekats som kontrarevolutionärer. Konventet beslutade under hot att 29 girondister skulle arresteras; många av de övriga flydde till andra franska städer som var på Girondens sida. Efter denna händelse tog välfärdsutskottet makten, den yttersta makten, vilket under hösten skulle formaliseras i politiska beslut.

Skräckväldet


Fil:Robespierre.jpg.]]
Revolutionens ledare införde därför 23 augusti 1793 en allmän värnplikt i Frankrike. Stora arméer bildades men de förlorade många slag. Inbördeskrig bröt ut i landet och regeringen blev tvungen att ta till allt hårdare metoder mot upproren. De ledande revolutionsmännen satte nu officiellt "Skräcken på dagordningen". Robespierre valdes in i välfärdsutskottet (le Comité de salut public), i praktiken Frankrikes regering. Försvar mot inre och yttre kontrarevolution var Skräckväldets motivering. Under det år då skräckmännen satt vid makten avrättades i Paris mellan 1660 och 4000 människor med giljotin, uppgifterna går brett isär. Främst avrättades människor ur det tredje ståndet. Men alla dömdes inte till döden i revolutionsdomstolen (Le Tribunal révolutionnaire), en fjärdedel frikändes. När det yttre hotet mot Frankrike lättade under sommaren 1794 försvann den officiella motiveringen för Skräcken. Skräckmännen avslutade själva sin regim genom en statskupp mot Robespierre, Thermidorkrisen. Robespierre avrättades den 28 juli 1794

Mellan skräckväldet och direktoriet


De ledande männen som störtat Robespierre fick makten i Frankrike. Frankrike fick en period av relativ stabilitet. Landets ekonomi var fortfarande usel. Präster och de få adelsmän som fanns kvar i landet var missnöjda med att få betala skatt och bönder och fattiga var missnöjda för att revolutionen inte gett dem vad den lovade. Bara borgarna fick det bättre, men fortfarande var det stor brist på mat.

Direktoriet


Efter nationalkonventets upplösning 1795 styrdes Frankrike av fem direktorer och en nationalförsamling uppdelad på två kamrar, Femhundrarådet och Direktoriet. Valbarhetsåldern i det senare rådet var 40 år. Efter revolutionens stormar ville man införa spärrfunktioner, en hög valbarhetsålder och ett tvåkammarsystem vilket man menade skulle fungera återhållande på de revolutionära lidelserna.

Konsulatet


Fil:Napoleon I kröns till kejsare, målning av Jacques Louis David 1805-07.jpg
År 1799 störtade en framgångsrik militär och artilleriofficer, Napoleon I, direktorialregeringen genom en kupp, ''brumairekuppen'' (november 1799). Makten i Frankrike övertogs av tre konsuler, och Bonaparte utnämndes till förste konsul. Napoleon avslutade franska revolutionen genom att försona tidigare fiender och genom att bilägga konflikten med kyrkan. Bonaparte utmanövrerade sina konkurrenter och lät i december 1804 kröna sig själv till kejsare därför att han ville visa att ingen stod över honom. Därmed hade den franska revolutionen nått sitt slut.

Se även


Tidsaxel över franska revolutionen
Franska revolutionskrigen
Maximilien de Robespierre
Jean Paul Marat
Les Enragés
François-Noël Babeuf

Myntslag


Innan revolutionen användes ett myntslag som kallades "silver ecu".
Det första bytet under revolutionen var redan 1791 och då bytte man till "Brass 12 deniers". Detta mynt hade man i ungefär 3 år innan man bytte till "Copper I sol" 1794. Sedan bytte man en gång till och det var 1796, då bytte man till "Silver francs".

Källor


Fotnoter

Litteratur


Externa länkar


Kategori:Franska revolutionen
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
af:Franse Rewolusie
als:Französische Revolution
am:የፈረንሳይ አብዮት
ar:الثورة الفرنسية
an:Revolución francesa
ast:Revolución Francesa
gn:Revolusiõ Hyãsiapegua
az:Böyük Fransa inqilabı
bn:ফরাসি বিপ্লব
zh-min-nan:Hoat-kok Kek-bēng
be:Вялікая французская рэвалюцыя
be-x-old:Француская рэвалюцыя
bg:Френска революция
bar:Französische Revolution
bs:Francuska revolucija
br:Dispac'h Gall
ca:Revolució Francesa
ceb:Rebolusyong Pranses
cs:Velká francouzská revoluce
cy:Y Chwyldro Ffrengig
da:Den Franske Revolution
de:Französische Revolution
et:Suur Prantsuse revolutsioon
el:Γαλλική Επανάσταση
en:French Revolution
es:Revolución francesa
eo:Franca revolucio de 1789
eu:Frantziako Iraultza
fa:انقلاب فرانسه
hif:French Revolution
fo:Franska Kollveltingin
fr:Révolution française
fy:Frânske revolúsje
ga:Réabhlóid na Fraince
gv:Irree Magh ny Frank (1789)
gl:Revolución Francesa
ko:프랑스 혁명
hy:Ֆրանսիական հեղափոխություն
hi:फ़्रान्सीसी क्रान्ति
hr:Francuska revolucija
io:Franca revoluciono
ilo:Pranses a Rebolusion
id:Revolusi Perancis
ia:Revolution francese
ie:Francés Revolution
is:Franska byltingin
it:Rivoluzione francese
he:המהפכה הצרפתית
jv:Revolusi Prancis
kn:ಫ್ರೆಂಚ್ ಕ್ರಾಂತಿ
krc:Уллу француз революция
ka:საფრანგეთის რევოლუცია
kk:Француз төңкерісі
kw:Domhwelans Frynkek
sw:Mapinduzi ya Ufaransa
ku:Şoreşa Fransayê
lez:ЧӀехи Француз инкъилаб
la:Res novae Francicae
lv:Franču revolūcija
lb:Franséisch Revolutioun
lt:Didžioji Prancūzijos revoliucija
hu:Francia forradalom
mk:Француска револуција
ml:ഫ്രഞ്ച് വിപ്ലവം
mt:Rivoluzzjoni Franċiża
mr:फ्रेंच राज्यक्रांती
xmf:საფრანგეთიშ რევოლუცია
arz:الثوره الفرنسيه
ms:Revolusi Perancis
mwl:Reboluçon Francesa
mn:Францын хувьсгал
my:ပြင်သစ် တော်လှန်ရေး
nl:Franse Revolutie
ja:フランス革命
no:Den franske revolusjon
nn:Den franske revolusjonen
oc:Revolucion Francesa
pnb:انقلاب فرانس
pms:Rivolussion fransèisa
nds:Franzöösche Revolutschoon
pl:Rewolucja francuska
pt:Revolução Francesa
kaa:Fransuz ko'terilisi
ro:Revoluția franceză
rm:Revoluziun franzosa
rue:Велика французьска револуція
ru:Великая французская революция
sc:Revolutzione frantzesa
sq:Revolucioni Francez
scn:Rivuluzzioni francisa
si:ප්‍රංශ විප්ලවය
simple:French Revolution
sk:Francúzska revolúcia
sl:Francoska revolucija
szl:Francusko rewolucyja
sr:Француска револуција
sh:Francuska revolucija
fi:Ranskan suuri vallankumous
tl:Himagsikang Pranses
ta:பிரெஞ்சுப் புரட்சி
te:ఫ్రెంచ్ విప్లవం
th:การปฏิวัติฝรั่งเศส
tr:Fransız Devrimi
uk:Велика французька революція
ur:انقلاب فرانس
vi:Cách mạng Pháp
fiu-vro:Suur Prantsusõ riigipööreq
vls:Fransche Revoluusje
war:Rebolusyon Pranses
yi:פראנצויזישע רעוואלוציע
yo:Ìjídìde Fránsì
zh-yue:法國大革命
bat-smg:Dėdliuojė Prancūzu revuoliocėjė
zh:法国大革命

Finland


Finland (), officiellt Republiken Finland (''Suomen tasavalta''), är en republik i norra Europa. Finland har landgränser till Norge, Sverige, Ryssland och i söder havsgräns mot Estland. Mellan Finland och Estland ligger Finska viken. Det svenskspråkiga Åland utgör ett självstyrande landskap inom landet. Finland är officiellt tvåspråkigt, med finska och svenska som ''nationalspråk''.
Finland är medlem i Europeiska unionen sedan 1995 och införde euro som sin valuta 2002. Finland var tidigare en del av Sverige, som förlorade området 1809 till Ryssland. Finland blev självständigt 1917. Därefter följde ett Finska inbördeskriget 1918 och i samband med andra världskriget två krig mot Sovjetunionen 1939–1944 och ett mot Tyskland vintern 1944–1945.

Landets namn


På finska heter Finland ''Suomi'' och varianter av detta namn används på de östersjöfinska språken, såsom estniska, samt på samiska, lettiska och litauiska. Namnets ursprung är okänt. Suo betyder kärr eller mosse på finska. Namnet kan också vara ett lånord, kanske från den Baltiska språk stammen
zemē eller från ett indoeuropeiska språk stamord med betydelsen "människa" (jämför latinets ''homo'').
Finlands officiella namn på svenska är ''Republiken Finland''. Landet heter Finland (eller någon variant därav) på de flesta av världens språk. Detta namns ursprung är inte heller helt fastslaget. Den romerska riket historikern Publius Cornelius Tacitus nämner Fenni-folket cirka 100&nbsp;e.Kr., men folkslaget han beskrev var med största sannolikhet samerna, eftersom han beskriver ett jägar- och samlarfolk som inte idkar jordbruk, och östersjöfinnarna var jordbrukare. Under 1100-talet användes dock benämningen finnar för första gången om just invånare i Finland, detta i bullan Gravis admodum.
Termen ''Finland'' syftade från början på Egentliga Finland, och användes officiellt första gången år 1419 som beteckning på hela den östra delen av dåvarande Sverige. På 1440-talet slog termen igenom även i lagstiftningen.
Motorfordon från Finland bär nationalitetsmärket FIN. Tidigare bar de märket SF för "Suomi-Finland".

Begreppet Finland


På 1100- och 1200-talen syftade ordet Finland på trakten kring Åbo, landskapet som sedan fick heta Egentliga Finland, medan övriga delar av landet kallades Tavastland och Karelen, men ibland kunde sammanfattas som österlanden, eller Österland (jämför Norrland). (Medeltidens politik handlade dock inte så mycket om geografiska gränsdragningar som om folken finnar, Tavastland och kareler.)
Under 1400-talet blev Finland en vanlig benämning på hela landet öster om Bottenhavet, möjligen till och med inklusive Åland, då ögruppen placerats under Åbo stift. Vad ordet syftar på i samtida källor kan dock variera, också med tanke på att gränserna österut och norrut var oklara. Ett slags etablering av Finland som en enhet för sig om än bara till namnet kom då Johan III utropade sitt tidigare hertigdöme till "Storfurstendömet Finland" (cirka 1580), som en strategi att möta ryske tsarens maktanspråk. Begreppet blev en del av svenske kungens titulatur men fick ingen praktisk betydelse. De finska landskapen hade samma ställning som landskapen väster om bottenviken och den finska rikshalvan hade samma representation i Riksdagen som den västra. År 1637 utnämnde drottning Kristina Per Brahe d.y. till generalguvernör över Finland, Åland och Österbotten (historiskt landskap) (även andra delar av kärn-Sverige har haft Svenska generalguvernörer).
Den moderna definitionen av Finland kom egentligen inte till förrän efter att Sverige-Finland "sprängts itu". Det som överlämnades i freden 1809 var inte ett "Finland", utan sex län, Åland och en bit av Västerbotten, Finland. Gränsen mellan det nya storfurstendömet Finland och Sverige (Restsverige) kunde ha dragits vid Kemi älv, som då var gräns mellan landskapen Västerbotten och Österbotten – vilket svenskarna föreslog i fredsförhandlingarna – eller vid Kalixälven, därmed inkluderande den finskspråkiga befolkningen i Tornedalen – ryssarnas förslag. Gränsen, som följde Torneälven och Muonioälven till de höga bergen Saana och Halde fjäll i nordväst, var en kompromiss, som därefter blev vad begreppet Finland kom att stå för – åtminstone sedan tsar Alexander I av Ryssland tillåtit att de delar av Finland öster om Kymmene älv som Ryssland erövrat redan 1721 och 1743, det så kallade "Gamla Finland", administrativt införlivades med "Nya Finland" 1812.

Geografi


Finland gränsar i söder till Finska viken och Östersjön, och i väster till Ålands hav, Bottenhavet, Kvarken och Bottenviken. Landgränserna i norr vetter mot Sverige, Norge och Ryssland. I söder, på andra sidan Finska viken, finns grannlandet Estland (se även Finlands ytterpunkter).
Av Finlands yta på cirka 340&nbsp;000 kvadratkilometer är över 50 % täckt av skog. Finland är därför ett av världens mest skogstäckta länder. I skogarna växer främst gran, tall och björk. En del av landet befinner sig norr om polcirkeln, och i norra Finland är landskapet kuperat. Finlands högsta punkt är Halde fjäll (1 324 m ö.h), som hör till bergskedjan Skanderna. I öster är fjällen rester av den gamla bergskedjan Kareliderna.
Finland nämns som ''de tusen sjöarnas land'', tack vare det stora antalet, speciellt i sydöstra Finland. Antalet sjöar större än 500 kvadratmeter är 187&nbsp;888 stycken och den största av dem är Saimen med en yta på cirka 4&nbsp;400 kvadratkilometer, vilket gör den till Europas fjärde största insjö. Den avlånga Päijänne är Finlands djupaste och näst största sjö. I Österbotten och längs de västra kusterna är terrängförhållandena annorlunda på grund av landhöjningen. Kustområdena domineras av vida slätter.

Klimat


Finlands klimat är tack vare Golfströmmen tämligen gynnsamt jämfört med klimatet på motsvarande breddgrader på andra håll. Det är både maritimt och kontinentalt påverkat. Kontinentaliteten, som kännetecknas av varma somrar och kalla snörika vintrar, tilltar med avståndet från havet och är därför mest utpräglat i nordost. Mildast är klimatet i sydvästra Finland där årsmedeltemperaturen ligger på ca 6 grader. Vinterns längd är i norr 200 dagar och i sydväst 100 dagar. Den termiska sommarens längd (dygnets medeltemperatur > 10 grader) är 4 månader vid sydkusten och 2,5 månader i nordligaste Lappland. Finlands högsta uppmätta temperatur är 37,2 grader Celsius och mättes i Libelits den 29 juli år 2010. Den lägsta uppmätta temperaturen påträffades 28 januari år 1999, i kommunen Kittilä i en by som heter Pokka. Detta rekord var -51,5 grader Celsius.
Fil:Koli_rotated.jpg sedd från en höjd i Koli nationalpark.]]

Styrelseskick


Fil:Eduskuntatalo (Finnish Parliament building).JPG, säte för Finlands riksdag.]]
Finland är en demokratisk republik med semipresidentialism. Dess nuvarande grundlag antogs 2000, och där stadfästs att konstitutionen "skall trygga människovärdets okränkbarhet och den enskilda människans frihet och rättigheter samt främja rättvisa i samhället".
Finlands statschef är Finlands president som väljs vart sjätte år. Presidenten kan sitta högst två mandatperioder. Till presidentens uppgifter hör bland annat att stadfästa lagar och att leda utrikes- och säkerhetspolitiken tillsammans med regeringen. Presidenten utnämner enskilda minister och högre tjänstemän, och befriar också dessa från deras uppgifter.
Finland är en representativ demokrati, vars lagstiftande församling, Finlands riksdag, en genom direkta och proportionella val vald Enkammarsystem, företräder folket. Riksdagsval i Finland sker regelbundet vart fjärde år i mars. Finlands regering kallas Statsrådet (Finland) (fi. ''valtioneuvosto''). Regeringen leds av en statsminister. Efter riksdagsvalet utser presidenten i samråd med riksdagens talman och riksdagsgruppernas ledare en statsministerkandidat, och riksdagen antingen godkänner eller förkastar förslaget. Om förslaget godkänns utnämns Finlands statsminister av presidenten och tillsammans utser de regeringen, som sedan godkänns av riksdagen. På senare år (genom och efter Mauno Koivisto) har statsministerns makt ökat och presidentens minskat.
Inom Finland utgör Åland ett demilitariserat och självstyrande landskap. Åland är även enspråkigt svenska, vilket innebär att det är den enda del av landet där finska inte har officiell status. För den områdesvisa statliga förvaltningen i landet i övrigt finns sex regionförvaltningsverk, som ersatte de tidigare län i Finland 2010. Det finns också en indelning i landskap. I Finland finns både Historiska landskap i Finland, vilka har ungefär samma ställning som Landskap i Sverige, och Landskap i Finland vars gränser fastställts av staten. De moderna landskapen har vissa administrativa funktioner. Lokalförvaltningen handhas av Finlands kommuner som producerar bastjänster för invånarna, bland annat utbildning, social- och hälsovårdstjänster, samhällsteknik och miljötjänster. De kommunala beslutsfattarna väljs vart fjärde år i kommunalvalet. Kommunernas antal är 336, av vilka 108 är städer.
Finlands huvudstad är Helsingfors som även är landets största stad. De största städerna därefter är i ordningsföljd: Esbo, Tammerfors, Vanda, Åbo och Uleåborg. Esbo och Vanda utgör tillsammans med Helsingfors och Grankulla en sammanhängande stadsbildning (Huvudstadsregionen i Finland eller Stor-Helsingfors), med sammanlagt över 1 miljon invånare. Både Stor-Åbo och Stor-Tammerfors har drygt 300 000 invånare.

Demografi


Fil:Languages of Finnish municipalities (2009).svg
Invånarna i Finland kallas finländare, och uppgår för närvarande till drygt fem miljoner. En minoritet av dessa, omkring 5,5 %, är svenskspråkiga, medan omkring 91,5 % är finskspråkiga, enligt folkbokföringen (tvåspråkiga uppger endera språket som modersmål). Många svenskspråkiga finländare skiljer noggrant mellan ''finländare'' (ett samlingsbegrepp för alla som bor i eller kommer från Finland), ''finnar'' (de som har finska som modersmål), och ''finlandssvenskar'' (finländare som har svenska som modersmål). I de nordligaste delarna av landet bor samer. På senare tid har även en omfattande invandring från det forna östblocket skett, främst av personer med anknytning till finskt språk eller finsk/Karelen/Ingermanland kultur.
Finland är ganska glest befolkat. De flesta invånarna bor vid sydvästkusten. I Helsingforsregionen finns 1/5 av befolkningen, i finska Lappland bara ca 2 inv./km2. Många finländare är alltjämt småbrukare, men Finland har utvecklats till en urbaniserad industristat, framför allt efter andra världskriget. På 1500- och 1600-talen koloniserade finska svedjebrukare ödebygder i Sverige (se finnmarker), och vid 1800-talets slut och 1900-talets början tvingade snabb folkökning stora grupper att emigrera (främst till USA och Canada). Efter andra världskriget förflyttades över 400 000 människor till sydvästra Finland från Karelen, som förlorats till Sovjet i finska vinterkriget. Under 1960–70-talen var utvandringen av arbetskraft till Sverige stor (omkring en halv miljon människor), men senare har nästan hälften återvänt till Finland.
På 1880-talet talade 18 % av Finlands befolkning svenska som modersmål.
Finland har världens tolfte högsta levnadsstandard med ett Human Development Index på 0.954. På lång sikt (1980 - 2006) har Finland haft en ganska normal HDI-ökning jämfört med andra länder. Även på medellång sikt (1990 - 2006) och kort sikt (2000 - 2006) har Finland haft en relativt normal ökning.
I det svenskspråkiga landskapet Åland, som har självstyrelse, kallas befolkningen för ålänningar. Många, bland dem många ålänningar själva, räknar dem som en separat grupp skild från finlandssvenskarna.
Befolkningens medelålder: 40,3 år
Befolkningens medellivslängd: 79 år

Språk


:''Se även finlandssvenska och Finlands språklag.''
Finland är konstitutionellt tvåspråkigt. ”Nationalspråken” finska och svenska har samma juridiska status, även om den stora majoriteten har finska som modersmål. Vid sidan av nationalspråken har samiska, romani och finskt teckenspråk en i grundlagen erkänd särställning. De nordiska språken har en särställning genom nordiska avtal och lagstiftning enligt dessa.
Nationella myndigheter är skyldiga att erbjuda service på finska och svenska i hela landet och samma skyldighet gäller för kommunala myndigheter i tvåspråkiga kommuner. Av Finlands 416 kommuner (2007) är 19 enspråkigt svenska och 43 tvåspråkiga.
Vid sidan om modersmålet är två språk obligatoriska skolämnen i den finska grundskolan, det ena med början i lågstadiet, det andra med början i högstadiet. Ett av de båda språken ska vara det andra inhemska språket, alltså finska eller svenska. Som modersmål undervisas finska eller svenska, i vissa skolor också samiska, romani, teckenspråk eller annat språk som är elevens modersmål. Om annat språk än finska eller svenska undervisas som modersmål är finska eller svenska svenska som andraspråk obligatoriskt och det andra inhemska språket valfritt.
Vid utgången av år 2006 hade 91,5 % finska, 5,5 % svenska och 3 % något annat språk som modersmål (uppgifterna är i första hand från folkbokföringen, som grundar sig på vad personerna själva uppger och som inte tillåter att man antecknar sig som tvåspråkig). Bland dem med annat språk hade cirka 48&nbsp;000 ryska (se: Ryssar i Finland), 17&nbsp;000 estniska, 10&nbsp;000 engelska och 9&nbsp;000 somaliska (se: Somalier i Finland) som modersmål. På 1880-talet talade 18 % av Finlands befolkning svenska som modersmål.
I landskapet Åland och i dess 16 kommuner är svenska det enda officiella språket.

Religion


Fil:Turku cathedral 26-Dec-2004.jpg i december 2004]]
Landet kristnades från Sverige under 1100–1200-talen och domkyrkan i Åbo invigdes år 1300. Reformationen infördes samtidigt på 1500-talet i båda riksdelarna. Genom översättningen av Nya testamentet 1548 utvecklades finskan som skriftspråk.
Av finländarna är 77,2 % medlemmar av den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Trots detta är finländarna ett relativt sekulariserat folk, likt svenskarna, och det religiösa engagemanget inskränker sig ofta till dop, konfirmation, vigsel och begravning. Engagemanget i dessa riter är dock mycket stort; 77,9 % av alla nyfödda döps och 83 % av alla ungdomar konfirmeras – att jämföra med situationen i Sverige där 65 % av alla nyfödda döps och cirka 35 % av alla ungdomar konfirmeras. Den finländska evangelisk-lutherska kyrkan upplever inte något större medlemstapp. Drygt 1,1 % av finländarna hör till den Finska ortodoxa kyrkan, som också har ställning som statskyrka. I motsats till Sverige, där Svenska kyrkan skilts från staten, har således Finland valt att behålla sina statskyrkor.
Religion: lutheraner 77,2 %, ortodoxa 1,1 %, annan 1,5 %, ingen 20,1 % (2011)

Näringsliv


I Finland råder en i hög grad oreglerad marknadsekonomi. Landet är kraftigt industrialiserat och exporten, som utgör omkring två tredjedelar av BNP, är mycket viktig. Finlands Bruttonationalprodukt per capita motsvarar ungefär Belgiens, Österrikes, Nederländernas och Sveriges. Tjänstesektorn ses som underutvecklad jämfört med till exempel Japan eller USA. Finland har under efterkrigstiden haft en jämförelsevis god ekonomisk utveckling och ligger numera i nivå med genomsnittet i Västeuropa. Viktigaste handelspartners är Ryssland, Sverige, Tyskland, och Storbritannien.
Hög arbetslöshet (idag 8,2 %) har varit ett konstant problem under 1990- och 2000-talen. Arbetslöshet har överlag varit ett problem under landets hela efterkrigshistoria, vilket tidigare lett till arbetskraftsutvandring. Den största fackliga centralorganisationen är Finlands Fackförbunds Centralorganisation.

Industri


Fil:Stora Enso Oulu 2006 01 26.JPG, Norra Österbotten.]]
Industrin är den viktigaste grenen av Finlands ekonomi. Industrin är koncentrerad kring elektronikindustrin (med ett kluster kring Nokia), skogsindustrin och i viss mån kemiteknisk industri och verkstadsindustri. Skogsindustrin svarar alltjämt för en femtedel av Finlands varuexport. Den största sektorn är träförädlingsindustrin. Finland är världens näst största exportör av papper (efter Kanada) och de huvudsakligen finländska företagen Stora Enso och UPM tillhör världens största tillverkare av pappersmassa och papper. Ahlstrom tillhör de världsledande inom produktion av pappers- och fiberprodukter. Andra viktiga sektorer är metall, kemikalier, elektronik, telekommunikation och verkstadsindustri.
Efter krigen med Sovjetunionen tvingades Finland betala stora krigsskadestånd, men fick samtidigt en stor handelspartner. Under 1950-talet slog den finska industridesignen igenom internationellt och företag som Marimekko, Iittala och Fiskars har fortsatt i den traditionen. Fiskars är ett tydligt exempel på finländsk industri där industridesignen lett till framgångar och där produkten varit av det mindre slaget (knivar, saxar). I Nystad (finska ''Uusikaupunki'') har sedan 1960-talet funnits personbilsindustri; märken som tillverkats är Saab-Scania, Opel och Porsche. Finland har inte haft en egen personbilsindustri, men har lastbils- och traktortillverkning genom (Valmet och Sisu (fordon)).
Under 1990-talet blev Nokia den finländska industrins stora motor och hade en viktig del i den finländska ekonomins återhämtning efter den ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Den orsakades främst av en internationell konjunkturnedgång som slog mot Finlands viktigare exportnäringar, i kombination med en vid tillfället relativt betydande skuldsättning till utlandet och ett högt ränteläge. Sovjetunionens kollaps förvärrade krisen, men var inte en huvudfaktor.
Fil:Fin real gdp growth 96 06.png 1996–2006.]]

Ekonomi i siffror


Bruttonationalprodukt (köpkraftsparitet): 171,7 miljarder USA-dollar (uppskattning 2006 - Lista över länder efter BNP (PPP))
Bruttonationalprodukt (PPP) per capita: 32&nbsp;800 USD (uppskattning 2006 - Lista över länder efter BNP (PPP) per capita)
Arbetslöshet: 9,3 % (november 2010)
Statsskuld: 37,7 % av BNP (uppskattning 2006)
Källa: CIA – The World Factbook, https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/fi.html Finland
Medelnettoinkomsten per invånare var i september år 2009, 2700 euro (22 950 kronor) i månaden.

Korruption


Korruptionen är låg i Finland. Enligt Transparency Internationals årliga lista, som utkommit sedan 1998, har Finland varit världens minst korrumperade land med undantag av åren 1998, 1999 och år 2005 då landet istället hamnade på andra plats. År 2006 fick Finland ett betyg på 9,6 av 10.. Andra länder i toppen av listan är Island, Sverige och Nya Zeeland.

Kultur


Fil:Smoke sauna.JPG]]
Finland har under så gott som hela sin historia befunnit sig inom den västerländska, katolska och protestantiska kulturkretsen. Den finländska kulturen påverkades tidigt av Sverige och Tyskland. Östra Finland påverkades redan tidigt i historien av den ryska, ortodoxa kulturen. På senare år har amerikansk populärkultur fått inflytande. Bastubad och begreppet sisu kopplas ofta till finländsk kultur. Kulturen är dock inte homogen, och speciellt samer, romer och finlandssvenskar behåller egna traditioner.
Finländarna är ett naturnära folk. Urbanisering är ett relativt nytt fenomen och de flesta har kopplingar till landsbygden eller avlägsna landsdelar. De flesta finländare tillbringar fritid på landsbygden, speciellt nära vattendrag. Innehav av fritidsbostad är i Finland ett av de högsta i hela EU.

Konst


Under 1800-talet växte ett fosterländskt måleri fram; R.W. Ekman skapade genre- och historiebilder, det romantiska landskapsmåleriet fick sin banbrytare i Werner Holmberg, bröderna von Wright blev bekanta för sina fågelbilder och Fanny Churberg var den finaste koloristen bland landskaps- och stillebenmålarna. Franskt friluftsmåleri influerade Albert Edelfelts nationella motiv. Akseli Gallen-Kallelas stil inspirerades av symbolismen och jugendstilen och tog upp motiv ur Kalevala. Helene Schjerfbeck har en särställning med sin koloristiskt förfinade konst. Wäinö Aaltonen framstår som den mest betydande skulptören under 1900-talet.
Finskt konsthantverk och konstindustri har under 1900-talet nått världsrykte med textilier (Viola Gråsten, Marimekko m.m.), glaskonst (Iittala), keramik (Arabia) och möbler (Aaltos böjträ).

Helgdagar


Officiella ”högtidsdagar” i Finland fastställs av Finlands riksdag. Helgdagar delas in i kyrkliga (d.v.s. kristna) och sekulära, även om vissa av de kristna helgdagarna har ersatt äldre hedniska högtider. De kristna helgdagar som firas är jul, annandag jul, Trettondedag jul, påsk, Kristi himmelsfärds dag, pingstdagen och alla helgons dag. På jul är juldagen och annandag jul officiella helgdagar, men julafton har även varit en ''de facto'' helgdag. De sekulära helgdagarna är nyårsdagen (formellt en kyrklig helg), första maj, midsommardagen (formellt kyrklig) och framför allt Finlands nationaldag den 6 december samt fars dag och mors dag. Vilka högtidsdagar som omfattas av specialbestämmelser varierar något från lag till lag.
Alla söndagar är också helgdagar, men anses inte lika viktiga som de speciella helgdagarna. I och med att de flesta finländare jobbar och går i skolan från måndag till fredag har även lördagen blivit en slags de facto helgdag, dock inte med samma status som de officiella helgdagarna. Affärer i tätorter fick enligt lag 1997 ha öppet på söndagar under sommaren (maj–augusti), i december och vissa antal andra veckoslut. Affärer i glesbygden fick ha söndagsöppet året runt. Från och med 2010 ökades rätten till söndagsöppet; alla affärer får ha söndagsöppet året runt mellan 12 och 18, längre inför jul. Under de ovannämnda helg- och högtidsdagarna får endast livsmedelsaffärer mindre än 400 m<sup>2</sup> hålla öppet, högst fyra timmar. Torghandel, mindre affärer i glesbygden och flera typer av speciell verksamhet omfattas inte av begränsningarna.

Media


:''Se även: Lista över finländska dagstidningar'' och Television i Finland
I Finland utkommer omkring 200 nyhetstidningar och 320 betydande tidskrifter. Finlands mest lästa dagstidning är Helsingin Sanomat. Den i Tammerfors grundade Aamulehti är den näst största. Hufvudstadsbladet är den största svenskspråkiga tidningen i Finland. Ilta-Sanomat och Iltalehti är två konkurrerande kvällstidningar. Taloussanomat och Kauppalehti är de främsta näringslivsinriktade tidningarna.
Public Service-bolaget YLE sänder fyra TV-kanaler varav en, YLE FST5, är svenskspråkig. Dessa kanaler finansieras genom en avgift för TV-innehav. Den populäraste TV-kanalen är den kommersiella MTV3. Nelonen är en finsk tv-kanal ägd av Sanoma som inledde sina sändningar den 1 juni 1997.

Arkitektur


Fil:Finlandia Wiki.jpg är ett konsert- och kongresshus vid Tölöviken i Helsingfors.]]
Den finländska arkitekturen är främst baserad på läget och platsers naturliga egenskaper. De flesta influenser har kommit från utlandet och formats för att passa finländska förhållanden. Den finländska arkitekturen blev mera självständig och började ta intryck av den finländska naturen i slutet av 1800-talet. Det första internationella genombrottet för finländsk arkitektur skedde under världsutställningen i Paris år 1900. Då var nationalromantiken den dominerande stilen. Från och med 1930-talet blev funktionalism (arkitektur) symbolen för byggandet av en modern och självständig nation, vilket följdes av modernismen på 1950-talet. I slutet av 1900-talet kan man skönja början av en ny stil, men detta kan avgöras först i historiskt perspektiv.

Litteratur


Finlands nationalskald är Johan Ludvig Runeberg (1804–1877), vars mest kända verk är Fänrik Ståls sägner. Finlands nationalepos Kalevala sammanställdes av Elias Lönnrot. Andra viktiga författare under 1800-talet var bland annat Aleksis Kivi, Minna Canth och Eino Leino. Modernisten Edith Södergran blev under det tidiga 1900-talet internationellt känd. Efter krigsåren skildrade Väinö Linna kriget ur en ny synvinkel i boken Okänd Soldat.

Sport


Fil:Paavo Nurmi sytyttää olympiatulen 1952.jpg tänder elden på Olympiska sommarspelen 1952.]]
Finländarna ser sig som ett idrottsfolk. Nationalsporten är boboll, men ishockey kan ses som en av Finlands mest populära sporter. Längdskidåkning är den sportgren där finländare har klarat sig bäst i på sista tiden, inte minst Virpi Kuitunen, Aino Kaisa Saarinen och Matti Heikkinen på den finländska toppen. I Innebandy har Finland tagit två raka VM-guld 2008 och 2010. Ishockey är en av de populäraste sporterna i Finland, och de finska Lejonen lyckades knipa åt sig världsmästerskapstiteln år 1995 och 2011, båda gångerna efter final mot Sverige. Under det tidiga 1900-talet hade Finland framgångar inom friidrott med löpare som bland annat Paavo Nurmi, Hannes Kolehmainen och Lasse Viren. Nuförtiden har finländska idrottare främst framgångar inom vintersport, i grenar som ishockey, backhoppning och curling, samt motorsport. Bland de främsta kan nämnas backhopparen Matti Nykänen; ishockeyspelarna Jari Kurri, Teemu Selänne, Ville Peltonen och Saku Koivu; Formel 1-förarna Keke Rosberg, Heikki Kovalainen, Mika Häkkinen, Mika Salo och Kimi Räikkönen samt rallyförarna Juha Kankkunen, Henri Toivonen, Tommi Mäkinen, Jari-Matti Latvala, Mikko Hirvonen och Marcus Grönholm.
Också inom fotboll har Finland flera stora stjärnor. Av dem kan nämnas Jari Litmanen, Sami Hyypiä och Jussi Jääskeläinen.
Inom friidrott har ett nytt stjärntillskott tillkommit, Tero Pitkämäki, som är världsetta i spjutkastning.
I innebandy-VM år 2008 tog Finland guld efter att ha besegrat Sverige i sudden death. Det var första gången Sverige inte tagit guld i ett innebandy-VM. Finland tog även guld 2010 efter att ha besegrat Sverige efter full tid. Mika Kohonen blev utsedd till världens bästa innebandyspelare 2005 & 2009.
Utförsåkaren Kalle Palander vann världscupen 2002-2003.

Internationella rankningar

Försvarsmakt


Finlands försvarsmakt delas in i tre grenar; Finländska armén, Finländska flygvapnet och Finländska marinen. Gränsbevakningsväsendet är underställt inrikesministeriet och hör i fredstid inte till den finländska försvarsmakten. Kommendör för den finländska försvarsmakten är General Ari Puheloinen. I Finland råder allmän värnplikt för män, med undantag för ålänningar, och tjänstgöringsgraden är bland de högsta i världen. Kvinnor kan tjänstgöra frivilligt. Tjänstgöringstiden är 6, 9 eller 12 månader beroende på ansvar och uppdrag. Det finns omkring 34&nbsp;000 stående trupper i beredskap och hela reservens styrka uppgår till ungefär 350&nbsp;000 man. Som alternativ till militär tjänstgöring finns Vapenvägrare vars längd är 12 månader.
Finland är EU-medlem och har sedan 1990 närmat sig NATO. Det förs en nationell debatt om Finland bör ansluta sig till Nato likt de flesta andra EU-länder. Finland har inte undertecknat Ottawafördraget om slopande av Mina.

Historia


Fil:Diet of Porvoo.jpg]]

Finlands förhistoria (8500 f.Kr.-1157 e.Kr.)

Finland under den svenska tiden (1157-1809)

Storfurstendömet Finland (1809-1917)


Efter att sedan medeltiden och den svenska statsetableringen ha varit en del av Sverige – en parallell till Svealand, Götaland och Norrland – erövrades Finland 1808 av den ryske tsaren Alexander I av Ryssland:s styrkor och blev ett storfurstendöme med mycket långtgående autonomi inom det ryska imperiet 1809. De ryska tsarerna var storfurstar av Finland och var till en början välvilligt inställda till Finland; tsar Nikolaj I lär ha sagt att Finland var den enda del av hans rike som inte gav honom några problem.
Under första delen av 1800-talet uppstod i Finland liksom på så många andra håll en Nationalism rörelse, och det finska, som tidigare inte haft någon officiell betydelse, gavs högre status. Så anses till exempel boken ''Seitsemän veljestä'' (''Sju bröder'') av Aleksis Kivi som ett av de första litterära verken på finska. I denna nationalistiska strävan deltog många svenskspråkiga under parollen "Svenskar äro vi inte längre, ryssar vilja vi inte bli, låt oss alltså bli finnar" (citat av Adolf Iwar Arwidsson). Man ville alltså på detta sätt försäkra sig om att Finland skulle förbli eget land med egna lagar och egen regering (se vidare Storfurstendömet Finland). Fortfarande gäller dock mindre delar av 1734 års lag i Finland, men i allt mindre utsträckning, då delar av den byts ut mot nya delar och mot nya lag (juridik).
I slutet av 1800-talet infördes flera åtgärder som skulle knyta Finland närmare Ryssland och oroligheter utbröt, bland annat på grund av februarimanifestet år 1899, vilket införde vidare förryskningsåtgärder. Den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov sköts i Helsingfors 16 juni 1904 av Eugen Schauman, varefter Schauman även tog sitt eget liv. Schauman ansågs efter detta vara något av en nationell hjälte. I november 1905 utfärdades novembermanifestet, som återgav Finland många av de rättigheter som fråntagits landet i februarimanifestet. År 1906 förnyades Ståndsriksdagen, som var ett arv från tiden då Finland var en del av Sverige, till ett av den tidens modernaste enkammarparlament. Samtidigt införde storfurstendömet Finland allmän rösträtt som andra stat i världen efter Nya Zeeland, vilket innebar att kvinnor fick rösträtt. Finland var dock först i världen med att ge kvinnor fulla demokratiska rättigheter, det vill säga att kvinnor också kunde ställa upp i val. Vid den första sessionen av Finlands riksdag 1907 fanns 17 kvinnor bland de invalda.

Självständighetsförklaring och inbördeskrig (1917-1918)


Fil:Finland1932physical.jpg
Efter oktoberrevolutionen i Ryssland förklarade sig Finland självständigt den 6 december 1917. I det självständiga Finland hade dock borgerliga och socialister svårt att komma överens och det finska inbördeskriget utbröt.

Mellankrigstiden (1918-1939)

Andra världskriget (1939-1945)


Under andra världskriget befann sig Finland i en mycket prekär situation. Landet fick erfara tre skilda krig, varav två var mot Sovjetunionen och ett mot Tyskland. Tiden präglades av en riskfylld politisk balansgång i kampen för att behålla landet självständigt.

Vinterkriget (30 november 1939 - 13 mars 1940)


Under 1930-talet var relationerna till grannen i öster, Sovjetunionen, normala men inte hjärtliga (det fanns en stark antikommunistisk rörelse i Finland). År 1932 ingick länderna en nonaggressionspakt. 1939 var läget spänt i Europa och Sovjetunionen ställde territoriella krav på Finland. Kraven avvisades och Finland hänvisade till sin neutralitet och till de avtal som länderna ingått. Den 28 november drog Sovjetunionen sig ensidigt ur nonaggressionspakten med hänvisning till skotten i Mainila två dagar tidigare, då fyra sovjetiska soldater dödades under oklara förhållanden i närheten av finska gränsen. Dagen efter bröts de diplomatiska kontakterna och den 30 november kl 6.50 öppnade sovjetiskt artilleri eld på det Karelska näset. Samma morgon fick Helsingfors erfara flygbombningar. Det Finska vinterkriget hade börjat. Det sovjetiska anfallet fördömdes världen runt (förutom av Tyskland som förhöll sig neutralt i konflikten), men trots detta stod Finland ensamt, utan allierade i kriget.
Kriget gick dock inte enligt planerna för Sovjetunionens del eftersom man misslyckades att erövra landet. Kriget, som egentligen skulle vara över på några veckor, drog ut över tre månader. Den 13 mars 1940 skrev statsminister Risto Ryti under ett fredsavtal som dikterats från Moskva. Fredsvillkoren med Sovjetunionen var hårda, bland annat måste Finland avträda 27000 kvadratkilometer areal och tolv procent av befolkningen måste förflyttas . Sverige hjälpte Finland med denna Nordens största http://www.akeri.se/sveriges-akeriforetag/om-oss/natverk/akerihistoriska/dokument/500-svenska-lastbilar-tomde-karelen folkförflyttning i modern tid. Hjälptransporterna leddes av major Mortimer Sederholm och omfattade ca 1250 svenska soldater och 500 fordon . Var åttonde finländare blev över en natt hemlös och finska Karelen måste evakueras inom tio dagar. Hela operationen var högeffektiv och en betydelsefull händelse för de Relationer mellan Finland och Sverige.

Tiden mellan krigen (14 mars 1940 - 24 juni 1941)


Fil:Finn ski troops.jpg
Under den korta tiden av fred efter vinterkriget skedde stora förändringar i Europa. Danmark och Norge invaderades av Tyskland bara en månad efter vinterkrigets slut, och Frankrike och Storbritannien (som ville att Finland skulle ha fortsatt sitt krig mot Sovjetunionen) var i stor nöd då den tyska armén på en kort tid avancerat ända fram till Engelska kanalen. Haven på det norra halvklotet bevakades av den tyska flottan. I slutet av sommaren 1940 hade Sovjetunionen dessutom invaderat Estland, Lettland och Litauen, vilket hade stor inverkan på finländarnas attityder. Uppfattningen om att vinterkriget trots allt varit det enda sättet för att behålla självständigheten blev allt starkare.
Under vinterkriget hade Finland orienterat sig mot Skandinavien. Den 14 mars 1940 berättade president Kyösti Kallio att man föreslagit en försvarspakt med Sverige och Norge. Moskva reagerade snabbt och efter en vecka meddelade Sovjetunionens utrikesminister Vjatjeslav Molotov att den planerade nordiska försvarspakten var emot Moskvafredens villkor. Att Norge invaderades av Tyskland påverkade också projektet, men det var inte helt begravet ens då. I oktober 1940 kom saken fram igen i form av en svensk-finsk union. Sveriges utrikesminister Christian Günther meddelade att en sådan union förutsatte att Finland avstod från alla planer på revansch mot Sovjetunionen och att unionen måste ha både Tysklands och Sovjetunionens godkännande. Det sista kravet kom att stoppa projektet helt, då Tysklands utrikesminister Joachim von Ribbentrop redan i slutet på oktober meddelade sin negativa inställning till projektet, medan Sovjetunionens representant i Sverige, Alexandra Kollontaj, gav Günther en allvarlig varning i början av november med anledning av unionsplanerna. För säkerhets skull betonade även Molotov att en sådan union skulle ogiltigförklara Moskvafreden. Alla dessa händelser gjorde att Finland började vända sig till stormakten i söder, Nazityskland, som man haft nära kontakter med ända sedan inbördeskrigets dagar.
Då rykten om att relationerna mellan Sovjetunionen och Tyskland under vårvintern 1941 möjligen närmade sig en brytning började man drömma om att ta Karelen tillbaka. Möjligheten för karelarna att återvända hem vägde tungt i Finlands politik och en del kretsar såg möjligheten att också göra östra Karelen till en del av ett Storfinland. I och med samarbetet med tyskarna blev man snart medveten om Tysklands planerade operation mot Sovjetunionen. Vidare koordinering skedde och bland annat flyttades tyska trupper från Norge till norra Finland i början av sommaren 1941.

Fortsättningskriget (25 juni 1941 - 4 september 1944)


På natten den 22 juni 1941 påbörjade Tyskland Operation Barbarossa och anföll Sovjetunionen på bred front. Hitler hade i sin anfallsdagorder nämnt att Finland stred vid dess sida, men trots att tyskarnas anfall börjat och vetskapen om Hitlers tal förklarade Finlands regering att den förblev neutral i konflikten.
Den 25 juni 1941 bombades dock ett flertal finländska städer av sovjetiskt flyg och därmed förklarade statsministern att Finland befann sig i krig: fortsättningskriget hade därmed börjat. Det givna målet med det nya kriget var till en början något varierande. Statsminister Johan Wilhelm Rangell meddelade att det var frågan om ett nytt försvarskrig och en strid mot bolsjevismen. Riksdagens olika grupper stödde regeringen, men missnöjda röster hördes både från höger och vänster. De borgerligt sinnade Samlingspartiet och Agrarförbundet samt den radikalt nationalistiska Fosterländska Folkrörelsen talade om Stor-Finland under sina talturer. Den slutliga ståndpunkten blev dock att det var frågan om ett försvarskrig, vars mål var att få tillbaka Karelen med stöd av Tyskland. Dessutom tog man i bruk en tes enligt vilken Finland förde ett eget krig mot Sovjetunionen skilt från de tyska målen. Mot slutet av kriget gjorde Tyskland påtryckningar som skulle ha tvingat Finland att strida vid Tysklands sida till krigsslutet.
Krigslyckan hade vänt och Sovjetunionen hade den 22 juni 1944 krävt att Finland skulle ge upp utan villkor. Ännu var man inte villig att göra det, trots att landet var i desperat behov av mera militär hjälp. Det enda landet som kunde erbjuda sådan hjälp var Tyskland, men tyskarnas villkor var att Finland inte slöt en enskild fred med Sovjetunionen utan tyskarnas godkännande. President Risto Ryti skrev personligen under det så kallade Ribbentrop-avtalet så att man senare enkelt kunde lösgöra sig från dess förpliktelser. Med den materiella hjälpen från Tyskland lyckades man stabilisera fronten. Efter det började man skynda sig med en lösning för att lösgöra Finland från kriget.
Försöken att dra sig ur kriget med Sovjetunionen uppnåddes genom den så kallade mellanfreden i Moskva. Stridigheterna avslutades 4 september 1944 och fredsavtalet undertecknandes 19 september 1944. Bland fredsvillkoren fanns ett krav på att tyskarna skulle fördrivas ur Finland samt att det finska kommunistpartiet skulle legaliseras.

Lapplandskriget (15 september - 27 april 1945)


I norra Finland fanns vid den tiden 210 000 tyska soldater, ungefär 60 000 häst- eller motorfordon samt 200 stridsplan och pansarvagnar. Mellanfredens krav om att tyskarna skulle fördrivas ledde till Lapplandskriget som pågick från september 1944 till april 1945. Till en början skedde inte många strider eftersom de tyska trupperna var väldigt samarbetsvilliga i tillbakadragandet, men den sovjetiska övervakningskomissionens viceordförande, generallöjtnant G. Savonenkov, krävde den 30 september av regeringen att man senast nästa morgon skulle påbörja aktiv krigföring mot tyskarna. Anfallet mot Kemi (stad) nästa dag, samt de påföljande anfallen mot Torneå och mot Rovaniemi (16 oktober) var redan fullt blodigt krig. Kriget orsakade stora förluster för Lappland eftersom den tyska generalen Lothar Rendulic använde sig av den brända jordens taktik vartefter de tyska trupperna drog sig tillbaka. 41 306 byggnader, 516 landsvägs- och 218 järnvägsbroar, 48 färjor och ungefär 80 % av alla båtar i området förstördes.

Finland sedan 1945

"Farans år" (1944–1948)


I och med mellanfreden i Moskva hade Finland lyckats undvika ockupationen. Däremot var relationerna till Sovjetunionen oklara. Då Mellanfreden slöts sändes en sovjetisk kontrollkommission till Helsingfors för att övervaka att villkoren i fredsavtalet följdes. Ledare för denna kontrollkommission var Andrej Zjdanov, en hårdför kommunist och Stalins högra hand.
Zjdanov drev igenom att åtta ledande finländska politiker åtalades för krigsbrott mot Sovjetunionen. Mannerheim utsåg kommunisten Yrjö Leino till inrikesminister. Enligt Yrjö Leinos son försökte Zjdanov förmå kommunisterna att gripa makten i Finland. Leino skall dock ha spelat ett dubbelspel och läckt planerna till polisen och armén.<ref></ref>
Efter Pragkuppen, det kommunistiska maktövertagandet i Tjeckoslovakien i februari 1948, började rykten spridas i Finland om en planer på liknande kupp där. Den nye presidenten, Juho Kusti Paasikivi, koncentrerade armén till Helsingfors då det befarades att polisen, som leddes av Leino såsom inrikesminister, skulle delta i kuppen.
Det blev dock ingen kupp. Om det berodde på dubbelspel från Leinos sida, på lyckade förebyggande åtgärder från Paasikivis sida eller på att Sovjetunionen helt enkelt tappat intresset, vet vi inte idag. Efter andra världskriget hade Paasikivi genomfört en total omläggning av Finlands utrikespolitik, där man dels iakttog neutralitet, dels ville ha Sovjetunionens förtroende; kanske var det denna politik som lyckades. Istället för en kupp träffades ett nytt avtal med Sovjetunionen: VSB-avtalet (''Fördraget om vänskap, samarbete och ömsesidigt bistånd'', idag oftast kallat VSB-avtalet). Detta blev basen för ländernas relationer 1948–1992.

Perioden fram till Kekkonen (1949-1956)


Den första halvan av 1950-talet kännetecknades av återuppbyggnad efter kriget och hårda villkor, för individer såväl som samhället. VSB-avtalet tvingade Finland att vara ytterst försiktigt i sina relationer med omvärlden. Ett typiskt exempel är bildandet av Nordiska Rådet 1952, där Finland erbjöds fullt medlemskap men avstod ända till 1955, eftersom man var rädd att Sovjetunionen skulle reagera negativt.

Epoken Kekkonen (1956-1982)


Paasikivi-linjen fortsatte under president Urho Kekkonen, som tveklöst hade ett gott samarbete med de sovjetiska generalsekreterarna Nikita Chrusjtjov och Leonid Brezjnev. Denna typ av beroendepolitik i det fördolda har internationellt fått namnet finlandisering.

Finland efter Kekkonen (1982-)


Kekkonen var Finlands president ända fram till 1982 och efterträddes av Mauno Koivisto som fortsatte den försiktiga politiken. Utrikeshandeln med Sovjetunionen var av stor vikt för den finländska industrin och när Sovjetunionen stod inför upplösning drabbades Finland av en svår konjunkturnedgång. Finland blev medlem av EU 1995, samtidigt med Sverige och Österrike.

Se även


Finlands ambassad i Stockholm
Lista över Finlands statsöverhuvuden
Flaggdagar i Finland
Finlands län
Kommuner i Finland
Lista över städer i Finland
Finsk mytologi
Sisu

Referenser


Noter

Allmänna källor


CIA – The World Factbook: https://www.cia.gov/library/publications/the-world-factbook/geos/fi.html Finland
http://www.stat.fi/index_sv.html Statistikcentralen i Finland

Tryckta källor


Jason Lavery; ''The History of Finland'', Westport, Greenwood Press, 2006,
''Suomen historian pikkujättiläinen'', Werner Söderström Osakeyhtiö, WS Bookwell Oy, 2001.
Meinander, Henrik; ''Finlands historia'', Helsinki, 2006, ISBN 978-951-52-2408-8.
Topelius, Zacharias: ''Finland framställdt i teckningar'', Stockholm, Bokförlaget Atlantis, 2011.
Wahlbäck, Krister: ''Jättens andedräkt. Finlandsfrågan i svensk politik 1809-2009'', Stockholm, Bokförlaget Atlantis, 2011.

Översättningar


''Delar av denna artikel är översatta från http://fi.wikipedia.org/wiki/Suomi artikeln om Finland på den Finskspråkiga Wikipedia av Wikipedia.

Externa länkar


http://www.suomi.fi/suomifi/svenska/ Finland, officiell webbplats
http://www.visitfinland.com/sv_SE/web/guest/finland-guide/home/ Finlands officiella turismsida
http://www.visitaland.com/ Ålands officiella turismsida
http://www.tpk.fi/svenska/ Republiken Finlands President, officiell webbplats
http://www.government.fi/vn/liston/base.lsp?k=sv Statsrådet (regeringen), officiell webbplats
http://www.eduskunta.fi/rfakta/index01.htm Finlands riksdag, officiell webbplats
http://www.finland.se Finlands ambassad i Sverige
http://www.defmin.fi/index.phtml/lang/2/topmenu_id/88/menu_id/88/fs/12 Försvarsministeriet
http://www.terra.es/personal2/monolith/finland.htm Finlands ledare (presidenter, talmän, partiledare med mera)
http://www.finlandlive.info Finland Online Community
Kategori:Finland
Kategori:Europas länder
Kategori:Europeiska unionens medlemsstater
Kategori:Norden
ace:Finlandia
kbd:Финлэнд
af:Finland
als:Finnland
am:ፊንላንድ
ang:Finnland
ab:Суоми
ar:فنلندا
an:Finlandia
arc:ܦܝܢܠܢܕ
roa-rup:Finlanda
frp:Finlande
ast:Finlandia
gn:Hĩlandia
ay:Phini suyu
az:Finlandiya
bm:Finland
bn:ফিনল্যান্ড
zh-min-nan:Suomi
ba:Финляндия
be:Фінляндыя
be-x-old:Фінляндыя
bcl:Finlandya
bi:Finland
bg:Финландия
bar:Finnland
bo:ཧྥིན་ལན།
bs:Finska
br:Finland
ca:Finlàndia
cv:Финлянди
ceb:Finlandia
cs:Finsko
co:Finlandia
cy:Y Ffindir
da:Finland
de:Finnland
dv:ފިންލޭންޑު
nv:Nahoditsʼǫʼłání
dsb:Finska
dz:ཕིན་ལེནཌ་
et:Soome
el:Φινλανδία
en:Finland
myv:Суоми Мастор
es:Finlandia
eo:Finnlando
eu:Finlandia
ee:Finland
fa:فنلاند
hif:Finland
fo:Finnland
fr:Finlande
fy:Finlân
fur:Finlande
ga:An Fhionlainn
gv:Finnlynn
gag:Finlandiya
gd:Suòmaidh
gl:Finlandia - Suomi
gan:芬蘭
ki:Finland
gu:ફીનલેંડ
got:𐍆𐌹𐌽𐌽𐌰𐌻𐌰𐌽𐌳
hak:Fûn-làn
xal:Суһомудин Орн
ko:핀란드
haw:Pinilana
hy:Ֆինլանդիա
hi:फ़िनलैण्ड
hsb:Finska
hr:Finska
io:Finlando
ig:Finland
ilo:Pinlandia
bpy:ফিনল্যান্ড
id:Finlandia
ia:Finlandia
ie:Finland
os:Финлянди
zu:IFinlandi
is:Finnland
it:Finlandia
he:פינלנד
jv:Finlandia
kl:Finlandi
kn:ಫಿನ್‍ಲ್ಯಾಂಡ್
pam:Pinlandya
krc:Финляндия
ka:ფინეთი
csb:Fińskô
kk:Финляндия
kw:Pow Finn
rw:Finilande
sw:Ufini
kv:Суоми Му
kg:Finlandi
ht:Fenlann
ku:Fînland
ky:Финляндия
mrj:Финлянди
lad:Finlandia
lez:Финляндия
ltg:Suomeja
la:Finnia
lv:Somija
lb:Finnland
lt:Suomija
lij:Finlandia
li:Finland
ln:Finilanda
jbo:gugdrsu,omi
lg:Finilandi
lmo:Finlandia
hu:Finnország
mk:Финска
mg:Finlandy
ml:ഫിൻലാന്റ്
mt:Finlandja
mi:Hinerangi
mr:फिनलंड
xmf:ფინეთი
arz:فينلاندا
ms:Finland
cdo:Hŭng-làng
mdf:Суоми мастор
mn:Финланд
my:ဖင်လန်နိုင်ငံ
nah:Fintlālpan
na:Pinrand
nl:Finland
nds-nl:Finlaand
ne:फिनल्याण्ड
new:फिनल्यान्ड
ja:フィンランド
ce:Финлянди
frr:Finlönj
pih:Finland
no:Finland
nn:Finland
nrm:Fînlande
nov:Finlande
oc:Finlàndia
mhr:Суоми
or:ଫିନଲ୍ୟାଣ୍ଡ
uz:Finlandiya
pnb:فنلینڈ
pap:Finlandia
ps:فېنلانډ
koi:Суоми
pcd:Finlinde
pms:Finlandia
tpi:Pinlan
nds:Finnland
pl:Finlandia
pnt:Φινλανδία
pt:Finlândia
kaa:Finlyandiya
crh:Finlandiya
ro:Finlanda
rmy:Finland
rm:Finlanda
qu:Phinsuyu
rue:Фіньско
ru:Финляндия
sah:Финляндия
se:Suopma
sm:Finalagi
sa:फिन्लैंड
sc:Finlandia
sco:Finland
stq:Finlound
st:Finland
sq:Finlanda
scn:Finlandia
si:ෆින්ලන්තය
simple:Finland
ss:IFini
sk:Fínsko
sl:Finska
cu:Соумь
szl:Finlandyjo
so:Finland
ckb:فینلاند
srn:Finland
sr:Финска
sh:Finska
su:Finlandia
fi:Suomi
tl:Pinlandiya
ta:பின்லாந்து
roa-tara:Finlandie
tt:Finlândiä
te:ఫిన్‌లాండ్
tet:Finlándia
th:ประเทศฟินแลนด์
tg:Финланд
chr:ᏫᏂᎳᏂ
tr:Finlandiya
tk:Finlýandiýa
udm:Финляндия
uk:Фінляндія
ur:فن لینڈ
ug:فىنلاندىيە
za:Finlan
vec:Finlandia
vep:Suomenma
vi:Phần Lan
vo:Suomiyän
fiu-vro:Soomõ
wa:Finlande
zh-classical:芬蘭
vls:Finland
war:Finlandya
wo:Finlaand
wuu:芬兰
yi:פינלאנד
yo:Fínlándì
zh-yue:芬蘭
diq:Finlanda
zea:Finland
bat-smg:Soumėjė
zh:芬兰

Fri programvara

Fil:Wikimania stallman keynote2.jpg, skaparen av Free software movement, här på Wikimania 2005]]
Fri programvara är programvara som kan användas, studeras och modifieras utan restriktioner, eller med minimal restriktion enbart för att säkerställa att ytterligare mottagare också kan få dessa möjligheter. I praktiken, för att mjukvara ska kunna distribueras som fri programvara, måste den mänskligt läsbara formen ("källkoden") finnas tillgänglig tillsammans med en notis som ger nämnda friheter. En sådan notis är en fri mjukvarulicens, eller rent teoretiskt även en notis som förklarar att källkoden är släppt som public domain.
Free software movement skapades 1983 av Richard Stallman för att göra dessa friheter tillgängliga till varje datoranvändare. Från det sena 1990-talet kom synonymer till fri programvara att växa fram, såsom ''open source'' (öppen källa) som är den vanligaste. Motsatsen till fri programvara är proprietär programvara eller ''icke-fri mjukvara''.
Fri programvara särskiljs från freeware som är gratis proprietär mjukvara. Användare kan oftast inte studera, modifiera eller vidaredistribuera freeware.
Eftersom fri mjukvara kan distribueras fritt finns det generellt tillgängligt till liten eller ingen kostnad. Affärsmodeller med fri mjukvara baseras ofta på att lägga till värde såsom support, träning, modifiering, integration eller certifikation. Det kan också handla om behovsstyrd nyutveckling
där de som behöver en viss funktion betalar utvecklingen, vilken alla andra sedan kan bygga vidare på.

De fyra friheterna


Fri programvara är mjukvara som, enligt Richard Stallmans definition, ger användaren följande fyra friheter:
Frihet 0: Friheten att använda programmet för vilket syfte som helst.
Frihet 1: Friheten att studera och modifiera programmet.
Frihet 2: Friheten att kopiera programmet så att du kan hjälpa din granne.
Frihet 3: Friheten att förbättra programmet och sedan offentliggöra dessa förbättringar så att de kommer allmänheten till del.

FOSS


FOSS är förkortning för ''free and open source software'' och benämns även ''F/OSS'' eller ''FLOSS'' (''Free/Libre/Open Source Software''). FOSS avser mjukvara som är licensierad på ett sådant sätt att användare har rätt att utnyttja de fyra friheterna genom tillgång till programmets källkod.

Källor

Se även


Free Software Foundation
Free Software Foundation Europe
FreeBSD
OpenBSD
GNU
GNU/Linux
Fri kultur
Proprietär programvara
Software Freedom Day
Öppen källkod

Externa länkar


http://www.fsf.org/ Free Software Foundation
http://www.gnu.org/philosophy/free-sw.html FSFs definition av Free Software; finns även i http://www.gnu.org/philosophy/free-sw.sv.html Svensk översättning
http://ffkp.se Föreningen Fri Kultur och Programvara - FFKP
Kategori:Fri programvara och öppen källkod
af:Vrye sagteware
ar:برمجيات حرة
ast:Software llibre
az:Azad proqram təminatı
bn:ফ্রি সফটওয়্যার
zh-min-nan:Chū-iû nńg-thé
be:Свабодныя праграмы
bg:Свободен софтуер
bs:Slobodni softver
br:Poellad frank
ca:Programari lliure
cs:Svobodný software
da:Fri software
de:Freie Software
et:Vaba tarkvara
el:Ελεύθερο λογισμικό
en:Free software
es:Software libre
eo:Libera programaro
eu:Software libre
fa:نرم‌افزار آزاد
fr:Logiciel libre
ga:Bogearraí saora
gv:Cooid vog heyr
gl:Software libre
gu:ફ્રી સૉફ્ટવૅર
ko:자유 소프트웨어
hy:Ազատ ծրագրային ապահովում
hi:मुफ्त सॉफ्टवेयर
hr:Slobodna programska podrška
io:Libera programaro
ilo:Nawaya a software
id:Perangkat lunak bebas
ia:Software libere
is:Frjáls hugbúnaður
it:Software libero
he:תוכנה חופשית
ku:Nermalava azad
la:Libera programmatura
lv:Brīvā programmatūra
lt:Laisvoji programinė įranga
hu:Szabad szoftver
mk:Слободен софтвер
mg:Rindrankajy malalaka
ml:സ്വതന്ത്ര സോഫ്റ്റ്‌വെയർ
mr:मुक्त सॉफ्टवेअर
ms:Perisian bebas
nl:Vrije software
ja:フリーソフトウェア
no:Fri programvare
nn:Fri programvare
oc:Logicial liure
mhr:Эрыкан программе вораҥдыш
pl:Wolne Oprogramowanie
pt:Software livre
ro:Software liber
rmy:Mesto software
ru:Свободное программное обеспечение
sq:Programi kompjuterik i lirë
si:නිදහස් මෘදුකාංග
simple:Free software
sk:Slobodný softvér
sl:Prosto programje
szl:Swobodne Uoprůgramowańy
ckb:نەرمەکاڵا خۆڕاییەکان
sr:Слободни софтвер
sh:Slobodni softver
fi:Vapaa ohjelmisto
tl:Malayang sopwer
ta:கட்டற்ற மென்பொருள்
th:ซอฟต์แวร์เสรี
tg:Барномаҳои озод
tr:Özgür yazılım
uk:Вільне програмне забезпечення
ur:آزاد مصنع‌لطیف
vi:Phần mềm tự do
wuu:自由軟件
zh-yue:自由軟件
zh:自由软件

Gratisprogram

Gratisprogram eller freeware är datorprogram som är kostnadsfria att använda. Till skillnad från spridprogram (shareware) kan gratisprogram användas obegränsad tid och obegränsat antal gånger. I allmänhet avser gratisprogram kostnadsfri proprietär programvara, det vill säga program där användaren inte har tillgång till och rätt att ändra i källkoden. Vanligen innefattas således inte fri programvara i begreppet.
Gratisprogram kan spridas helt enkelt för att programskaparen vill att andra skall kunna använda programmet. Numera är de ofta reklamfinansierade annonsprogram, och döljer ibland även spionprogram. Gratisprogram kan också vara begränsade eller äldre versioner av ett program, som syftar till att marknadsföra fullversionen (pro-versionen) av samma program. Också fulla versioner av ett program kan spridas kostnadsfritt av motsvarande orsaker, för att främja försäljningen av relaterade program eller maskinvara.
Tillverkaren kan ibland kräva att användaren skickar ett vykort till programmeraren, gör en god gärning eller något liknande, eller uppmuntra till en frivillig gåva till utvecklaren. Tillverkaren kan ha satt upp regler för hur programmet får användas kostnadsfritt, såsom "endast för icke-kommersiellt bruk".

Historia


Begreppet ''freeware'' användes först av Andrew Fluegelman då han 1982 hade skapat programmet PC-Talk, men inte var villig att betala de kostnader som traditionell försäljning på den tiden var förknippade med. Istället gav han bort sitt program till användarna under beteckningen ''freeware'' och sa att de fick betala en summa pengar om de tyckte om det. Senare gick Fluegelman ihop med Jim Button och Bob Wallace och övergav beteckningen freeware i sin marknadsföring till förmån för Wallaces beteckning shareware. Ordet ''freeware'' kvarstår dock och är mycket spritt på internet, men har idag en något annorlunda betydelse.
Gratisprogram och shareware var kring 1990 vanligt i datormiljöer där få användare hade tillgång till kompilatorer, och spreds där altruistiskt på samma sätt som fri programvara i Unix-miljöer.
Kända exempel på kommersiella gratisprogram är Adobe Systems Adobe Reader, som spreds gratis för att sprida PDF-formatet, och Microsofts Internet Explorer, som spreds gratis för att konkurrera ut Netscape Navigator.

Andra distributionsmetoder


Shareware är liksom freeware kostnadsfri, men med en stor skillnad; det är programmens "utvärderingsperiod" som är gratis, vill man nyttja programmet efter att tidsperioden löpt ut så skall man betala för detta.
Fri programvara (engelska ''free software'') är ''inte'' att förväxla med ''freeware'' då ordet "free" i de båda fallen har olika innebörd. I ''freeware'' syftar ordet "free" på att programmet är gratis, i ''free software'' på en rad "friheter" som programmet måste uppfylla, bland annat rätten att ändra i programmet och sprida ändrade versioner. Fri programvara behöver inte vara gratis.

Källor

Externa länkar


Fakta om gratisprogram


http://www.nada.kth.se/dataterm/rek.html#a51 Svenska datatermgruppens definition av Gratisprogram

Listor med gratisprogram


http://www.gratisebra.com Gratisebra.com
http://www.bosseweb.se Gratisprogram -> bosseweb.se
http://www.gratisprogram.nu GratisProgram.nu
http://www.baulsoft.com Baulsoft.com
http://www.sweclockers.com/forum/showthread.php?threadid=646646 Forumtråd om gratisprogram på SweClockers
http://www.snapfiles.com/freeware ''Freeware'' på SnapFiles.com (Windows)
Kategori:Programvarulicenser
Kategori:Freewareprogram
ar:برمجيات مجانية
zh-min-nan:Bián-hùi nńg-thé
bg:Безплатен софтуер
bs:Freeware
ca:Programari gratuït
cs:Freeware
da:Freeware
de:Freeware
et:Priivara
en:Freeware
es:Freeware
fa:رایگان‌افزار
fr:Freeware
ko:프리웨어
hi:फ्रीवेयर
hr:Freeware
id:Perangkat gratis
ia:Freeware
it:Freeware
he:תוכנה חינמית
lv:Bezmaksas programmatūra
lt:Nemokama programinė įranga
hu:Freeware
mk:Бесплатна програмска опрема
ms:Perisian percuma
my:ဖရီးဝဲလ်
nl:Freeware
ja:フリーウェア
no:Freeware
pl:Freeware
pt:Software gratuito
ro:Freeware
ru:Freeware
simple:Freeware
sk:Freeware
sl:Brezplačno programje
sr:Фривер
sh:Freeware
fi:Ilmaisohjelma
th:ฟรีแวร์
tr:Freeware
uk:Безплатне програмне забезпечення
ur:مصنعِ آزاد
vi:Phần mềm miễn phí
zh:免費軟體

Filosofi


Fil:Auguste Rodin - Grubleren 2005-03.jpg av Auguste Rodin.]]
Filosofi, från grekiskans ''philosophía'' (φιλοσοφία), "Kärlek till visdom", är en intellektuell disciplin som kritiskt studerar de mest grundläggande frågorna. "Finns det någon verklighet utanför mina tankar?", "Vad är kunskap?", "Vad är sanning?", "Vad gör en handling värdefull?", "Har människor och djur värde och är de i så fall lika eller olika?", "Vad är tid?" är frågor som ställs inom filosofin.
Ordet kan också, i sammansättningar som "en filosofi"/"flera filosofier" syfta på ett sammanhängde tankesystem, en ideologi eller en filosofisk skola.
I det Antikens Grekland, där västerlandets filosofi uppstod, omfattade filosofi studiet av all dåtida kunskap och vetande, detta har fått många att kalla den för "vetenskapens moder". Efterhand kom olika specialvetenskaper, som fysik, psykologi och sociologi att förgrena sig ifrån filosofin och bli sina egna kunskapsfält med egna arbetsmetoder. Som en konsekvens av detta brukar man idag säga att filosofin främst studerar sådana problem och begrepp som inte kan behandlas av de andra vetenskaperna, även om den gränsar till dem och ibland ligger till grund för dem.
Filosofin kan grovt indelas i logik, kunskapsteori, metafysik eller ontologi, vetenskapsteori, språkfilosofi, värdeteori, etik, estetik och religionsfilosofi. Logiken behandlar de formella förutsättningarna för att slutledningar ska vara korrekta men uttalar sig inte om världens beskaffenhet. Kunskapsteorin däremot studerar hur vi kan få kunskap om världen. Medan kunskapsteorin behandlar den frågan rent allmänt, och därför också intresserar sig för vardagskunskapen, ägnar sig vetenskapsteorin åt den specialiserade form av kunskapsbildning som sker i vetenskaperna. Metafysiken eller ontologin behandlar våra obevisbara föreställningar om vad för slags ting och fenomen som finns och kan finnas i världen, sådana föreställningar som tillsammans med logiken behövs som en grund för att vi ska kunna skapa oss en konkret uppfattning om hur världen är beskaffad. Värdeteorin behandlar frågan vad värde rent allmänt är, medan etiken undersöker vad som gör handlingar värdefulla, det vill säga varför vi bör handla på vissa sätt och inte på andra, och estetiken vad det innebär att ting och handlingar är upplevelsemässigt värdefulla. Religionsfilosofin behandlar de religiösa föreställningarnas innehåll och struktur men bekänner sig inte till eller från någon religion.

Etymologi


Ordet "filosofi" kommer från grekiskans φιλοσοφία (''philosophía''), som ordagrant betyder "Kärlek till visdom".

Historia


Fil:Sanzio 01 Plato Aristotle.jpg och Aristoteles i en målning av Raffaello Sanzio.]]
:''Se huvudartikel: Filosofins historia''
Filosofins historia förklarar både hur olika problem och frågeställningar uppstått och hur de besvarats genom historien. Genom denna katalog av frågor och svar är en filosof bättre rustad för att hantera både tidlösa och nya frågeställningar. Historia är därför betydligt viktigare i filosofi än de flesta andra ämnen. Västerländsk filosofihistoria antas börja med försokratikerna. De var de första, i antika Grekland, att ställa frågor om världen utan att blanda in religion i svaren. Platon och Aristoteles ställde redan under antiken de flesta grundläggande frågor filosofin ställer idag. Muslimsk filosofi utvecklar arvet från antikens filosofi. Skolastik var under medeltiden en filosofi som genom komplicerade argument försökte klarlägga frågor om både Gud och världen (se Gudsbevis). Descartes och andra försökte visa att skolastikerna hade fel. Empirismen menade att all kunskap kom från sinnena, medan rationalismen såg förnuftet som källan till all kunskap. I början av 1900-talet menar en del av analytisk filosofi, Wienkretsen, att deras filosofi är vetenskaplig. I kontinental filosofi kritiserar man den analytiska filosofin och feministisk filosofi och postmodernism visar att mycket det man tidigare tagit för givet går att ifrågasätta. Så har under filosofins historia argument brutits mot argument och därigenom givet en skatt av uppslag för att lösa filosofiska problem. Även för ett nytt ämne som bioetik kan det vara meningsfullt att se vad filosofer genom historien skrivit i liknande frågor, vilken betydelse har till exempel Jeremy Benthams skrifter för en given fråga i etik, eller kan Konfucianism eller någon gestalt i indisk filosofi ge ett bidrag?

Delområden


Filosofin har flera delområden som vart och ett har olika frågor i fokus. På svenska institutioner görs en skillnad mellan ''praktisk filosofi'' och ''teoretisk filosofi'' förutom de vid Södertörns högskola, Umeå universitet samt Luleå tekniska universitet, som har återgått till en så kallad kombinerad filosofiundervisning. Nedan ges delområdena grupperade enligt dessa två huvudgrupperingar. Uppdelningen mellan teoretisk och praktisk filosofi är inte vanligt förekommande i världen som helhet.
Praktisk filosofi omfattar till exempel
etik, moralfilosofi som studerar moraliska begrepp som godhet och rättvisa och om dessa bergrepp är universella eller beroende av olika faktorer.
estetik ägnar sig åt konstens och det skönas väsen och natur.
politisk filosofi och samhällsfilosofi, studerar fenomen i samhället, olika ideologier och teorier om samhällets uppbyggnad och funktion.
religionsfilosofi som bland annat studerar gudsbegreppet, möjligheten att bevisa guds existens och religiösa upplevelsers förhållande till vetenskap och vetande.
värdeteori som studerar värdens natur, vad vi uttrycker med värdeomdömen och huruvida dessa värden är objektiva eller subjektiva, m.m.
Rättsfilosofi
Handlingsteori
Teoretisk filosofi omfattar till exempel
kunskapsteori (epistemologi), vetenskapsteori. Sysslar med frågor som "Vad är kunskap?", "Hur får vi kunskap?" och hur vet man att något är sanningsvärde. Vad är ett riktigt sätt att forska och utföra vetenskapliga undersökningar på?.
logik, argumentation. Vad är ett riktigt sätt att härleda fakta från andra fakta? Formalism kring hur man tydligt beskriver ett logiskt resonemang.
språkfilosofi ställer frågor om språkets natur. Vad innebär det att ett ord ''betyder'' någonting? Hur förhåller sig språket till medvetandet och till verkligheten?
matematikfilosofi undersöker de matematiska begreppens natur.
medvetandefilosofi-, kognitionsfilosofi undersöker medvetandets, jagets och själens natur.
filosofins historia De olika filosoferna och deras tänkande.
metafysik. Övergripande filosofiska teorier kring världens, tillvarons och verklighetens innersta väsen.
Ett annat sätt att ge filosofin ämnesområden är att utgå från ett särskilt sätt att angripa problem ur en viss synvinkel eller genom att hänvisa till en viss historisk eller geografisk tradition. Feministisk filosofi går att läsa som särskilt ämne på universitet, men det hindrar inte att det också finns feministisk vetenskapsteori. På samma sätt är muslimsk filosofi ett delområde i filosofin på samma gång som filosofins historia ur muslimskt perspektiv är en del av delområdet filosofins historia och naturligtvis är det så att en tänkare i indisk tradition som filosoferar om matematik är en del av matematikfilosofi.
Bland sådana angreppsätt och traditioner finns:
Afrikansk filosofi
Buddhistisk filosofi
Feministisk filosofi
Indisk filosofi
Kinesisk filosofi
Muslimsk filosofi
Analytisk filosofi
Kontinental filosofi
Marxism
Thomism
Objektivism (Ayn Rand)

Traditioner


Man kan även dela in filosofin efter olika traditioner eller skolbildningar. Olika traditioner har dominerat i olika länder under olika tidsperioder, och de har delvis olika uppfattning om vad filosofi är. En populär indelning under 1900-talet var den mellan analytisk och kontinental filosofi.
Analytisk filosofi har under 1900-talet dominerat i den anglosaxiska världen, samt i Skandinavien. I Sverige idag är de flesta filosofiinstitutioner analytiskt inriktade, med den på Södertörns högskola som främsta undantag. Som namnet antyder har den sin grund i synen att man genom analys av språk och satser kan klargöra filosofiska problem. Analytiska filosofer sätter ett högt värde på klarhet och tydlighet, medan de i mindre grad värdesätter associativt tänkande. Den analytiska filosofin är vidare mer vänd mot naturvetenskaperna och matematiken än mot de övriga humanistiska ämnena. Den har sina främsta rötter hos Bertrand Russell och hans vän G.E. Moore. Den rymmer inom sig olika riktningar, exempelvis Logisk positivism och Vardagsspråksfilosofi.
Kontinental filosofi är en samlingsbeteckning för ett antal olika riktningar som haft en stark ställning i framför allt Tyskland och Frankrike under 1900-talet. Den framkom främst genom Edmund Husserl men många filosofer ur denna traditionen vill peka på sina rötter hos Friedrich Hegel och Sören Kierkegaard. Några exempel på traditioner inom den kontinentala filosofin är fenomenologi, existentialism och dekonstruktivism. Det skall även nämnas att feministisk filosofi har många av sina filosofiska rötter i denna tradition, framförallt genom Simone de Beauvoir.

Filosofer


Fil:Russell1907-2.jpg.]]
Filosof, person som ägnar sig åt filosofi. Av grekiskans philos och sofia, det vill säga kärlek till visdom (jmf Filantrop).
Ända sedan antiken har det funnits människor som kallat sig filosofer, från början gällde det huvuddelen av vetenskapsmän och tänkare, men allt eftersom filosofin kom att avsöndra specialvetenskaper, till exempel fysik, biologi och sociologi, kom specialvetenskapens företrädare allt mer sällan se sig som filosofer och i stället kalla sig för till exempel fysiker, biologer och sociologer. Den akademiska filosofin har naturligtvis haft sin kader filosofer genom åren, men något särskilt intressant med filosofin som ämne är den stora andel nyskapande och för ämnet betydelsefulla personer som funnits utanför, eller i utkanten av, den akademiska världen. Kant och Hegel är visserligen framgångsrika, berömda och firade akademiker, men de uppvägs av till exempel David Hume, Nietzsche och Gottlob Frege.

Litteratur


Jostein Gaarder, ''Sofies värld'' (1993), ISBN 91-29-62196-8

Introduktioner


Magee, Bryan, ''Bonniers stora bok om filosofi - från antikens naturfilosofer till dagens moderna tänkare'' (1998)
Russell, Bertrand, ''Den västerländska filosofins historia'' (1946)
Russell, Bertrand, ''Filosofins problem'' (1912)
Skirbekk, Gunnar & Gilje, Nils, ''Filosofins historia'' (1987)

Antologier och lexikon


Marc-Wogau, Konrad, ''Filosofin genom tiderna''
''Filosofilexikonet'', översättning av Jan Hartman (1988)

Externa länkar


http://www.iep.utm.edu/ Internet Encyclopaedia of Philosophy
Stanford Encyclopedia of Philosophy (http://plato.stanford.edu/ länk)
http://www.philosophypages.com/ Philosophypages.com
http://www.marxists.org/reference/subject/philosophy/index.htm Filosofiska Texter i Urval

Diskussionsforum


http://www.filosofiforum.com Filosofiforum.com - Ett svenskt forum för filosofi
http://www.cognito.se Cognito.se - För människor som gillar tankar
Kategori:Filosofi
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
af:Filosofie
als:Philosophie
am:ፍልስፍና
ang:Ūðƿitegung
ar:فلسفة
an:Filosofía
roa-rup:Filosofia
ast:Filosofía
gn:Arandupykuaaty
ay:Lup'intawi
az:Fəlsəfə
bn:দর্শন
zh-min-nan:Tiat-ha̍k
ba:Фәлсәфә
be:Філасофія
be-x-old:Філязофія
bg:Философия
bar:Philosophie
bo:མཚན་ཉིད་རིག་པ།
bs:Filozofija
br:Prederouriezh
ca:Filosofia
cv:Философи
ceb:Pilosopiya
cs:Filosofie
co:Filosofia
cy:Athroniaeth
da:Filosofi
de:Philosophie
et:Filosoofia
el:Φιλοσοφία
en:Philosophy
es:Filosofía
eo:Filozofio
ext:Filosofia
eu:Filosofia
fa:فلسفه
hif:Philosophy
fo:Heimspeki
fr:Philosophie
fy:Filosofy
fur:Filosofie
ga:Fealsúnacht
gv:Fallsoonys
gd:Feallsanachd
gl:Filosofía
gan:哲學
hak:Chet-ho̍k
ko:철학
hy:Փիլիսոփայություն
hi:दर्शनशास्त्र
hr:Filozofija
io:Filozofio
ig:Ákọ na Uche
ilo:Pilosopia
id:Filsafat
ia:Philosophia
ie:Filosofie
iu:ᐃᓱᒪᓕᐅᕐᓂᖅ
is:Heimspeki
it:Filosofia
he:פילוסופיה
jv:Filsafat
kl:Inuunerup isumalerineq
kn:ತತ್ತ್ವಶಾಸ್ತ್ರ
ka:ფილოსოფია
csb:Filozofijô
kk:Пәлсапа
rw:Filozofi
sw:Falsafa
ht:Filozofi
ku:Felsefe
ky:Философия
lad:Filosofía
lez:Философия
lo:ປັດຊະຍາ
la:Philosophia
lv:Filozofija
lb:Philosophie
lt:Filosofija
lij:Filòsofia
li:Filosofie
jbo:pijyske
lmo:Filusufia
hu:Filozófia
mk:Философија
mg:Filôzôfia
ml:തത്ത്വശാസ്ത്രം
mt:Il-Filosofija
mr:तत्त्वज्ञान
arz:فلسفه
mzn:فلسفه
ms:Falsafah
mwl:Filosofie
mn:Философи
my:သဘာဝတ္ထဗေဒ
nah:Tlazohmatiliztli
nl:Filosofie
nds-nl:Filesefie
ja:哲学
frr:Fiilosofii
no:Filosofi
nn:Filosofi
nrm:Philosophie
nov:Filosofia
oc:Filosofia
mhr:Философий
uz:Falsafa
pfl:Philosophie
pnb:فلاسفی
pap:Filosofia
ps:فلسفه
km:ទស្សនវិជ្ជា
pcd:Filosofie
tpi:Pilosopi
nds:Philosophie
pl:Filozofia
pnt:Φιλοσοφία
pt:Filosofia
kaa:Filosofiya
ro:Filozofie
rm:Filosofia
qu:Yachay wayllukuy
rue:Філозофія
ru:Философия
sah:Философия
sa:तत्त्वज्ञानम्
sg:Sêndândarä
sc:Filosofia
sco:Filosofie
stq:Philosophie
st:Filosofi
sq:Filozofia
scn:Filusufìa
simple:Philosophy
sk:Filozofia
sl:Filozofija
so:Filasoof
ckb:فەلسەفە
srn:Sabi fu denki
sr:Филозофија
sh:Filozofija
su:Filsafat
fi:Filosofia
tl:Pilosopiya
ta:மெய்யியல்
kab:Tafelsuft
tt:Fälsäfä
te:తత్వము
th:ปรัชญา
tg:Фалсафа
chr:ᎤᏬᎳᏨᎯ
tr:Felsefe
tk:Pelsepe
uk:Філософія
ur:فلسفہ
ug:پەلسەپە
za:Cwzyoz
vec:Fiłoxofìa
vi:Triết học
vo:Filosop
fiu-vro:Filosoofia
wa:Filozofeye
war:Pilosopiya
wo:Xeltu
yi:פילאסאפיע
yo:Ìmòye
zh-yue:哲學
diq:Felsefe
zea:Filosofie
bat-smg:Fėluosuopėjė
zh:哲学

Finska


Finska är det största av Finlands två officiellt språk språk, officiellt minoritetsspråk i Karelska republiken i Ryssland och ett av Sveriges officiella minoritetsspråk. Finskan tillhör den uraliska språk språkfamiljen, i underavdelningen finsk-ugriska och närmare bestämt i subavdelningen den östersjöfinska språk. Språket hör alltså inte till den indoeuropeiska språkfamiljen och är därmed inte släkt med de nordiska språken såsom svenskan. Finskan är dock nära svenskan vad gäller semantik och begreppsvärld.

Alfabet


Alfabetet består av följande 29 bokstäver:
A B C D E F G H I J K L M N O P Q R S T U V W X Y Z Å Ä Ö
Bokstäverna "c", "x" och "å" används dock rätt sällan i finskan; ljuden de representerar i svenskan brukar skrivas "s", "k", "ks" (såsom ''taksi'' för taxi), respektive "o" (som entydigt står för å-ljud). "Å" används endast i svenska namn och liknande, varför "å" ofta på finska kallas ''ruotsalainen o'' (svenskt o).
Bokstäver som har kommit in via lånord, men inte alls förekommer i ursprungligen finska ord, är: b, c, f, q, w, x, z och å. Bokstaven "g" förekommer förutom i lånord enbart i "ng", som betecknar eng-ljudet, till exempel ''kengät'' (skorna). Både det tonande (-ng-) och det tonlösa (-nk-) uttalas snarlikt som på svenska.
Vissa ord med utländskt ursprung, bland annat ryskt, skrivs ibland med Š och Ž, vilka markerar tonlöst respektive tonande ''sj''-ljud, till exempel ''šakki'' (schack, vanligare stavning ''shakki''). Dessa bokstäver räknas dock inte med i alfabetet.

Historia


Man har länge antagit att finskan kommer från ett urfinskt språk, som kom till Norden med invandrare österifrån, från vilket samiska språket skildes ut ungefär 1500 f.Kr.–1000 f.Kr.. Estniskan avskiljdes under det första århundradet e.Kr.
Det finska språkets ursprung, liksom folkets äldsta historia, är svårt att entydigt förklara. Språket har samband österut, men folket har genetiskt samband såväl söderut, västerut som österut. Som ett vittnesmål om det finska språkets ålder har länge ordet ''kuningas'' brukat nämnas. Det anses vara lånat av ett urgermanskt ord, som språkvetare rekonstruerat till ''*kuningaz'' och som är äldre än vår tideräkning (år 0). De historiskt finskspråkiga folkgrupperna (suomer/finnar, tavaster, kareler, kvener) kan spåras till folkvandringstiden (400–800 e.Kr.)
Ett särskilt problem är relationen till samiskan. Finska och samiska är besläktade, men enligt genetisk forskning är finnar och samer mer olika varandra än finnar och svenskar. Det har gett upphov till alternativa förklaringar: att samerna förlorat ett tidigare okänt tungomål till förmån för ett finsk-ugriskt eller att finnarna (invandrare från väst, öst eller syd under stenåldern) lärde sig sitt finska språk av samerna. En mer kontroversiell teori (av Kalevi Wiik) hävdar att hela norra Europa ursprungligen skulle ha talat ett proto-finskt språk.
Biskopen i Åbo, Mikael Agricola, har kallats den finska skriftspråkets fader då han publicerade de första tryckta böckerna på finska. Dessa böcker trycktes i kungliga boktryckeriet i Stockholm under perioden 1543-1552. Den första boken var den lilla ''Abckiria'' ("ABC-bok"). Sedan följde den cirka 900 sidor tjocka ''Rucouskiria'' ("bönebok") 1544 och sedan hans översättning av Nya Testamentet, ''Se Wsi Testamenti'', 1548. Han gav även ut Martin Luther Katekes. Han baserade sitt skrivsätt på svenskan, eftersom Finland var en del av svenska riket och svenska var det förhärskande språket i landets officiella liv, vid sidan om tyska och latin. Finlands första tryckeri, Kungliga Akademien tryckeri, grundades vid mitten av 1600-talet.
Landslag (lagstiftning) översattes till finska 1548 men blev aldrig tryckt då den ansågs undermålig. Översättaren var främmande för den svenska juridiska vokabulären och uppfattade till exempel målsägande som mål-sägande. En bättre version fick Karl IX:s löfte om tryckning, men hans frånfälle och dåliga tider gjorde att utgivningen kom av sig. Två översättningar såg dagens ljus på 1640-talet och den ena ansågs av drottning Kristina vara jämngod med det svenska originalet. Språkgranskningen i Åbo hovrätt drog dock ut på tiden och småningom började man tänka på en ny lagbok. 1734 års lag kom ut på finska först 25 år senare.

Geografisk spridning


Finska pratas i huvudsak i Finland, där det (liksom svenska som är modersmål för 5 procent av befolkningen) är officiellt språk. Det finns omkring fem miljoner finsktalande i Finland. Finska minoriteter finns även i Sverige, Norge, Ryssland och Estland.
Under 1900-talet emigrerade hundratusentals finsktalande från Finland till Sverige, men migrationsrörelse mellan dessa båda länder har funnits åtminstone sedan medeltidens början. Sverigefinnarna finns koncentrerade till vissa kommuner i Sverige, se bl.a kartan över södra Sverige. De har t.o.m. en egen flagga.
I Sverige finns också tornedalsfinska eller tornedalsfinska, med status som officiellt minoritetsspråk, i östra Norrbotten. Tornedalsfinskan är besläktad med dialekterna på den finska sidan om Torne älv men innehåller därtill en mängd svenska lånord som inte förekommer i Finland. Många anser att meänkieli har sitt ursprung från finska men pga påtvingad isolering från den finska språkgemenskapen så har befolkningen på den svenska sidan i Tornedalen utvecklat ett eget språk. Ordet "meänkieli" betyder f.ö. på deras språk i direkt översättning "vårat språk". I nordligaste Norge finns också en högre andel som har finska som modersmål.
Fil:Finsktalande södra sverige.png
I Ryssland finns det många med finskan närbesläktade språk, i vissa fall är de rentav dialekter. De mest närliggande är karelska och ingriska, men även kring och bortom Volga finns språk som komi, udmurtiska med mera utspridda (så kallade volgafinska språk). Det är bara de östersjöfinska språken, främst estniska, meänkieli, karelska och ingriska, som utan vidare språkstudier är i någon mån förståeliga för en finsktalande (''se ömsesidig begriplighet''), medan språken djupare in i Ryssland i likhet med samiska brukar vara helt obegripliga, även om det inte behövs någon större språkvetenskaplig utbildning för att varsebli en del likheter i det grundläggande ordförrådet. Det finns ett livligt intresse för släktspråken i Finland, och medvetandet om språkliga släktingar i Rysslands djup utgör traditionellt en viktig del av den finska nationella identiteten.

Fonologi


Kännetecknande för finskan är att både vokalers och konsonanters längd särskiljs fonematiskt. Betoningen ligger på ordets första stavelse.

Konsonanter


# /d/ förekommer medialt som ett försvagat /t/ genom den för finskan karaktäristiska uraliska språk#Stadieväxling, samt i lånord.
# ʔ förekommer som avgränsare vid vokalmöten.
# /ŋŋ/, skrivet <ng>, förekommer som försvagat /nk/ genom stadieväxling. ŋ förekommer som allofon av /n/ i /nk/.
/b/, /f/, /ʃ/ och /g/ förekommer endast i lånord.

Vokaler

Grammatik


:''Huvudartikel: Finsk grammatik''
Finskan saknar liksom de övriga uraliska språken grammatiskt genus. Bestämd och obestämd form finns inte. Finskan är ett agglutinerande språk och har 15 kasus: nominativ, ackusativ, genitiv, essiv, partitiv, translativ, inessiv, elativ, illativ, adessiv, ablativ, allativ, abessiv, komitativ och instruktiv. Böjning av ord sker i kasus och numerus, med ändelser och med stadieväxlingar. Verb böjs i första, andra och tredje person i singular och plural. Ofta utelämnas vissa pronomen då ändelsen anger subjekt t&nbsp;ex ''Olen'' (Jag är).
Exempel på böjningar av substantiv:
en vägg - seinä
i väggen - seinässä
i väggen? - seinässäkö?
på väggen - seinällä
även i väggen - seinässäkin
även på våra väggar - seinillämmekin
Exempel på böjningar av verb:
att gå - mennä
jag går - menen
ni går - menette
går ni? - menettekö?
undrar om ni kommer att gå - menetteköhän
undrar om ni skulle råka gå (skulle ni kunna gå) - menisitteköhän
Finska språket har vokalharmoni.

Ordförråd


De som formade finskan till ett nationalspråk och ett skriftspråk på 1800-talet gjorde också medvetna ansträngningar att ersätta så många utländska ord som möjligt med finska. Då ersattes till exempel svecismen ''pukstaavi'' (bokstav) av nybildningen ''kirjain'' (från "kirja", bok). Den stora repertoaren av sådana avledningsändelser gör nyskapandet lättare. Samma purism strävan finns än i dag. Språkvårdarna är dock inte främmande för Lånord#Översättninglån.
Karakteristiskt för finska ord är vissa fonematiska begränsningar. I genuina finska ord saknas ljuden ''b'', ''f'', ''g'' liksom ''sj''- och ''tj''-ljud. Fler konsonanter än en i början av ord förekommer endast i det finska högspråket, i helsingforsdialekten samt i en del västfinska dialekter. (Lånord som ''filmi'' och ''stressi'' (film och stress) kan därför ibland utanför dessa dialektområden uttalas "vilmi" och "ressi".) Å andra sidan kan finskan kombinera alla slags ljudlängder i en stavelse - lång vokal+kort konsonant, kort vokal+lång konsonant, kort vokal+kort konsonant, lång vokal+lång konsonant - där svenskan (numera) bara tillåter de två första kombinationerna.
Ovanstående omständigheter gör att det finska ordförrådet, i jämförelse med andra europeiska språk, präglas av att många ord kan skiljas åt av små ljudskillnader (''valita, valittaa, tuli, tuuli, tulli, savu, savi, suvi, sivu'' - välja, klaga, eld, blåst, tull, rök, lera, sommar, sida) och att samma ordstam kan ge upphov till många nya ord genom avledningsändelser (''kirja, kirje, kirjoitus, kirjasto, kirjoittaa, kirjata, kirjautua, kirjoitin'' - bok, brev, skrift, bibliotek, skriva, bokföra, logga in, skrivare).
Trots purismen finns det många svenska lånord i finskan, en naturlig följd av de många hundra år Finland var en del av Sveriges rike. Enligt Kaisa Häkkinen, professor i finska vid Åbo universitet och ledande etymolog, är antalet lånord från svenska till finska ungefär 4000, men lånord från finska till svenska kanske ett tiotal. http://web.archive.org/web/*/http://www.yle.fi/svenska/leonardo/index.php?subject=ORDHISTORIA

Svenska lånord till finskan


Nedan exempel på svenska ord som lånats in i finskan. Eftersom dubbelkonsonant sällan förekommer i början på ord är det vanligt att en eller flera konsonanter faller bort:
skruv - ruuvi
glas - lasi
stol - tuoli
krut - ruuti
strand - ranta
skola - koulu
fru - rouva
Eftersom de Tonande konsonant klusilerna ''b'', ''d'' och ''g'' saknas i början av ord byts de i lånord ut mot motsvarande tonlösa ''p'', ''t'' och ''k''. Ett tonlöst ''f'' kan däremot bli tonande ''v'':
boll - pallo
gevär - kivääri
daler - taala, taaleri
fånge - vanki
Andra lånord, från svenska eller urnordiska/urgermanska:
jul - juhla ('fest'), joulu ('jul')
råtta - rotta
skinka - kinkku
anka - ankka
lag (jur.) - laki
gaffel - kahveli (numera 'haarukka')
gata - katu
hatt - hattu
ost - juusto
säng - sänky
kvarn - mylly, ''jfr skånskans mölla''
konung - kuningas, ''av urgermanska
kuningaz''
borgmästare - pormestari
skottkärra - kottikärry
stad - kaupunki, ''från urnordiska kaupang, köping''
affär - kauppa, ''från urnordiska kaupian(?), (köpa, bedriva handel, jmf. tyska Kaufen, från Latinets "Caupo", handel, speciellt med vin.) Se också "äfääri".''
overall - haalari, ''lånat från den finlandssvenska försvenskningen "överhalare".''
tändare - stendari, ''slang för cigarettändare - med skämtsam hyperkorrektion, tillägg av dubbelkonsonant i början''
ämbar - ämpäri (förvaringskärl, hink, spann)
byk - pyykki (tvätt)
Vissa svenska lånord lever kvar i finskan som vardagsord fast de egentligen ersatts av ett mer helfinskt ord.
flicka - likka (dialektord för: tyttö)
vänta - ventata (egentligen: odottaa)
satsa - satsata (egentligen: panostaa, panna panoksensa)
tjäna - tienata (oftare: ansaita)
rike - riikki (numera: valtakunta (ordet ''valta'' troligen släkt med ''välde''); lever kvar i ordet riikinruotsi, rikssvenska)
katt - katti (oftare: kissa)
klänning - leninki; också i västra Finland: kläninki (oftare: mekko)
hantlangare - hanslankari, hantlankari, hantlaakari (numera: apumies)
propp - roppu, proppu (oftare: sulake)
kontor - konttori (oftare: toimisto)
cykel - sykkeli, tsykä (egentligen: polkupyörä)
snickare - nikkari (oftare: puuseppä)

Finska lånord till svenskan


poika - pojke, ''ett tidigt belägg är "skinnara-poika", 'skinnarlärling', från 1329, vilket möjligen vittnar om att det var finska hantverkare i Stockholmstrakten som gav ordet spridning.''
kenkä - känga
pieksu - pjäxa, ''men numera kallas skidpjäxor för "monot" på finska.''
kyllä - kul, ''förmodligen finskt ursprung, (kyllä är ett bekräftande ord, alltså att nånting är positivt, betyder ungefär "visst"), men kan också ha lånats från romani.''
hyvä - hyvens, ''slang, hyvä betyder "bra"''
kuolla - kola, ''slang, att dö, exempel "att kola vippen"''
motti - kubikmeter ved, utvidgad betydelse för motti, (ursprungligen lån från svenska ''mått'',) fanns med i 1950 och 1976 års upplagor av Svenska Akademiens ordlista över svenska språket men försvann år 1986.''
mutti - motti, ''ordet används bland annat i Värmland, som namnet på den nävgröt man äter med fläsk och lingon i festliga sammanhang, namnet och maträtten kom till Sverige med finnkolonisationen under sen vasatiden.''
kova - kova (hård, hårt, hårda), ''har på svenska blivit slangord för pengar, exempel "ta hem storkovan", med ursprung i frasen "kova raha" (hårda pengar, det vill säga klingande mynt) som stod på sedel i 1700-talets Sverige, uttalet med långt o tyder på att det är ett lån från den skrivna formen
rapakalja - rappakalja, ''betyder på finska 'slarvigt jäst öl', som på svenska fått betydelsen 'strunt(prat)'''
sisu - envishet, uthållighet, ''men används väl mest bara på tal om Finland: "den finska sisun".''
mämmi - memma, en söt råggröt smaksatt med pomerans. ''ordet har importerats samtidigt med maträtten.''
muikku - mujka, siklöja, ''förekommer i norrländska dialekter''
päre - pärta, (späntad trästicka, för belysning eller prydnad), ''taget från den finska partitivformen pärettä/päreitä''
pois - tojs, ''en förvrängning av pois, som betyder bort; tojs används oftast i uttrycket "Vet tojs", med betydelsen "Vet hut"''.
rapakivi - ''det internationella namnet på en typ av granit, vanlig i Finland''
riihi - ria, byggnad i vilken fuktig säd förr torkades med hjälp av upphettad luft eller av den fria luften
erämaa - erämarker, ''obebott fångst- och fiskeområde under någons nyttjanderätt. Ordet användes av förvaltningen under svenska tiden och ibland senare, särskilt i historisk forskning om tiden.''
molotovin cocktail - molotovcocktail, ''många språk har lånat ordet för den bensinbomb finnar gav namnet till under vinterkriget, som present till Sovjetunionens utrikesminister. (Ordet cocktail givetvis engelska)''
sauna - ''ordet har lånats från finska till många språk, också i svenskan förekommer sauna vid sidan av 'bastu' och har upptagits i SAOL.''
pulkka - pulka (ursprungligen samiska)
hän - hen (pronomen), ''förslag till könsneutrala pronomen
torrakka - torraka
Det har påståtts att luffarfiguren Kolingen, som Albert Engström ritade, ska ha fått namn efter finngubbarna i Stockholm, som började alla samtal med "kuule", "hör du". Jfr ordet ''finnkoling''.

Uttal av finska ord för svenskspråkiga


Finskt uttal anses vara lätt att lära, då det finska språket i hög grad uttalas så som det skrivs och ljuden liknar de svenska. Uttalet för en bokstav varierar inte som till exempel för svenskans ''e'' (e eller ä) och ''o'' (o eller å). Betoningen ligger alltid på första stavelsen. Bokstäverna ''u'' och ''o'' har annan betydelse i finskan: ''u'' på finska uttalas som ''o'' på svenska, medan bokstaven ''o'' bör uttalas likt bokstaven ''å'' på svenska. Finskans uttal ligger här närmare andra språk (som spanska och italienska) medan svenskans framskjutna, rundade ''o'' och ''u'' är tämligen unika. Det korrekta uttalet av ishockeyspelaren Saku Koivus namn skulle enligt svensk ortografi skrivas ungefär "Sako Kåjvo".
En viktig skillnad är att ljud som uttalas längre eller mer betonat alltid skrivs med två bokstäver. I motsats till svenskan har finskan oberoende konsonant- och vokalförlängning, jämför ''muta'' = 'lera', ''muuta'' = 'annan' (partitiv sg.), ''mutta'' = 'men' (konj.), ''muuttaa'' = 'ändra/flytta', där bara ljudlängden skiljer mellan helt olika betydelser. Dubbla bokstäver, såväl vokaler som konsonanter, ska tolkas som längre ljud, men påverkar inte uttalet av föregående ljud. Dubbla ''t'' i ''muuttaa'' gör inte ''u''-ljudet kort, ''u'' är kort i ''muta'' och ''mutta'' där det inte dubbeltecknats.
Dubbelteckning av både vokal och efterföljande konsonant motsvarar delvis skillnaden mellan grav och Ordaccent i svenskan: Det finska verbet ''muuttaa'' uttalas rätt likt det svenska verbet ''mota'', med grav accent (bortsett från ordmelodin, som alltid går ner, inte upp, på andra stavelsen). Namnet på ön ''Kreeta'' uttalas med akut accent (inte grav som på svenska) och stavas därför med två ''e'', ett ''t'', på finska. Med finsk ortografi skulle de svenska orden ''taket'' (akut accent), ''naket'' (grav accent) och ''staket'' (betoning på andra stavelsen) kunna stavas ganska uttalsnära: ''taaket'', ''naakket'' och ''stakeet'' (bortsett från a-ljudet).

Utbildning


I Finland är undervisning i "modersmålet" respektive "andra inhemska språket" obligatorisk i grundskolan och i många universitetsutbildningar. Svenskspråkiga finländare läser i allmänhet finska från tredje eller femte klass.
Finska kan studeras vid drygt hundra universitet i världen. I Finland kan man studera finska som huvudämne vid åtta universitet. De flesta universitet erbjuder finskakurser vid sina ''språkcentra''. Också studieförbund, Folkhögskola, medborgarinstitut (komvux) och sommaruniversitet erbjuder kurser i finska på olika nivåer.
Grundutbildning i finska språket ges år 2006 vid följande universitet och högskolor i Sverige:
Luleå tekniska universitet
Mälardalens högskola
Stockholms universitet
Umeå universitet
Uppsala universitet
Utbildningen vid Lunds universitet och Göteborgs universitet har upphört. I Göteborg blev den "inställd" tills vidare år 1997 på grund av besparingar inom universitetet.

Källor


Referenser

Litteratur


Kaarlo Voionmaa. ''La langue du perkele''. s. 24-29. I: Språktidningen, nr. 1, 2009.

Se även


Estniska
Finlandssvenska
Sverigefinska
Tornedalsfinska
Samiska
Karelska
Finsk grammatik

Externa länkar


http://www.natkurser.se/sprakkurser/finska.php Språkkurser i finska Samling av gratiskurser i finska på nätet
http://www.101languages.net/finnish/ Finnish 101 Learn Finnish online
http://www-lexikon.nada.kth.se/skolverket/sve-fin.shtml Skolverkets svensk-finska lexikon
http://www.kotus.fi/pasvenska/ Forskningscentralen för de inhemska språken (i Finland)
http://www.yle.fi/opinportti/supisuomea/ Finska Rundradions kurs i finska
Kategori:Finska
Kategori:Finsk-ugriska språk
Kategori:EU-språk
Kategori:Sveriges officiella minoritetsspråk
Kategori:Språk i Sverige
Kategori:Språk i Finland
af:Fins
als:Finnische Sprache
ang:Finnisc sprǣc
ab:Суоми бызшәа
ar:لغة فنلندية
an:Idioma finés
az:Fin dili
bn:ফিনীয় ভাষা
zh-min-nan:Suomi-gí
ba:Фин теле
be:Фінская мова
be-x-old:Фінская мова
bg:Фински език
bs:Finski jezik
br:Finneg
ca:Finès
cv:Финн чĕлхи
ceb:Pinulongang Pines
cs:Finština
cy:Ffinneg
da:Finsk (sprog)
de:Finnische Sprache
dv:ސުއޯމީ
dsb:Finšćina
et:Soome keel
el:Φινλανδική γλώσσα
en:Finnish language
myv:Суоминь кель
es:Idioma finés
eo:Finna lingvo
eu:Finlandiera
ee:Finngbe
fa:زبان فنلاندی
hif:Finnish bhasa
fo:Finskt mál
fr:Finnois
fy:Finsk
ga:An Fhionlainnis
gv:Finnlynnish
gag:Fin dili
gd:Fionnlannais
gl:Lingua finesa
ko:핀란드어
haw:‘Ōlelo Pinilana
hy:Ֆիններեն
hi:फ़िनिश भाषा
hsb:Finšćina
hr:Finski jezik
io:Finlandana linguo
ilo:Pagsasao a Pinlandés
id:Bahasa Suomi
ia:Lingua finnese
os:Финнаг æвзаг
is:Finnska
it:Lingua finlandese
he:פינית
jv:Basa Suomi
kl:Finlandimiutut
krc:Фин тил
ka:ფინური ენა
kw:Finnek
rw:Igifinilande
sw:Kifini
kv:Суоми кыв
lez:Финн чӀал
ltg:Suomu volūda
la:Lingua Finnica
lv:Somu valoda
lt:Suomių kalba
li:Fins
lmo:Lengua finlandesa
hu:Finn nyelv
mk:Фински јазик
mi:Reo Hinerangi
mr:फिनिश भाषा
xmf:ფინური ნინა
ms:Bahasa Finland
cdo:Hŭng-làng-ngṳ̄
mdf:Суоминь кяль
nah:Fintlahtōlli
nl:Fins
nds-nl:Fins
ja:フィンランド語
ce:Finhoyn mott
no:Finsk
nn:Finsk
oc:Finés
mhr:Финн йылме
pa:ਫਿਨਿਸ਼ ਭਾਸ਼ਾ
pnb:فنی
koi:Фин кыв
pms:Lenga finlandèisa
nds:Finnsche Spraak
pl:Język fiński
pt:Língua finlandesa
crh:Fin tili
ro:Limba finlandeză
rm:Lingua finlandaisa
qu:Phinis simi
ru:Финский язык
se:Suomagiella
sco:Finnish leid
stq:Finsk
sq:Gjuha finlandeze
scn:Lingua fillannisa
simple:Finnish language
sk:Fínčina
sl:Finščina
sr:Фински језик
sh:Finski jezik
fi:Suomen kieli
ta:பின்னிய மொழி
tt:Фин теле
th:ภาษาฟินแลนด์
tg:Забони финӣ
tr:Fince
udm:Финн кыл
uk:Фінська мова
ug:فىنلاندىيە تىلى
vec:Łéngua finlandexe
vep:Suomen kel'
vi:Tiếng Phần Lan
fiu-vro:Soomõ kiil
yi:פיניש
yo:Èdè Fínlándì
bat-smg:Soumiu kalba
zh:芬兰语

Fornhebreiska

Fornhebreiska är den hebreiska som skrevs med det fornhebreiska alfabetet, ett alfabet byggt på det feniciska alfabetet och som omfattar 22 konsonanter. I samband med deportationerna som följde efter Jerusalems fall 587 f.Kr. har hebreiskan börjat skrivas med det arameiska alfabetet.
se även: bibelhebreiska
Kategori:Semitiska språk
Kategori:Hebreiska
en:Archaic biblical Hebrew

Fundamentalism

Fundamentalism är ett återvändande till vad man uppfattar som en religions eller ideologis grundläggande och ursprungliga lära, och utgör ett avståndstagande från upplevda kompromisser förorsakade av moderna religiösa, Etik, vetenskapliga och Politik idéer. Begreppet sammanblandas ofta med fanatism, extremism, traditionalism, sekterism och konservatism. En anhängare av fundamentalism kallas ''fundamentalist''.
Fundamentalism var ursprungligen beteckningen på kristen fundamentalism; en amerikansk Bibelsyn#Fundamentalistisk bibelsyn kristen kalvinism rörelse, ofta associerad med den Evangelikalism rörelsen, som var en reaktion mot religiös modernism, liberalteologi, vetenskaplig bibelkritik, evolutionsteorin och annat sekulärt inflytande över det religiösa tänkandet. Den bibelfundamentalistiska rörelsen var även en uppgörelse med religiösa traditioner som saknar biblisk grund. Man vill söka sig tillbaka till grunden - fundamentet.
Begreppet fundamentalism har emellertid allt mer kommit att få betydelsen bokstavstrogen och dogmatisk, ofta i nedsättande betydelse, och appliceras idag även på andra religiösa och ideologiska inriktningar. I uttrycket islamistisk fundamentalism, som ofta används synonymt med islamism, har begreppet dessutom fått en politisk betydelse, nämligen att religiösa dogmer i hög grad appliceras på ett samhälle.
Richard Dawkins använder termen fundamentalism för att karakterisera religiösa förespråkare som klamrar sig fast vid en envis och fast förankrad ställning som trotsar motiverade argument. Andra i sin tur, såsom den Kristendom Teologi Alister McGrath, har använt begreppet fundamentalism för att karakterisera ateismen som dogmatisk.

Historia


Begreppet "fundamentalism" uppstod vid Niagara Bible Conference, där man försökte definiera vad som var fundamentalt eller grundläggande för kristen tro.
Namnet anknyter även till en samling böcker, The Fundamentals, som gavs ut i början av 1900-talet i USA och som behandlade samma frågor. Genom en donation kom böckerna att spridas i stora upplagor och fick ett stort inflytande i delar av den amerikanska kristenheten. Böckerna innehöll artiklar från flera av dåtidens kända och centrala förkunnare som BB Warfield och Harry Ironside. Budskapet var konservativt, men knappast att uppfatta som extremt. Att vara fundamentalist ansågs allmänt som positivt. Som ett resultat av böckerna uppstod under 1910- och 20-talen många konferenser och mötesserier dit människor samlades och ur dessa möten växte så småningom den så kallade fundamentalistiska rörelsen fram. Dess kännetecken var inte bara konservativ kristen tro utan även en stark betoning på separatism.
Rörelsen uppstod i samma tidsperiod som pingströrelsen och berörde samma kretsar men beroende på skilda synsätt på bland annat Andedopet och nådegåvorna, kom den fundamentalistiska rörelsen att hamna i stark polemik mot den frambrytande pingströrelsen. Den tidiga antagonismen mellan fundamentalism och pingstväckelse kom med tiden att avta i USA, och när andra världskriget var över hade de tidigare så tydliga gränserna börjat suddas ut. .
Till sitt ursprung är alltså ordet "fundamentalism" kristet. Och det är genom en sentida betydelseförändring som vi börjat tala om muslimska fundamentalister eller politiska fundamentalister. Syftningen är då inte bara en tro på grunderna utan även en separatism och en tanke på exklusivitet.
I denna mening kan fundamentalism syfta på:
# Tro på en läras ofelbarhet, se sanning.
# En kristendom protestantism riktning som betonar Bibelns ofelbarhet i alla slags frågor. Se kristen fundamentalism.
# Riktning inom islam som ofta används synonymt med islamism, viljan att bilda en islamisk stat. Man vill skapa ett samhälle efter religiösa principer (i.e. efter Sharialagarna). Se muslimsk fundamentalism. Exempel på en person inom muslimsk fundamentalism som också benämnts islamist är Sayyid Qutb (1906-1966).
# Skällsord för rigid och kompromisslös hållning i allmänhet, se bokstavstro.

Se även


Kristen fundamentalism
Muslimsk fundamentalism
Verbalinspiration
Relativism

Referenser

Externa länkar


http://www.fof.se/tidning/2004/4/fundamentalism-motstand-mot-det-moderna Fundamentalism – motstånd mot det moderna, Forskning & Framsteg nr 4 2004
Kategori:Religiösa trosriktningar, traditioner och rörelser
Kategori:Teologi
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
ar:أصولية
an:Fundamentalismo relichioso
ast:Fundamentalismu relixosu
bn:মৌলবাদ
zh-min-nan:Goân-lí-chú-gī
be:Фундаменталізм
be-x-old:Фундамэнталізм
bg:Фундаментализъм
bs:Fundamentalizam
ca:Fonamentalisme
cs:Fundamentalismus
cy:Ffwndamentaliaeth
da:Fundamentalisme
de:Fundamentalismus
et:Fundamentalism
el:Φονταμενταλισμός
eml:Fundamentalisum religiåus
en:Fundamentalism
es:Fundamentalismo
eo:Fundamentismo
eu:Fundamentalismo
fa:بنیادگرایی
hif:Fundamentalism
fr:Fondamentalisme
fy:Fûnemintalisme
ga:Bunúsaíocht
gl:Fundamentalismo
ko:근본주의
hr:Vjerski fundamentalizam
id:Fundamentalisme
ia:Fundamentalismo
is:Bókstafstrú
it:Fondamentalismo
he:פונדמנטליזם
kk:Фундаментализм
la:Fundamentalismus
lv:Fundamentālisms
lt:Fundamentalizmas
hu:Fundamentalizmus
ms:Fundamentalisme
mwl:Fundamentalismo
nl:Fundamentalisme
ja:原理主義
no:Fundamentalisme
nn:Fundamentalisme
oc:Fondamentalisme
pnb:مڈپوجا
ps:بنسټپالنه
pl:Fundamentalizm
pt:Fundamentalismo
ro:Fundamentalism religios
rue:Реліґійный фундаменталізм
ru:Фундаментализм
sah:Фундаментализм
scn:Funnamintalismu
simple:Religious fundamentalism
sk:Fundamentalizmus
sl:Fundamentalizem
sr:Фундаментализам
sh:Vjerski fundamentalizam
fi:Fundamentalismi
tl:Pundamentalismo
ta:அடிப்படைவாதம்
th:ความเชื่อมูลฐานทางศาสนา
tr:Köktendincilik
uk:Релігійний фундаменталізм
ur:بنیاد پرستی
za:Yenzgyaucijcujyi
vi:Trào lưu chính thống
fiu-vro:Fundamentalism
war:Pundamentalismo
yi:פונדאמענטאליזם
bat-smg:Fondamentalėzmos
zh:原教旨主義

2 februari


2 februari är den 33:e dagen på året i den gregorianska kalendern. Det återstår 332 dagar av året (333 under skottår).

Återkommande bemärkelsedagar


Helgdagar


Kyndelsmässodagen (även kallad ''Marie kyrkogångsdag'' eller ''Jungfru Marie kyrkogångsdag'' i äldre almanackor), till minne av att Jungfru Maria 40 dagar efter jul bar fram Jesus i templet

Flaggdagar


Flaggdagar i Danmark: Militär flaggdag till minne av slaget vid Mysunde 1864

Namnsdagar


I den svenska almanackan


Nuvarande – Kyndelsmässodagen
Föregående i bokstavsordning
Kyndelsmässodagen – Denna benämning på dagens datum åsyftar den dag 40 dagar efter Jesu födelse (25 december) då hans mor Maria bar fram honom i templet. Kyndel är ett gammalt ord för brinnande ljus (jämför engelska ''candle''), och här åsyftas att man tände många ljus denna dag. Just namnet Kyndelsmässodagen infördes 1901, då det ersatte den äldre benämningen Marie kyrkogångsdag.
Kyndelsmässodagen – Detta är den äldre benämningen på Kyndelsmässodagen, som har funnits på dagens datum sedan medeltiden. 1901 ersattes det alltså av den modernare benämningen Kyndelsmässodagen.
Marja – Namnet infördes 1986 på 5 juli, men flyttades till dagens datum 1993 och utgick 2001.
Mia – Namnet infördes 1986 på 28 november, men flyttades till dagens datum 1993 och utgick 2001.
Föregående i kronologisk ordning
Före 1901 – Marie kyrkogångsdag
1901–1985 – Kyndelsmässodagen
1986–1992 – Kyndelsmässodagen
1993–2000 – Kyndelsmässodagen, Mia och Marja
Från 2001 – Kyndelsmässodagen
Källor
Brylla, Eva (red.): ''Namnlängdsboken'', Norstedts ordbok, Stockholm, 2000. ISBN 91-7227-204-X
af Klintberg, Bengt: ''Namnen i almanackan'', Norstedts ordbok, Stockholm, 2001. ISBN 91-7227-292-9

Händelser


962 – Otto I (tysk-romersk kejsare) blir tysk-romersk kejsare och kröns samma dag av påven Johannes XII. Otto blir därmed den förste att göra anspråk på titeln "romersk kejsare" sedan kejsar Berengar I av Italien död 924. Dagen därpå undertecknar kejsaren och påven gemensamt dokumentet Diploma Ottonianum, som reglerar förhållandet mellan påve- och kejsarmakten.
1119 – Sedan Gelasius II har avlidit den 29 januari väljs Guy av Vienne till påve och tar namnet Calixtus II (denna eller föregående dag).
1250 – Den svenske kungen Erik Eriksson (kung) avlider, men eftersom han och hans hustru Katarina Sunesdotter inte har några barn finns det ingen självklar tronarvinge. Istället utvecklas situationen till något av en maktkamp om tronen, främst mellan den tioårige Valdemar Birgersson, som är son till kungens syster Ingeborg Eriksdotter och jarlen Birger jarl, och Filip Knutsson, som är son till den förre kungen Knut Långe (som ett tag erövrade kronan från kung Erik). Senare under februari segrar Valdemars sida i kampen och han väljs till kung, med fadern Birger som förmyndare.
1388 – Drottning Margareta väljs till norsk regent efter att hennes son Olof av Danmark och Norge, som var kung av både Danmark och Norge, har avlidit året innan. Svenska stormän hyllar henne även som svensk regent och därmed har upproret mot den sittande svenske kungen Albrekt av Mecklenburg utbrutit. Margareta börjar med att belägra borgen Axevalla hus.
1536 – Spanjorerna grundar en stad på den sydamerikanska floden Rio de la Platas södra strand, där den mynnar i Atlanten. De ger den namnet ''Nuestra Señora Santa María del Buen Aire'' (''Vår Fru den heliga Maria av den goda brisen''), vilket sedermera förkortas till Buenos Aires. 1541 överges staden, men grundas på nytt 1580 och från och med 1880 blir den huvudstad i republiken Argentina.
1709 – Den skotske matrosen Alexander Selkirk blir räddad från den öde ö bland Juan Fernández-öarna, där han har varit skeppsbruten sedan 1704. När han återvänder till Storbritannien inspireras författaren Daniel Defoe av hans historia till att skriva romanen ''Robinson Kruse''. Ön som Selkirk levde på i över fyra år heter idag Robinson Crusoe-ön, medan en mindre ö, väster om denna, heter Isla Alejandro Selkirk.
1831 – Sedan Pius VIII har avlidit året innan väljs Bartolommeo Alberto Cappellari till påve och tar namnet Gregorius XVI.
1933 – De båda systrarna Christine och Léa Papin, som arbetar som hembiträden i Le Mans i nordvästra Frankrike, mördar sin arbetsgivares fru och dotter. Christine, som är den dominerande i förhållandet, döms till döden, men får straffet omvandlat till livstids fängelse, medan Léa döms till tio års fängelse. Christine avlider i fängelset 1937, medan Léa frisläpps 1941 och avlider först 1982.
1940 – Den amerikanske sångaren Frank Sinatra blir medlem i Tommy Dorseys orkester och gör därmed scendebut. Sinatras karriär kommer sedan att innefatta både teater- och filmroller samt sångframträdanden nästan ända fram till hans död 1998.
1943 – De tyska trupper, som har kämpat mot de sovjetiska i slaget vid Stalingrad sedan 17 juli året innan, kapitulerar under generalfältmarskalk Friedrich Paulus ledning inför den sovjetiska övermakten, tvärtemot Hitlers order om att kämpa till sista man.
1948 – Den svenske författaren och översättaren Åke Holmberg publicerar den första boken om privatdetektiven Ture Sventon, vilken har titeln ''Ture Sventon, privatdetektiv''. Fram till 1973 utger Holmberg totalt nio böcker om detektiven Sventon.
1987 – Det svenska Centerpartiets ledare Karin Söder avgår på grund av sjukdom. Hon blev partiledare 1985 och var då partiets och även Sveriges första kvinnliga partiledare. Den 21 februari efterträds hon av Olof Johansson.
1989 – Ett provflygplan av typen Jas 39 Gripen havererar i samband med landning på Saabs flygfält i Linköping. Orsaken är att piloten Lars Rådeström och det datoriserade styrsystemet kommer i otakt med varandra (så kallad "pilot induced oscillation"; PIO), vilket resulterar i så kraftiga roderutslag att flygplanet rollar till vänster och slår i marken (Rådeström klarar sig oskadd).
1990 – Den sydafrikanske presidenten F.W. de Klerk meddelar i ett tal i landets parlamentet att de färgades parti African National Congress (ANC) ska legaliseras och att dess ledare Nelson Mandela ska friges efter att ha suttit i fängelse på ön Robben Island sedan 1962. Mandela friges den 11 februari och 1994 väljs han till Sydafrikas förste svarte president.

Födda


137 – Didius Julianus, romersk kejsare 28 mars–1 juni 193 (född denna dag eller 30 januari 133) (död 193)
1455 – Hans (unionskonung), kung av Danmark från 1481, av Norge från 1483 och av Sverige 1497–1501 (född denna eller föregående dag) (död 1513)
1595 – Jacob van Campen, nederländsk arkitekt och konstnär (död 1657)
1616 – Sébastien Bourdon, fransk barockmålare (död 1671)
1621 – Johannes Schefferus, svensk professor, språkforskare och lärdomshistoriker, Skytteansk professor vid Uppsala universitet från 1647 (död 1679)
1632 – Jöran Gyllenstierna, svensk greve och riksråd (död 1686)
1649 – Benedictus XIII, född Pietro Francesco Orsini, påve från 1724 (död 1730)
1650 – Nell Gwynne, engelsk skådespelare, älskarinna till den engelske kungen Karl II av England (död 1687)
1711 – Wenzel Anton Kaunitz, österrikisk statsman (död 1794)
1724 – Carl Wilhelm von Düben, svenskt riksråd, Sveriges kanslipresident från 1788 (död 1790)
1731 – Fredrik Sparre, svensk greve och ämbetsman, Sveriges rikskansler 1792–1797 (död 1803)
1754 – Charles Maurice de Talleyrand, fransk diplomat, politiker och biskop, hertig av Benevento (död 1838)
1765 – Ray Greene, amerikansk politiker, senator för Rhode Island 1797–1801 (död 1849)
1807 – Alexandre Auguste Ledru-Rollin, fransk politiker (död 1874)
1829 – Alfred Brehm, tysk zoolog och författare (död 1884)
1841 – Thor Ekenman, svensk militär och riksdagsman (död 1932)
1843 – Knute Nelson, norsk-amerikansk politiker (död 1923)
1849 – Martin Huss, svensk godsägare och riksdagsman (död 1897)
1854 – August Bondeson, svensk läkare och författare (död 1906)
1856 – Robert Latham Owen, amerikansk demokratisk politiker, senator för Oklahoma 1907–1925 (död 1947)
1860 – Bror Olsson, svensk skådespelare och teaterledare (död 1945)
1861 – Solomon Robert Guggenheim, amerikansk konstsamlare och filantrop (död 1949)
1869 – Smith W. Brookhart, amerikansk politiker, senator för Iowa 1922–1926 och 1927–1933 (död 1944)
1870 – Julia Svedelius, svensk författare (död 1955)
1871 – Olga Preobrazjenskaja, rysk ballerina (död 1962)
1873 – Konstantin von Neurath, tysk politiker, Tysklands utrikesminister 1932–1938 (död 1956)
1882
James Joyce, irländsk författare (död 1941)
Andreas av Grekland och Danmark, grekisk prins av dansk härkomst (död 1944)
1888 – John Foster Dulles, amerikansk republikansk politiker, USA:s utrikesminister från 1953 (död 1959)
1889 – William Lee Knous, amerikansk demokratisk politiker och jurist, guvernör i Colorado 1947–1950 (död 1959)
1891
Antonio Segni, italiensk kristdemokratisk politiker, Italiens premiärminister 1955–1957 och 1959–1960 samt president 1962–1964 (död 1972)
Harald Wehlnor, svensk skådespelare (död 1962)
1895 – Friedrich Jeckeln, tysk nazistisk politiker och SS-Obergruppenführer (död 1946)
1903 – Eugen Kogon, tysk författare och sociolog (död 1987)
1904 – Helen Rose, amerikansk kostymör (död 1985)
1905 – Ayn Rand, rysk-amerikansk filosof och författare (död 1982)
1911 – Jussi Björling, svensk opera- och konsertsångare (tenor) (död 1960)
1917 – Eric Holmqvist, svensk socialdemokratisk politiker, statsråd 1961–1976 (död 2009)
1926 – Valéry Giscard d'Estaing, fransk politiker, Frankrikes president 1974–1981
1927
Stan Getz, amerikansk jazzsaxofonist (död 1991)
Jurij Grigorovitj, rysk dansör och koreograf
1931
Walter Burkert, schweizisk professor, forskare i grekisk religion och kult
Dries van Agt, nederländsk politiker
1934 – Bosse Larsson, svensk tv-programledare
1936 – Per Clemensson, svensk författare
1937 – Krister Hagéus, svensk filmproducent och produktionsledare
1942 – Graham Nash, brittisk popmusiker
1944
Lorentz Hedman, svensk journalist och chefredaktör (död 2001)
Geoffrey Hughes, brittisk skådespelare (död 2012)
1947 – Farrah Fawcett, amerikansk skådespelare och fotomodell (död 2009)
1951 – Ingrid Tobiasson, svensk operasångare
1954 – Christie Brinkley, amerikansk fotomodell
1955 – Leszek Engelking, polsk författare, poet och översättare
1967 – Artūrs Irbe, lettisk ishockeymålvakt
1969 – John Spence, amerikansk sångare (död 1987)
1973
Ike Ibeabuchi, nigeriansk boxare
Marisol Nichols, amerikansk skådespelare
1975 – Todd Bertuzzi, kanadensisk ishockeyspelare
1977
Martin Boquist, svensk handbollsspelare
Shakira, colombiansk kompositör och popsångerska
1980 – Gucci Mane, amerikansk rappare
1983
Carolina Klüft, svensk friidrottare
Christian Klien, österrikisk racerförare

Avlidna


1250 – Erik Eriksson (kung), 33, kung av Sverige 1222–1229 och sedan 1234 (född 1216)
1461 – Owen Tudor, omkring 60, walesisk adelsman, farfar till den blivande engelske kungen Henrik VII av England (avrättad) (född omkring 1400)
1529 – Baldassare Castiglione, 50, italiensk diplomat och författare (född 1478)
1594 – Giovanni Pierluigi da Palestrina, 67 eller 68, italiensk tonsättare (född 1525 eller 1526)
1660 – Govert Flinck, 45, nederländsk konstnär (född 1615)
1769 – Clemens XIII, 75, född Carlo della Torre Rezzonico, påve sedan 1758 (född 1693)
1806 – Daniel Rogers, 52, amerikansk politiker, guvernör i Delaware 1797–1799 (född 1754)
1899 – Halfdan Egedius, 21, norsk konstnär (född 1877)
1900 – Anton Niklas Sundberg, 81, svensk kyrkoman, ärkebiskop i Uppsala stift sedan 1870, talman i både första och andra kammaren, ledamot av Svenska Akademien sedan 1874 (född 1818)
1907 – Dmitrij Mendelejev, 73, rysk kemist (född 1834)
1913
Gustaf de Laval, 67, svensk ingenjör, uppfinnare och industriman, grundare av industriföretaget AB Separator (nuvarande Alfa Laval) (född 1845)
Hans Hildebrand, 70, svensk arkeolog och riksantikvarie, ledamot av Svenska Akademien sedan 1895 (född 1842)
1916 – Adolf Ahlsell, 71, svensk ingenjör (född 1844)
1934 – James Hartness, 72, amerikansk republikansk politiker och uppfinnare, guvernör i Vermont 1921–1923 (född 1861)
1945 – Carl Friedrich Goerdeler, 60, tysk politiker, en av de ledande männen bakom 20 juli-attentatet mot Hitler (avrättad) (född 1884)
1947 – Tottan Skantze, 54, svensk skådespelare (född 1892)
1956 – Axel Frische, 78, dansk teaterledare, dramatiker och författare (född 1877)
1959 – Tulli Sjöblom, 36, svensk skådespelare (född 1923)
1969 – Boris Karloff, 81, brittisk skådespelare, mest känd i rollen som Frankensteins monster (född 1887)
1970 – Bertrand Russell, 97, brittisk filosof och författare, mottagare av Nobelpriset i litteratur 1950 (född 1872)
1971 – Axel Janse, 83, svensk skådespelare och inspicient (född 1887)
1972 – Maria Goeppert-Mayer, 65, tysk-amerikansk fysiker, mottagare av Nobelpriset i fysik 1963 (född 1906)
1974 – Imre Lakatos, 51, ungersk filosof (född 1922)
1979 – Sid Vicious, 21, brittisk musiker med artistnamnet Sid Vicious, sångare i punkgruppen Sex Pistols (heroinöverdos) (född 1957)
1987 – Alistair MacLean, 64, brittisk författare (född 1922)
1988 – G. Mennen Williams, 76, amerikansk demokratisk politiker, guvernör i Michigan 1949–1961 (född 1911)
1996 – Gene Kelly, 83, amerikansk dansare, skådespelare och koreograf (född 1912)
2004
Alan Bullock, 89, brittisk historiker (född 1914)
Siri Olson, 90, svensk skådespelare, sångare och dansös (född 1913)
2005 – Max Schmeling, 99, tysk boxare, världsmästare i tungviktsboxning 1930–1932 (född 1905)
2008
Earl Butz, 98, amerikansk republikansk politiker (född 1909)
Joshua Lederberg, 82, amerikansk molekylärbiolog, mottagare av Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1958 (född 1925)

Externa länkar


af:2 Februarie
ar:ملحق:2 فبراير
an:2 de febrero
frp:2 fevriér
ast:2 de febreru
gn:2 jasykõi
az:2 fevral
bn:ফেব্রুয়ারি ২
zh-min-nan:2 goe̍h 2 ji̍t
ba:2 февраль (шаҡай)
be:2 лютага
be-x-old:2 лютага
bcl:Pebrero 2
bg:2 февруари
bs:2. februar
br:2 C'hwevrer
ca:2 de febrer
cv:Нарăс, 2
ceb:Pebrero 2
cs:2. únor
cbk-zam:2 de Febrero
co:2 di ferraghju
cy:2 Chwefror
da:2. februar
de:2. Februar
dv:ފެބްރުއަރީ 2
et:2. veebruar
el:2 Φεβρουαρίου
eml:2 ed fervèr
en:February 2
myv:Даволковонь 2 чи
es:2 de febrero
eo:2-a de februaro
ext:2 hebreru
eu:Otsailaren 2
fa:۲ فوریه
hif:2 February
fo:2. februar
fr:2 février
fy:2 febrewaris
fur:2 di Fevrâr
ga:2 Feabhra
gv:2 Toshiaght Arree
gd:2 an Gearran
gl:2 de febreiro
gan:2月2號
gu:ફેબ્રુઆરી ૨
xal:Лу сарин 2
ko:2월 2일
hy:Փետրվարի 2
hi:२ फ़रवरी
hsb:2. februara
hr:2. veljače
io:2 di februaro
ig:February 2
ilo:Pebrero 2
bpy:ফেব্রুয়ারী ২
id:2 Februari
ia:2 de februario
ie:2 februar
os:2 февралы
is:2. febrúar
it:2 febbraio
he:2 בפברואר
jv:2 Februari
kl:Februaari 2
kn:ಫೆಬ್ರುವರಿ ೨
pam:Pebreru 2
krc:2 февраль
ka:2 თებერვალი
csb:2 gromicznika
kk:2 ақпан
sw:2 Februari
kv:2 урасьӧм
ht:2 fevriye
ku:2'ê reşemiyê
ky:2-февраль
la:2 Februarii
lv:2. februāris
lb:2. Februar
lt:Vasario 2
li:2 fibberwarie
jbo:relma'i 2moi
lmo:02 02
hu:Február 2.
mk:2 февруари
ml:ഫെബ്രുവരി 2
mr:फेब्रुवारी २
xmf:2 ფურთუთა
arz:2 فبراير
ms:2 Februari
mn:2 сарын 2
nah:2 Tlaōnti
nl:2 februari
nds-nl:2 febrewaori
ne:२ फेब्रुअरी
new:फेब्रुवरी २
ja:2月2日
nap:2 'e frevaro
no:2. februar
nn:2. februar
nrm:2 Févri
nov:2 de februare
nso:Dibokwane 2
oc:2 de febrièr
mhr:2 Пургыж
uz:2-fevral
pa:੨ ਫ਼ਰਵਰੀ
koi:Февраль 2’ лун
nds:2. Februar
pl:2 lutego
pt:2 de fevereiro
ksh:2. Febrowaa
ro:2 februarie
qu:2 ñiqin hatun puquy killapi
rue:2. фебруар
ru:2 февраля
sah:Олунньу 2
se:Guovvamánu 2.
sco:2 Februar
sq:2 shkurt
scn:2 di frivaru
simple:February 2
sk:2. február
sl:2. februar
ckb:٢ی شوبات
sr:2. фебруар
sh:2. 2.
su:2 Pébruari
fi:2. helmikuuta
tl:Pebrero 2
ta:பெப்ரவரி 2
tt:2 февраль
te:ఫిబ్రవరి 2
th:2 กุมภาพันธ์
tg:2 феврал
tr:2 Şubat
tk:2 fewral
uk:2 лютого
ur:2 فروری
vec:2 de febraro
vi:2 tháng 2
vo:Febul 2
fiu-vro:2. radokuu päiv
wa:2 d' fevrî
vls:2 februoari
war:Pebrero 2
yi:2טן פעברואר
yo:2 February
zh-yue:2月2號
diq:2 Şıbat
zea:2 feberwari
bat-smg:Vasarė 2
zh:2月2日