Alexander III (påve)


Alexander III, född ''Orlando Bandinelli'' cirka 1100 i Siena, Italien, död 30 augusti 1181, var påve från den 7 september 1159 till sin död, 30 augusti 1181.

Biografi


Orlando Bandinelli föddes i en framstående släkt från Siena. Han blev professor vid universitetet i Bologna, där han utmärkte sig som kanonist när han utgav kommenter till Gratianus (jurist) ''Decretum'', vilka i folkmun fick titeln ''Summa Magistri Rolandi''. År 1150 kallades han till Rom av påve Eugenius III, och han gjorde snabb karriär i kyrkan. Han gjordes till kardinaldiakon och därefter kardinalpräst av St. Markus, och sedan påvlig kansler. Hadrianus IV utnämnde Bandinelli till sin rådgivare, och han tillhörde navet i den grupp kardinaler som försökte bryta förbindelserna med Tyskland genom att ingå allianser med Neapel och normanderna. Till Fredrik I Barbarossa sade kardinal Bandinelli i Besançon (1157) att kejsarkronan var en påvlig ''beneficium'', och därefter hade han skaffat sig fiender för livet hos de tyska furstarna.
Vid den konklav av 22 kardinaler som sammanträdde efter Hadrianus död röstade samtliga utom tre på Orlando Bandinelli, detta trots att nio var öppet lojala mot kejsaren. Han antog påvenamnet Alexander men det kejserliga partiet utsåg en motpåve, Viktor IV (1159-1164). Trots tumult kröntes Alexander till påve den 20 september 1159.
Det ålåg kejsaren att bilägga schismen, och han sammankallade till möte i Pavia. Genom att tilltala motpåven som Victor IV och påven som kardinal Orlando, försade han sig och visade på sin partiskhet. Påven hävdade därför att rättegången var ogiltig, och att han vägrade lägga sin lagliga rätt i händerna på en sådan. Kejsaren kom som väntat fram till att motpåven skulle vara den giltiga påven. När Alexander mottog domen befann han sig i Anagni, och där exkommunicerade han kejsaren samt frigjorde sig från sina trohetsband. Schismen fortfor i 17 år, och fick inte ett slut förrän Barbarossa besegrats vid slaget vid Legnano (1176). Sedan Martin Luthers dagar har det framställs legender om att Alexander lade sin fot på Barbarossas huvud för att visa sitt övertag, vilket skulle ha varit övervåld, och vilket tillbakavisas som osanning av flera historiker.
Under schismen levde Alexander i landsflykt i Frankrike, vilket fick till följd att påvens makt och katolicismen stärktes där. Henrik II av England var en annan han fick tillfälle att möta, när denne gick i strid mot Thomas Becket, där Alexander hävdade kyrkans rätt mot kungen. Efter att Becket mördats lyckades Alexander förmå kungen till att erkänna de rättigheter som han nekat kyrkan genom Becket. Vidare gjorde sig Alexander känd som en motståndare till slaveriet.
Alexander III vigde 1164 den förste ärkebiskopen av Uppsala, Stefan (ärkebiskop). 1179 presiderade Alexander vid Laterankoncilierna. Han uppmuntrade den akademiska strömningen som genomsyrade Europa, och som ledde till att flera universitet grundades.
Han avled i Civita Castellana.

Referenser


Artikeln bygger delvis på översatt material från http://www.newadvent.org/cathen/01287a.htm Catholic Encyclopedia, Volume I (1907)
Kategori:Påvar
Kategori:Italienska kanonister
Kategori:Födda 1100
Kategori:Avlidna 1181
Kategori:Män
Kategori:Personer i Kyrkostaten under 1100-talet
af:Pous Alexander III
ar:البابا ألكسندر الثالث
be:Аляксандр III, Папа Рымскі
bg:Александър III (папа)
bs:Papa Aleksandar III
br:Aleksandr III (pab)
ca:Papa Alexandre III
cs:Alexandr III. (papež)
da:Pave Alexander 3.
de:Alexander III. (Papst)
et:Aleksander III (paavst)
en:Pope Alexander III
es:Alejandro III (papa)
eu:Alexandro III.a
fa:الکساندر سوم
fr:Alexandre III (pape)
gl:Alexandre III, papa
ko:교황 알렉산데르 3세
hr:Aleksandar III., papa
io:Alexander 3ma
id:Paus Aleksander III
it:Papa Alessandro III
jv:Paus Aleksander III
ka:ალექსანდრე III (პაპი)
sw:Papa Alexander III
la:Alexander III (papa)
lv:Aleksandrs III (pāvests)
lt:Aleksandras III (popiežius)
hu:III. Sándor pápa
mk:Папа Александар III
mr:पोप अलेक्झांडर तिसरा
nl:Paus Alexander III
ja:アレクサンデル3世 (ローマ教皇)
no:Alexander III (pave)
nn:Pave Aleksander III
pms:Lissànder III
pl:Aleksander III (papież)
pt:Papa Alexandre III
ro:Papa Alexandru al III-lea
ru:Александр III (папа римский)
sh:Aleksandar III., papa
simple:Pope Alexander III
sk:Alexander III. (pápež)
fi:Aleksanteri III (paavi)
tl:Alejandro III (papa)
th:สมเด็จพระสันตะปาปาอเล็กซานเดอร์ที่ 3
uk:Олександр III (папа)
vi:Giáo hoàng Alexanđê III
war:Papa Alejandro III
yo:Pópù Alexander 3k
zh:歷山三世

Alexanderparakit

</ref>
| image = Alexandrie parakeet on tree.JPG
| image_caption =
| range_map =
| range_map_caption =
| image2 =
| image2_caption =
| domain_sv = Eukaryoter
| domain = Eukaryota
| regnum_sv = Djur
| regnum = Animalia
| phylum_sv = Ryggsträngsdjur
| phylum = Chordata
| subphylum_sv = Ryggradsdjur
| subphylum = Vertebrata
| classis_sv = Fåglar
| classis = Aves
| ordo_sv = Papegojfåglar
| ordo = Psittaciformes
| familia_sv = Papegojor
| familia = Psittacidae
| genus_sv =
| genus = Psittacula
| species_sv = Alexanderparakit
| species = P. eupatria
| taxon = Psittacula eupatria
| taxon_authority = Linné, 1766
| synonyms = Rödskuldrad parakit<br>Alexanderpapegoja
}}
Alexanderparakit (''Psittacula eupatria'') är en papegojfåglar som lever i Indien, Sri Lanka och Sydostasien.

Externa länkar

Referenser


Kategori:Papegojor
Kategori:Fåglar i orientaliska regionen
ca:Cotorra alexandrina
de:Alexandersittich
en:Alexandrine Parakeet
es:Psittacula eupatria
eu:Psittacula eupatria
fa:شاه‌طوطی
fr:Perruche alexandre
it:Psittacula eupatria
he:דררה אלכסנדרונית
hu:Nagy sándorpapagáj
my:ကြက်တော (သို့) ကြက်ပေါင်ခ
nl:Grote alexanderparkiet
ja:オオホンセイインコ
pnb:را طوطا
pl:Aleksandretta większa
ro:Marele Alexander
ru:Александров кольчатый попугай
fi:Isokauluskaija
th:นกแก้วโม่ง
tr:İskender papağanı

Hornuggla

</ref>
| image = CRW 2987.jpg
| image_caption =
| range_map = Asio otus dis.png
| range_map_caption = Ungefärligt häckningsområde för hornuggla tillsammans med häckningsområdet för etiopisk hornuggla (''A. abyssinicus'') som tdigare ofta behandlades som underart till hornuggla.
| image2 =
| image2_caption =
| domain_sv = Eukaryoter
| domain = Eukaryota
| regnum_sv = Djur
| regnum = Animalia
| phylum_sv = Ryggsträngsdjur
| phylum = Chordata
| subphylum_sv = Ryggradsdjur
| subphylum = Vertebrata
| classis_sv = Fåglar
| classis = Aves
| ordo_sv = Ugglor
| ordo = Strigiformes
| familia_sv = Äkta ugglor
| familia = Strigidae
| genus_sv =
| genus = Asio
| species_sv = Hornuggla
| taxon = Asio otus
| taxon_authority = Linné, 1758
| synonyms = ''Strix otus'' Linné, 1758
| species = A. otus
}}
Hornuggla (''Asio otus'') , är en fågel tillhörande familj (biologi) äkta ugglor. Den häckar i Europa, Asien och Nordamerika. Till största delen är den flyttfågel.

Utseende och läte


Hornugglan är en medelstor uggla som mäter 31-37 cm, har ett vingspann på 86-98 cm och väger ca 280 gram. Den har långa örontofsar som kan resas och riktas uppåt. Honorna är större än hanen och har mörkare fjäderdräkt. Hornugglans brunaktiga fjädrar är vertikalt streckade. Fågeln är spräcklig och vattrad i svartbrunt, rostgult och vitt på ovansidan. Bröst och buk är rostgula och vita med svartbruna längsfläckar. Tarsen och tårna är helt fjäderklädda. På den sittande fågeln når vingen nedanför stjärten. Den andra handpennan är inskuren i det yttre fanet, den första i det inre. Ett kännetecken är också dess orangefärgade lysande iris.
Hornugglan är svårsedd dagtid då den kamouflerar sig genom att sitta på en trädgren tätt intill stammen. Den drar då ihop fjäderdräkten och kroppen vilket ger den ett mycket smalt och avlångt utseende. Under flyttningen kan den vara lättare att observera då den sträcker över land och nära kusten.

Utbredning och taxonomi


Hornuggla påträffas över stora delar av Palearktis, i norra Afrika, Europa och i norra Asien å långt österut som till Kina och Japan, samt i söder till nordvästra Indien. Den förekommer även över stora delar av Nordamerika så långt söderut som norra Mexico. De populationer som häckar i nordligare regioner är flyttfåglar eller uppträder nomadiskt under dåliga sorkår. De sydligare populationerna är stannfåglar.
Hornugglan delas in i fyra underarter
''Asio otus tuftsi'' - förekommer från västra Kanada till nordvästra Baja, i södra Texas och norra Mexico.
''Asio otus wilsonianus '' - förekommer från södra centrala, och sydöstra Kanada till södra centrala USA
''Asio otus otus'' - förekommer i Europa, Asien och Nordafrika
''Asio otus canariensis'' - endemisk för Kanarieöarna
Tidigare behandlades etiopisk hornuggla (''A. abyssinicus'') med sina två underarter ''abyssinicus'' och ''graueri'' som underarter till hornuggla.

Förekomst i Sverige


Hornugglan är ganska vanlig i södra och mellersta Sverige, upp till ungefär 61° nordlig bredd. Större delen av den svenska stammen flyttar söderut på hösten men några övervintrar i södra Sverige, främst i Skåne.

Ekologi


Fil:Shituan.jpgar från hornuggla]]
Denna uggla undviker starkt ljus och tillbringar ofta dagen sovande i träd, som exempelvis tall. I skymningen flyger den ut för att söka efter föda, som framför allt består av mindre däggdjur som sork men även insekter.

Häckning


Häckningssäsongen infaller i Europa vanligtvis mellan februari till juli och i Nordamerika från mars till maj. Den placerar sitt rede i övergivna bon efter andra fåglar, exempelvis av kråkfåglar eller hökar och allra oftast i barrträd. Den lägger i snitt 3-5 ägg som ruvas av honan i 25-30 dagar. Ungarna tas om hand av båda föräldrarna.

Referenser


Noter

Källor


Externa länkar


http://www.sr.se/sida/default.aspx?ProgramId=3275 Sveriges Radio: P2-fågeln http://www.sr.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3275&grupp=6552&artikel=2776296 - Hornuggla http://www.sr.se/webbradio/?type=db&Id=1448242&BroadcastDate=&IsBlock=0 - Läte
http://www.dofbasen.dk/ART/art.php?art=07670 Dansk ornitologisk forening
Kategori:Fåglar i palearktiska regionen
Kategori:Fåglar i nearktiska regionen
Kategori:Fåglar i orientaliska regionen
Kategori:Egentliga ugglor
kbd:Мэзжьынду
als:Waldohreule
ar:بومة طويلة الأذن
az:Adi qulaqlı bayquş
ba:Өкө ябалағы
be:Вушастая сава
bg:Горска ушата сова
br:Toud penn-kazh
ca:Mussol banyut
cv:Хăлхаллă тăмана
cs:Kalous ušatý
cy:Tylluan Gorniog
da:Skovhornugle
de:Waldohreule
et:Kõrvukräts
en:Long-eared Owl
es:Asio otus
eo:Orelstrigo
eu:Hontz ertain
fa:جغد شاخدار
fo:Kattúla
fr:Hibou moyen-duc
fy:Hoarnûle
ga:Ceann cait
gl:Bufo pequeno
hy:Ականջավոր բու
is:Eyrugla
it:Asio otus
he:ינשוף עצים
ka:ოლოლი
csb:Ùszatô sowa
kk:Құлақты жапалақ
ku:Kundê şaxkidar
lv:Ausainā pūce
lt:Mažasis apuokas
hu:Erdei fülesbagoly
ms:Burung Hantu Telinga Panjang
mn:Соотон гуйванга
nl:Ransuil
nds-nl:Katoele
ja:トラフズク
frr:Hurnüül
no:Hornugle
nn:Hornugle
pcd:Hou-hou
pms:Asio otus
pl:Uszatka zwyczajna
pt:Coruja-pequena
rue:Ухан
ru:Ушастая сова
sah:Кулгаахтаах мэкчиргэ
se:Bealljeloađgu
sco:Hornit houlet
sl:Mala uharica
sr:Мала ушара
fi:Sarvipöllö
tr:Kulaklı orman baykuşu
uk:Сова вухата
zh:长耳鸮

Hagia Sofias runinskrifter

Två runinskrifter är kända från Hagia Sofias balustrader. De antas av forskningen vara ristade av väringagardet i Konstantinopel (dagens Istanbul) någon gång under 1000-talet, som ett slags dåtida "klotter".
Fil:Hagia-sofia-viking.jpg (och inte från "9th century", 800-talet, som det står i den engelska informationstexten)]]
Den första runinskriften upptäcktes 1964 på en balustrad i södra galleriets översta våning. Fyndet publicerades av Elisabeth Svärdström i Fornvännen 65 1970. Av inskriptionen är bara delar av förnamnet Halvdan läsligt '-alftan'. Väringarnas vanligaste inskription var "NN ristade dessa runor" och det är möjligt att inskriften i Hagia Sofia följt den formen.
I samma balustrad upptäckte Folke Högberg 1975 ytterligare en runinskription. Inskriptionen återupptäcktes 1988 av Mats G. Larsson som publicerade dem i Fornvännen 84 följande år. Han bedömde inskriften som ofullständig och läste 'ari:k'. Enligt Larsson var detta början på "Are g(jorde dessa runor)". Högberg gjorde ursprungligen en annan uttolkning och fick 1997 stöd av Svein Indrelid som istället tolkade inskriptionen som "Árni", det vill säga Arne, en enkel signatur eller tag. Denna uttolkning bedöms idag som mer sannolik än Larssons.

Se även


Pireuslejonet
Graffiti

Referenser


James E. Knirk, http://ariadne.uio.no/runenews/nor_1999/hagsof-1.htm ''Runer i Hagia Sofia i Istanbul'', Nytt om runer 14 (1999), 26-27
http://members.ozemail.com.au/~chrisandpeter/relics/relics.html#Graffiti%20in%20Hagia%20Sophia Relics Of The Varangians - Graffiti in Hagia Sophia (med bilder)

Noter


Kategori:Runinskrifter i Turkiet
Kategori:Bysantinska riket
en:Runic inscriptions in Hagia Sophia
nn:Runer i Hagia Sofia
no:Runer i Hagia Sofia
ru:Рунические надписи в соборе Святой Софии
uk:Рунічні написи в Софійському соборі в Константинополі

Anders Björck


Anders Per-Arne Björck, född 19 september Politikåret 1944 i Nässjö i Jönköpings län, är en svensk politiker för moderaterna och ämbetsman. Han var riksdagsledamot 1969–2002, försvarsminister 1991–1994 samt var Landshövdingar i Sverige i Uppsala län 2003-2009. Anders Björck är medlem i Svenska Frimurare Orden och ledamot av och f.n. ordförande i styrelsen för herrklubben Sällskapet (herrklubb). Han är son till lagerchef Arne Björck och Ann-Marie Svensson.

Biografi


Anders Björck inledde sin politiska karriär som bland annat ordförande i Moderat skolungdom 1963-1965 och i Högerns ungdomsförbund respektive Moderata Ungdomsförbundet 1966-1971. 1969 valdes han in i Sveriges riksdag och tillhörde dess konstitutionsutskott 1974–1991 (vice ordförande från 1982). 1989 valdes han som förste svensk till president i Europarådets parlamentariska församling.
Björck har medverkat i flera offentliga utredningar rörande författnings- och massmediefrågor och har varit moderaternas talesman inom dessa områden. Han var försvarsminister i den Regeringen Carl Bildt. Därefter var han riksdagens förste vice talman till och med 2002. Från årsskiftet 2002/2003 till 2009 var Anders Björck Landshövdingar i Sverige i Uppsala län.
Han utsågs även till "Årets smålänning" under prisets debutår 1988. Anders Björck är även förbundsordförande i Svenska pistolskytteförbundet.
Björck är gift med Py-Lotte von Zweigbergk. Tillsammans har de dottern Anne Björck.

Uppdrag i riksdagen


Förste vice talman Politikåret 1994–Politikåret 2002
Suppleant i försvarsutskottet 1971-1973 och 1994-2002
Ledamot (1974-1991 och 1994-1998), vice ordförande (1982-1991) och suppleant (1998-2002) i konstitutionsutskottet
Ledamot i socialförsäkringsutskottet 1971-1973
Ledamot (1982-1991 och 1994-2002), ordförande (1982-1983) och vice ordförande (1983-1991 och 1994-2002) i Europarådets svenska delegation
Ledamot i krigsdelegationen 1979-1991 och 1993-2002
Ledamot i riksdagsstyrelsen
Suppleant i utrikesnämnden 1985 och 1994-2002
Ledamot i valberedningen 1982-1991
3:e vice ordf. i det moderata förtroenderådet

I populärkulturen


Lasse Tennander har gjort en låt på LP ''Nu (LP-skiva)'' som heter "Försvarsminister Anders Björck".
Björck omnämns flertalet gånger i Galenskaparnas låt "Den offentliga sektorns rap".
I Jan Guillous Hamilton-serien förekommer Anders Björck lätt maskerad som den moderate försvarsministern Anders Lönnh.
I Cirkus Miramars låt Oolong & Lucky Strike förekommer Anders Björk i första textraden, "så fäller björken sina löv den säger hellre död än röd men vad vet en björk om världen den relativa världen.

Citat


Anders Björck brukar tillskrivas citatet: "För det första har jag aldrig sagt det, för det andra är jag felciterad och för det tredje skulle det aldrig ha kommit ut" vilket han fällde i TV-programmet ''Snacka om nyheter'' den 15 november 1998.

Se även


Länsstyrelsen i Uppsala län
Landshövdingar i Uppsala län
Uppsala län
Ebbe Carlsson-affären

Källor


Fotnoter

Externa länkar


http://www.c.lst.se/ Länsstyrelsen i Uppsala län
Kategori:Landshövdingar i Uppsala län
Kategori:Vice talmän i Sveriges riksdag
Kategori:Ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare för högern
Kategori:Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna
Kategori:Sveriges försvarsministrar
Kategori:Födda 1944
Kategori:Levande personer
Kategori:Män
Kategori:Personer i Sverige under 1900-talet
Kategori:Personer i Sverige under 2000-talet
Kategori:Personer från Nässjö
de:Anders Björck
en:Anders Björck
pl:Anders Björck

Algot Brynolfsson

Algot Brynolfsson, född cirka 1228 (möjligen tidigare, knappast senare), död någon gång under åren 1298-1302, var lagman i Västergötland. Algot räknas som stamfar till Algotssönernas ätt. Sigillvapen: först ros i fyrstyckad sköld, senare ett stort A.
Första gången Algot Brynolfsson omnämns i källorna är 1260, då han var gift med en i övrigt okänd ''Margareta Petersdotter'' (död senast 1374), som möjligen var dotter till Algots företrädare i lagmansämbetet, Peter Näf (Lejon).
Algot Brynolfsson blev lagman senast 1270 och var det fortfarande 1288, då en av hans söner, Folke Algotsson, gjorde sig skyldig till brudrov och flydde med bruden till Norge. Till följd av sonens tilltag tvingade han avgå som lagman. Han och en annan av hans söner, Rörik, tillbringade en tid i fångenskap men båda frigavs 1289.
#Brynolf Algotsson Biskop i Skara.
#Magnus Algotsson frigiven ur fängelse 1298
#Karl Algotsson följde med till Norge, greps och avrättades vid återkomst till Sverige från Norge år 1289
#Folke Algotsson (riddare) bortförde år 1288 Ingrid Svantepolksdotter. Död i Norge.
#Bengt Algotsson (Algotssönernas ätt), följde med till Norge
#Rörik Algotsson fängslades
#Peter Algotsson, var kunglig kansler under Magnus Ladulås.
#? Nils Algotsson

Källor


Äldre svenska frälsesläkter, vol I:1 s
Kategori:Lagmän i Västergötland
Kategori:Födda 1228
Kategori:Män
Kategori:Avlidna okänt år
Kategori:Personer i Sverige under 1200-talet

Alice av Storbritannien

Fil:Princess_Alice_reclining.jpg
File:Princess Alice in wedding dress cropped.jpg
Fil:Alicebritain1843.jpeg
Alice av Storbritannien, född 25 april 1843, död 14 december 1878 i Darmstadt av difteri, brittisk prinsessa, storhertiginna av Storhertigdömet Hessen. Dotter till prins Albert av Sachsen-Coburg-Gotha och Viktoria av Storbritannien. Gift med storhertig Ludvig IV av Hessen-Darmstadt. Hon var 1861-1862, tillsammans med systern Prinsessan Louise, hertiginna av Argyll, sekreterare åt sin mor, drottning Viktoria.

Familj


Gift 1862 på Osborne House, Isle of Wight, med sedermera storhertig Ludvig IV av Hessen-Darmstadt (1837-1892).
Barn:
# Viktoria av Hessen (1863-1950), mor till bland andra Louise Mountbatten (gift med Gustaf VI Adolf av Sverige).
# Elisabeth av Hessen (1864-1918) (1864-1918), gift med Sergej Alexandrovitj av Ryssland (1857-1905).
# Irene av Hessen (1866-1953), gift med Henrik av Preussen (1862-1929).
# Ernst Ludvig av Hessen (1868-1937), Storhertigdömet Hessen siste storhertig.
# Friedrich av Hessen (1870-1873), dog av blödarsjuka.
# Alexandra av Hessen (Alix) (1872-1918), gift med tsar Nikolaj II av Ryssland (Båda avrättade vid ryska revolutionen 1918).
# Marie av Hessen (1874-1878), dog av difteri.

Biografi


Alice fick sitt namn till ära för Victorias första premiärminister, William Lamb, 2:e viscount Melbourne, som en gång sagt till Victoria att Alice var hans kvinnliga favoritnamn. Som andra dotter mottogs hennes kön med blandade känslor, och det kungliga rådet sände sina "gratulationer och beklagande" till hennes föräldrar. Vid hennes födsel flyttade familjen tillfälligt från Buckingham Palace till Osborne House på Isle of Wight (1844).
Hennes uppfostran övervakades av fadern och dennes vän baron Stockmar och hon fick liksom sina syskon lära sig praktiska saker som hushållsarbete, laga mat och snickra. Familjen levde privat ett enkelt liv, bar "medelklasskläder" och sov i dåligt uppvärmda och enkelt möblerade rum. Alice beskrivs som känslosam, lättrörd, men med ett hetsigt temperament. 1854, under krimkriget, besökte hon sårade soldater på sjukhus med sin mor och Viktoria av Storbritannien (tysk kejsarinna), och hon besökte även arrendatorer på de kungliga godsen och var nyfiken på hur icke kungliga levde.
Alice hade ett nära förhållande med sin äldsta syster Viktoria av Storbritannien (tysk kejsarinna) och sin äldsta bror Edvard, senare Edvard VII av Storbritannien. Hon skötte Viktoria av Sachsen-Coburg-Saalfeld vid dennas död i mars 1861, och var sedan den som var till störst tröst för modern vid faderns död senare samma år. Vid faderns död underrättade hon sin bror mot moderns vilja, då modern förebrådde sin äldsta son för faderns död. Vid denna tid blev hon, assisterad av sin syster Prinsessan Louise, hertiginna av Argyll, moderns privatsekreterare och skötte kontakten mellan regeringen och drottningen.
År 1860 gav drottningen sin äldsta dotter, Preussens kronprinsessa, i uppdrag att leta reda på lämpliga kandidater för ett äktenskap med Alice. Victoria ville egentligen att hennes barn skulle gifta sig för kärlek men realiteten var annorlunda. Prins Vilhelm, prins av Oranien och prins Albrekt av Preussen (1837–1906) föreslogs, samt även prins Ludvig IV av Hessen-Darmstadt, som 1860 inbjöds med sin bror Henrik av Hessen-Darmstadt (1838–1900) till Windsor Castle, officiellt för att titta på Ascot-tävlingarna men reellt för att inspekteras. Då bröderna reste hem förklarade Alice att hon var attraherad av Ludvig, och paret förlovades år 1861. Alice gifte sig 1862 på Osborne House. Bröllopet beskrivs som det sorgligaste bröllopet i kungahuset, då både Alices mor och bror Alfred grät under ceremonin. Under smekmånaden i S:t Claire ska Victoria ha blivit avundsjuk på dotterns lycka.
Alice välkomnades med entusiasm vid ankomsten till Darmstadt i Storhertigdömet Hessen. Det rådde dock missnöje med kravet på att ett palats skulle byggas åt Alice, så paret fick ett enkelt hus vid gatan som bostad av monarken, vilket Alice dock trivdes med. Några år senare reglerades dock det hela och ett nytt palats, Neues Palais, kunde byggas i Darmstadt.
Alice besökte England vid Edvard VII av Storbritannien bröllop 1863 men återvände snart. Drottning Victoria tyckte illa om Alice lyckliga relation med Ludvig, eftersom detta innebar att Alice sällan besökte England, vilket ledde till en spänd relation mellan Alice och modern.
Under Tyska enhetskriget 1866 kom Alice och Viktoria av Storbritannien (tysk kejsarinna), Preussens kronprinsessa, på motsatta sidor av konflikten. Hon skickade sina barn till England och arbetade i sjukhusen i Storhertigdömet Hessen, trots att hon då var gravid. Hon var bekant med Florence Nightingale, och införde ventilation och hygien på sjukhusen efter dennas råd. Då preussiska trupper stod utanför staden uppmanade hon sin makes farbror, Ludvig III av Hessen-Darmstadt, att ge efter för Preussens krav, vilket upprörde en del. Preussen intog snart därefter staden.
Alice skrev till modern om Preussens plundring av Hessen, och modern skrev till Alice storasyster, Preussens kronprinsessa, som dock sade sig oförmögen att förhindra det: att Hessens och Preussens kronprinsessor var syskon antas dock ha inverkat på det faktum att Preussens tillät Hessens monark att behålla sin tron.
Alice var vän med teologen David Strauss; hon delade hans kritik av kristendomen, gjorde honom till sin föreläsare och presenterade honom för Preussens kronprinspar. Alice och Ludvig besökte England 1871, där hon av en slump kom att ha huvudansvaret för vården av Edvard VII av Storbritannien under hans svåra tyfoidfeber.
Drottning Victoria ogillade att Alice ammade sina barn, tyckte att hennes intresse för gynekologi och fysik var chockerande, hennes pengaproblem pinsamma och hennes sätt att kritisera moderns eviga sorgeperiod oförskämd. Alice tog sin son Prins Fredrik av Hessen-Darmstadt död 1873 mycket hårt. Hon brevväxlade med socialreformatorn Octavia Hill. 1877 besteg maken tronen i Hessen, och Alice blev storhertiginna. Hon försökte som sådan driva igenom sociala reformer i Hessen men plågades av sin impopularitet och sina plikter som storhertiginna. Hon besökte England på semester 1878. Vid sin återkomst till Hessen blev hon, efter att själv ha vårdat flera sjuka i familjen, själv sjuk i difteri och dog.

Källor


Packard, Jerrold M., "Victoria's Daughters" , St Martin's Press, New York, USA 1998
Kategori:Huset Sachsen-Coburg-Gotha
Kategori:Kvinnor
Kategori:Födda 1843
Kategori:Avlidna 1878
Kategori:Brittiska prinsessor
Kategori:Tyska hertiginnor
af:Prinses Alice van die Verenigde Koninkryk
bg:Алиса Сакс-Кобург-Готска
ca:Alícia del Regne Unit (gran duquessa de Hessen-Darmstadt)
cs:Alice Sasko-Koburská
da:Alice Maud af Storbritannien
de:Alice von Großbritannien und Irland
et:Alice (Hesseni suurhertsoginna)
en:Princess Alice of the United Kingdom
es:Alicia del Reino Unido
fr:Alice du Royaume-Uni
gl:Alice do Reino Unido
ko:영국의 알리체
it:Alice di Sassonia-Coburgo-Gotha
he:אליס, נסיכת הממלכה המאוחדת
hu:Aliz hesseni nagyhercegné
nl:Alice van Saksen-Coburg en Gotha
ja:アリス (ヘッセン大公妃)
no:Alice av Hessen-Darmstadt
pl:Alicja Koburg
pt:Alice do Reino Unido
ro:Prințesa Alice a Regatului Unit
ru:Алиса (великая герцогиня Гессенская)
simple:Princess Alice of the United Kingdom
th:เจ้าหญิงอลิซแห่งสหราชอาณาจักร
zh:爱丽丝公主 (黑森和莱茵大公夫人)

Additiv färgblandning

Fil:AdditiveColorMixiing.svg
Additiv färgblandning, eller optisk färgblandning, är blandning av färgelement, oftast ljus. Primärfärg som används är oftast Röd, Grön och Blå, RGB.
Den vanligaste formen av additiv färgblandning utgår från svart det vill säga avsaknad av ljus, till vilken man sedan addition, lägger till, de olika grundfärgerna. Ju större mängd av grundfärgerna som blandas desto ljusare slutfärg får man. När lika mängd av de tre grundfärgerna blandas får man Grå eller Vit, beroende på den mängd av grundfärgerna som används. Använder du svart och vitt som grundfärger har du fått fram gråskalan. Det vill säga från svart till vitt där mellanfärgen är 100% grå.
Den första (Svart) blir således 100% svart och den sista färgen i gråskalan är 100% vitt.

Se även


Subtraktiv färgblandning
RGB
CMYK
Lista över färgsystem
Kategori:Färglära
ar:لون جمعي
ca:Síntesi additiva de color
cs:Aditivní míchání barev
da:Additiv farveblanding
de:Additive Farbmischung
en:Additive color
es:Síntesis aditiva de color
fr:Synthèse additive
it:Mescolanza additiva
he:צבעים חיבוריים
nl:Additieve kleurmenging
no:Additiv fargesyntese
nn:Additiv fargeblanding
pl:Synteza addytywna
ru:Аддитивное смешение цветов
sq:Sinteza aditive
vi:Phối màu phát xạ
zh:加色法

Axel Tallberg

Fil:Axel_Tallberg_Selfportrait.JPG
Axel Tallberg, född 23 september 1860 i Gävle, död 1928 i Solna kommun, var en svenskar grafiker och konstnär. Han studerade vid Konstakademien och i Düsseldorf och bodde mellan 1889-95 i England för att där ytterligare förfina sina kunskaper om etsteknik.
Tallberg är en idag något bortglömd grafiker, som egentligen var Falugrafikernas förebild och i viss mån läromästare. Han anses ha stor del i att grafiken fick högre status i Sverige. Det var på Tallbergs initiativ, som Konstakademien mars Konståret 1895 startade en utbildning i etsning (konst), då kallad ''Tallbergska etsningskursen'', där han själv fungerade som lärare 1898. Under början av 1900-talet studerade i princip alla svenska etsare under Tallberg. Han skrev och gav ut litteratur om grafik.
Hans egna blad är oftast etsning (konst) och främst är han känd för sina porträtt bland annat av Oscar II, Lev Tolstoj samt Theodore Roosevelt. Dessutom finns det ett femtiotal blad med motiv från Gamla stan, Stockholm. Tallberg arbetade i flera olika etstekniker, som linjeetsning, crayonetsning, mezzotinta, aquatinta och någon gång i torrnålradering.
Tallberg verkade som illustratör för både i svenska och utländska tidskrifter och grundade 1895 tidskriften ''Förgät-mig-ej''. Han var ledamot av Royal Society of Painter-Etchers samt av Royal archaeological Institute, båda med säte i London.
Tallbergs föräldrar var gjutmästaren Carl Erik Tallberg och Kristina Johansson. Han gifte sig 1900 med Greta Katarina Kristina Santesson.

Verk i urval


Liktåg å romerska Campagnan 1884
Vietri 1884.
Utsikt vid Prestnibble 1886
Slottet Doune i Skottland 1887
Engelsk landskyrka 1888
Afton 1889
Porträtt av A. H. Hägg s. å
Skymning i bokskogen 1890
Gammal man 1892–93
En landsstrykare 1892–93
Joe 1892–93
En skoflickare 1892–93
Ölprovet 1892
Andante cantabile 1893
En concrisseur 1893
porträtt av Hertiginnan av York 1894
Ett sockenråd 1895
porträtt av Oscar II
C. F. Adlercreutz 1897
Topelius 1901
Tolstoy 1901
Bellman 1901
Ibsen 1901
slottet Bamborough i Northumberland 1905
Presidenten Roosevelt 1906.

Källor


Se även


Charles Lachs
Gottfrid Olsson
Kategori:Födda 1860
Kategori:Avlidna 1928
Kategori:Svenska grafiker
Kategori:Män
Kategori:SBH
Kategori:Personer från Gävle

Arrondissemang

#OMDIRIGERING Arrondissement

Akleja


Akleja (''Aquilegia vulgaris'') eller akvileja är en växtart vars vilda form är sällsynt i Sverige (den finns i södra Finland, södra och mellersta Sverige upp till Dalarna, södra och mellersta Norge upp till Trondheim). Den förekommer vanligt endast kring gamla gårdar och kloster, i parker och så vidare och har då antagligen förvildat sig, eftersom den länge varit en omtyckt trädgårdsväxt och lätt självsår sig med stora massor av frön och ratas av rådjur. Däremot är den särskilt omtyckt av humlor, som är de enda som har en tillräckligt lång tunga, för att nå nektarn i den djupa sporren dit bin och andra Pollinering insekter inte når.
Fil:European columbine.jpg
Munkar införde arten till Sverige från tyska klosterträdgårdar, där den odlades som medicinalväxt. Arten finnes för övrigt i nästan hela Europa samt i Kaukasien och Sibirien.
Liksom hos smörboll är hyllets båda kransar av ungefär samma färg (mörkblå, sällan ljusröda eller vita) men däremot skiljaktiga till formen, så att man kan att anse de fem yttre för foderblad, de fem inre för kronblad. De senare har var sitt nektarium i form av en lång sporre med krökt spets. I blomman kan man vidare se att de innersta ståndarna är ombildade till tunna fjäll (''staminodier'') som skyddande omsluter de späda fruktanlagen. Aklejans blomma ger endast fem småfrukter (fröhus), som sitter i en enkel krets. Örten igenkännes dessutom på sina dubbelt 3-fingrade rosettblad.

Etymologi


De svenska namnen Akleja eller Akvileja är försvenskningar av det vetenskapliga namnet för släktet, ''Aquilegia''. Detta tolkas i sin tur av vissa källor som en sammandragning av ''aquila legia'', som är latin och betyder ungefär "en samling örnar". Denna tolkning är rimlig eftersom blommans baksida ser ut som fem fåglar som sitter i ring med näbbarna inåt. En folklig variant av detta är ''Duvblomma'' p&nbsp;g&nbsp;a likhet med flygande duvor. Ett annat namn är ''Älvahandske.'' Folkliga benämningar —&nbsp;ibland obscena&nbsp;— på olika språk har tydliga beröringspunkter, se nedan.
Andra menar att namnet ska härledas till ''aqua'', vatten, eller den antika staden Aquileia. ''Vulgaris'' betyder vanlig, vilket åsyftar den vanligaste sorten.

Några utländska folkliga namn


Engelska: ''Granny's bonnet'' (Mormors/farmors huva)
Franska: ''Gants de Notre Dame'' (Vår Frus, —&nbsp;d.v.s. Jungfru Marias&nbsp;— handskar)
Tyska: ''Taubenblume, Tauberln, Fünf Vögerln zusamm, Elfenhandshuh, Frauenhandschuh, Kapuzinerhütli, Pfaffenapfel, Venuswagen, Schlotterhose''

Synonyma vetenskapliga namn


:'' Aquilegia aggericola'' Jord.
:'' Aquilegia arbascensis'' Timb.-Lagr.
:'' Aquilegia collina'' Jord.
:'' Aquilegia cornuta'' Gilib. nom. invalid.
:'' Aquilegia cyclophylla'' Jeanb. & Timb.-Lagr.
:'' Aquilegia glaucophylla'' Steud.
:'' Aquilegia longisepala'' Zimmeter
:'' Aquilegia mollis'' Jeanb. & Timb.-Lagr.
:'' Aquilegia nemoralis'' Jord.
:'' Aquilegia platysepala'' Rchb.
:'' Aquilegia praecox'' Jord.
:'' Aquilegia ruscinonensis'' Jeanb. & Timb.-Lagr.
:'' Aquilegia silvestris'' Neck.
:'' Aquilegia speciosa'' Timb.-Lagr.
:'' Aquilegia subalpina'' Boreau
:'' Aquilegia versicolor'' Salisb. nom. illeg.
:'' Aquilegia vulgaris'' proles ''aggericola'' (Jord.) Rouy & Foucaud
:'' Aquilegia vulgaris'' proles ''arbascensis'' (Timb.-Lagr.) Rouy & Foucaud
:'' Aquilegia vulgaris'' proles ''collina'' (Jord.) Rouy & Foucaud
:'' Aquilegia vulgaris'' proles ''cyclophylla'' (Jeanb. & Timb.-Lagr.) Rouy & Foucaud
:'' Aquilegia vulgaris'' proles ''mollis'' (Jeanb. & Timb.-Lagr.) Rouy & Foucaud
:'' Aquilegia vulgaris'' proles ''nemoralis'' (Jord.) Rouy & Foucaud
:'' Aquilegia vulgaris'' proles ''praecox'' (Jord.) Rouy & Foucaud
:'' Aquilegia vulgaris'' proles ''ruscinonensis'' (Jeanb. & Timb.-Lagr.) Rouy & Foucaud
:'' Aquilegia vulgaris'' proles ''subalpina'' (Boreau) Rouy & Foucaud
:'' Aquilegia vulgaris'' subsp. ''arbascensis'' (Timb.-Lagr.) Nyman
:'' Aquilegia vulgaris'' subsp. ''hispanica'' (Willk.) Heywood
:'' Aquilegia vulgaris'' var. ''cyclophylla'' (Jeanb. & Timb.-Lagr.) Gaut.
:'' Aquilegia vulgaris'' var. ''nemoralis'' (Jord.) P.Fourn.
:'' Aquilegia vulgaris'' var. ''platysepala'' (Rchb.) Steud.
:'' Aquilegia vulgaris'' var. ''praecox'' (Jord.) P.Fourn.
:'' Aquilegia vulgaris'' var. ''pratensis'' Kitt.
:'' Aquilegia vulgaris'' var. ''ruscinonensis'' (Jeanb. & Timb.-Lagr.) Timb.-Lagr.
:'' Aquilegia vulgaris'' var. ''speciosa'' W.T.Aiton
:'' Aquilegia vulgaris'' var. ''subalpina'' (Boreau) Zimmeter
:'' Aquilina vulgaris'' (L.) Bubani

Akleja i litteraturen


Akleja, i formen akvileja, är en av flera växter som räknas upp i folkvisan Uti vår hage (folkvisa), egentligen som del i en kärleksdryck.

Underarter


Hallonakleja


Hallonakleja (''Aquilegia vulgaris flora plena'') är en underart till akleja som är populär bland odlare för sina tätt fyllda blommor. Den finns i flera färger från vit via rosavit, rosa, ljusblå till mörkblå.

Källor


Noter

Se även


Afrodisiakum

Externa länkar


http://linnaeus.nrm.se/flora/di/ranuncula/aquil/aquivul.html Den Virtuella Floran
http://www.ipni.org/index.html IPNI • International Plant Names Index
http://www.bsis.org/Dokument/latnamn.pdf Växters latinska namn ''Raoul Iseborg'' Botaniska Sällskapet i Stockholm (.pdf)
Kategori:Ranunkelväxter
Kategori:Ak Växtindex
az:Adi akvilegiya
be:Ворлік звычайны
br:Beskenn-an-Itron-Varia
da:Almindelig Akeleje
de:Gemeine Akelei
dsb:Wšedna akelaja
en:Aquilegia vulgaris
es:Aquilegia vulgaris
eu:Kuku-belar
fr:Ancolie commune
hsb:Wšědna akelaja
it:Aquilegia vulgaris
csb:Kukùlëca
lv:Parastā ozolīte
lt:Paprastasis sinavadas
nl:Wilde akelei
no:Akeleie
pl:Orlik pospolity
ru:Водосбор обыкновенный
fi:Lehtoakileija

Alces alces

#OMDIRIGERING Älg
Kategori:Alces

Arten

#OMDIRIGERING art

Ann-Cathrine Haglund

Ann-Cathrine Haglund, född 24 augusti 1937, är en tidigare svensk adjunkt (lärare) och politiker (moderat).
Haglund var riksdagsledamot 1979–1993, invald i Örebro läns valkrets. Hon var ledamot i utbildningsutskottet från 1988 och dess ordförande 1991–1993. Hon var ordförande i Europarådets svenska delegation 1992–1993 samt ledamot av interparlamentariska delegationen och krigsdelegationen.
Haglund var även ordförande i Moderata Kvinnoförbundet 1981–1990, Landshövdingar i Sverige i Malmöhus län 1993–1996 och landshövding i Uppsala län 1997–2002.
Ann-Cathrine Haglund är ordförande i Sällskapet för moderata kvinnors historia.

Källor


http://www.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=1111&iid=0333810623907 Riksdagens webbplats

Vidare läsning


''Intervju med Ann-Cathrine Haglund'' av Elisabeth Precht

Se även


Länsstyrelsen i Uppsala län
Kategori:Födda 1937
Kategori:Landshövdingar i Malmöhus län
Kategori:Landshövdingar i Uppsala län
Kategori:Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna
Kategori:Svenska moderater
Kategori:Kvinnor
Kategori:Levande personer
Kategori:Hedersledamöter vid Södermanlands-Nerikes nation
Kategori:Personer i Sverige under 1900-talet
Kategori:Personer i Sverige under 2000-talet

Anita Bråkenhielm

Runa ''Anita'' Elisabet Bråkenhielm, född ''Ohlander'' 1 mars 1937, är en svensk läkare, politiker och ämbetsman. Hon har varit riksdagsledamot (moderata samlingspartiet) samt Landshövdingar i Sverige i Kristianstads län 1990–1996 och i Kalmar län 1996–2002.
Under hennes tid som landshövding blev Kalmar län ett ''försökslän'' och fick ett regionförbund. Länsstyrelsens styrelse ersattes av landshövdingens råd. Södra Ölands odlingslandskap blev ett världsarv.
Bråkenhielm sitter bland annat med i styrelsen för Silviahemmet.
Hon är mor till medieföretagaren Anna Carrfors Bråkenhielm.

Se även


Landshövdingar i Kalmar län
Landshövdingar i Kristianstads län
Kategori:Landshövdingar i Kalmar län
Kategori:Landshövdingar i Kristianstads län
Kategori:Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna
Kategori:Födda 1937
Kategori:Kvinnor
Kategori:Levande personer
Kategori:Personer i Sverige under 1900-talet
Kategori:Personer i Sverige under 2000-talet

Anna-Lena Lodenius

Elsie ''Anna-Lena'' Lodenius Wikström, född 30 juni 1958 i Norrtälje, Stockholms län, är en Svenskar journalist, författare och föreläsare, främst känd för sina studier av autonoma och extremnationalistiska rörelser. Hon har publicerat artiklar i bl.a. ''Expressen'', ''Aftonbladet'', ''Svenska Dagbladet'', ''Dagens Nyheter'', ''Ordfront magasin'', ''Månadsjournalen'' och ''Arena''.
Lodenius har varit knuten som researcher och reporter för samhällsprogrammen TV4:s ''Kalla fakta'' och SVT:s ''Striptease'' samt medverkat i en rad TV- och radioprogram exempelvis ''Mosaik (TV-program)'' och UR:s ''UR-akademin''.
2003-2004 arbetade hon vid Olof Palmes Internationella Centrum
med ett informationsprojekt kallat "Global Respekt" som bl. a. består av en studiecirkel på Internet.

Bibliografi


1988 - ''Operation högervridning'' (med Sven Ove Hansson), Tiden förlag,
1991 - ''Extremhögern'' (med Stieg Larsson), Tiden förlag (Reviderad upplaga 1994).
1997 - ''Nazist, rasist eller bara patriot? En bok om den rasistiska ungdomskulturen och främlingsfientligt orienterad brottslighet'' (med Per Wikström), Rikspolisstyrelsen
1998 - ''Vit makt och blågula drömmar: Rasism och nazism i dagens Sverige'' (med Per Wikström), Natur och Kultur,
1999 - ''Svenskarna först: Handbok mot rasism och främlingsfientlighet'' (med Mats Wingborg), Atlas (förlag)
2002 - ''Tvåfrontskrig: Fackets kamp mot nazism och kommunism'', Hjalmarsson och Högberg
2004 - ''Global Respekt - grundkurs i globalisering och mänskliga rättigheter'' (redaktör, Premiss förlag), även i en engelsk översättning 2005
2005 - ''Är det värt det? - om handel och mänskliga rättigheter'' (redaktör, Rättvisemärkt och Rena kläder)''
2006 - ''Gatans parlament - om politiska våldsverkare i Sverige'' (Ordfront, presenterad i TV4 Morgon 9 augusti 2006)''
2008 - ''Migrantarbetare - grundkurs om rörlighet, rättigheter och globalisering'' (med Mats Wingborg), (Premiss förlag).''
2009 - ''Slaget om svenskheten - ta debatten med Sverigedemokraterna'' (med Mats Wingborg), (Premiss förlag / Arena Idé).''
2011 - ''Krutdurk Europa'' (med Mats Wingborg), (Bilda förlag).''

Externa länkar


http://al-lodenius.com Anna-Lena Lodenius hemsida och blogg
http://annalenalodenius.blogspot.com Anna-Lena Lodenius gamla blogg
http://www.monzadigital.se/boka/public/detinfo.asp?id=456&bak=alla.asp%3Fletter%3DL Lodenius presentation av sig som föreläsare
http://www.historiska.se/vittoljud Projekt mot rasism på Internet, Anna-Lena var redaktör
Kategori:Födda 1958
Kategori:Svenska författare
Kategori:Svenska journalister
Kategori:Svenskspråkiga författare
Kategori:Kvinnor
Kategori:Levande personer
en:Anna-Lena Lodenius

Anarkism


Anarkism (från grekiskans ἀν (utan) + ἄρχειν (att styra) + ισμός (från stammen -ιζειν), "an archos", "utan härskare" eller "herrar", är en politisk inriktning med syfte att skapa ett statslöst samhälle, fritt från alla andra hierarkiska system och auktoritära strukturer såsom kapitalism, feodalism, statssocialism (inklusive socialdemokrati) och alla former av diktatur, inklusive proletariatets diktatur som förespråkas inom kommunismen. Det finns ett flertal olika varianter av anarkism – bl.a. med utgångspunkt i vad som ses som huvudfienden: Staten, kapitalismen eller båda – men det gemensamma målet är likväl ett stats- och klasslöst samhälle. Förenklat kan man säga att anarkisterna vill att samhället organiseras horisontellt, inte vertikalt, med allas jämlika medverkan i ett samhälle som styrs genom direkt demokrati och där företagen ägs och styrs på lokal nivå, snarare än genom privat ägande eller en byråkratisk modell av realsocialismt snitt. Detta förutsätts ske mer eller mindre omedelbart genom en social revolution, det är inte något som enligt anarkismen kan växa fram under en längre tidsrymd varken genom gradvisa reformer (Reformistisk socialism) eller genom att ett parti tar monopol på statsmakten och därmed våldet för att under en längre övergångsperiod tvinga fram förändrade förhållanden, attityder och dygder (kommunism). På fackföreningssidan har anarkismen en nära släkting i syndikalismen, vilka bland annat förenas i så kallad anarkosyndikalism.
Kortfattat brukar anarkismen delas i social anarkism, som står den ursprungliga utopisk socialismen nära och söker en icke-auktoritär övergång till ett statslöst kommunistiskt samhälle, och individualanarkism, som betonar individens egenvärde och okränkbarhet och delar många filosofiska punkter med klassisk liberalism. Båda formerna märker emellertid ut sig från de gängse ideologierna socialism och liberalism genom att förespråka statens ovillkorliga och fullständiga avskaffande. Se även anarkokommunism och anarkokapitalism.

Översikt


Anarkism är en politisk teori, inte en ideologi, först och främst.
Anarkister vill avskaffa all myndighet och ge människan fullständig frihet över sina handlingar och sitt arbete. Anarkister tror inte nödvändigtvis att människan är god av naturen, då detta inte är ett grundläggande krav för en anarkistisk samhällsstruktur. Den grekiske filosofen Zenon från Kition (333–264 f.Kr.) anses ha varit den förste som systematiserade den anarkistiska teorin. Det gjorde han i opposition till Platons bok ''Staten'' med kraft hävdade den fria kommunen utan privategendom, regering, pengar, tempel, lagar och poliser i sitt arbete ''Republic''. Förnuft och kärlek och könens lika rättigheter är fundamentet och de enda gällande lagarna är enligt Zenon naturlagarna. Här formuleras för första gången ett utkast till en frihetlig utopi många århundraden innan vare sig liberalism eller socialism var påtänkta. Frasen: "an archos" (utan härskare) hittades vid flera tillfällen i arbetet Republic. Arbetet har dessvärre inte överlevt tidens gång men har nämnts av flera stoiska filosofer. Anarkismens idéhistoriska grunder har av flera inflytelserika anarkister, som Noam Chomsky, Rudolf Rocker och Max Nettlau, angetts vara upplysningens idéer och den klassiska liberalismen. Nettlau talar om anarkismen som en del av den "liberala humaniseringsprocess" som inleddes under 1700-talet. Man tar dock starkt avstånd från dagens västerländska liberalism. Som politisk rörelse kom anarkismen att spela en viss politisk roll i Sydeuropa och Östeuropa mellan 1850 och första världskriget. Under 1900-talets senare del är Spanska revolutionen den viktigaste perioden, följd av det uppsving för anarkismens idéer som föddes ur majrevolten 1968. I dag är rörelsen både större och bredare.
Fil:Politicalquad.svg
Anarkism är en bred rörelse med flera underliggande teorier.<ref>
One thing that soon becomes clear to any one interested in anarchism is that there is not one single form of anarchism. Rather, there are different schools of anarchist thought, different types of anarchism which have many disagreements with each other on numerous issues. These types are usually distinguished by tactics and/or goals, with the latter (the vision of a free society) being the major division</ref>
Trots sitt namn är inte anarki och anarkism samma sak som kaos. Istället är anarkister ofta inriktade på lokal direktdemokrati som även skall gälla över ekonomin.
Ordet "anarkism" härstammar från grekiskans ''an archos'' vilket betyder "utan härskare" Anarkism i politisk betydelse är således inte synonymt med kaos (anarki). Tvärtom menar anarkisterna att begreppet "anarki" och "anarkism" medvetet används av maktens män och kvinnor för att chikanera anarkismen, vilket skedde första gången under franska revolutionen 1789-1793, då högern kallade den ultraradikala gruppen Les Enragés för anarkister
Anarkister vänder sig emot etablissemanget och vill att samhället ska existera utan formella hierarkiska institutioner såsom staten och politiska partier.
Anarkismen betraktar parlamentariskt arbete som oförmöget att åstadkomma ett klasslöst samhälle.
Införandet av direktdemokrati och självförvaltning genom federerade arbetarråd med när som helst återkallbara delegater ses som ett av målen för den sociala revolutionen; eller så kan detta ske genom kooperativa organisationer representerade av individerna.
Samhällssynen genomsyras av en längtan till det enkla och okomplicerade livet, vilket per automatik gör rörelsen motståndare till centralism, byråkrati, stordrift och tvångskollektivisering.<ref>
Även om anarkisterna själva, genom sin vilja att bevara den individuella friheten (så länge den inte inskränker någon annans frihet) inte skapat eller eftersträvat att skapa några stora organisationer, har de däremot aldrig varit motståndare till organisation.</ref>
I dagsläget finns flera riktningar som gör anspråk på att vara anarkistiska och konflikter i synsätt är oundvikliga.
Anarkismen anses vara en del av den frihetlig socialism tillsammans med syndikalismen.
Därmed är anarkismen en självskriven motståndare till marxismen och till kapitalismen; bägge betraktas som system som förutsätter klassamhällen.

Historia


Anarkism som modern samhällsrörelse uppkom i och med den industriella revolutionen och den gryende arbetarrörelsens framväxt. Från att först ha varit ett filosofiskt system med (William Godwin) under den samtida franska revolutionen, övergick anarkismen till att bli en praktisk rörelse under 1820-talet i USA (Warren). Något senare i Frankrike, teoretiseras anarkismen med Pierre Joseph Proudhons verk Vad är egendom? (1840) då den politiska ekonomin kritiserades. Efter att ha suttit i parlamentet en tid tog Proudhon avstånd från parlamentarismen, därur uppkom rörelsens motstånd mot parlamentarismen och partiverksamhet. Anarkister var delaktiga i skapandet av den första internationella arbetarrörelsen, första internationalen men uteslöts efter motsättningar mellan främst Karl Marx och Bakunin;
Merparten av anarkisterna gick över till en planekonomisk inriktning efter att en av Prouhdons lärjungar, Joseph Déjacque, vänt sig emot marknadsekonomin i ett brev till Proudhon. Därefter, under 1880-talet utvecklades anarkokommunismen (Kropotkin). Under tidigt 1900-tal utvecklas den kristna anarkismen (Lev Tolstoj) och den feministiska anarkismen (Goldman). Kulmen i den anarkistiska rörelsen före andra världskriget nåddes med Spanska inbördeskriget där anarkister lyckades genomföra en revolution. Fil:Kronstadt attack.JPG anfaller Kronstadt, 1921, efter en anarkistisk/rådssocialistisk resning.]]
Efter andra världskriget och med den nyupptäckta miljöproblematiken fick den anarkistiska rörelsen ny näring (Murray Bookchin). Misstron mot det moderna samhället och dess oförmåga att frigöra människan resulterade i uppkomsten av en ny gren under 1970-talen och 1980-talen (Grön anarkism). Ungdomskulturens utveckling under sena 1900-talet har i mycket anammat anarkistiska ideal i protesterna mot etablissemanget.
Sedan slutet av 1960-talet har anarkismens intima sammankoppling med arbetarrörelsen förändrats i Sverige och delar av sociala rörelser som kvinnorörelsen, miljörörelsen och så vidare gjort anspråk på att dela den anarkistiska rörelsens mål, eller arbetat utifrån horisontella och deltagande metoder vilket har skapat ett brett användande av begreppet anarkism.
Under årtiondena närmast före första världskriget begicks ett antal attentat av anarkister. Mellan åren 1894 och 1901 dödades presidenterna i Frankrike och Italien, kungen av Italien och Österrikes kejsare, något som felaktigt stämplat rörelsen som våldsromantisk. Några händelser där anarkistiska idéer och handlingar spelat stor roll är Pariskommunen 1871, Haymarketmassakern 1886, Petrogradkommunen 1905, Machnoviternas sovjetrevolution i Ukraina 1918-19, fabriksockupationerna i Turin 1920, Kronstadtupproret 1921, Spanska inbördeskriget 1936-39 och zapatisternas uppror i Chiapas 1994. Andra uppror där anarkister förekommit men haft en mindre roll är den mexikanska revolutionen 1910, Tyska novemberrevolutionen 1918, Ungernrevolten 1956, majrevolten i Paris 1968 och nejlikerevolutionen i Portugal 1974.

Anarkismens huvudgrenar


Individualanarkism


Fil:Proudhon-children.jpg
Individualanarkismen företräds av bland andra William Godwins, Max Stirners, Pierre-Joseph Proudhons, Josiah Warrens och den nutida Kevin A. Carsons teorier. Denna rörelse sätter alltid den fria individens rättigheter och förmåga före alla Grupp (sociologi) rättigheter, med betoning på faran för de kränkningar av indvidens rättigheter som obönhörligen uppstår när gruppen tillskrivs ett eget, högre värde. Proudhons och Warrens idéer om fri antikapitalistisk marknadsekonomi utan profit, immateriell rätt och privilegier är en central tanke inom rörelsen. Individualanarkismen byggs därmed oftast på en mutualistisk marknadsekonomi, som enligt individualanarkister kontrasteras av sin motsats; kapitalismen. De flesta anser att skapandet av en alternativ social institution inom ekonomi, en så kallad kontraekonomi, är bästa sättet att förändra samhället, vilket är en form av gradualism.
Individualanarkister motsätter sig inte kollektiv samverkan men idealiserar inte kollektivet som organiserande bas. Man förordar ''spontan'' organisering för undvikandet av byråkrati och elitism.<ref>Peacott, Joe http://www.libertarian.co.uk/lapubs/econn/econn097.htm ''An Overview of Individualist Anarchist Thought by Joe Peacott (2003)''
The spontaneous order generated by the social and economic interactions of free individuals would produce all the structure necessary to sustain community life</ref>
Enligt individualanarkismen skall större samhällsdrift styras av frivilligt organiserade kooperativ, en föreställning som i parad med federalistiska tankar ligger till grund för både social- och individualanarkism.
Fackföreningsrörelse, civil olydnad, bojkott är andra verktyg mot makten. En del anser att självförsörjning i varierande grad och byteshandel är ett bättre alternativ än reguljär valutaekonomi. Riktningen har två ursprungliga huvudfåror, Stirners egoism/existentialism och Proudhon/Warrens mutualism (ekonomi).

Social anarkism


Fil:Bakuninfull.jpg Fil:Kropotkin Nadar.jpg.]]
Social anarkism, frihetlig socialism eller anarkokommunism företräds främst av Michail Bakunins och Pjotr Kropotkins arvtagare och är i huvudsak det som idag kallas ''frihetlig socialism''. Dess anhängare tenderar att framhäva ''gruppgemenskap'' i form av direktdemokratiska lokalorganisationer. Den sociala anarkismen delas in i två huvudfåror. Michail Bakunin företräder så kallad ''kollektivistisk anarkism'' medan Pjotr Kropotkin företräder så kallad ''kommunistisk anarkism''. Social anarkism har, precis som de andra huvudinriktningarna, Proudhon som anfader. Precis som sina föregångare, kritiserade Bakunin Marx för, vad han kallade, dennes centralistiska och auktoritära ideologi. Vid den sociala revolutionen skall den kapitalistiska staten inte erövras utan avskaffas – genom en radikal decentralisering av beslutsrätten som sedan stannar kvar i de minsta enheterna genom utövandet av direktdemokrati. Bakunin bidrog, genom sin omfattande aktivism och smittande talekonst, till att anarkismen spreds över hela världen. Han gästade också Sverige år 1863-1864. Den frihetliga socialismen har idag övertagit den roll i motståndet och samhällskritiken som marxismen hade på 1960-talet.
Under den senare delen av 1800-talet utvecklades en facklig variant av anarkismen, anarkosyndikalismen, vilken historiskt räknas till den anarkistiska rörelsen. Syndikalismen kan idag ses som en organiseringsform snarare än en ideologi och inom syndikalismen finns både anarkister och icke-anarkister. Största syndikalistiska organisation i Sverige idag är SAC, Sveriges Arbetares Centralorganisation som organiserar ungefär 5 500 personer.

Anarkafeminism


Fil:Portrait Emma Goldman.jpg
Anarkafeminismen är en term som kom att skapas på 60-talet under den så kallade "andra vågens feminism". De flesta anarkafeminister ser patriarkatet som den största förtryckande kraften i samhället. Detta ger enligt anarkafeminister resultat i mannens överordning och kvinnans underordning. Då anarkafeminister är emot alla former av hierarkier i samhället så motsätter de sig också staten och kapitalismen. Under det spanska inbördeskriget fanns en anarkistisk feministgrupp (Mujeres Libres) som organiserade sig för att försvara de anarkistiska idéerna, då givetvis med vad vi idag kallar en viss feministisk touch. Idag kallar sig många anarkister för feminister och naturnödvändigt finns det sådana som hävdar att de anarkafeministiska idéerna genomströmmar övriga anarkistiska strömningar. Ezra Heywood (1829-1893), Emma Goldman (1869-1940) och Voltairine de Cleyre (1866-1912) är tidiga exempel på anarkafeminister.

Grön anarkism


Fil:Darker green and Black flag.svg
Grön anarkism har sin grund i både social- och individualanarkism och till viss del i anarkafeminismen men är en vidareutveckling med rötter bland annat i djupekologin. Grön anarkism är en bred rörelse som brukar delas upp främst i de till socialanarkismen närstående teknologioptimistska eko-anarkismen/socialekologin, och den till individualanarkismen eventuellt mer närstående grönanarkismen som förespråkar ''grön anarki'' (utan ändelsen -ism) som ibland också kallas anarko-primitivism.
Fil:John Zerzan - mod.jpgDe teknologioptimistiska gröna anarkisterna står den klassiska socialanarkismen närmare men har ibland vissa influenser från teknokratin. Man anser att det gröna samhället endast kan uppnås genom en utveckling mot avancerad grön teknik och man lånar organisatoriska principer från bland andra Kropotkin. I denna grupp har Murray Bookchin en framskjuten roll som främsta ideolog. Hans ideologi socialekologi är egentligen inget annat än en grön variant av klassisk anarkokommunism med analyser från andra halvan av 1900-talet.
De teknologikritiska gröna anarkisterna utmärker sig främst genom civilisationskritik mot industrisamhället, något som också förekommer i de ursprungliga anarkistiska riktningarna, speciellt inom Kropotkins polemik. Dock förekommer även våldsamma attentat, i maj 2012 sköts en kärnkraftingenjör i Genua av en grupp som kallar sig The Olga Cell. Civilisationskritiken har dock hos de teknologikritiska i princip ersatt både kritik mot stat och klassamhälle, vilket skiljer ut dem gentemot de ursprungliga riktningarna. Man anser att det inte räcker (eller kanske ens är möjligt) att bara bekämpa specifika förtrycksformer såsom klassamhället, patriarkatet eller rasismen, eftersom dessa alla är produkter av civilisationen. Därför kan riktigt oberoende och jämlikhet endast uppnås utanför civilisationen. Teknologikritiken hämtar många av sina slutsatser från studier i antropologi av hur icke-civiliserade ursprungsfolk lever. Från den teknologikritiska gröna anarkismen har anarko-primitivismen utvecklats.
Till skillnad från föregångarna förkastar anarko-primitivisterna all typ av civilisation. John Zerzan och John Moore (anarkist) anses vara något av portalfigurer för anarko-primitivisterna. Anarko-primitivismen är på grund av sin kompromisslösa hållning gentemot alla former av institutionaliserad maktutövning kontroversiell även inom det frihetliga fältet.
Fil:Leon tolstoi.jpg

Anarkopacifism


Anarkopacifism, ibland ''icke-vålds-anarkism'' eller ''pacifistisk anarkism'', är en form av anarkism som menar att alla former av våld, såväl statligt som revolutionärt, med nödvändighet måste förkastas. Icke-våld har varit en ständigt närvarande uppfattning inom den anarkistiska rörelsen. En av de tidiga, mest välkända förespråkarna för icke-våldsligt motstånd mot stat och Kapitalism var den ryska författaren Lev Tolstoj. En av hans föregångare var den USA författaren och filosofen Henry David Thoreau.

Kristen anarkism


Kristen anarkism, ett begrepp som myntades 1894 i en recension av Lev Tolstojs bok ''Guds rike finns inom dig'' (1894), är tron på att Gud är den enda auktoritet som kristna är underställda och tvungna att lyda. Den kristna anarkismen står närmare anarkokommunismen än individualanarkismen och knyts till den Pacifism traditionen genom tänkare som Henry David Thoreau, Lev Tolstoj, Dorothy Day och Jacques Ellul. Den är således närbesläktad med anarkopacifismen.

Övrig anarkism


Plattformism, strömning inom socialanarkismen. Utvecklades av exil-ryska anarkister som författade "De frihetliga kommunisternas organisationsplattform" 1926. Plattformen reflekterar författarnas syn på varför anarkismen marginaliseras och formulerar en organisationspositiv anarkism i en frihetlig kommunistisk tradition. Plattformen refereras till som ett inspirerande dokument bland annat i nordamerikanska organisationer som Nothern Eastern Federation for Anarcho-communists och irländska Workers Solidarity Movement.
Den insurrektionell anarkism är en strömning inom anarkiströrelsen som förespråkar en permanent motsättning och konflikt ("permanent konfliktualitet") med kapitalet och staten, och en politisk verksamhet som syftar till att skapa insurrektioner. Insurrektionella anarkister tenderar att ofta använda sig av direkt aktion och agitation som lätt kan kopieras för att uppmuntra till en mer generell revolt. Anledningen till detta beteende varierar ofta bland anarkister. Många söker avsluta kapitalismen medan andra motsätter sig civilisationen (se primitivism).Fil:Louise-Michel.jpg
Rådskommunismen (Anton Pannekoek, Herman Gorter och Paul Mattick) och den autonom marxism (Cornelius Castoriadis, Mario Tronti, Martin Glaberman och Antonio Negri) har mottagit inflytande från både marxism och anarkism. Dessa rörelser befinner sig teoretiskt sett utanför den anarkistiska traditionen då man i huvudsak arbetar utifrån andra principer än de anarkistiska. De har dock i praktiken mycket gemensamt med den frihetliga socialismen. Situationisterna (Guy Debord, Raoul Vaneigem med flera), en annan marxistisk grupp, måste dock betraktas ur ett annat perspektiv. De kom från en konstnärlig rörelse, Situationistiska Internationalen. Föga förvånansvärt är också situationisternas kritik av det moderna samhället långt radikalare än de gamla rådskommunisternas och de autonoma marxisternas.
Fil:Situationist.jpg
Anarkokapitalism ser kapitalism och en fri marknad som både verktyg för den personliga friheten och en naturlig konsekvens av frånvaro av hierarkier. Inom den Socialism anarkismen brukar dock inte anarkokapitalism räknas som en anarkistisk ideologi.

Symboler


Såsom inom de flesta politiska rörelser har den anarkistiska rörelsen olika symboler. De mest kända är den svarta respektive den rödsvarta fanan och det omringade A:et.

Det omringade A:et


Fil:Anarchy-symbol.svg
Den kanske mest kända symbol som associeras med anarkismen är det så kallade "omringade A:et" (se ovan). Symbolen härstammar från Proudhons maxim "anarki är ordning" (A för anarki, inskrivet i O för ordning) och förekom redan under det spanska inbördeskriget på 1930-talet och på 1950-talet som den franska organisationen Alliance Ouvrière Anarchistes symbol. Organisationen Jeunesses Libertaires (frihetlig ungdom) i Frankrike har ibland ansetts som symbolens uppfinnare då de 1964 började använda den i sin bulletin. Symbolen populariserades i Storbritannien på 1970- och 1980-talen av Crass, i samband med punkrörelsen. Idag används den ofta på flaggor av anarkokommunister som inte vill bli förväxlade med syndikalister, då oftast i rött eller vitt på svart bakgrund. Svart på röd bakgrund förekommer dock ibland.

Den svarta fanan och den rödsvarta fanan


Fil:Black flag waving.svg
Anarkismens svarta fana var från början en sorgefana. I en demonstration som hyllade de stupade kommunardernas minne och som gav sig ut i Paris 1883 för att expropriera bagerier, upptäckte man att en fana skulle behövas. Det berättas då att f. kommunarden Louise Michel tog av sin svarta sidenunderkjol och hängde den på ett kvastskaft – och så hade anarkismen fått sin egen flagga. I Spanien 1936 manifesterade anarkisterna i FAI och syndikalisterna i CNT sitt samarbete genom en fana som delades diagonalt i ett svart fält för FAI och ett rött fält för CNT. Bägge dessa fanor används än i dag.

Anarkism i världen


Fil:Flag of the EZLN.svg
IWW ''Industrial Workers of the World'' (anarkosyndikalistisk fackförening, USA)
''Crimethinc ex-workers collective''
CNT ''Confederación Nacional del Trabajo'', Spansk syndikalistisk fackförening
Class War Federation (UK)
Spanska revolutionen
Voluntary Cooperation Movement är ett mutualistiskt nätverk verkande i Storbritannien, Kanada och Argentina för individer som vill verka kooperativt.
EZLN Zapatistarmén för nationell befrielse

Anarkismen i Sverige


I Sverige har anarkismen i vissa sammanhang varit en inflytelserik rörelse, och den anarkistiska tidningen Brand (tidning) har utkommit med varierande innehåll i mer än hundra år.<ref>''Brand 1898-1998 - hundra
år för den frihetliga socialismen!'' Yelah 1/1 1998</ref>
Den viktigaste anarkistinfluerade organisationen är den syndikalistiska fackföreningen SAC, som räknar sitt ursprung till ungsocialisterna, vilka en gång rymdes inom det ursprungliga SSU. Ungsocialisterna bröt sig dock loss ur socialdemokraterna 1908 efter interna stridigheter.<ref>Nordstrand, Ted: ''Var ungsocialisterna
anarkister?'' Yelah 31/12 1997</ref> 1910, efter storstrejken stod till största delen skåneavdelningen inom ungsocialisterna (Lunda-kommittén med Gustav Sjöström) bakom bildandet av ett anarkosyndikalistiskt fackförbund, SAC. SAC har de senaste åren genomgått en facklig reorganisering och radikalisering. Tidningen heter Arbetaren och förlaget Federativs. Trubaduren och IWW:aren Joe Hills föräldrahem i gamla Gefle är nu både museum och SAC:s industrisekretariat i Gävle, och kallas Joe Hill-gården.Fil:Hinke1891.jpg
Syndikalistiska Ungdomsförbundet, SUF, har anor från 1930-talet och är sedan 1993 en viktig aktör i den moderna anarkiströrelsen. Nutidens SUF skiljer sig avsevärt från 30-talets. SUF och SAC samarbetar men SUF är fristående och alltså inte fackföreningen SAC:s ungdomsförbund vilket ofta misstolkats. Nämnas bör att under 1960-talet fyllde Syndikalistiska Grupprörelsen tomrummet efter SUF med utgåvor av bland annat tidskriften "Zenit" och översättningar av till exempel situationistiskt material. Under sextiotalets slut uppstod många nya grupper, som Provie (efter mönster från holländska Provorörelsen) och lokala anarkistgrupper med tillhörande Fri Press.
Fil:1maj2007-2.jpg
Husockupation blev under flera decennier något av en frihetlig kampform och Punk-rörelsen hade anarkistiska tendenser även i Sverige. Ytterligare en organisation som bör nämnas är fångkampsgruppen Anarkistiska Svarta Hammaren (Anarchist Black Cross - Sweden). Det antirasistiska arbetet kom som en reaktion på det nynazistiska uppsvinget under tidigt 1990-tal. Under inledningen av 2000-talet har de svenska anarkisterna exempelvis utmärkt sig via aktioner genom Antifascistisk Aktion (AFA). AFA anser sig själva inte vara någon anarkistisk organisation, utan är baserade på en bred plattform som täcker in många strömningar. Man har också jobbat på att använda internet vilket portalen Motkraft, nättidningen Yelah och nätzinet Anarkisterna.com är exempel på. Många grupper och organisationer kan sägas bedriva anarkistisk kamp utan att de för den skull själva kallar sig anarkister, exempelvis Ingen Människa Är Illegal, svenska RTS - Reclaim the Streets eller självorganiseringskampanjen Osynliga Partiet.Fil:Suf logo.svg
Den äldre svenska rörelsens förmodligen viktigaste förgrundsfigurer var Hinke Bergegren<ref>Lagerberg, Hans:
''Små mord, fri kärlek''. En biografi om Hinke Bergegren. Carlssons,
Malmö 1992.</ref> och Albert Jensen, den förre främst agitator, den senare ideologisk förnyare av betydelse, båda tidvis redaktörer för den anarkistiska tidningen Brand. Bland andra kända frihetlig socialism kan författarna Eyvind Johnson, Stig Dagerman, Moa Martinson och Folke Fridell nämnas, liksom Spanien-veteranen Nisse Lätt och 68-aktivisten Klas Hellborg. Bland böcker på svenska om anarkismen kan nämnas ''Anarkismens Återkomst'' av Staffan Jacobson (2006), ''Anarkisterna i klasskampen'' av Bengt Ericson och Ingemar Johansson (författare) (1969), ''Anarkismen - från lära till handling'' av Daniel Guérin (1964) samt ''Anarkismen'' av George Woodcock (1962). Fil:The Rebel Girl cover.jpg

Se även


Anarki
Revolution
Arbetarråd
Direkt demokrati
Självförvaltning
Anarkosyndikalism
Kommunalism
Autonom vänster
Anarko-primitivism
Infoanarkism
Anarkistisk ekonomi
Grön anarki
Anarkokapitalism
:Kategori:Anarkister

Referenser

Litteratur


Externa länkar


http://skarv.se/AiK/00AiK.html Anarkisterna i klasskampen
http://www.infoshop.org Infoshop.org - anarkistisk nyhetssida
http://www.infoshop.org/faq/ Infoshop.org – FAQ om anarkism
Kategori:Anarkism
Kategori:Socialism
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
Kategori:Politisk kultur
af:Anargisme
als:Anarchismus
ar:لاسلطوية
an:Anarquismo
ast:Anarquismu
az:Anarxizm
bn:নৈরাজ্যবাদ
zh-min-nan:Hui-thóng-tī-chú-gī
be:Анархізм
be-x-old:Анархізм
bg:Анархизъм
bo:གཞུང་མེད་ལམ་སྲོལ།
bs:Anarhizam
br:Anveliouriezh
ca:Anarquisme
cs:Anarchismus
cy:Anarchiaeth
da:Anarkisme
pdc:Anarchism
de:Anarchismus
et:Anarhism
el:Αναρχισμός
en:Anarchism
es:Anarquismo
eo:Anarkiismo
eu:Anarkismo
fa:آنارشیسم
hif:Khalbali
fo:Anarkisma
fr:Anarchisme
fy:Anargisme
ga:Ainrialachas
gd:Ain-Riaghailteachd
gl:Anarquismo
ko:아나키즘
hy:Անարխիզմ
hi:अराजकता
hr:Anarhizam
ilo:Anarkismo
id:Anarkisme
ia:Anarchismo
is:Stjórnleysisstefna
it:Anarchismo
he:אנרכיזם
jv:Anarkisme
kn:ಅರಾಜಕತಾವಾದ
krc:Анархизм
ka:ანარქიზმი
kk:Анархизм
sw:Utawala huria
ky:Анархизм
lad:Anarkizmo
la:Anarchismus
lv:Anarhisms
lb:Anarchismus
lt:Anarchizmas
jbo:nonje'asi'o
hu:Anarchizmus
mk:Анархизам
ml:അരാജകത്വവാദം
mr:अराजकता
arz:اناركيه
ms:Anarkisme
mwl:Anarquismo
mn:Анархизм
nl:Anarchisme
ja:アナキズム
no:Anarkisme
nn:Anarkisme
oc:Anarquisme
pnb:انارکی
ps:انارشيزم
pl:Anarchizm
pt:Anarquismo
ro:Anarhism
rue:Анархізм
ru:Анархизм
sah:Анархизм
sco:Anarchism
simple:Anarchism
sk:Anarchizmus
sl:Anarhizem
ckb:ئانارکیزم
sr:Анархизам
sh:Anarhizam
fi:Anarkismi
tl:Anarkismo
ta:அரசின்மை
th:ลัทธิอนาธิปไตย
tg:Анархизм
tr:Anarşizm
uk:Анархізм
ur:فوضیت
ug:ئانارخىزم
za:Fouzcwngfujcujyi
vec:Anarchismo
vi:Chủ nghĩa vô chính phủ
fiu-vro:Anarkism
war:Anarkismo
yi:אנארכיזם
zh-yue:無政府主義
diq:Anarşizm
bat-smg:Anarkėzmos
zh:无政府主义

Alexander


Alexander är ett mansnamn förnamn av grekland ursprung, Αλέξανδρος (''Aléxandros''), bildat av två ord som betyder 'försvarare' och 'man', det vill säga ungefär ''männens försvarare''.
Sedan början av 1990-talet har Alexander hört till de tio vanligaste svenska pojknamnen. Den 31 december 2008 fanns det totalt 66 495 personer i Sverige med namnet, varav 30 465 med det som tilltalsnamn. Under 2008 fick 838 pojkar namnet som tilltalsnamn.
Namnsdagen är 12 december tillsammans med Alexis.

Personer


Fil:Alexander Graham Bell.jpg
Alexander I, olika härskare och en påve.
Alexander II, olika härskare och en påve.
Alexander III, olika härskare och en påve.
Alexander IV, olika härskare och en påve.
Alexander V, motpåve 1409–1410.
Alexander VI, påve 1492–1503.
Alexander VII, påve 1655–1667.
Alexander VIII, påve 1689–1691.
Alexander den store, Makedonien (historisk region) kung 336 f.Kr.-323 f.Kr. (356-323 f.Kr.)
Alexander, Herodes son
Alexander från Afrodisias, grekisk filosof.
Alexander av Hales, franciskanermunk
Alexander av Hessen-Darmstadt (1823-1888)
Alexander av Pfalz-Zweibrücken, (1462–1514)
Alexander Severus, romersk kejsare
Alexander från Antiochia, grekisk skulptör
Alexander Polyhistor, grekisk filosof, geograf och historiker.
Alexander från Tralles, grekisk läkare
Alexander Ahndoril, svenskar författare (född 1967)
Alexander Anderson, Storbritannien matematiker (1582–1620)
Alec Baldwin USA skådespelare (född 1958)
Alexander Bard, debattör, artist (född 1961)
Alexander Gottlieb Baumgarten, tyskar filosof (1714–1762)
Alec Douglas-Home, Storbritannien premiärminister (1903–1995)
Alexander Dubček, Tjeckoslovakien politiker (1921–1992)
Alexandre Dumas d. ä., Frankrike författare (1802–1870)
Alexander Graham Bell, Storbritannien-USA uppfinnare (1847-1922)
Alexander Hamilton, USA statsman (1755 eller 1757–1804)
Alexander von Humboldt, tyskar forskare och upptäcktsresande (1769-1859)
Alexander Karelin, ryssar Brottning (född 1967)
Alexander Kerenskij, ryssar politiker (1881–1970)
Aleksandr Lebed, ryssar politiker (1950-2002)
Alexander Leslie, Storbritannien-Sverige fältmarskalk (1580-1661)
Alex Lindman, Sverige idrottsledare (1862–1939)
Aleksandr Lukasjenko Vitrysslands nuvarande president (diktator) (född 1954)
Alexander Mensjikov, ryssar fältmarskalk (1673–1729)
Aleksandr Pusjkin, ryssar författare (1799–1837)
John Alexander Reina Newlands, Storbritannien kemist (1838–1898)
Alexandre de Rhodes, fransmän missionär (1591–1660)
Alexander Roslin, svenskar konstnär (1718–1793)
Alexander Roos, svenskar konstnär (1895–1973)
Alexander Rybak, norrmän artist (född 1986)
Alexander Skarsgård, svenskar skådespelare (född 1976)
Aleksandr Solzjenitsyn, ryssar författare (född 1918)
Mattias Alexander von Ungern-Sternberg, Sverige lantmarskalk (1689-1763)
Alexander Karol Vasa, (1614–1634)
Alexander Öberg, svenskar regissör (född 1968)

Varianter och smeknamn


Albanska - Aleksandri, Aleksandër, Lekë, Skënder, Skender, Aleks, Sandër
Amharic - Eskender
Arabiska - Iskandar, Skandar, Skender
Vitryska - Аляксандp (Aliaksandr), Алeсь (Ales'), Алелька (Alyel'ka)
Bosniska - Aleksandar, Aco, Saša, Aleksa, Sandro
Bulgariska - Алeксандъp (Aleksander), Сашо (Sasho)
Katalanska - Alexandre, Àlex, Xandre
Kroatiska - Aleksandar, Aco, Acika, Saša, Sale
Kurdiska - Askander, Eskander
Danska - Aleksander, Alexander
Engelska - Alexander, Alec, Alex, Lex, Xander, Sandy, Andy, Alexis, Alexa, Alexandria, Alexandra, Sandra, Al, Sasha, Ali, Lexxi, Zander, Xander, Sashi, Eck
Estniska - Aleksander, Sander
Finska - Aleksanteri, Aleksi, Santeri, Ali
Franska - Alexandre, Alexis, Alex
Galiciska - Alexandre, Álex
Tyska - Alexander (short: Alex, Ali, Akki), Sascha
Grekiska - Αλέξανδρος (Alexandros), Alexis, Alekos/Aleka, Aki
Hebreiska - אלכסנדר (Alexander)
Hindi - Hindustani - Sikandar
Isländska - Alexander
Italienska - Alessandro, Leandro, Ale, Sandro, Alessio
Kazakiska - Ескендiр
Litauiska - Aleksandras
Macedonska - Александар, Аце
Malay - Iskandar
Malayalam - ചാണ്ടി (Chandy)
Maltesiska - Lixandru
Nederländska - Alexander, Alexandra, Alex, Alexia, Lex, Sander, Sanne, Sandra, Xander
Norska - Alexander, Aleksander
Persiska - Eskandar
Polska - Aleks, Aleksander, Olek
Portugisiska - Alexandre, Alexandro (rare), Alexandra, Xana (feminine), Xano, Alex, Xande, Xanocas
Rumänska - Alexandru, Alec, Alex, Alle, Alecu, Sandu
Ryska - Александp (Aleksandr), Алик (Alik), Саша (Sasha (name)), Саня (Sanya), Санёк (Sanyok), Шура (Shura), Шурик (Shurik)
Sanskrit - Alekchendra
Gaeliska - Alasdair, Alastair, Alistair, Alisdair
Serbiska - Александар, Аца, Саша, Алексa - Aleksandar, Aca, Saša, Aleksa
Slovenska - Aleš, Sandi, Sanja, Sandra, Saša, Sašo
Spanska - Alejandro, Ale, Alejo
Svenska - Alexander, Alex , Ale, Alle
Syrianska - Iskandar, Skandar, (Alex eller Alexander för ungdomar)
Turkiska - İskender
Ungerska - Sándor
Ukrainska - Олександр (Oleksandr), Сашко (Sashko), Олелько (Olelko, rare)
Urdu - Hindustan - Sikandar
Urdu - Pakistan - Sikander ("Sikander-e-Azam" är "Alexander den store")
Uzbekiska - Iskandar
Yiddish - סענדער - Sender, Senderl

Platser


Alexander Bay, Kanada
orten Alexander, North Dakota i North Dakota, USA
orten Alexander City i Alabama, USA
byn Alex vid Lac d'Annecy i Haute Savoie, Frankrike

Övrigt


Alexander (äpple)
Alexander (drink)

Referenser


Kategori:Mansnamn
be:Імя Аляксандр
bg:Александър
bs:Aleksandar
br:Alessandro
ca:Alexandre (nom)
cs:Alexandr
da:Alexander
de:Alexander
el:Αλέξανδρος
eml:Lisàndar
en:Alexander
es:Alejandro (nombre)
fr:Alexandre (prénom)
ko:알렉산드로스 (이름)
hy:Ալեքսանդր
hr:Aleksandar
is:Alexander (mannsnafn)
it:Alessandro (nome)
la:Alessandro
lmo:Lissander
hu:Alex
nl:Alexander (naam)
no:Aleksander
nn:Aleksander
pl:Aleksander (imię)
pt:Alexandre
ru:Александр
scn:Alissandru (nomu)
sk:Alexander (prvé meno)
sl:Aleksander
sr:Александар
fi:Aleksanteri
th:อเล็กซานเดอร์ (ชื่อ)
uk:Олександр

Amyntas III

Fil:Amyntas III-161113.jpg
Amyntas III (grekiska: ''Αμύντας Γ΄)'', Arrhidaeus son, var regent av Makedonien (historisk region) 393 f.Kr. (eller 389 f.Kr.) - 349 f.Kr..

Barn


# Perdikkas III (368 f.Kr.-359 f.Kr.)
# Filip II av Makedonien
Kategori:Makedoniens monarker
Kategori:Män
Kategori:Födda 400-talet f.Kr.
Kategori:Avlidna 300-talet f.Kr.
af:Amintas III van Makedonië
ar:أمينتاس الثالث المقدوني
bg:Аминта III (Македония)
ca:Amintes III de Macedònia
de:Amyntas III.
en:Amyntas III of Macedon
es:Amintas III de Macedonia
fr:Amyntas III
ko:아민타스 3세
it:Aminta III di Macedonia
mk:Аминта III
nl:Amyntas III van Macedonië
no:Amyntas III av Makedonia
pl:Amyntas III Macedoński
pt:Amintas III da Macedónia
ru:Аминта III
sh:Aminta III
fi:Amyntas III
uk:Амінт III
vi:Amyntas III của Macedonia
zh:阿明塔斯三世

ABC 80


ABC 80 var en hemdator från svenska elektroniktillverkaren Luxor AB. Den lanserades 1978 och såldes till mitten av 1980-talet av Luxor och inledningsvis även Scandia Metric. Den byggde på processorn Z80 från Zilog och hade 16 KiB Random Access Memory samt 16 KiB ROM, vilket rymde en tolk för programspråket Basic. Bildskärm var en svart-vit TV som modifierats för ändamålet och visade vit text på svart bakgrund. På 80-talet försökte man lansera ABC 80 som en hemdator utan monitor men med en låda som gjorde att man kunde koppla in en vanlig TV.
Program och datafiler kunde sparas på kassettbandspelare. Skärmupplösningen var 40 tecken och 24 rader. Högupplösande datorgrafik saknades men genom att skriva ut ett speciellt kontrolltecken visades resten av raden i grafiskt läge, där sex pixlar per tecken kunde styras (2 på bredden, 3 på höjden). Eftersom kontrolltecknet tog upp en teckenplats per rad gav detta en maximal grafikupplösning på 78x72 pixlar. Detta grafikläge stöddes även av speciella Basic-kommandon, SETDOT och CLRDOT, som gjorde att användaren kunde arbeta med grafiken pixelvis.
Ljudet genererades av ett Texas Instruments SN76477-chip. De inställningar man kunde göra programmatiskt för att styra ljudet var mycket få, vilket i praktiken begränsade ljudet till ett litet antal ljudeffekter.

Tillkomsthistoria


Karl-Johan Börjesson på Scandia Metric och Lars Karlsson (ingenjör) på Dataindustrier AB (DIAB) fick idén att tillverka en svensk hemdator, till stor del inspirerade av Tandys TRS-80, och projektet kallades först "hemdator-80" (HD-80). Scandia Metric och DIAB ansåg sig ha kompetensen att konstruera datorn men saknade tillverkningskapaciteten. Till följd av detta kom Luxor in i bilden och fick senare huvudrollen.

Böcker om ABC 80


För den som är intresserad av elektroniken i en ABC 80 så finns boken ''Mikrodatorns ABC'' skriven av Gunnar Markesjö. I den finns kopplingsscheman för hela datorn med förklaring in i minsta detalj på hur det fungerar och varför man valde vissa lösningar.

Program och spel för ABC 80


Många av dess program finns i ABC-klubbens mjukvaruarkiv med källkoden skriven i BASIC bevarad.
''Gambit''
''Grottan''
''Teddy'' – avancerad ordbehandlare som såldes av Liber som insticksmodul.
''Uppsjö''
Ett populärt men primitivt flipperspel som i folkmun kallades "Månsson".
Snake
''Häng Me’''
''Glipp'' – en Pac Man-klon.
''Månlanda''

Källor

Se även


ABC 800
ABC 1600
ABC-klubben

Externa länkar


http://www.lysator.liu.se/~exon/archive.html ABC 80-emulator för PC
http://www.devili.iki.fi/pub/emulators/Luxor/ ABC 80-emulator för X Window System och Amiga
http://www.hogia.se/pcmuseum/datorer75-84/sverige/ABC/ABC80/abc80.htm Hogias PC-museum
http://abc80databasen.blinkenshell.org/ Sida dedikerad till ABC80
http://www.idg.se/2.10186/1.339871/legenden-bakom-abc-80
http://www.idg.se/2.10186/1.29486/datorn-som-forandrade-sverige
Kategori:Hemdatorer
Kategori:Sveriges datorhistoria
Kategori:Verk 1978
de:ABC 80
en:ABC 80
es:ABC80
it:ABC 80
hu:ABC 80
ja:ABC 80
no:ABC 80
nn:ABC 80
pt:ABC 80
sr:ABC 80