Apokryferna


Apokryfer från grekiskans απόκρυφος (''apokryphos''), som betyder gömd, fördold, svårbegriplig, är texter som påminner om bibelböcker och gör anspråk på en sådan auktoritet men som inte erkänts som sådana.
Böcker som är omtvistade då de används av bara vissa kristna grenar kallas deuterokanoniska eller ibland "apokryfer". Att kalla dem "apokryfer" leder dock till missuppfattningar, då det för tankarna till Nya Testamentets apokryfer, böcker som aldrig i någon kyrka räknats som bibliska.

Texternas användning


De första grekisktalande kristna använde dåtidens grekiska översättning av judarnas heliga skrifter, Septuaginta. När judarna fastställde sin kanon (religion) omkring år 90 e.Kr. vid synoden i Jabne beslutade man att inte räkna med de yngsta av skrifterna som fanns med i Septuaginta. Detta har orsakat att Gamla testamentets omfång är något olika i de kristna kyrkorna.
Den Romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkan använder fortfarande de flesta av Septuagintas skrifter. Martin Luther menade däremot att dessa böcker visserligen var bibelböcker och god och nyttig läsning men inte sådan "helig Skrift" med vilken bindande kyrkolära kan fastslås. Både lutheraner och anglikaner läser apokryferna i den offentliga gudstjänsten. De senare menar att syftet med apokryferna är att undervisa i etik men inte att fastslå bindande kyrkolära. Jean Calvin avvisade dessa skrifter helt.

Omfattningen av Deuterokanon


Den romersk-katolska kyrkan fastslog vid det Tridentinska mötet att följande skrifter, och inga andra, ingick bland de deutero-kanoniska skrifterna:
Tobit
Judits bok
Ester enligt den grekiska texten
Första Mackabeerboken
Andra Mackabeerboken
Salomos vishet
Jesus Syraks vishet
Baruk
Jeremias brev
Tillägg till Daniel

Omfattningen av evangelisk-lutherska apokryfer


I Martin Luthers kyrkobibel 1534 ingick ovanstående deutero-kanoniska böcker men också följande, som hade varit en del av den latinska bibelöversättningen Vulgata.
Manasses bön
Den romersk-katolska kyrkan räknar inte ''Manasses bön'' till de deutero-kanoniska skrifterna. Svenska kyrkobiblar har följt Luthers omfattning av apokryferna, eftersom Svenska kyrkan är en evangelisk-luthersk kyrka.

Omfattningen av anglikanska apokryfer


I anglikanska kyrkobiblar ingår alla ovanstående skrifter men även följande, som hade varit en del av den latinska bibelöversättningen Vulgata. Den romersk-katolska kyrkan räknar inte dessa till de deutero-kanoniska skrifterna.
Tredje Esra
Fjärde Esra

Pseudepigrafer


Utöver de omtvistade skrifterna i Septuaginta finns ytterligare några skrifter som brukar kallas pseudepigrafer av protestanter och apokryfer av katoliker. Några av dessa ingår i den Etiopisk-ortodoxa kyrkans kanon. Exempel på några gammaltestamentliga pseudepigrafer:
Aristeasbrevet
Henoksböckerna
Jesajas himmelsfärd
Jubileerboken
Tredje Mackabeerboken
Fjärde Mackabeerboken
Psalm 151
Salomos psalmer

Skriftfynden i Nag Hammadi


Nya testamentets apokryfer är kristna (ofta gnosticism inspirerade) skrifter som inte räknas som kanoniska inom de kristna kyrkorna. De är skrivna från mitten av 100-talet och framåt. Nag Hammadi-biblioteket har dramatiskt ökat vår kunskap om dessa skrifter. De utgörs av bland annat:
Ebjoniterevangeliet
Egypterevangeliet
Filippusevangeliet
Hebreerevangeliet
Jakobs protevangelium
Johannesakterna
Judasevangeliet
Nasaréerevangeliet
Oxyrhynchus
Paulus brev till Ladiocea
Paulus och Thekla
Petrusakterna
Petrusapokalypsen
Petrusevangeliet
Sanningens evangelium
Thomasakterna
Thomas Athletens bok
Thomas barndomsevangelium
Tomasevangeliet
Normalt räknas endast texter författade före det vid 300-talets slut fast avgränsade Nya Testamentet till de nytestamentliga apokryferna. Modernare kyrkokritiska skrifter som imiterar bibliska genrer som ''Sjätte moseboken'' eller ''De tolv heligas evangelium'' kallas ibland "moderna apokryfer".

Se även


Abrahamsapokalypsen
Apologeterna
De apostoliska fäderna
Hagiografi
Pseudepigraf
Kanon (religion)

Källor


Kategori:Bibeln
Kategori:Apokryfer
ar:أبوكريفا
bg:Апокриф
bs:Apokrifni tekstovi
ca:Llibres apòcrifs
cs:Apokryf
da:Apokryfe skrifter
de:Apokryphen
et:Apokrüüfid
el:Απόκρυφα
en:Biblical apocrypha
es:Apócrifos
eo:Apokrifoj
eu:Apokrifoak
fa:اسفار مشکوک
fr:Apocryphes bibliques
fur:Apocrif
gd:Apocruiphia
ko:외경
hy:Ապոկրիֆ
hr:Apokrifi
ia:Apocryphos
is:Apókrýf rit
it:Apocrifo
ka:აპოკრიფი
csb:Apòkrif
sw:Apokrifa
la:Apocrypha
lt:Apokrifas
hu:Apokrif iratok
mk:Апокриф
ml:അപ്പോക്രിഫ
nl:Apocrief
ja:外典
no:Apokryfer
nn:Dei apokryfe skriftene
pl:Apokryf
pt:Livros apócrifos
ru:Апокриф
simple:Apocrypha
sk:Apokryf (kresťanstvo)
sr:Апокриф
sh:Апокриф
fi:Apokryfiset kirjat
tl:Apokripo
th:คัมภีร์นอกสารบบ
tr:Apokrif
uk:Апокрифічна література
zh:經外書

Apokryfer

#OMDIRIGERING Apokryferna

Antarktis


Antarktis är land- och havsområdena kring Sydpolen. Antarktis, som även är en egen djurgeografisk region (antarktiska regionen), är till skillnad från Arktis en riktig kontinent med en landmassa som ligger ovanför havsytan. Det är den enda kontinent som saknar bofast mänsklig befolkning. Det finns dock mer tillfälligt boende, en del under ett helt år.

Historia

Antarktis uppkomst


Jorden har inte alls sett likadan ut som den gör i dag. För ungefär 250 miljoner år sedan var världens alla kontinenter samlade i en enda superkontinent, med gemensamt namn kallad för Pangaea. Vid den här tiden tillhörde Antarktis den södra kontinenten Gondwanaland tillsammans med andra kontinenter som Sydamerika, Afrika, Indien och Arabiska halvön. Denna superkontinent låg inte vid Sydpolen, vilket gjorde att Antarktis inte var det islandskap som det är nu, utan istället var det en varm och tropisk kontinent med riklig växtlighet bebodd av massvis med olika djurarter och dinosaurier.
Men för ungefär 45 miljoner år sedan skulle jordens alla kontinenter sakta röra sig ifrån varandra. Detta gav upphov till att kraftiga bergskedjor som Himalaya bildades, samt stora klimatförändringar. Antarktis skulle frigöras från Australien och istället färdas sakta ner mot Sydpolen. Detta gjorde att Antarktis fick ett allt mer kallare klimat och stora ismassor växte till.

Kontinenten upptäcks


Fil:Captainjamescookportrait.jpg James Cook försökte redan år 1773 nå Sydpolen med sitt fartyg HMS Resolution.]]
Med hänsyn till Antarktis geografiska läge tog det lång tid innan kontinenten upptäcktes. Geografer och forskare hade dock i århundraden haft teorier om att en stor sydkontinent skulle existera. Detta antagande kallades för Terra Australis, "den okända kontinenten", och fanns på europeiska kartor från medeltiden ända fram in på 1800-talet. Teorin fördes fram av den grekiske filosofen Aristoteles, men det var först under 100-talet som teorin utvidgades och uppmärksammades av geografen Klaudios Ptolemaios. Denne var övertygad om att en stor sydlig kontinent täckte stora delar av Indiska oceanen.
Tanken om ett stort landområde nere i syd väckte stort intresse hos dåtida upptäcktsresande. Den brittiske upptäcktsresanden James Cook försökte redan 1773 att nå "terra australis" med sitt fartyg HMS Resolution. Cook nådde aldrig Antarktis, för att han försökte i Stilla Havet där Antarktis kust ligger sydligare, där han hindrades av den tjocka packisen.
Flera försök att nå Antarktis gjordes efter Cook men folk hindrades av det kalla stormiga havet. År 1820 var det den brittiske sjömannen Edward Bransfield tur att försöka nå kontinentens fastland. Bransfield har noterat i sina anteckningar att man skymtade ett is- och snötäckt land. Bransfield och hans kompanjoner landsteg dock inte fastlandet, utan förde istället utförliga kartanteckningar över området. Ryssen Fabian von Bellingshausen var även han under samma period som Bransfield på expedition runt Antarktis kuster. Han fann ett flertal öar och delar av Antarktis, bland annat har havet Bellingshausenhavet uppkallats efter honom. Den tredje i raden av upptäcktsresande på 1820-talet var segelfartygskaptenen Nathaniel Brown Palmer. Hans syfte med resan till Antarktis var, liksom för många andra resenärer, till största delen den stora efterfrågan på sälskinn. Palmer reste med fartyget Hero och utforskade främst södra delen av Antarktiska halvön under åren 1820-1822. Han blev, tillsammans med sina medresenärer, de första amerikanerna att upptäcka Antarktiska halvön. Deras expedition blev lyckad då de fann ett flertal öar längs kusterna, bland annat Palmer Land som är uppkallad av Nathaniel Palmer, vilken upptäcktes den 16 november 1820. I februari 1823 upptäckte britten James Weddell med sitt valfångstfartyg Weddellhavet efter färd i Antarktiska oceanen.
Antarktis hade nu upptäckts av både val- och säljägare. Den första iakttagelsen av fastlandet Antarktis kan inte exakt tillskrivas en enda person. Känt är att en amerikansk säljägare gjorde den första kända landstigningen på kontinenten 1821. Rykten och rapporter började sedan, på 1830-talet, att sprida sig bland världens länder att en stor kontinent var belägen vid Sydpolen. Detta medförde att flera länder skickade iväg forskningsexpeditioner med förhoppningen att upptäcka nya landområden. Bland dessa kan James Clark Ross, Charles Wilkes och Jules Dumont d'Urville nämnas. De fann en rad betydelsefulla öar och kustområden. Ross påbörjade sin resa till Sydpolen den 29 september 1839 med två fartyg. Han döpte ett flertal landområden vid Antarktis som han själv hade upptäckt. Han upptäckte Rosshavet och gjorde en stor utforskning av Victoria Land. Han fann även två vulkaner på Ross Island, vilka han döpte efter sin båda fartyg, Mount Terror och Mount Erebus.

Geografi

Översikt


Fil:Fryxellsee Opt.jpg, Antarktis.]]
Med ungefär 14 miljoner km² är Antarktis större än Europa. En exakt storlek är svår att fastställa. Landmassor och angränsande havsområden ligger under isen som kontinuerligt ändrar storlek. Den växer efter snöfall och blir mindre när isberg bryts loss.
De Transantarktiska bergen delar kontinenten i en västlig och en betydligt större östlig del. Den högsta bergskedjan är ''Vinsonmassivet'' med berget Mount Vinson som är 4 897 m högt. Djupaste punkten som är täckt med is ligger 2 538 m under havsytan. Runt om Antarktis sträcker sig den Antarktiska oceanen. Den närmast liggande punkten på en annan kontinent är sydspetsen av Sydamerika, Eldslandet.
Indelningen av Antarktis sker i stora områden, hav och shelfis:
Område: bl.a.
Fil:Austral-Ice.jpg
Antarktiska halvön
Adelie land
Coats land
Drottning Mauds land
Enderby land
George V land
Marie Byrd land
Neuschwabenland
Wilkes land
Fil:Fieldwork-Melnik.jpg
Hav: Randhav till Antarktiska oceanen är bl.a.
Scotiahavet
Weddellhavet
Rosshavet
Amundsenhavet
Bellingshausenhavet
Shelfis: Antarktis shelfisområden är bl.a.
Ross shelfis
Riiser-Larsen shelfis
Filchner Ronne shelfis
Larsens shelfis

Inlandsisen


Speciellt för Antarktis är att kontinenten är nästan helt täckt med is. Den antarktiska inlandsisen som är upp till 4 500 meter tjock innehåller omkring 90% av världens is och 75% av världens sötvattenreserver. Bara 280 000 km² (2 procent) av kontinentens yta är isfri. Det är bergskedjor som skär genom isen och områden med för låg nederbörd.

Isberg


Då och då lossnar stora tillplattade isberg från shelfisen som flyttar några tusen kilometer ut i havet. Det tar ibland många år tills ett stort isberg smälter helt. Ofta bryts ett isberg i många mindre delar under sin tid på havet. Den 30 april 1894 siktade man ett isberg i Atlanten vid 26°30’S och 25°40’V. Det är den nordligaste positionen som är känd.

Klimat


Fil:Hannah-Point.jpg
Vädret på Antarktis skiljer sig på många sätt mot klimat på andra kontinenter.
Kontinenten är:
den kallaste: I kontinentens mitt är temperaturens medelvärde -55 °C. Vid kusterna ligger temperaturen under vintern (juni) omkring -18 °C och under sommaren (januari) något över noll. Den lägsta temperaturen på Jorden någonsin uppmättes den 21 juli 1983 med minus 89,2 °C vid forskningsstationen ''Vostok'' tillhörig Sovjetunionen/Ryssland. Denna station ligger på centralplatån ungefär 3 000 meter över havet.
den nederbördsfattigaste: Vanligtvis faller nederbörd i Antarktis som snö. I kontinentens mitt ligger det årliga genomsnittet vid 40 liter per m² (40 millimeter). Enligt definitionen är sådana områden att beteckna som öken. Den låga temperaturen håller avdunstningen nere. Vid kusterna är nederbörden betydligt större.
den blåsigaste: I juli 1972 mättes vid den franska stationen ''Dumont d’Urville'' en vindhastighet på 327 km/h (91 m/s).
Klimatet på Antarktis är betydligt kallare än klimatet på motsvarande breddgrader på det norra halvklotet. Detta beror till stor del på att det inte finns någon varm havsström i stil med nordatlantiska driften som ger ett varmare klimat, men också på att Antarktis är en kontinent. Detta innebär att de inre delarna klimatmässigt blir mer isolerade från omvärlden än de motsvarande delarna i Arktis.
Som jämförelse är årsmedeltemperaturen längst ut på den Antarktiska halvön jämförbar med den på Svalbard, och då är de nordligaste delarna av Antarktiska halvön "bara" på motsvarande breddgrad som till exempel Umeå i Sverige är på det norra halvklotet men som är betydligt varmare, till och med varmare än många städer i sydligaste Sydamerika.
I Antarktis mitt blir det aldrig plusgrader och värmerekordet vid Amundsen-Scott-basen mitt på sydpolen är endast minus 13 °C.
Antarktis är även den enda kontinenten på hela Jorden som har en av människan så gott som orörd natur, vilken även skyddas av antarktisfördraget. Trots klimatet är det populärt att turista till Antarktis under sommarperioden. Det största hindret är egentligen resekostnaden som kan vara uppemot 40 000 kronor.

Flora och fauna


Fil:Emperor penguin.jpg
I havet runt Antarktis lever ett stort antal krill (''Euphausia superba'') och annat plankton som bildar basen i matkedjan för fiskar, bläckfiskar, pingviner, valar och sälar.
På kontinentens centrala del häckar två pingvinarter, kejsarpingvinen och adeliepingvinen. Men det finns 19 andra fågelarter som häckar på Antarktis. Deras bon ligger på isfria berg som sticker upp ur isen. På sommaren kommer mer än 100 miljoner flyttfågel till området och de lever på isflaken och på de närliggande öarna. Sälarter i Antarktis är till exempel weddellsälen, krabbätarsälen och sjöleoparden. Runt kontinenten lever några av de största valarterna.
I motsats till det rika livet i oceanen är kontinentens mitt nästan tomt på organismer. På isfria områden som kallas Antarktisk oas växer mossa och lavar. Antarktis hyser endast två blomväxter, ''Colobanthus quitensis'' och ''Deschampsia antarctica''. Det största landdjuret som lever permanent på Antarktis är en 6 mm stor fjädermygga (''Belgica antarctica'') som saknar vingar.

Befolkning


Antarktis har inga riktiga invånare, på de olika forskningsstationer lever däremot varje sommar mer än 4 000 och året runt omkring 1 000 personer. Hittills har tre barn fötts på kontinenten: 1978 en argentinsk pojke och 1986/87 en pojke och en flicka på den chilenska stationen.
I området söder om den sextionde breddgraden på södra halvklotet finns idag 82 forskningsstationer, däribland 37 stationer som används hela året och 36 stationer som bara bedrivs under sommaren. Den största stationen är ''McMurdo Station'' (USA) som liknar en stad. Mycket känd är också stationen ''Amundsen-Scott'' (USA) som ligger direkt på den geografiska Sydpolen. Sverige har två stationer på Antarktis som heter Wasa (forskningsstation) och Svea (forskningsstation) och som är belägna i den sektor Norge gör anspråk på, Drottning Mauds land. Stationen Wasa ligger bara några hundra meter från den Finland forskningsstationen ''Aboa''. De svenska stationerna förvaltas av Polarforskningssekretariatet.

Territoriella anspråk


Fil:Antarctica.CIA.svg
Flera stater ställde under 1900-talet territoriella anspråk på Antarktis. Efter Antarktisfördraget saknar dessa anspråk praktiskt betydelse.
Argentina: Argentinska Antarktis, mellan 25° V till 74° V; utropat 1943.
Australien: Australiska Antarktis, mellan 160°-142° Ö och 136°-45° Ö; proklamerat 1933.
Brasilien: intressezon, mellan 28° V till 53° V; utropat 1986.
Chile: Chilenska Antarktis, mellan 53° V till 90° V; utropat 1940.
Frankrike: Franska sydterritorierna, mellan 142° Ö till 136° Ö; utropat 1924.
Norge: Norska Antarktis, mellan 45° Ö till 20° Ö; proklamerat 1939.
Nya Zeeland: Ross Dependency, mellan 150° Ö till 160° Ö; utropat 1923.
Storbritannien: Brittiska Antarktis, mellan 20° V till 80° V; utropat 1908.

Lagar


Eftersom Antarktis inte har någon egen lagstiftande församling och inte tillhör något land, kan man tro att inga lagar och inga domstolar finns. Men i praktiken gäller lagar från de olika basernas hemländer, ungefär som i fartyg till sjöss. Många länder med baser har också lagar som uttryckligen skyddar naturen i Antarktis. Antarktisfördraget innehåller sådana skyddsregler.

Ekonomi


Fil:Antarctic-Postal-Services.jpg
På Antarktis har man hittat ett stort antal naturrikedomar, till exempel järn, krom, koppar, guld och platina. Dessutom finns där kol (bränsle), petroleum och naturgas, men i Antarktisfördraget är fastlagt att ingen får utvinna något av detta.
Fiskebolag hade 1998/99 en officiell fångst från 120 000 ton i Antarktiska oceanen. Tillsammans med den illegala fångsten är mängden troligtvis flera gånger större.
Turism till Antarktis får en allt större framgång. På grund av de stora förberedelser och höga kostnader (upp emot 40 000 kronor) som krävs kan idag bara välbeställda personer resa dit. Ändå ökade antalet turister från säsongen 1990/91 till säsongen 2002/03 med 13 000 personer. Kryssningsfartyg föredrar Antarktiska halvön, som har höga berg vilka kan ge starka upplevelser. Detta område ligger dessutom närmast Sydamerika där det finns stora hamnar i bland annat Ushuaia.

Antarktis framtid


Sedan Antarktisfördraget undertecknades den 1 december 1959 har totalförbud för kommersiell exploatering fastslagits. Trots detta har kontinenten till viss del skadats av mänsklig påverkan. Forskare och upptäcktsresande har under åren varit tvungna att bygga olika former av boningar och forskningsstationer. Detta har gjort att landskapet utsatts för avfall som kan vara skadligt för både djur och natur. Antarktis är ur ett miljövänligt perspektiv starkt beroende av övriga världens länders syn på miljöfrågor. I och med att de ledande industrialiserade länderna släpper ut stora mängder växthusgaser, påskyndar detta växthuseffekten, som gör att klimatet blir allt varmare, vilket påverkar polarområdena negativt. I och med att medeltemperaturen stigit så har Antarktis glaciärer minskat avsevärt de senaste tjugo åren, och på så vis har vattennivån höjts drastiskt, samtidigt som risken för översvämningar ökar för varje år. Tack vare att Antarktis miljö ändå är, till förhållande mot övriga världens kontinenter, god, beror på dess isolerade läge. För att Antarktis i framtiden ska få vara skyddad mot miljöhot krävs förändringar och att världens länder tar sitt ansvar. Utöver växthuseffekten är ozonlagrets uttunning ett allvarligt hot mot Antarktis miljö, ett hot som är av mänsklig påverkan efter att vi förbränner fossila bränslen och använder freoner. Detta stör även djurlivet på Antarktis då tillgången på föda minskar.

Källor

Se även


:Kategori:Fåglar i antarktiska regionen
Sydpolen
Arktis
Antarktisfördraget

Externa länkar


http://www.ats.aq/ Antarctic-rådet
http://apc.mfa.government.bg/ Antarctic Place-names Commission of Bulgaria
Kategori:Antarktis
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
ace:Antartika
af:Antarktika
ang:Antarctica
ar:أنتاركتيكا
an:Antarctida
arc:ܐܢܛܐܪܩܛܝܩܐ
roa-rup:Antarctica
frp:Antartica
as:এন্টাৰ্কটিকা
ast:Antártida
gn:Antártida
az:Antarktida
bn:অ্যান্টার্কটিকা
zh-min-nan:Lâm-ke̍k Tāi-lio̍k
ba:Антарктика
be:Антарктыда
be-x-old:Антарктыда
bcl:Antartika
bg:Антарктида
bo:ལྷོ་མཐའི་གླིང་།
bs:Antarktik
br:Antarktika
ca:Antàrtida
cv:Антарктида
cs:Antarktida
cy:Yr Antarctig
da:Antarktis
de:Antarktika
nv:Shádiʼááhjí kéyah yistinígíí
dsb:Antarktika
dz:ཨེན་ཊཱག་ཊི་ཀ་
et:Antarktis
el:Ανταρκτική
en:Antarctica
es:Antártida
eo:Antarktio
ext:Antáltia
eu:Antartika
fa:جنوبگان
hif:Antarctica
fo:Antarktis
fr:Antarctique
fy:Antarktika
fur:Antartic
ga:Antartaice
gd:Antargtaga
gl:Antártida
gan:南極洲
glk:نسا توک
gu:ઍન્ટાર્કટિકા
hak:Nàm-khi̍t-chû
xal:Антарктик
ko:남극
haw:‘Ane‘ālika
hy:Անտարկտիդա
hi:अंटार्कटिका
hsb:Antarktika
hr:Antarktika
io:Antarktika
ig:Antarctica
ilo:Antártika
bpy:এন্টার্কটিকা
id:Antarktika
ia:Antarctica
ie:Antarctic
os:Антарктидæ
zu:I-Antatika
is:Suðurskautslandið
it:Antartide
he:אנטארקטיקה
jv:Antartika
kl:Qalasersuaq Kujalleq
kn:ಅಂಟಾರ್ಕ್ಟಿಕ
krc:Антарктида
ka:ანტარქტიდა
kk:Антарктида
kw:Antarktika
rw:Antarigitika
sw:Bara la Antaktiki
ht:Antatik (kontinan)
ku:Antarktîka
ky:Антарктида
lad:Antartika
lez:Антарктида
la:Antarctica
lv:Antarktīda
lb:Antarktis
lt:Antarktida
lij:Antartigo
li:Antarctica
jbo:ziptu'a
hu:Antarktika
mk:Антарктик
mg:Antartika
ml:അന്റാർട്ടിക്ക
mr:अंटार्क्टिका
xmf:ანტარქტიდა
arz:انتاركتيكا
ms:Antartika
mwl:Antártica
mn:Антарктид
nah:Antartida
nl:Antarctica
ne:अन्टार्क्टिका
ja:南極大陸
frr:Antarktikaa
pih:Antartica
no:Antarktika
nn:Antarktis
nov:Antarktika
oc:Antartida
mhr:Антарктида
uz:Antarktida
pa:ਐਂਟਾਰਕਟਿਕਾ
pnb:انٹارکٹکا
ps:انټارکټيکا
koi:Антарктида
pcd:Intarktike
pms:Antàrtide
nds:Antarktis
pl:Antarktyda
pnt:Ανταρκτικήν
pt:Antártica
kaa:Antarktika
crh:Antarktida
ksh:Süüdpool
ro:Antarctida
qu:Antartika
rue:Антарктіда
ru:Антарктида
sah:Антарктика
se:Antárktis
sm:Anetatika
sa:अण्टार्क्टिका
sco:Antarcticae
stq:Antarktikoa
nso:Antarctica
sq:Antarktiku
scn:Antàrtidi
simple:Antarctica
sk:Antarktída
sl:Antarktika
cu:Антарктїка
szl:Antarktyda
so:Antiarktis
ckb:ئانتارکتیکا
sr:Антарктик
sh:Antarktik
su:Antartika
fi:Etelämanner
tl:Antartiko
ta:அன்டார்க்டிக்கா
roa-tara:Antartide
tt:Антарктида
te:అంటార్కిటికా
tet:Antártida
th:ทวีปแอนตาร์กติกา
tg:Антарктида
to:ʻAnetātika
chr:ᏧᏁᏍᏓᎸ
tr:Antarktika
tk:Antarktika
uk:Антарктида
ur:انٹارکٹکا
za:Namzgigcouh
vec:Antartide
vep:Antarktid
vi:Châu Nam Cực
fiu-vro:Antarktiga
wa:Antartike
zh-classical:南極洲
war:Antartika
wo:Goxub Dottub Bëj-saalum
yi:אנטארקטיקע
yo:Antárktìkà
zh-yue:南極洲
diq:Antarktika
zea:Antartica
bat-smg:Antarktėda
zh:南极洲

Abul-Abbas

Fil:RomanesqueElephant.jpg
Abul-Abbas var den första elefanten på nordeuropa jord efter romerska riket, en asiatisk elefant som tidigare tillhört en indisk raja. Kalifen av Bagdad, Harun al-Rashid, gav denna elefant i gåva till kejsar Karl den store av Frankerriket 801 e.Kr.
Abul-Abbas resa till Europa började med skepp över Medelhavet som i oktober 801 landade i Portovenere vid La Spezia med sin skötare, en Jude nordafrikan som hette Isak. Efter att ha tillbringat vintern i staden Vercelli påbörjades den långa marschen över Alperna när snön smält. Kejsarens residens i Aachen nåddes i juli år 802. Abul-Abbas medverkade vid en del imponerande hovceremonier men skickades av någon anledning senare till staden Augsburg i det sydligare, nuvarande Bayern.
804 gjorde kung Godfred av Danmark revolt mot kejsaren. Han överföll en Slaver handelsplats nära Danmark och tvångsförflyttade allt folk till sin nybyggda marknadsplats i Hedeby för att därigenom försäkra sig om handelstullar och ge Danmark större inblandning i nordisk handel. Kejsaren skickade genast en här mot kung Godfred och kallade in sin elefant till krigstjänstgöring. Abul-Abbas var vid denna tid omkring fyrtio år och säkert inte i bästa hälsa, samt icke fullt acklimatiserad till europeiskt klimat. Han avled i lunginflammation efter att, förmodligen simmande, ha korsat Rhen.
Kategori:Berömda elefanter
br:Abul-Abbas
de:Abul Abbas
en:Abul-Abbas
es:Abul-Abbas
eo:Abul Abbas
fr:Abul-Abbas
id:Abul-Abbas
it:Abul-Abbas
nl:Abul-Abbas
sh:Abul-Abbas
fi:Abu-l-Abbas

Asiatisk elefant


Den asiatiska elefanten (''Elephas maximus'') är ett däggdjur i familjen elefanter och idag den enda arten i sitt släkte. Den har en kroppslängd upp till 6,5 meter och når en vikt upp till 5,5 ton. Arten förekommer i flera från varandra skilda populationer från norra Indien till Sri Lanka och österut till Sydostasien. Den asiatiska elefanten är närmare släkt med de utdöda mammutarna än med de afrikanska elefanterna. Individer av honkön bildar större hjordar tillsammans med sina ungar medan hannar lever i mindre ungkarlsgrupper eller helt ensamma. Hannar jagades tidigare hårt för elfenbenets skull, idag är det största hotet levnadsområdets omvandling till jordbruksmark och boplatser. Flera asiatiska elefanter jobbar i människans tjänst som rid- eller lastdjur.

Kännetecken


Fil:Elephas Maximus Eye Closeup cropped.jpg
Den asiatiska elefanten är något mindre än de Afrikanska elefanter och har mindre öron. Arten når en mankhöjd mellan 2 och 3,5 meter samt en vikt mellan 2 000 och 5 500 kilogram. Ryggen är i motsats till ryggen hos de afrikanska arterna böjd uppåt. Vid snabelns spets finns en utväxt som påminner om ett finger (hos afrikanska elefanter finns två). Asiatisk elefant har 5 tår vid de främre extremiteterna och 4 till 5 vid de bakre extremiteterna. Långa full utvecklade betar förekommer bara hos hannarna, honor har endast rudimentära betar eller inga alls. Hos underarten ''Elephas maximus maximus'' som förekommer på Sri Lanka har bara var tionde hanne betar.
Individerna når en kroppslängd upp till 6,5 meter och därtill kommer en cirka 150 centimeter lång svans som har 33 svanskotor.

Utbredning och underarter


Allmänt


Vilda individer av den asiatiska elefanten förekommer på gräsmarker, i tropiska regnskogar, i skogar som släpper löv samt i buskmarker. Tre underarter är godkända.
''Elephas maximus maximus'' lever på Sri Lanka.
Sumatraelefant (''Elephas maximus sumatranus'') förekommer på Sumatra och Borneo.
Indisk elefant (''Elephas maximus indicus'') lever på det asiatiska fastlandet – Indien, Nepal, Bhutan, Bangladesh, Burma, Thailand, södra Kina (Yunnan), Kambodja, Laos och Vietnam.
I Kina finns arten endast i de sydligaste delarna av Yunnan kvar, i Bangladesh finns bara en isolerad population på Chittagong kullarna, i Indien är den vilda populationen främst begränsade på fyra isolerade områden:
Den första i nordvästra Indien (delstater Uttarakhand och Uttar Pradesh) lever några glest fördelade hjordar i bergstrakter söder om Himalaya som under vandringar når Nepal.
Den andra finns öster om Nepal, från norra Västbengalen över Assam till östra Arunachal Pradesh och Nagaland, vidare åt söder till Meghalaya och Brahmaputras slättland.
Den tredje lever i östra Centralindien i delstaterna Orissa och Jharkhand samt södra Västbengalen.
I södra Indien förekommer arten glest fördelad över delstaterna Karnataka, Kerala, Tamil Nadu och södra Andhra Pradesh.

Forskningshistoria


Den asiatiska elefanten beskrevs av Carl von Linné efter en individ från Ceylon (idag Sri Lanka), i ''Systema Naturae'' fick den 1758 det vetenskapliga namnet ''Elephas maximus''. Den indiska populationen beskrevs 1798 av Georges Cuvier som en självständig art med namnet ''Elephas indicus''. Även populationen på Sumatra och andra sydostasiatiska öar ansågs i början som en självständig art, Coenraad Jacob Temminck gav den 1847 det vetenskapliga namnet ''Elephas sumatranus''. Frederick Nutter Chasen klassificerade 1940 alla tre populationer som underarter till en enda art.
Populationen på Borneo beskrevs 1950 av Paules Edward Pieris Deraniyagala som den fjärde underarten, ''E. m. borneensis''. Aktuella taxonomiska avhandlingar betraktar underarten tills vidare identisk med ''E. m. sumatranus'', trots allt förekommer den i flera publikationer som självständig underart.
Ytterligare två utdöda underarter blev beskrivna, ''E. m. asurus'' och ''E. m. rubridens''.

Levnadssätt


Fil:Shivas Kinder - 0120.jpg
Fil:Lightmatter elephanttrunk.jpg
Den asiatiska elefanten är främst aktiv mellan skymningen och gryningen, under dagens hetaste timmar vilar djuret. För att komma åt födan som utgörs av gräs, löv, kvistar och trädens bark utför arten långa vandringar. Vanligen går de långsamma med 6,5 km/h men när de känner sig hotade kan de springa med 48 km/h. Ibland uppsöker asiatiska elefanter odlingsmark där de äter ris, sockerrör eller bananer. Växtdelarna plockas med hjälp av snabeln och förs till munnen. En vuxen asiatisk elefant äter per dag omkring 150 kg föda. Dessutom uppsöker de minst en gång per dag en vattenansamling.
Honor och ungdjur lever i hjordar som bildas vanligen av 8 till 30 individer. Fram till 1800-talet observerades hjordar med upp till 100 individer. Alla individer i hjorden är släkt med varandra, de är alltså mödrar, systrar, döttrar och söner (fram till 8 års ålder). Den äldsta honan vaktar över flocken så att ingen individ kommer för långt bort. Kommunikationen sker genom trumpetande med hjälp av snabeln. Äldre hannar lever främst ensamma och unga könsmogna hannar bildar små flockar. När honorna är parningsberedda söker hannarna för flera månader anslut till en hjord med honor. Det finns inga särskilda parningstider och därför finns i 40 procent av hjordarna minst en hanne. Hannarna är inte aggressiva mot varandra och så förekommer ofta flera hannar i samma hjord, vanligen har bara den dominerande hannen rätten att para sig.
Dräktigheten varar i genomsnitt 640 dagar (18 till 22 månader) och sedan föds vanligen ett enda ungdjur. Att en hona är dräktig syns vanligen först kort före födelsen. Kalven väger vid födelsen cirka 100 kg, har en längd omkring 80 cm och är täckt med en päls av bruna hår. Kort efter födelsen kan kalven gå på sina egna ben. Ungdjuret Di (mjölk) inte bara sin egen mor utan försöker få mjölk från olika honor i hjorden. När ungdjuret diar används munnen, inte snabeln. Efter ungefär 6 månader börjar kalven med fast föda men den avvänjas vanligen under andra levnadsåret. Hannar måste lämna sin hjord när de är sju eller åtta år gamla. De letar sedan efter anslut till en flock med unga hannar eller till en ensam vuxen hanne. Honor stannar hela livet i samma hjord. Sin fulla storlek når asiatiska elefanter efter 15 till 17 år. Hannar parar sig ungefär efter tjugo år för första gången, honor får sin första kalv efter fjorton år (tidigast efter nio år). Den kortaste tiden mellan två födslar är 2,5 år och den längsta 8 år.
Livslängden i naturen är vanligen 60 år, under goda förhållanden upp till 80 år. Den äldsta kända individen levde i Taipeis zoo och blev 86 år gammal.

Utvecklingshistoria


Fil:Mammouth.png är utdöda släktingar till den asiatiska elefanten.]]
Enligt de aktuella forskningsrönen utgör släktet ''Elephas'' Systertaxon till mammutarna (''Mammuthus''). Den asiatiska elefanten är alltså närmare släkt med mammutar än med de Afrikanska elefanter (''Loxodonta''). ''Elephas'' och ''Mammuthus'' sammanfattas i en släktgrupp (tribus) Elephantini som utgör systergruppen till släktet ''Loxodonta''.
Tidiga medlemmar av släktet ''Elephas'' som till exempel ''Elephas ekorensis'' levde under pliocen i Afrika. Genom arten ''Elephas hysudricus'' som vandrade till Asien utvecklades den moderna asiatiska elefanten (''Elephas maximus''). Ibland listas flera utdöda arter av släktet ''Elephas'' i undersläktet ''Palaeoloxodon'' som av vissa zoologer får status som ett självständigt släkte.
Vid slutet av pleistocen hade den asiatiska elefanten ett utbredningsområde som sträckte sig från Iran över Sydasien till Sydostasien och Kina. Fossil hittades även i Irak och Syrien men de tillhör kanske en utdöd art. Denna utbredning blev ungefär konstant fram till några hundra år före Kristus, sedan började artens tillbakagång. I Kina utrotades de flesta populationerna mellan 1100-talet och 1600-talet.

Asiatisk elefant och människor


Asiatiska elefanter i människans tjänst


Fil:George Curzon and Mary Curzon on the elephant Lakshman Prasad 1902-12-29 in Delhi.jpg som var Lista över Brittiska Indiens vicekungar i Indien och hans hustru Mary på en asiatisk elefant i Delhi. Elefanten med namnet "Lakshman Prasad" tillhörde Maharadjan av Benares.]]
De tidigaste tecken om försök att domesticera asiatiska elefanter är ristningar på sigill som hittades i Indus dalgång och som daterades till 3000 före Kristus. Flera klassiska avhandlingar som ''Rig Veda'' från 2000 till 1500 före Kristus, ''Upanishaderna'' från 900 till 600 före Kristus och ''Gajasastra'' (sanskrit för elefantläran) från 600 till 500 före Kristus berättar hur elefanter fångas och skolas. Individerna användes bland annat för att fälla träd och för att bära timmerstockarna genom skogen.
I det mytologiska eposet ''Mahabharata'' nämns för första gången asiatiska stridselefanter, även om det är en tvivelaktig historisk källa. Där berättas om bröderna Pandavas som 1100 före Kristus strider mot sina kusiner från elefanternas rygg. Dokumenterade är däremot att Poros (furste) använde sig av en falang stridselefanter mot Alexander den store under slaget vid floden Jhelum. Slaget ägde rum 326 före Kristus och vanns av Alexander.
Senare brukades asiatiska elefanter utanför sitt ursprungliga utbredningsområde, till exempel kring Medelhavet. Hannibals stridselefanter var däremot nästan uteslutande afrikanska elefanter, bara för hans egen elefant antas att det var en asiatisk elefant.
Under 1500-talet importerades många asiatiska elefanter av Portugal kungar som hade Kolonialism i sydöstra Asien. Elefanterna användes bland annat för att imponera före andra europeiska monarker och som diplomatiska gåvor. En av de mera kända individer var elefanten Hanno som skänktes till påven Leo X. En annan var Abul-Abbas, Karl den stores elefant, den första elefanten i Medeltid Nordeuropa som gavs som gåva till Karl den store av Franken år 802. Sveriges första elefant som kom till Sverige 1804 blev orsak till Elefantupploppet i Skänninge.
Även i Asien har "avel" i egentlig mening börjat först under 1960-talet och således kan man inte använda begreppet domesticerad på elefanter, vilket ibland felaktigt förekommer i litteraturen. Begreppet domesticering förutsätter en av människor kontrollerad avel och urval av avelsdjur under så lång tid, att människan förmår ändra fysiska och psykiska karaktärer efter sitt behov, med andra ord för en art som elefant tar det hundratals år, och de nuvarande "tama" elefanterna har man som mest förökat i fem generationer.

Hot och skyddsåtgärder


Liksom de afrikanska arterna jagades den asiatiska elefanten tidigare intensiv för elfenbenets skull. Idag är däremot levnadsområdets omvandling till jordbruksmark och boplatser det största hotet mot arten. I vissa regioner äter domesticerade Vattenbuffel hela grästäcket så att inget blir kvar för elefanterna.
IUCN uppskattar hela beståndet av vilda individer med upp till 50 000 individer men tillägger att det enbart är en grov gissning. Cirka 50 procent av populationen förekommer på den indiska subkontinenten och ytterligare 40 procent på andra delar av det sydostasiatiska fastlandet, resten lever på Sri Lanka och andra öar i Sydostasien. Då populationen fortfarande minskar listas arten som starkt hotad (''endangered'').
Antalet "tama" individer ligger ungefär vid 15 000. Som det beskrevs tidigare behövs alltid nya vilda individer som skolas för olika uppgifter. Behovet är idag obetydlig för den vilda populationen. I Thailand fanns omkring 1900 cirka 100 000 asiatiska elefanter i tjänst, antalet ligger idag vid 4 000. De flesta asiatiska elefanterna (cirka 5 500 individer) jobbar idag i Burma på grund av landets låga tekniska standard.
Den asiatiska elefanten listas i appendix I av CITES. Handel och transfer av levande individer eller av kroppsdelar är förbjuden om det inte finns tillstånd av de ansvariga nationella myndigheterna.

Referenser

Noter


<references>
<ref name=IUCN></ref>
</references>

Externa länkar


http://www.elephant.se/index_s.php Fakta om tama och vilda elefanter
Kategori:Elefanter
Kategori:Husdjur
Kategori:Däggdjur i orientaliska regionen
av:Азиялъул пил
az:Asiya fili
be:Азіяцкі слон
be-x-old:Азіяцкі слон
br:Olifant Azia
ca:Elefant asiàtic
cs:Slon indický
cy:Eliffant Asiaidd
da:Asiatisk elefant
de:Asiatischer Elefant
et:India elevant
en:Asian elephant
es:Elephas maximus
eo:Azia elefanto
eu:Elephas maximus
fa:فیل آسیایی
fo:Asiatiskur fílur
fr:Éléphant d'Asie
ga:Eilifint na hÁise
gl:Elefante asiático
ko:아시아코끼리
hi:एशियाई हाथी
hr:Azijski slon
id:Gajah Asia
it:Elephas maximus
he:פיל אסייתי
lbe:Азиянал пил
la:Elephas maximus
lt:Azijinis dramblys
ln:Nzɔku ya Azía
hu:Ázsiai elefánt
ml:ഏഷ്യൻ ആന
ms:Gajah Asia
nl:Aziatische olifant
ja:アジアゾウ
no:Asiatisk elefant
pl:Słoń indyjski
pt:Elefante-asiático
ru:Азиатский слон
simple:Asian Elephant
sk:Slon ázijský
sl:Azijski slon
sr:Азијски слон
sh:Azijski sklon
fi:Aasiannorsu
tl:Elephas maximus
ta:ஆசிய யானை
th:ช้างเอเชีย
tr:Asya fili
uk:Слон індійський
vi:Voi châu Á
zh-yue:亞洲象
zh:亚洲象

Afrikanska elefanter


Afrikanska elefanter (''Loxodonta'') är ett släkte i familjen elefanter.
De indelas i tre arter:
Stäppelefant, ''Loxodonta africana''
Skogselefant, ''Loxodonta cyclotis''
Nordafrikansk elefant, ''Loxodonta pharaohensis'', utdöd
De båda nu levande arterna uppvisar en rad anatomiska skillnader, bl.a. har skogselefanten (i likhet med den Asiatisk elefant) 5 tår på framfoten och fyra tår på bakfoten, medan stäppelefanten har fyra tår på sina framfötter och tre på sina bakfötter. I gränstrakterna mellan regnskog och savann finns också blandade så kallade intermediärformer som uppvisar heterogena karaktärer.
Population: Cirka 500 000 individer enligt IUCN AESG (African elephant specialist group)
En av de mest kända afrikanska elefanterna någonsin var Jumbo. De finns också många utdöda arter av elefanter i släktet.

Referenser


http://www.itis.usda.gov/servlet/SingleRpt/SingleRpt?search_topic=TSN&search_value=584937 systematik
Kategori:Elefanter
az:Afrika fili
bs:Afrički slon
ca:Elefant africà
cy:Eliffant Affricanaidd
de:Afrikanische Elefanten
en:African elephant
es:Loxodonta
eu:Loxodonta
fa:فیل آفریقایی
fr:Éléphant d'Afrique
fy:Afrikaanske Oaljefanten
ga:Eilifint na hAfraice
ko:아프리카코끼리속
hi:अफ़्रीकी हाथी
id:Gajah Afrika
it:Loxodonta
he:פיל אפריקני
kk:Африка пілдері
rn:Inzovu
lbe:Африканал пил
hu:Loxodonta
ms:Gajah Afrika
nl:Afrikaanse olifanten
ja:アフリカゾウ属
no:Afrikanske elefanter
pnb:افریقی ہاتھی
pl:Loxodonta
pt:Elefante-africano
ru:Африканские слоны
stq:Loxodonta
sk:Loxodonta
sl:Afriški slon
fi:Afrikannorsut
tl:Loxodonta
ta:ஆப்பிரிக்க யானை
tr:Afrika fili
uk:Слон африканський
zh-yue:非洲象
zh:非洲象

Akvariefiskar


Fil:Molly.jpg
Akvariefiskar är de fiskar, som i avseende till storlek, härdighet och förökningssätt klarar sig bra i akvarier. Viss betydelse har säkert också vackra färger och ett i övrigt intressant yttre. I allmänhet rör det sig om tropiska arter som kan odlas i stort antal till låg kostnad. Innan de tropiska arterna dök upp på den europeiska marknaden fångade akvaristerna ofta själva mindre härdiga arter som spigg, elritsa, bitterling och Ruda (fisk) som de höll med mer eller mindre framgång i så kallade vivarier eller (ofta hemgjorda och ganska spartanska) akvarier. Den första tropiska akvariefisken som importerades till Europa var makropoden eller paradisfisken (en labyrintfiskar) som började odlas av Paul Matte i Tyskland i början av 1800-talet. (Den centralasiatiska guldfisken som kom tidigare räknas inte som tropisk.) I Asien finns en betydligt längre tradition av att hålla bland annat guldfisk och kampfisk.

Lämpliga akvariefiskar


Det finns i egentlig mening inga naturliga "akvariefiskar". Akvaristen avgör ju själv vilka fiskar och andra djur denne vill ha i sitt akvarium. Det vanligaste är idag att man har tropiska sötvattenlevande arter, detta då utbudet av sådana är stort i de zoologiska affärerna men även tropiska saltvattenlevande arter förekommer. Man kan naturligtvis också fånga fiskar och andra vattenlevande djur och växter i våra egna sjöar, vattendrag eller längs vår egen kust, för att sedan hålla dessa i akvarium.
Men vissa saker bör man då ta i betraktande:
Arten får inte vara fredad eller utrotningshotad.
Arten skall till storlek och beteende passa i det tilltänkta akvariet.
Artens behov av vattenkemiska och temperaturförhållanden skall stämma överens med akvariets.
Om man håller olika egenfångade arter skall dessa "passa ihop" enligt ovanstående punkter.

Akvariefisk, matfisk, eller sportfisk?


Det förekommer idag i den zoologiska handeln fiskarter som kan vara både akvariefisk, matfisk eller till och med en god sportfisk i sina hemvatten. Hit hör arter av olika stora ciklider såsom tilapia. Men även mindre arter av stör, mindre rocka och vissa större arter av guramier saluförs som akvariefisk, och fungerar bra som sådan om akvariets storlek är tillräcklig. Pirayorna är en fiskfamilj varav några arter saluförs frekvent i Sverige som akvariefisk; vanligtvis passar dessa bra som akvariefiskar i ett specialakvarium men pirayor äts och sportfiskas i sina hemmavatten. Det förekommer även att Arapaiman hålls som akvariefisk, liksom större arter av olika Mal (fisk)ar. Dessa senare är i de flesta fall olämpliga som invånare i privatägda akvarier då de blir väldigt stora, men kan hållas i större publika akvarieanläggningar som har resurser att ge dessa arter rätt förutsättningar.

Import


Elektricitet, konstbelysning och ett större urval av arter tack vare bättre transportmöjligheter ökade antalet arter. Flygtransporterna sedan 1960-talet har också sänkt priserna, dock mindre än väntat. (Påslaget från grossist är över 200&nbsp;%.) Flertalet av de i svenska zooaffärer förekommande tropiska arterna är odlade i Sydostasien, framför allt i Singapore. De vildfångade arterna kommer mest från Sydamerika. Fiskarna transporteras i plastpåsar som fylls med vatten, luft och syrgas i polystyrenförpackningar som håller temperaturen konstant under flera dygn. Normalt hålls sedan fiskarna hos en grossist i karantän i några veckor innan de säljs till zooaffären. Det händer att de under denna tid behandlas med antibiotika så att sjukdomssymptom (till exempel så kallade ektoparasiter) hålls tillbaka och blommar upp först när fisken är hemma hos kunden. Ett sätt att minska denna risk är att minska stressen för fiskarna, och att inte belasta dem för mycket med avkylning, för snabba vattenbyten eller liknande.

Odling av hotade arter


I några fall har odlingen av akvariefiskar räddat arter från utrotning. Det gäller till exempel en del arter från Victoriasjön i Afrika, där man utplanterade icke ursprungliga karpar samt nilabborre. Dessa trängde ut de ursprungliga arterna, vilka dock tidigare exporterats till Europa och därför existerar utanför sin ursprungsort, i väntan på framtida utplantering.

Odling av tropiska arter i Sverige


Inom akvarieföreningarna och dess riksförening Sveriges Akvarieföreningars Riksförbund vill man att landets akvarister odlar fisk och växter själva i större utsträckning än vad man gör idag. Man ser allvarligt på de miljökonsekvenser som långa flygfrakter orsakar. Man vill istället att mycket av den professionella odlingen, i den mån det är möjligt, flyttas närmare Sverige. Många av de arter som hålls i akvarium är lättodlade, och då finns det ingen anledning att importera sådana från en annan världsdel. Inom den akvaristiska litteraturen samt på Internet finns det många bra odlingsbeskrivningar som rör såväl fiskar som vattenväxter. Lokalt odlade fiskar och växter brukar dessutom vara bättre anpassade till den akvariekultur vi kan erbjuda här hemma. SARF ordnar odlingstävlingar varje år dit landets akvarieföreningars medlemmar inlämnar rapporter på sina hemmaodlingar. Såväl enskilda medlemmar som hela föreningen belönas för de bästa eller mest omfattade odlingarna.
Det händer också att man inom föreningarna odlar fiskar och växter som i naturen är hotade eller rent av utrotade.

Forskningsobjekt


Akvariefiskar har varit värdefulla forskningsobjekt. Konrad Lorenz gjorde studier av aggression hos storspigg. Den välkända guppyn har lärt oss mycket om genetik och nedärvning av färger, och sebrafisken är vanlig än idag inom till exempel sådan experimentell genetisk forskning som syftar till att öka vikten på fiskarter i tredje världen.

Externa länkar


http://www.sarfakvarist.se SARF Sveriges akvarieföreningars riksförbund
Kategori:Akvariefiskar
bg:Декоративни риби
de:Zierfisch
en:Lists of aquarium fish
he:דגי נוי
ja:観賞魚
pl:Ryba akwariowa
pt:Peixe ornamental
ro:Pești de acvariu
zh:觀賞魚

Abborrartade fiskar


Abborrartade fiskar (Perciformes) är den artrikaste Ordning (biologi) bland ryggradsdjuren, och utgör en mångsidig och heterogen grupp fiskar. De abborrartade fiskarna utmärks av taggiga Fenstråle, 2 ryggFena, att de saknar fettfena, har simblåsa, och att stjärtens fenstrålar aldrig är flera än 17.
De flesta arterna lever i saltvatten utefter Tempererat klimat och Tropiskt klimat havskuster. De övriga lever pelagiskt i oceaner eller är Sötvattensfisk: omkring 2&nbsp;200 av de arter som normalt förekommer i sötvatten lever dock i saltvatten under åtminstone en del av sitt liv.
Av de många Familj (biologi) är smörbultarna (Gobiidae) artrikast med minst 1&nbsp;875 arter, följd av cikliderna (Cichlidae) med 1&nbsp;300 arter och läppfiskarna (Labridae) med 500 arter.

Systematik


Ordningen omfattar 19 underordningar, 156 familjer, cirka 1&nbsp;500 släkten och mer än 10&nbsp;000 arter.

Underordningar


Kirurgfisklika fiskar – Acanthuroidei
Labyrintfiskar – Anabantoidei
Slemfisklika fiskar – Blennioidei
Sjökockslika fiskar – Callionymoidei
Ormhuvudfiskar – Channoidei (monotypiskt)
Elassomatidae (monotypiskt)
Dubbelsugarfiskar – Gobiesocidei (monotypiskt)
Smörbultslika fiskar – Gobioidei
Icosteus aenigmaticus (monotypiskt)
Krokhuvudfiskar – Kurtoidei (monotypiskt)
Läppfisklika fiskar – Labroidei
Notothenioider – Notothenioidei
Abborrlika fiskar – Percoidei
Pholidichthyoidei
Makrillika fiskar – Scombroidei
Scombrolabrax heterolepis (monotypiskt)
Smörfisklika fiskar – Stromateoidei
Fjärsinglika fiskar – Trachinoidei
Tånglakelika fiskar – Zoarcoidei

Referenser

Externa länkar


Kategori:Abborrartade fiskar
af:Baarsagtige
ar:فرخيات
az:Xanıkimilər
zh-min-nan:Lô͘-hêng-ba̍k
be:Акунепадобныя
be-x-old:Акунепадобныя
bg:Бодлоперки
bs:Grgečke
ca:Perciforme
cv:Уланкă йышшисем
cs:Ostnoploutví
da:Pigfinnefisk
de:Barschartige
et:Ahvenalised
el:Περκόμορφα
en:Perciformes
es:Perciformes
eo:Perkoformaj
fa:سوف‌ماهی‌سانان
fr:Perciformes
ga:Perciform
gl:Perciformes
ko:농어목
hr:Grgečke
is:Borrar
it:Perciformes
he:דקראים
ka:ქორჭილასნაირნი
kk:Алабұға тәрізділер
ku:Perciformes
ky:Алабуга түспөлдөр
la:Perciformes
lv:Asarveidīgās
lt:Ešeržuvės
hu:Sügéralakúak
nl:Baarsachtigen
ja:スズキ目
no:Piggfinnefisker
nn:Piggfinnefisk
oc:Perciformes
pl:Okoniokształtne
pt:Perciformes
ro:Perciformes
ru:Окунеобразные
simple:Perciformes
sk:Ostriežotvaré
sl:Ostrižnjaki
sr:Гргечке
fi:Ahvenkalat
ta:பேர்சிஃபார்மீசு
th:อันดับปลากะพง
tr:Levreksiler
uk:Окунеподібні
vi:Bộ Cá vược
diq:Perciformes
zh:鲈形目

AmigaOS

AmigaOS är det operativsystem som normalt sett används i Amiga-datorer. Operativsystemet bygger på användandet av en mikrokärna kallad Exec som klarar av att hantera tidsdelad multikörning.

Komponenter i AmigaOS


Fram till version 3.5 levererades AmigaOS alltid i två delar, Kickstart och Workbench.
Kickstart är bootstrap-ROMen. Förutom koden för att starta datorn innehåller Kickstart även stora delar av operativsystemet, såsom Intuition (Amigans bibliotek för det grafiska gränssnittet) och Exec (mikrokärnan).
Workbench är det grafiska Skalprogram i AmigaOS. Som namnet antyder används en arbetsbänk som metafor till skillnad från den vanligare skrivbordsmetaforen. Därför används också ”lådor” istället för ”mappar” och ”verktyg” som en metafor för program.
Varje version av Kickstart är bunden till en viss version av operativsystemet, så användare bör alltid starta Workbench 2.0 på en dator med Kickstart 2.0. Det är möjligt att starta inkorrekta versioner men med vissa problem. Undantaget är Workbench 2.1, som fungerar med Kickstart 2.04. Version 3.5 och 3.9 använder Kickstart 3.1 och laddar in ROM-uppdateringar vid uppstarten.

Versioner av AmigaOS


AmigaOS har två parallella system för versionsnummer: ett för slutanvändaren som är uppdelat i större och mindre revisioner åtskilda av en eller flera punkter (ex: 1.3.1) samt ett löpande system som används främst av programmerare. Version 1.3 heter därmed också V37, medan OS 2.0 benämns V38.

Kickstart/Workbench 1.0, 1.1, 1.2, 1.3


1.x-versionerna är originalimplementationen av AmigaOS. De har, i grundinställningen, ett distinkt blått och orange färgschema som var designat för att ge hög kontrast även på dåliga TV-skärmar. 1.1 består mestadels av buggfixar. Version 1.0 och 1.1 distribuerades enbart på disketter för Amiga 1000.
Version 1.2 och 1.3 är de första som sattes in i ROM men var även tillgängligt på diskett för Amiga 1000-användare. Dessa versioner distribuerades i ROM för A500, A1500, CDTV (enbart 1.3) och A2000. Version 1.2 av Kickstart korrigerade många buggar vilket förbättrade stabiliteten, och lade till stöd för AutoConfig för automatisk konfiguration av expansionskort. Version 1.3 har bland annat ett snabbare filsystem för hårddiskar, förbättrad kommandotolk och fler extraprogram. Version 1.3 har även stöd för att starta på andra enheter än diskett, till exempel hårddisk och RAD-disk.

Kickstart/Workbench 1.4


Kickstart/Workbench 1.4 är egentligen inget annat än en funktion för att ladda en ROM-fil på hårddisken till RAM-minnet på tidiga A3000 som inte hade någon ROM-krets på moderkortet. Mycket praktiskt då man lätt kan byta ROM-filen på hårddisken istället för att byta själva ROM-kretsen.
Levererades med Kickstart/Workbench 2.04 eller 3.1 (se nedan).

Kickstart/Workbench 2.0, 2.05, 2.1


Kickstart/Workbench 2.0 introducerade många stora framsteg i operativsystemet. Workbench har ett grått och ljusblått färgschema istället för det blåa och orangea färgschemat från tidigare versioner, och är inte längre bundet till upplösningarna 640*256 (PAL) och 640*200 (NTSC). Stora delar av systemet förbättrades för att göra framtida expansioner enklare.
2.x såldes ihop med A500+ (2.04), A600 (2.05), A3000 och A3000T. Workbench 2.1 är sista versionen i serien, och släpptes enbart som en mjukvaruuppgradering. Eftersom 2.1 enbart uppgraderar mjukvaran finns det ingen Kickstart 2.1 ROM.

Kickstart/Workbench 3.0, 3.1


3.x är ännu en stor uppdatering.
3.x inkluderar bland annat ett universalt datasystem, kallat datatyper, som gör att program kan ladda bilder, ljud och text i format de inte förstår direkt själva genom standardplugins.
3.0 levererades ihop med A1200, A4000 och A4000T, och fungerade bara på dessa. Senare levererades dessa med version 3.1, som även såldes som uppgradering till tidigare modeller. Amiga CD32 är ett specialfall som innehåller mycket av Commodores senaste kod och specialanpassningar för CD-ROM.

AmigaOS 3.5/3.9


Efter att Commodore gått i konkurs, och rättigheterna för varumärket Amiga gått till ett annat företag, sålde detta företag en licens till Haage & Partner för att låta dem uppdatera operativsystemet. Med uppdateringen började operativsystemet benämnas AmigaOS istället för de separata delarna Kickstart och Workbench.
Uppdateringarna inkluderar:
Cd-filsystemsstöd som standard.
Distribution på cd istället för diskett.
TCP/IP-stack, webbläsare och epostklient.
Stöd för hårddiskar som är större än 4 gigabyte.

AmigaOS 4


AmigaOS&nbsp;4 är det operativsystem som normalt sett körs på AmigaOne. Det använder precis som tidigare versioner av AmigaOS en mikrokärna. AmigaOS&nbsp;4 är utvecklat av det Belgien-Tyskland företaget http://os4.hyperion-entertainment.com/ Hyperion Entertainment VOF under licens från Amiga Inc. Det är den första officiella uppdateringen sedan AmigaOS 3.9, och släpptes 24 december 2006. Den nya versionen gjordes tillgänglig för AmigaOne-hårdvara som däremot inte längre tillverkades vid denna tidpunkt. Vid släppet meddelade Hyperion dock att ytterligare information bör komma tidigt 2007 från tredjepartstillverkare om lämplig PowerPC-hårdvara för att köra AmigaOS&nbsp;4.
Innehåller bland annat:
Virtuellt minne
Cd/Dvd-brännarstöd
Förbättrat TCP/IP-stöd
Kategori:Operativsystem
Kategori:Amiga-mjukvara
ar:أميغا أو إس
bs:Amiga OS
ca:AmigaOS
cs:AmigaOS
da:AmigaOS
de:AmigaOS
en:AmigaOS
es:AmigaOS
eo:AmigaOS
fr:AmigaOS
gl:AmigaOS
ko:아미가OS
hr:AmigaOS
ilo:AmigaOS
id:AmigaOS
it:AmigaOS
lt:AmigaOS
mr:अमिगाओएस
nl:AmigaOS
ja:AmigaOS
pl:AmigaOS
pt:AmigaOS
ru:AmigaOS
sh:AmigaOS
fi:AmigaOS
tr:AmigaOS
uk:AmigaOS

Apollon

:''Denna artikel handlar om guden Apollon. Se även Apollon F1.''
Fil:Apollo Saurocton Louvre.jpg]]
Fil:Temple of Apollo Delphi.jpg
Apollon är en viktig gud i grekisk mytologi (kallas Apollo i romersk mytologi där han är lika viktig). Han förknippas som ljusets och konsternas gud. Han framställs vanligen som en ung man med vackra anletsdrag och hans kännetecken är Lager (växt), lyra, delfin och korp. Han var son till Zeus och Leto. Apollon var en utsökt bågskytt.

Funktioner


Apollon hade flera funktioner varav den viktigaste var den som orakel. Den rollen kan spåras tillbaka till gudinnekulten i Delfi men Apollon var också jägare, läkare och musiker. Han föddes tillsammans med sin tvillingsyster Artemis på ön Delos dit hans moder hade flytt undan Heras vrede. Apollon stod i konflikt med gudarna Dionysos, Pan och Hermes som alla hade anknytning till djurhållning. Detta har tolkats som en produkt av rivalitet mellan olika nomadiserande herdefolk. Ursprungligen tros Apollon ha varit en solgud.

Apollons två dygder


Apollons dygder var två regler, eller dygder, som Apollon ville att grekerna skulle följa.
:''Känn dig själv.''
Apollon menade att människan skulle inse att hon inte har någon större makt, inte ens att forma sitt eget öde.
:''Var måttfull.''
Apollons andra dygd, att vara måttfull, är en allmänt accepterad stöttepelare i den grekiska mytologin. Att vara måttfull betydde att inte drabbas av övermod — hybris. Den som bröt mot denna regel drabbades av nemesis. Detta var gudarnas samlade vrede. Nemesis slog dessutom mot hela släkten till personen som fått hybris och kunde endast åtgärdas genom att övermodet gottgjordes och att den drabbade personen lärde sig dygden måttfullhet och visade sig ha förstått hela innebörden av den.
Samtidigt bröt Apollon mot sina egna regler. Till exempel slutade hans seger i musiktävlingen mot faunen Marsyas med att han lät Marsyas flås levande, en scen som porträtterats av Tizian i ''Marsyas straff''.

Kärleksäventyr


Som de andra gudarna i den grekiska mytologin så hade även Apollon mänskliga älskare.
En av dessa hette Klymene, och med henne hade han en son som hette Phaëton. Denne fick en gång köra solvagnen, ty Apollon var ju solens gud (ibland kallad Fobios eller Phoebus) men Phaëton visade sig ur stånd att tygla ekipaget och höll på att köra sönder himmel och jord. Zeus uppmärksammade detta och dräpte Phaëton med en åskvigg, ty han hade åstadkommit öknen Sahara och svett etiopiernas skinn.
Apollon hade även manliga älskare. De romerska skalderna berättar om en ung man som hette Kyparissos som älskades av Apollon. Men han råkade döda gudens älsklingshjort och blev så förtvivlad att han tynade bort och förvandlades till ett träd, cypressen.
Med nymfen Kalliope fick Apollon sonen Orfeus.
Apollon hade även en kärleksaffär med den spartanske kungasonen Hyakinthos.

Se även


Lista över mytologiska gestalter i tematisk ordning#Jakten
Apollonisk och dionysisk
Abaris: fick en pil av Apollon
Apollo kitharoidos

Referenser

Externa länkar


Kategori:Gudar i grekisk mytologi
Kategori:Gudar i romersk mytologi
Kategori:Solgudar
af:Apollo
ar:أبولو (إله إغريقي)
an:Apolo (mitolochía)
az:Apollon (mifologiya)
bn:অ্যাপোলো
be:Апалон
be-x-old:Апалён
bg:Аполон
bar:Apollon
bo:ཨ་པོ་ལུའོ།
bs:Apolon
ca:Apol·lo
cs:Apollón
cy:Apollo
da:Apollon
de:Apollon
et:Apollon
el:Απόλλων
en:Apollo
es:Apolo
eo:Apolono
eu:Apolo
fa:آپولو (اساطیر یونان)
fr:Apollon
gl:Apolo
ko:아폴론
hy:Ապոլլոն
hi:अपोलो
hr:Apolon
id:Apollo (mitologi)
ia:Apollon
is:Apollon
it:Apollo
he:אפולו
jv:Apollo (mitologi)
ka:აპოლონი
kw:Appolyn
sw:Apolo
la:Apollo
lv:Apolons
lb:Apollo (Mythologie)
lt:Apolonas
hu:Apollón
mk:Аполон
ml:അപ്പോളോ
mr:अपोलो
arz:ابولو
mzn:آپولو
nl:Apollon
ja:アポローン
no:Apollon
nn:Apollon
nrm:Apollon
oc:Apollon
pa:ਅਪੋਲੋ
nds:Apollon
pl:Apollo (mitologia)
pt:Apolo
ro:Apollo (mitologie)
ru:Аполлон
sq:Apoloni
simple:Apollo
sk:Apolón
sl:Apolon
sr:Аполон
sh:Apolon
fi:Apollon
tl:Apollo
ta:அப்போலோ
th:อพอลโล
chr:ᎠᏉᎳ
tr:Apollon
uk:Аполлон
ur:اپالو
vi:Apollo
war:Apollo
zh-yue:阿波羅
zh:阿波罗

Athena

:''Musikgruppen Athena hittas på Athena (musikgrupp), prinsessan hittas på Prinsessan Athena av Danmark. För staden, se Aten.''
Fil:ACMA Athéna contemplative.jpg
Athena eller ''Pallas Athena'' var vishetens och krigets gudinna i grekisk mytologi. Hennes Attribut (symbol) var sköld, lans, olivträd och Ugglor.
Zeus ville ha Metis och jagade henne runt hela tiden. Metis förvandlade sig till olika djur för att lura honom men han var ständigt efter henne. En dag får Zeus reda på av ett orakel att Metis första barn skulle vara en dotter och sedan en son som skulle ta ner honom från tronen. För att förhindra detta smickrade han Metis tills hon sänkte garden, sedan åt han upp henne.
Vad Zeus inte visste var att Metis redan var gravid och efter att han slukat henne tillverkade hon en rustning åt sin kommande dotter. Hamrandet gjorde att Zeus fick en kraftig huvudvärk. Han skrek så det hördes överallt. Hermes förstod att det var något på tok och bestämde att man skulle öppna hans huvud. Han sade till Hefaistos (andra förekommer beroende på källan) som slog med en hammare och öppnade hans skalle. Ur hans skalle kom Athena upp fullvuxen och i rustning.
Athena var hård och modig i strider som var till för att försvara hem från fiender. Hon var gudinnan över städer, hantverk, olivträdet och visheten. Hon uppfann trumpeten, flöjten, vagnen, skeppsbyggarkonsten, plogen och mycket annat som blev till nytta för mänskligheten och civilisationen. Hennes evige följeslagare var en ugglor.
Athena uppträdde med olika Attribut (symbol) vid olika tillfällen:
När hon uppträdde som hantverkare och konstnärernas beskyddare kallades hon ''Athena Ergane''.
Det var som ''Athena Parthenos'', Jungfrun Athena, hon tillbads vid tempel Parthenon på Akropolisklippan.
Hon uppträdde som stridens gudinna under namnet ''Athena Promacho''.
Som ''Athena Polias'', stadens Athena, var hon staden Aten och Akropolis-templets skyddsgudinna.
Hette Minerva i den romerska mytologin.

Referenser

Se även


Arachne (mytologi)
Kategori:Gudar i grekisk mytologi
af:Athena
ar:آثينا
an:Atena
ast:Atenea
az:Afina (mifologiya)
bn:আথেনা
be:Афіна
be-x-old:Атэна
bg:Атина (митология)
bar:Athena
bo:ཨ་ཧྥན་ན།
bs:Atena (mitologija)
br:Athena
ca:Atena
cs:Athéna
cy:Athena
da:Athene
de:Athene
et:Athena
el:Αθηνά
en:Athena
es:Atenea
eo:Atena
eu:Atena
fa:آتنا
fr:Athéna
gl:Atenea
ko:아테나
hy:Աթենաս
hi:अथीना
hr:Atena (mitologija)
id:Athena (mitologi)
is:Aþena (gyðja)
it:Atena
he:אתנה
ka:ათენა
sw:Athena
ku:Atîna (xwedawenda yewnanî)
la:Athena
lv:Atēna
lb:Athene
lt:Atėnė
hu:Pallasz Athéné
mk:Атена (митологија)
mg:Athena
ml:അഥീന
mr:अथीना
arz:اثينا (ميثولوجيا)
mzn:آتنا
ms:Athena
nl:Pallas Athena
ja:アテーナー
no:Athene
nn:Atene
oc:Atena
pa:ਅਥੀਨਾ
nds:Athene (Mythologie)
pl:Atena
pt:Atena
ro:Atena (mitologie)
ru:Афина
sq:Atena
simple:Athena
sk:Aténa (mytológia)
sl:Atena
sr:Атина (богиња)
sh:Atena (mitologija)
fi:Athene
tl:Athena
ta:அத்தீனா
te:ఎథీనా
th:อธีนา
tg:Афина
tr:Athena
uk:Афіна
ur:ایتھنے
vi:Athena (thần thoại)
war:Athena
zh:雅典娜

Asatro

Asatron är en Polyteism, som utövades av germanerna i Nordeuropa före kristendomens införande. Ordet är en Norden term bestående av två delar: Asar (i genitiv), gud i nordisk mytologi, och tro. Uttrycket började användas under 1800-talets nationalromantik, då kännedomen och intresset för tiden innan kristnandet av Norden blev mer utbrett.
På fornnordiska benämnde man asatron som "den forna/hedniska seden" (''hinn forni/heiðinn siðr'') och den kristna tron som "den nya/kristna seden" (''hinn nýi/kristinn siðr'') och åsyftade då inte bara trosuppfattningen utan en större, kulturell helhet.

Bakgrund


Asatron baserade sig aldrig på något religiöst samfund och utvecklades heller aldrig ur ett sammanhängande religiöst system, den var alltså aldrig någon enhetlig religion i modern bemärkelse. Den nordiska mytologin utvecklades istället utifrån en etnisk religion (eller naturreligion), inte en grundad religion. Det betyder att den snarare fungerade som en sorts teoretisk överbyggnad till kulten och egentligen hade mycket lite att göra med tro och mer med handlande, traditioner och värderingar i samband med naturen, vädret, årstiderna och mänsklig verksamhet såsom krig och jordbruk.
Asatro tillhör de polyteistiska religionerna, och förutom gudar tror man även på olika naturväsen. Enligt vissa historiker inspirerades asatron kraftigt vid vår tideräknings början av den tidens supermakt Romerska riket. Det var bland annat impulser ifrån den Romersk mytologi som gjorde Oden till en framträdande mytologisk gestalt. Asatron är en del av en större familj av indoeuropeiska religioner där man även finner grekisk, romersk och slavisk fornreligion. Det finns även motsvarigheter till asatrons panteon i den indiska hinduismen. En teori hävdar att olika indoeuropeiska stammar (indier, greker, italiker, kelter, slaver, germaner) har ett gemensamt ursprung, möjligen från områden i närheten av Svarta Havet och att dessa sedan utvandrat till övriga Europa samt Asien. Detta är en förklaring till likheten i religion och språk mellan dessa olika länder. Se Urindoeuropéer.
Under folkvandringstiden, efter Romarriket fall, vällde de germaner folken in över den Europa kontinenten. De hade inte undgått påverkan från medelhavskulturerna men sin hedniska tro tog de med sig och med dem spred den sig över Europa. Omkring år 500-750 ersattes denna hedniska tro gradvis av kristendomen i Anglosaxare England och merovingernas Frankrike, och liksom senare i Skandinavien verkade de båda trossystemen parallellt med varandra under den tiden. Under denna period, alltså strax innan vikingatiden inletts, hade asatron sin största utbredning: Samma eller likartade gudar dyrkades över hela norra och västra Europa.
Dock försökte aldrig anhängarna till den hedniska tro att omvända de kristna och det var dömt att bli en tidsfråga innan de konverterade till kristendomen. I Norden dröjde kristnandet dock omkring 500 år längre än på kontinenten: Först kristnades Norge (900-1000), sedan Island (år 1000, enligt sagorna genom ett alltingsbeslut), Danmark (1015), och sist Sverige (ca 1146) av alla germanska områden. Att nordborna blev kristna tolkas som ett tecken på deras integrering i det europeiska värdesystemet: även om den personliga övertygelsen lät vänta på sig underlättade det handeln att låta döpa sig.
Under seklerna som följde kristnandet, innan den kristna undervisningen hunnit etablera den kristna andan, levde dessutom skaldekonsten fortfarande vid hoven. Skalder kunde använda kenningar, hänsyftningar till den nordiska mytologin, och veta att han blev omedelbart förstådd; ”dvärgarnas skepp” var skaldekonsten; ”Fröjas tårar” var guldet; ”valkyriornas eld” svärdet, ”korpens öl” blodet, etc.
Asatron har karaktär av ursprunglig nordeuropeisk religion som dominerade större delen av Nordeuropa, alltså Skandinavien, England, Tyskland, Nederländerna och Belgien, bland andra. Det mesta vi vet om denna tro härstammar dock från Norden och i synnerhet Island. Det är inte säkert att övriga germanska folk omfattade exakt samma trosföreställningar som de forntida nordborna. Troligen varierade asatrons sedvänjor och myter avsevärt mellan de olika germanska folken och över tid. Att de religiösa föreställningarna i hela Skandinavien dock varit väsentligen desamma finns det dock mycket som tyder på. Skandinavien kristnades dessutom bortåt 500 år senare än exempelvis Tyskland och England. Mest hårdnackade i den gamla tron var folken i Sverige, som höll fast vid den "forna seden" ända in på 1100-talet.

Arkeologiska källor


Antydningar om religiösa föreställningar finns redan bland stenålderns fornfynd: skålformiga fördjupningar på takstenarna till dösar och gånggrifter vittnar om offer till de döda, som tänktes bo i graven. Fornsaker som inte hört till Gravskick har anträffats i en sådan mängd och anordnats på ett sådant sätt att det tyder på att de varit offer. Ett ristat hjul med fyra Eker är en sinnebild för solen och tyder på att soldyrkan har förekommit redan under bronsåldern. De bilder av miniatyryxor som har hittats visar att blixten troligen tänkts som en yxa, slungad mot mörkrets makter. Yxorna, sinnebilder för blixten, förekommer ofta parvis. Trundholms-vagnen, en 57 centimeter lång modell i brons som daterats till cirka 1500 f.Kr.-1300 f.Kr. och påträffades 1902 på nordvästra Själland i Danmark, bär en guldbelagd skiva, uppenbarligen föreställande solen, vilken dras av en häst. Förebilden för denna modell var troligen en vagn i naturlig storlek som användes i samband med soldyrkan.
Fil:runsten1.jpg från Gotland ca 700-800.]]
Det är ovisst om gudomarna då ännu tänktes som personliga väsen. Möjligen tillbads solen, blixten, träd, stenar, jord och vatten och uppfattades som levande. Det är dock troligt att Animism synsätt dominerade under stenåldern. Personliga gudar torde emellertid ha uppkommit redan under bronsåldern, om de inte funnits förut, för vissa av hällristningarnas figurer och bronsbilder som har hittats verkar kunna föreställa sådana. Små båtar av guld har påträffats i stort antal, liksom andra samlingar av föremål, vilka har använts som offer. Även offerkärl har hittats, av vilka en del varit fästa på vagnar, vilket kan tyda på att de använts i samband med offer åt den germanska moder- och fruktbarhetsgudinnan Nerthus. Det finns också gravfynd som innehåller många medel för signeri.
Under bronsålderns andra period, efter mitten av andra årtusendet f.Kr., uppkom likbränning, vilket kan ha inneburit att människorna ville frigöra själen från Människans anatomi för att den skulle leva sitt liv i en annan värld. Gravfynden från denna tid är sparsamma men i stället anträffas ofta nergrävda skatter eller depåfynd, vilka troligen var avsedda att användas efter döden.
Någon skiftning i åsikt tycks åter ha inträtt med järnåldern, under vilken gravar både med obrända och med brända lik förekommer, olika i olika trakter, ofta försedda med lerkärl för föda åt de döda. Under folkvandringstiden uppkom bland svenskar och norrmän den sed som fortsatte långt in på vikingatiden, nämligen att de döda, både kvinnor och män, begravdes eller brändes i fartyg, försedda med alla förnödenheter. Tolkningen av detta är att de döda skulle färdas i skeppet till dödsriket. Denna tolkning stöds av att i fynd från 300-talet har ett mynt anträffats i den dödes mun, motsvarande de antika folkens Charonspenning. Redan under den romersk järnålder vittnar fynden av med avsikt förstörda vapen, smycken, kläder m.m. och dödade hästar om den hos germanska och kelter folk omvittnade seden att offra fienden och allt som tillhörde honom åt krigets eller dödens gud.
Kulten under järnåldern verkar mestadels ha utövats i hemmen, men skriftliga källor, bl.a. Adam av Bremen, nämner att det skall ha funnits Vikingatida tempelbyggnader under vikingatiden, i alla fall i Uppsala. Man har även efter arkeologiska utgrävningar i Uppåkra funnit ett tempel. Mycket vanligare var de så kallade "vina", heliga platser utomhus. Detta återspeglas bland annat i alla ortnamn som innehåller svenska ortnamnsefterled -vi, som till exempel Ullevi. 2007 undersöktes ett vi från vendeltid i Lilla Ullevi fullständigt. Viet i Lilla Ullevi bestod av olika lämningar, naturliga såväl som människoskapade; centralt fanns den så kallade hargen, en stenkonstruktion som ligger på viets högsta punkt. I hargen låg en plattform som antagligen fungerat som altare. Plattformen har efterlämnat spår i form av fyra kraftiga stolphål. Söder om stenkonstruktionen fanns ett stort antal stolphål, och arkeologerna antar att det kan ha varit en offerplats på grund av de många fynd av amulettringar som man gjort där. Ringar förekom även i hargen, där man funnit närmare 70 stycken järnringar, många med mindre ringar hängande i den största ringen. Ringar antas också ha betytt mycket i den nordiska kulten då de fungerat som dörringar på kultbyggnader, vilket man sett i templet i Uppåkra, och som också är avbildat på Sparlösastenen. Det isländska sagomaterialet bekräftar också ringarnas betydelse i kulten.

Religiös praxis


Sannolikt var det centrala i asatron de religiösa handlingarna, riten. Dessa inkluderade:
Blot
Galder
Sejd

Trosuppfattningar


Det som är känt om asatrons religiösa trosuppfattningar kommer främst från kristna källor, antingen isländska sagor nedtecknade efter kristnandet genomförts på Island, eller från kristna grannar som verkat samtidigt som asatron varit levande i Skandinavien, till exempel Adam av Bremen. Även Publius_Cornelius_Tacitus skrev om germanerna och deras trosuppfattningar.

Livet efter detta


Grunduppfattningen om livet efter detta lär ha varit att de som dog i strid kom till Valhall eller Folkvang, de som dog av ålderdom och/eller sjukdom kom till Hel och de som drunknade kom till Ran. Några bodde även kvar i gravhögen och kunde kallas draugar. I vissa fall kunde man tänka sig själavandring.
File:Kornguden i Norra Vånga, Västergötland (VFT 1877 s60).jpg

Asatron efter kristnandet


Sedan Nordeuropa kristnats och asatron förbjudits, allra sist i Sverige, levde en del av dess trosuppfattningar vidare i folktro och i folksagor, "Prins Hatt under jorden" är till exempel ursprungligen berättelser om guden Höder. En dikt från Trollkyrka i Tiveden redogör även för hur ett hemligt offer utfördes.
Andra sedvänjor som kan tolkas som rester av asatro, är till exempel riten rörande Kornguden i Vånga , som var en helgonbild i Norra Vånga församling i Västergötland. Helgonbilden togs ut till åkrarna för att säkerställa att skörden blev god. 1826 försökte stiftet förhindra denna sed genom att undanskaffa helgonbilden men enligt Västgöta-Bengtsson så ska Vångaborna ha gjort sig en ny Korngud. Det är dock inget ovanligt att kristen helgondyrkan tett sig på detta vis, och flera exempel finns från kontinenten varför det inte med självklarhet går att göra kopplingen till asatron.
Ebbe Schön skriver i sin bok ''Asa-Tors hammare'' om hur rester av asatron levde kvar i folksagor ännu i början av 1900-talet.

Modern asatro


I slutet av 1800-talet blommade återigen ett intresse för asatron upp. En andra våg kom på 1920-talet, och en tredje kom i samband med det ökande intresset för naturreligioner under 1960-talet. I dag finns det flera organisationer som sprider kunskap om mytologin, religionen och religiösa sammankomster, huvudsakligen i Skandinavien, England och USA. Det isländska ordet ásatrú har blivit det vanligaste ordet internationellt men även Odinism (efter det isländska/fornnordiska namnet på Oden) förekommer. I Skandinavien används ofta beteckningen forn sed för denna religion.

Se även


Alver
Asar, Asynjor
Monolatri
Nyhedendom

Referenser

Externa länkar


http://www.samfundetfornsed.se Samfundet Forn Sed Sverige
http://www.odinic-rite.org/main/ Odinic Rite
http://www.runestone.org/ Asatru Folk Assembly
http://www.thetroth.org The Troth
Historiska museet:
Kategori:Asatro
Kategori:Fornnordisk religion
Kategori:Religioner
als:Germanisches Neuheidentum
cs:Germánské novopohanství
de:Germanisches Neuheidentum
en:Germanic neopaganism
es:Neopaganismo germano
it:Etenismo
zh:日耳曼新異教運動

Andra världskriget


Andra världskriget var en global väpnad konflikt som pågick från 1939 och till 1945 och involverade större delen av världens nationer, inklusive alla stormakter, vilka till slut bildade två motsatta militära allianser: de allierade och axelmakterna. Det var det mest utbredda kriget i historien, med mer än 100 miljoner människor som tjänstgjorde i militära enheter. I ett tillstånd av "Total krigföring", försatte de stora deltagarna hela sin ekonomiska, industriella och vetenskapliga kapacitet till förfogande för krigsansträngningen och raderade ut skillnaden mellan civila och militära resurser. Genom att kriget präglades av väsentliga händelser som involverade massdöd av civila, däribland Förintelsen och den Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki, ledde detta till att Lista över antal dödade under andra världskriget. Dessa dödsfall gör andra världskriget till den i särklass blodigaste konflikten i hela Världens historia.
Även om Kejsardömet Japan redan Andra kinesisk-japanska kriget med Republiken Kina (1912–1949) 1937, sägs andra världskriget i allmänhet ha börjat den 1 september 1939 med den Nazityskland Invasionen av Polen 1939 av Polen, och efterföljande krigsförklaringar mot Tyskland av Tredje franska republiken och de flesta av länderna i det Brittiska imperiet och Samväldet. Tyskland gav sig ut för att inrätta en stor imperium i Europa. Från slutet av 1939 till början av 1941, i en rad fälttåg och Tremaktspakten, erövrade Tyskland eller undertryckte mycket av den europeiska kontinenten. Efter Molotov–Ribbentrop-pakten, invaderade, ockuperade eller annekterade det formellt neutrala Sovjetunionen helt eller delvis territorier av sex europeiska grannar, Polsk-sovjetiska kriget 1939. Storbritannien och dess Samvälde förblev den enda större styrkan som fortsätta kampen mot axelmakterna, med strider som ägde rum i Ökenkriget samt den långvariga slaget om Atlanten. I juni 1941 inledde de europeiska axelmakterna en invasion av Sovjetunionen, vilket startade den Östfronten under andra världskriget, som sysselsatte huvuddelen av axelmakternas militära styrkor för resten av kriget. I december 1941 anslöt sig Kejsardömet Japan, som syftade till att dominera Östasien och Indokina, med axelmakterna och Attacken mot Pearl Harbor och Japanska invasionen av Malaya i Stilla havet, och erövrade snabbt en stor del av västra Stilla havet.
Axelmakternas frammarsch stoppades 1942, efter Japan förlorat en rad sjöslag och de europeiska axelmakternas trupper besegrats i Slaget vid el-Alamein och i Slaget vid Stalingrad. År 1943, genom en rad Slaget vid Kursk i Östeuropa, de Allierade invasionen av Sicilien av Kungariket Italien och amerikanska segrar i Stilla havet, förlorade axelmakterna initiativet och åtog sig strategiska reträtter på alla fronter. År 1944 Landstigningen i Normandie, medan Sovjetunionen återtog alla sina territoriella förluster och invaderade Tyskland och dess allierade. Kriget i Europa slutade med Slaget om Berlin av sovjetiska och polska trupper och den efterföljande ovillkorliga tyska kapitulationen den Segerdagen 1945. Under 1944 och 1945 besegrade USA den japanska flottan och erövrade öarna i västra Stilla havet, släppte atombomber över landet då invasionen av den japanska arkipelagen var överhängande. Kriget i Asien avslutades den 15 augusti 1945 då Kejsardömet Japan gav upp.
De allierades totala seger över axelmakterna 1945 avslutade konflikten. Andra världskriget förändrade den politiska inriktningen och sociala strukturen i världen. Förenta nationerna (FN) bildades för att främja internationellt samarbete och förhindra framtida konflikter. Stormakterna som gick segrande ur kriget, USA, Sovjetunionen, Kina, Storbritannien och Frankrike, blev de permanenta medlemmarna av FN:s säkerhetsråd. Sovjetunionen och USA framkom som rivaliserande supermakter, som banade väg för det Kalla kriget som fortskred under de kommande 46 åren. Samtidigt började de europeiska stormakters inflytande att minska, då avkolonisering i Asien och Afrikas avkolonisering började. De flesta länder vars industrier skadats gick mot Högkonjunkturen efter andra världskriget. Politisk integration, Europeisk integration, uppstod som ett försök att stabilisera relationerna efter kriget.

Bakgrund


Första världskrigets och fredsdiktatets följder


Efter första världskrigets slut stod Tyskland som förlorare. Vid Versaillesfreden 18 januari 1919 ansågs Tyskland som ansvarigt för kriget, och ett stort krigsskadestånd utkrävdes. Tysklands försvarsmakt fick inte ha militärflygplan och stridsvagnar, flottan begränsades och armén fick uppgå till maximalt 100&nbsp;000 man samt dessutom skulle Rhenlandet demilitariseras. Följderna av de hårda fredsvillkoren medförde att arbetslösheten i landet steg och fattigdomen blev utbredd.
En något förenklad beskrivning av konsekvensen av Versaillesfreden för Tyskland var att fredsvillkoren var så hårda att den väckte revanschlust, men inte tillräckligt hårda för att knäcka den tyska industrin. Bland annat fick Tyskland avträda alla sina kolonier. Vidare skars krigsmakten ner till ett minimum. Dessutom dömdes Tyskland att betala ett jättelikt krigsskadestånd och fick ta på sig hela skulden för kriget. I synnerhet det sistnämnda, den så kallade krigsskuldsparagrafen orsakade en stor bitterhet hos många tyskar. Bland extremister på högerkanten samt inom militären föddes också "dolkstötslegenden", det vill säga att orsaken till förlusten var att soldaterna blivit svikna av politikerna på hemmaplan. En av många som framförde detta var Adolf Hitler, som 1921 blev ledare för Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP), mer känt som nazistpartiet.
År 1923 drabbades Tyskland av en extrem inflation (se inflationen i Weimarrepubliken) som ruinerade många människor men landet fick 1924–1925 ordning på ekonomin och mot slutet av 1920-talet fungerade den unga demokratin relativt bra. Levnadsstandarden steg och stödet för NSDAP var ganska lågt. Snart skulle emellertid förutsättningarna bli annorlunda och Hitler ges möjlighet att vinna stöd från breda befolkningslager.

Depressionen


Den ekonomiska depressionen i början av 1930-talet medförde att Tyskland drabbades av massarbetslöshet. Krisen ledde till ett allmänt politikerförakt och tron på demokratin sjönk till bottennivåer hos många tyskar. Många såg Adolf Hitler nazistparti som räddningen, en stark man som visste vad han ville och inte bara ägnade sig åt politiskt "käbbel". Adolf Hitler lovade att utplåna arbetslösheten och att få Tyskland på fötter igen. I riksdagsvalet 1932 blev Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) största partiet med 33,1 % av rösterna. I januari 1933 utsågs Adolf Hitler till rikskansler (regeringschef). En utbredd myt är att det var speciella grupper vilka röstade på Hitler, det var dock människor från alla samhällsklasser som valde Nationalsocialisterna. De såg i Hitler en "räddande ängel" som kunde återupprätta Tysklands ära samtidigt som han lovade en god ekonomisk framtid.

Hitler vid makten


Fil:Benito Mussolini and Adolf Hitler.jpg och Adolf Hitler]]
Väl utnämnd till rikskansler förbjöd Hitler snabbt alla partier utom NSDAP och gjorde sig själv till diktator, från och med 1934 både som regeringschef och statschef (Führer). Under åren som följde inleddes ett arbete för att återta i Versailles-freden förlorade områden. En återupprustning av landet startades och allmän värnplikt återinfördes (vilka båda stred mot Versaillesfredens diktat).
1938–1939 anslöts Österrike med Tyskland (Anschluss) och Versailles-konstruktionen Tjeckoslovakien upplöstes. De Tjeckien delarna (Böhmen och Mähren och tjeckiska Schlesien) delades mellan Tyskland, Polen och det av Tyskland beroende Protektoratet Böhmen-Mähren (se Nazityskland), medan Slovakien blev självständigt samtidig som områden med ungersk befolkningsmajoritet återfördes till Ungern.
Västmakterna protesterade (gränserna efter första världskriget var ju deras skapelse) men ville inte ha ett nytt storkrig. Inte heller Nationernas förbund (NF), FN:s föregångare, fungerade som det var tänkt (att bevara status quo). Det berodde delvis på att USA, trots huvudarkitekten och dåvarande presidenten Woodrow Wilsons önskan, aldrig gått med i organisationen utan dragit sig tillbaka. Hitler uppfattade västmakternas brist på agerande som ett tecken på svaghet och fortsatte förberedelserna för krig.

Andra områden


Under tiden blev läget allt oroligare i Ostasien. Japan hade redan i början av 1930-talet inlett en aggressiv utrikespolitik. 1931, i och med första sino-japanska kriget, införlivades Manchuriet i Japan (från och med 1932 en japansk lydstat). 1937 invaderade japanska trupper resten av Republiken Kina (1912–1949) och andra sino-japanska kriget inleddes vilket så småningom blev en del av andra världskriget. Även här stod Nationernas förbund maktlöst.
I Afrika hade Italien 1936 invaderat Abessinien (Etiopien) och 1936–1939 rasade spanska inbördeskriget med inblandning från både Tyskland och Italien. Även Albanien blev invaderat och ockuperat av Italien. NF införde vissa restriktioner mot de aggressiva staterna men dessa var ej tillräckliga för att förhindra en eskalerande utveckling.

Den tyska utrikespolitiken


En av orsakerna till andra världskrigets utbrott var den aggressiva tyska utrikespolitiken under Adolf Hitlers ledning med bland annat planer på utökat tyskt territorium, så kallat ''Lebensraum'' (tyska "livsutrymme"). Den utlösande faktorn var den tyska invasionen av Polen den 1 september varpå Storbritannien och Frankrike den 3 september förklarade krig mot Tyskland i enlighet med tidigare givna löften. Härledningen av detta var Tysklands krav på en "passage" mellan det tyska Ostpreussen och Stortyskland i väst. Ostpreussen var nämligen helt avskuret av den så kallade polska korridoren, ett landområde som hade tilldelats Polen i första världskriget för att landet skulle ha tillträde till Östersjön.
Vid sidan av den aggressiva tyska utrikespolitiken bör även nämnas Japans Imperialism ambitioner som på allvar inleddes med invasionen av Manchuriet. Även här drevs militären (Japan var i praktiken en militärdiktatur från slutet av 1920-talet) av nationalistiska mål för sin politik. Japan hade redan 1936 närmat sig Tyskland, och 1940 slöts en allians mellan Japan och Tyskland. När Japans ambitioner att skapa ett imperium i Östasien till slut kolliderade med de västerländska staterna vilka hade kolonier i området var kriget oundvikligt. Det finns en del som menar att andra världskriget redan inleddes med andra sino-japanska kriget när Japan invaderade det egentliga Kina 1937.
Till skillnad från första världskriget, då alla Europas stormakter var indragna redan efter en vecka, utvecklades andra världskriget successivt till en global konflikt där nästan samtliga stater i världen var involverade. Först när Japan attackerade USA den 7 december 1941 och Tyskland och Italien förklarade krig mot USA fyra dagar senare blev kriget verkligen en global konflikt. Japans krig mot Kina, dess krig mot USA och de europeiska kolonialmakterna och kriget i Europa vävdes nu samman.

Hade andra världskriget kunnat undvikas?


En del historiker (även om de är i minoritet) menar att västmakterna också har en stor del i skulden då de hade kunnat stoppa Hitler tidigare istället för att göra eftergifter åt Tyskland. På sätt och vis var andra världskriget en fortsättning på första världskriget. De bakomliggande orsakerna till krigsutbrottet kan lätt spåras till följderna av första världskriget. Många historiker menar att de hårda villkoren i Versaillesfreden som avslutade första världskriget var ett stort misstag, och i hög grad bidrog till att Adolf Hitler fick så stort stöd.
Även om Tyskland startade det som kallas andra världskriget, så bedrev Japan och Italien redan i praktiken erövringskrig. Tyskland hade även sovjetiskt stöd när de anföll Polen, veckan innan hade de i Molotov-Ribbentrop-pakten kommit överens om hur de skulle dela upp Polen, Baltikum och Finland mellan sig.
När Hitler sommaren 1939 ställde krav på Polen var måttet rågat för Frankrike och Storbritannien och de förklarade att de skulle gå i krig om någon anföll Polen.
Fil:Ribbentrop-Molotov no legend.svg

Molotov-Ribbentroppakten


Hitler ville till varje pris undvika ett tvåfrontskrig och valde i detta läge att underteckna en icke-aggressionspakt med Sovjetunionen, Molotov-Ribbentroppakten, som även innehöll en hemlig del om uppdelning av Baltikum, Öst- och Centraleuropa. Fransmännen och britterna gav då Polen garantier att militärt stödja landet om Tyskland skulle anfalla.

Sammanfattning av krigsförloppet

Inledande fas: Tyskland och Sovjetunionen delar upp Europa mellan sig


Den 1 september 1939 inledde den tyska armén ett anfall mot Polen. Därmed hade Andra världskriget inletts - enligt de västliga allierade. (Enligt Sovjetunionen började dock det stora, "fosterländska" kriget först i juni 1941, då de själva anfölls av Nazityskland.) Den 3 september förklarade Frankrike och Storbritannien krig mot Tyskland. Europa hade återigen drabbats av ett storkrig som skulle bli mycket större och blodigare än första världskriget. Samtidigt som Polen fortfarande befann sig i krig med Tyskland i väst, invaderades Polen i öst av Sovjetunionen den 17 september i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten. Efter ungefär fyra veckor var det polska militära motståndet brutet.

Baltikum och Finland


Nästa fas i kriget blev den 3 oktober Sovjetunionens annektering av Litauen, Lettland och Estland. Övertagande av de baltiska länderna skedde efter överenskommelse mellan Josef Stalin och Adolf Hitler vid Joachim von Ribbentrop besök i Moskva den 27 september. Därefter inleddes, den 30 november 1939, det finska vinterkriget med Sovjetunionens invasion av Finland. Finland blev till slut tvunget att acceptera de sovjetiska villkoren och fred undertecknades 1940 i Stockholm. Finland avträdde stora delar av Karelen till Sovjetunionen men till skillnad från de baltiska staterna och Polen lyckades landet värja sig tillräckligt bra för att behålla sin självständighet. Samtidigt kom Ungern, Rumänien och Bulgarien att sluta pakt med Tyskland. Sovjetunionen förklarade sig neutralt mot Storbritannien och Frankrike men var knuten till axelmakterna genom Molotov-Ribbentroppakten med tillhörande handelsavtal. I praktiken var dock Sovjetunionen militärt helt neutralt då den Molotov-Ribbentroppakten inte innebar att landet skulle stödja Tyskland militärt i händelse att den sistnämnda nationen hamnade i krig med en tredje makt.
I början av 1941 slöt Finland upp på Tysklands sida för att anfalla Sovjetunionen Finska fortsättningskriget. Kriget pågick i fyra år; den finska armén gjorde stora förluster, och tvingades till sist att sluta fred på hårda villkor den 19 september 1944 men hade trots allt lyckats behålla sin självständighet.

"Låtsaskriget"


Under tiden stod västfronten stilla (Låtsaskriget, på tyska kallat ''Sitz-krieg'' och på engelska ''The Phony War'') medan de allierade förlitade sig på blockadvapnet som hade varit så framgångsrikt under första världskriget. Efter en kort fransk invasion av tyska gränslandet i Saarområdet, som dock inte ledde till tyska trupprörelser bort från invasionen av Polen, återvände den franska armén till sina baracker och intog en defensiv strategi bakom Maginotlinjen.

Invasionen av Danmark och Norge


Den 9 april 1940 invaderade tyskarna Danmark och Norge för att säkerställa att järnmalmstransporterna från Sverige inte upphörde, tyskarna förekom med nöd och näppe en Brittisk landstigning (Operation R4) och samtidigt etablera fördelaktiga flottbaser längs den norska kusten. "Operation Weserübung" blev en tysk framgång trots att man förlorade en stor del av sin flotta längs Norges västkust där bland annat den tunga kryssaren KMS Blücher sänktes i Oslos inlopp av norskt kustartilleri. De båda nordiska länderna ockuperades.

Slaget om Frankrike


Fil:Bundesarchiv Bild 101I-126-0347-09A, Paris, Deutsche Truppen am Arc de Triomphe.jpg
Adolf Hitler lät sina trupper överskrida Beneluxländernas gränser i maj 1940 (jämför med Schlieffenplanen från första världskriget). De allierade trupperna gick därefter in i Belgien för att uppta kampen på belgiskt territorium, varpå tyskarna intog delar av Nederländerna genom överraskande luftlandsättning men satte in sitt huvudanfall genom Ardennerna, ut mot Engelska kanalen. Frankrike hade inte mycket försvar då de inte hade uppgraderat sina vapen och kanoner efter första världskriget. Anfallet splittrade de allierade arméerna, som tvingades evakuera den europeiska kontinenten vid Dunkerque. När de drog sig ut ur Belgien, gick Tyskland in från öst. Frankrike stod inom kort besegrat. I detta läge, den 10 juni, hade Benito Mussolini Italien gått med i kriget på axelmakternas sida och gick nu till anfall mot Frankrike.
Det militära sammanbrottet ledde även till ett politiskt. Tredje franska republiken upplöstes och ersattes av den tyskvänliga Vichyregimen, medan generalen Charles de Gaulle flydde till England, där han bildade organisationen det Fria Frankrike. De franska kolonierna kom att uppdelas mellan dessa.

Slaget om Storbritannien


Fil:Battle of britain air observer.jpg
Efter Frankrikes fall sökte sökte Tyskland tvinga Storbrittanien till fred genom Terrorbombning#Andra världskriget. Den nye brittiske premiärministern Winston Churchill fortsatte dock kampen och Storbritannien uthärdade ett fruktansvärt tyskt luftkrig mot öarna. Under slaget om Storbritannien lyckades brittiska RAF, Storbritanniens flygvapen, stå emot Hermann Görings Tysklands flygvapen under andra världskriget. Med hjälp av ny förbättrad radarteknik kunde det brittiska flygvapnet sätta in sina numerärt underlägsna flygplan vid de ställen de verkligen behövdes. Detta ledde till att Hitler tvingades skjuta upp den planerade invasionen av Storbritannien (Operation Sjölejon) på obestämd tid, då ett sådant företag bedömdes vara alltför riskfyllt utan absolut tyskt luftherravälde över Engelska kanalen och södra Storbritannien.
Mellan juni 1940 och juni 1941 såg det ytligt sett mörkt ut för de allierade. Polen, Danmark, Norge, Luxemburg, Frankrike, Belgien, Nederländerna, Tjeckoslovakien, Grekland och Jugoslavien hade besegrats av axelmakterna. Till sjöss hade ''Kriegsmarines'' ubåtar övertaget med en stor mängd sänkt handelstonnage. Sovjetunionen, USA och Japan stod fortfarande utanför kriget.
Strategiskt sett var dock utgången av slaget om Storbritannien av avgörande betydelse. Den brittiska Blockad (krigföring) bestod och sträckte sig från Grönland till Alexandria. Inga importvaror kunde nå Tyskland över haven. Från baser på Brittiska öarna kunde det Brittiska flygvapnet nå hela Tyskland.

Avgörandets tid: Tyskland anfaller Sovjet och USA dras in i kriget


Fil:Eastern Front 1941-06 to 1941-12.png
Utan att ha lyckats besegra Storbritannien vände Tyskland istället krigsmaskinen österut. Ett anfall på Sovjetunionen hade förberetts till 15 maj 1941 men de tyska arméerna var först tvungna att besätta Jugoslavien och Grekland. Den tyska och italienska ockupationen av Jugoslavien bottnade i att den för axelmakterna vänliga, sittande regeringen hade avsatts. Grekland befann sig sedan hösten 1940 redan i krig med Italien, nu öppnades en ny front efter att tyska trupper tillåtits utnyttja bulgariskt territorium. Det har hävdats att dessa offensiver blev orsaken till att Operation Barbarossa sköts upp från 15 maj till 22 juni.

Operation Barbarossa


Den 22 juni 1941 satte Adolf Hitler igång Operation Barbarossa, det storskaliga anfallet på Sovjetunionen. Samtidigt anföll Finland Sovjetunionen i sitt så kallade finska fortsättningskriget (efter att Sovjet hade bombat ett antal finska städer). Kriget på östfronten hade börjat, Josef Stalin blev överraskad av anfallet. Trots flera underrättelserapporter om tysk uppladdning vägrade han tro att Hitler skulle bryta icke-angreppspakten och skulle anfalla, under flera dagar rådde handlingsförlamning i Moskva Kreml. Trots att Sovjet var numerärt överlägset hade överraskningen i kombination med Stalins tidigare utrensningar bland de militära befälen en negativ effekt.
Den tyska belägringen av Leningrad påbörjades den 21 augusti 1941 och var också en slutpunkt för den tyska offensiven på den norra delen av fronten. Efter fem månader stod tyskarna utanför Moskva. Offensiven var till en början framgångsrik. Sedan 2/3 miljoner ryssar kapitulerat i dubbelslaget vid Brjansk och Vjazma vid mitten av oktober och Kalinin fallit i ryska händer, föranledde Moskvas utsatta läge regeringen att tillfälligt flytta till Kujbysjev. Från tyskt håll hävdades, att den ryska krigsmakten var likviderad och att endast rensningsoperationer återstod. Här kom krigets första vändpunkt. Sovjeterna lyckades stoppa tyskarna framför sin huvudstad och de tyska trupperna körde fast i den begynnande ryska vintern. Förbindelselinjerna var uttänjda till bristningsgränsen och talrika sovjetiska förstärkningar anlände alltjämt till fronten.

Slaget om Atlanten


Redan vid krigsutbrottet år 1939 hade de krigförande upprättat Blockad (krigföring)er för att störa eller hindra fiendens handel. För Tysklands del skedde detta huvudsakligen genom Ubåtskrigföring. Sedan Tysklands flygvapen under andra världskriget förlorat slaget om Storbritannien, låg det blockerade Tysklands enda möjlighet till seger i att svälta ut invånarna på de Brittiska öarna. Genom konvojeringssystem och tekniska innovationer kunde dock ubåtarnas effektivitet begränsas och från slutet av år 1942 översteg nybyggnaden av fartyg förlusterna.
Efter tyskarnas inledande framgångar vid invasionen av Sovjetunionen år 1941, var behovet stort att ersätta de materiella förlusterna. Slaget om Atlanten kom därför att utvidgas även till Norra ishavet genom att stora mängder krigsmateriel och övriga förnödenheter skickades till Sovjetunionens hamnar i Murmansk och Arkangelsk.
Fil:USSArizona PearlHarbor.jpg

Pearl Harbor


Den 7 december 1941 anföll Japan den amerikanska flottbasen vid Attacken mot Pearl Harbor på Hawaii. 2403 personer dog och 1178 skadades vid attacken. Fyra dygn efter anfallet förklarade Tyskland och Italien krig mot USA. På detta sätt drogs även USA in i kriget på de allierades sida.

Nordafrika


I den nordafrikanska öknen kämpade italienarna tillsammans med Erwin Rommel mot britterna under en serie av generaler. 1942 lyckades Bernard Montgomery slutligen tillfoga Rommel och hans italienska allierade ett avgörande nederlag vid Slaget vid el-Alamein. 1943, efter amerikanska och brittiska landstigningar i de Vichyregimen-trogna kolonierna Marocko och Algeriet, tvingades de tyska och italienska styrkorna i Nordafrika slutgiltigt att kapitulera, efter att med viss framgång ha försvarat sig i Tunisien.

Stalingrad och vändpunkten


I slutet av 1942 ryckte framskjutna tyska trupper in i Volgograd men blev slutligen omringade där efter en sovjetisk motoffensiv. Trots fältmarskalk Erich von Mansteins försök att bryta Slaget vid Stalingrad, hölls tyskarna under befäl av fältmarskalk Friedrich Paulus alltjämt instängda där. Den 2 februari 1943 kapitulerade tyskarna i Volgograd, vilket blev ännu en vändpunkt i kriget. Paulus, som hade blivit befordrad till fältmarskalk en kort tid före kapitulationen, förväntades att begå självmord av Hitler men gav sig istället till ryssarna och visades senare upp som en trofé.

Slutfas: Axelmakternas nederlag


Fil:Bundesarchiv Bild 183-08778-0001, Dresden, Tote nach Bombenangriff.jpg
Fil:Eastern Front 1943-08 to 1944-12.png
Fil:Eastern Front 1945-01 to 1945-05.png
1943 utkämpades också världens största pansarslag, slaget vid Kursk, med över två miljoner soldater och 6&nbsp;000 stridsvagnar inblandade. Detta var den sista större offensiven från axelmakternas sida. Nu skulle ett nytt mönster formas, ett av konstant reträtt på östfronten. Efter Kursk var axelmakterna alltid i reträtt på östfronten. Och genom hela kriget förbättrade röda armén sina strategier, taktiker och strukturer.
På sommaren 1944 genomförde ryssarna ''operation'' ''Bagration'' (uppkallad efter en general från 1808 års svenska krig), där tyskarna blev totalt överraskade (de hade väntat en operation mot Ukraina) och kördes ut ur Vitryssland. Röda Armén kom fram till Warszawas portar på bara någon månad.
År 1943 hade slutligen slaget om Atlanten avgjorts och stora mängder amerikanska förstärkningar och materiel transporterades över till Storbritannien. Terrorbombningarna av Tyskland kom även igång på allvar. De allierade invaderade Italien och Mussolini tvingades avgå.
Fil:Shigemitsu-signs-surrender.jpg
Den 6 juni 1944 – "''Dagen D''" – landsteg de allierade i Normandie och öppnade därmed en andra front mot Tyskland. Tyskarna drevs under sommaren ut ur Frankrike och framåt hösten var så gott som hela landet befriat. Vid slutet av 1944 genomförde den tyska armén sin sista stora motoffensiv mot de västallierade, den så kallade Ardenneroffensiven. Men Tysklands dagar var räknade, man kunde helt enkelt inte ersätta förlorad materiel och manskap lika mycket som de allierade kunde. Det visade sig också i slaget om Berlin då Tysklands resurser inte räckte till för att försvara sig mot Sovjetunionen.
I Stilla havet hade hårda strider rasat under hela kriget men nu stod de allierade och knackade på Tokyos dörr. USA:s president Franklin D. Roosevelt dog före krigsslutet och den nye presidenten, Harry S. Truman, gav order om att det nya vapnet, atombomben, skulle fällas över Japan,
ca 200&nbsp;000 människor dog de närmsta timmarna och mellan 150&nbsp;000 och 200&nbsp;000 ytterligare dog av svält, törst och brännskador, främst kvinnor och barn. Efter Atombomberna över Hiroshima och Nagasaki samt Sovjetunionens krigsförklaring och snabba erövringar av japanska besittningar i Kina och Korea kapitulerade även Japan inför övermakten, den 15 augusti 1945 men kapitulationen skrevs på först 2 september av den japanske generalen Umezu.
Det andra världskriget var den mänskliga historiens största konflikt. Det har beräknats att 50-60 miljoner människoliv gick förlorade, däribland alla de som dog på grund av terrorn (koncentrationsläger, terrorbombningar och andra krigshandlingar). Förenta nationerna bildades den 24 oktober 1945 som följd av en konferens i San Francisco under perioden april–juni.
Andra världskriget avlöstes av kalla kriget, konflikten och maktkampen mellan främst USA och Sovjetunionen under den senare halvan av 1900-talet.

Översikt


Allierat samarbete


Fil:WWII.png, kolonier och ockuperade stater inkluderade. <span style="color:#0f0;">''Ljusgrön''</span>: Allierade länder som gick med i kriget efter attacken mot Pearl Harbor. <span style="color:#2aacf6;">''Blå''</span>: Axelmakterna <span style="color:gray;">''Grå''</span>: Neutralitet länder under kriget.</span>]]
Storbritannien och Frankrike hade gått ut i krig mot Nazityskland två dagar efter att Nazityskland invaderade Polen 1 september 1939. Men efter att Frankrike besegrats av Tyskland 1940 stod Storbritannien i princip ensamt i kampen mot Tyskland. USA stod ännu så länge utanför kriget och även om oron i USA blev större efter Frankrikes fall var motståndet hos den amerikanska befolkningen stort mot att gå med i kriget. USA stödde ändå Storbritannien genom vapenförsäljning. Från och med våren 1941 fick britterna hjälp med bland annat vapen genom Lend-Lease Act. När USA slutligen blev indraget i kriget i december 1941 utsträcktes denna hjälp till samtliga krigförande stater på den allierade sidan.
Fil:Atlantic charter.jpg
Den 9–12 augusti 1941 möttes USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill första gången. Där utfärdade de den så kallade Atlantdeklarationen som talade om alla folks rätt till självbestämmande, en framtid där konflikter skulle lösas utan våld samt den nazistiska statens totala oskadliggörande.
En följd av alliansen med Sovjetunionen blev att Stalin gick med att låta 10&nbsp;000 polska svältfödda GULAG-slavarbetare och krigsfångar utvandra i mars 1942 över Persien/Iran och mellanöstern, för att senare i Bernard Montgomery 8:e armé sättas i krig vid Tobruk (1943), Slaget om Monte Cassino (1944) och slaget om Bologna (1945). Från den återstående stora mängden polska GULAG- och krigsfångar i Sovjetunionen lyckades ytterligare ca 70&nbsp;000 ta sig ut ur landet och av resten bildades senare två polska folkarméer underställda rysk kommando. Vid västfronten hade Polen 228&nbsp;000 soldater 1945.
Churchill ogillade egentligen Josef Stalin och den politik han stod för men efter att Nazityskland angripit Sovjetunionen 1941 inleddes ett nära samarbete mellan britterna och ryssarna. Båda parter förband sig att inte sluta separatfred, utan tillsammans besegra den gemensamma fienden. USA:s roll kan trots att landet formellt var neutralt fram till anfallet på Pearl Harbor sägas vara allierad eftersom de försåg de andra allierade med stora kvantiteter vapen, råvaror och livsförnödenheter. Strax efter nyår 1942 utformade amerikaner och britter den strategi som skulle besegra axelmakterna. Tyskland, som ansågs vara den farligaste motståndaren, skulle besegras först. Största resurserna skulle således läggas på att besegra Hitler innan alla resurser riktades mot Japan. En rad andra länder (vid sidan om de tre stora plus Republiken Kina (1912–1949)) åtog sig nu att gå i krig mot axelmakterna. Det slutliga målet med kriget var axelmakternas villkorslösa kapitulation.
Sovjetunionen som redan innan USA:s inträde i kriget tagit emot omfattande hjälp från USA fick nu ännu mer hjälp från amerikanarna med både vapen och livsmedel. Visserligen var inte vapenbiståndet i närheten av de enorma volymer som den ryska industrin producerade från och med 1943 men den anses ändå ha bidragit starkt till den ryska krigsinsatsen. Av ännu större betydelse var de leveranser av råvaror, livsmedel, lastbilar och lokomotiv som amerikanarna sände.
Fil:1944 NormandyLST.jpg, ''Dagen-D'', den 6 juni 1944 vid Omaha Beach.]]
Churchill besökte Stalin i Moskva sommaren 1942 för att förankra de västallierades strategi för att vinna kriget. Stalin var inte nöjd och krävde att en västfront skulle upprättas så fort som möjligt genom en invasion i Frankrike. Det var krav som han envist reste resten av 1942 och 1943. De västallierades svar var att de inte var redo för ett så stort företag än. Viss tillfredsställelse fick Stalin sommaren 1943 då amerikaner och britter invaderade Sicilien och södra Italien och därigenom skapade en europeisk sydfront. Sovjetunionens diktator var ändå inte nöjd då den stora majoriteten av den tyska krigsmakten fortfarande opererade i Sovjetunionen.
De tre stora bland de allierade – Roosevelt, Stalin och Churchill – möttes första gången i Irans huvudstad Teheran 28 november – 1 december i Teherankonferensen. Där fick Stalin löfte om att en västfront skulle upprättas i maj följande år Operation Overlord. Landstigning skulle ske även i Sydfrankrike och ryssarna skulle ungefär samtidigt inleda stora offensiver på Östfronten under andra världskriget. Stalin blev också lovad att Sovjetunionens gräns efter kriget skulle flyttas längre västerut. Detta gick ut över Polen som i sin tur skulle kompenseras med att få tidigare tyska områden längre västerut. Relationen mellan Stalin och Churchill var spänd, däremot kom diktatorn bra överens med Roosevelt som Stalin hade stor respekt för. Stalin själv blev under kriget mycket populär i USA och kallades av amerikanarna för "Uncle Joe".
Något möte mellan de tre stora förekom inte under 1944. Däremot drogs under året planerna upp för den nya internationella fredsorganisation som efter kriget skulle ersätta Förenta nationerna. Världsbanken och Internationella valutafonden grundades också.
Fil:Yalta summit 1945 with Churchill, Roosevelt, Stalin.jpg, Franklin D. Roosevelt och Josef Stalin vid Jaltakonferensen på Krimhalvön.]]
Den 4–11 februari 1945 möttes Roosevelt, Stalin och Churchill igen i Jaltakonferensen. Tyskland var i praktiken besegrat och förhandlingarna gällde nu hur efterkrigstidens Europa skulle se ut. De enades om att Tyskland efter kriget tills vidare skulle delas i fyra ockupationszoner. Stalin krävde att det besegrade Tyskland skulle demilitarisering och betala ett enormt krigsskadestånd. Någon enighet nåddes inte här utan frågorna sköts på framtiden. De enades dock om att Sovjetunionen skulle gå med i kriget mot Japan 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Sovjetunionen lovade också att bli medlem i FN som grundades i San Francisco i slutet av april 1945.
Nästa stora möte var Potsdamkonferensen 17 juli – 2 augusti. Kriget i Europa var över men fortfarande hade inte Japan kapitulerat. Roosevelt hade avlidit och efterträtts av Harry S. Truman. Även Churchill var borta efter att ha förlorat parlamentsvalet. Ny brittisk premiärminister var labourledaren Clement Attlee. Frågorna var densamma men någon enighet om en långsiktig lösning på Tysklandsfrågan kom inte, något fredsavtal blev det inte heller. De tre allierade enades dock om att rättegångar skulle hållas mot ledande nazistiska krigsförbrytare (Nürnbergprocessen). Motvilligt accepterade britter och amerikaner att Polens nya gränser skulle bli permanenta. Som avtalats redan i Jalta förklarade Sovjetunionen krig mot Japan 8 augusti, exakt 3 månader efter att Tyskland kapitulerat. Japan kapitulerade 15 augusti (kapitulationen undertecknades 2 september) efter att Hiroshima och Nagasaki förstörts av atombomber. Japan blev efter kapitulationen ockuperat av de allierade. Ett gemensamt allierat råd skulle styra landet men i praktiken var det USA och general Douglas MacArthur som styrde landet och Japan återfick sin självständighet först 1951. Även här hölls rättegångar mot de främsta krigsförbrytarna.
För USA:s del avslutades andra världskriget först klockan 12.30 (lokal tid) den 28 april 1952, i samband med att USA:s utrikesminister Dean Acheson överlämnade ratifikationsurkunderna till det japanska fredsfördraget, som då trädde i kraft. Därmed upphörde det formella krigstillståndet mellan USA och Japan.1943 gick italien över till allirades sida.

De neutrala staternas situation


När kriget inleddes i början av september 1939 var bara fyra stater direkt inblandade i kriget, förutom Tyskland och Polen även Storbritannien och Frankrike. Merparten av världens stater förklarade sig vara neutrala, inklusive USA som efter första världskriget bedrivit en isolationistisk politik. Sovjetunionen var fram till sommaren 1941 neutralt mot västmakterna men angrep Polen (se Molotov-Ribbentroppakten) i slutet av september 1939 och senare på hösten Finland – finska vinterkriget. Gentemot Japan skulle Sovjetunionen förbli neutrala fram till början av augusti 1945.
Andra världskriget skulle visa sig orsaka mycket stora problem för de mindre länderna. Båda parter i kriget visade sig hysa obefintlig respekt för att mindre stater ville stå utanför kriget. Europeiska länder som Sverige, Finland, Norge, Jugoslavien, Nederländerna, Luxemburg, Belgien, Spanien, Portugal och Schweiz förklarade sig neutrala i krigets inledning. Samtliga stater utom Portugal, Spanien, Sverige och Schweiz blev indragna i kriget. Även de baltiska staterna blev indragna. I samtliga fall beroende på att nämnda länder blev angripna. I Sveriges fall kan landets roll under finska vinterkriget beskrivas som "icke krigförande". (se vidare Sverige under andra världskriget)
USA hade förklarat sig neutralt men gav trots detta som nämnts omfattande militärt bistånd till Storbritannien från och med 1940 och från hösten 1941 även till Sovjetunionen. President Franklin D Roosevelt ansåg att landet måste gå med i kriget men hade svårt att ändra det amerikanska folkets inställning till kriget. Först efter det japanska anfallet mot Pearl Harbor 7 december 1941 vände opinionen. Huruvida USA skulle engagera sig i både det asiatiska och europeiska kriget "löstes" 11 december då Tyskland och Italien förklarade krig mot USA.
Sovjetunionen var alltså neutralt i kriget även om man exporterade stora mängder olja, legeringsmetaller, gummi (importerat för ändamålet) och spannmål till Tyskland under krigets första två år. Västmakterna tog Stalins invasion av Polen, som var västs allierad, och Finland som en förtäckt allians med Hitler och planerade ett tag till och med att gå i krig med Sovjetunionen. Man umgicks med planer på att bomba Baku och skicka en armé till Skandinavien för att hjälpa Finland. Först efter att Tyskland invaderade Sovjetunionen 22 juni 1941 slöts en allians med britterna och efter USA:s inträde även med amerikanarna. De latinamerikanska staterna var från början neutrala men med några få undantag engagerade de sig så småningom i kriget på de allierades sida.
Spanien och Portugal förblev neutrala hela kriget. Det kan tyckas överraskande att de inte ställde upp för Tyskland då landets regimer ideologiskt stod mycket närmare Nazityskland än de västerländska demokratierna. I Spaniens fall kan det emellertid sannolikt förklaras av att landet var "utmattat" efter Spanska inbördeskriget. I Portugals fall så var landet traditionellt allierat med Storbritannien och kom senare att stöda allierade ansträngningar genom att tillåta militärbaser på Azorerna.
Schweiz neutralitet var visserligen garanterad av alla stormakter men det torde knappast hindrat Hitler att invadera landet om han ansett det nödvändigt.
Turkiet förklarade sig neutralt och förblev så under nästan hela kriget.
Iran var i princip neutralt tills det blev ockuperat sensommaren 1941 av Sovjetunionen och Storbritannien som båda var intresserade av att säkra transportvägen över Kaukasus för att skicka Lend-lease till den förra. 1943 förklarade Iran krig mot Tyskland och gick därmed in i Andra världskriget på de allierades sida.

Gerillaaktiviteter


På många ställen bakom fronten och på alla sidor fanns beväpnade irreguljära enheter, gerilla eller partisaner. Till dem kopplas störningen av en ockupation av en segerrik armé men också många grymheter och brott mot krigets lagar.
På den allierade sidan finns många välkända exempel:
Den aktiva motståndsrörelsen i Danmark var till exempel anledningen till att Danmark av de allierade våren 1945 erkändes som stridande part mot Nazityskland. I Norge utfördes ett lyckat attentat i Rjukan där tyskarna framställde tungt vatten för att kunna bygga atombomber.
De mest kända är Josip Broz Tito Motståndsrörelse i Jugoslavien och partisanerna i Sovjetunionen. I båda fallen band de upp stora tyska truppstyrkor. Četnici var en annan motståndsrörelse som utgjordes av serbiska nationalister som dock periodvis krigade även mot Titos styrkor.
I Polen har partisanförband verkat under hela kriget. Warszawaupproret 1943 i Warszawas ghetto och Warszawaupproret 1944 fick båda en mycket blodig upplösning, det sista med att stora delar av staden lades i ruiner och upp till 200&nbsp;000 civila dödsoffer.
I Frankrike fanns det olika motståndsrörelser, bland annat en kommunistisk, som dock alla samlades under gemensam ledning underställda det Fria Frankrike från 1943. Motståndsrörelsen i västländerna fick efterhand stöd på olika sätt från de allierade styrkorna.
Men även på andra sidan fanns motståndsrörelser även om de är mindre kända - som i Baltikum och Ukraina mot Sovjet eller i Tyskland (Werwolf) under de allierades ockupation.
Dessa aktiviteter bekämpades skoningslös på alla sidor, med avrättningar och hämnd på civilbefolkningen.

Civilbefolkningen


I alla stora internationella konflikter före andra världskriget hade antalet ''stupade soldater'' alltid varit större än antalet civila offer. I andra världskriget var förhållandet det motsatta och det är ett mönster som upprepats sedan dess, i alla konflikter, och har till och med förstärkts ytterligare. Av cirka 60 miljoner dödsoffer (möjligen så många som 70 miljoner) var "bara" cirka 19 miljoner stupade soldater (döda krigsfångar oräknade). Resten var civila. Massbombningar mot städer, tortyr, slavarbete, våldtäkter, svält, avrättning och ren utrotning orsakade ett ofattbart lidande för civilbefolkningen i de drabbade länderna.
1940–41 regnade bomberna ner över de engelska städerna under Blitzen och tiotusentals människor omkom. Från och med 1943 var förhållandet det omvända. Nu angrep allierat flyg tyska städer i en bomboffensiv utan motstycke, i slutet av kriget var samtliga tyska storstäder helt sönderbombade och hundratusentals civila hade dödats. Över Japan var situationen liknande. Terrorbombningarna mot de japanska städerna kulminerade först med atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki. "Little Boy" och "Fat man", bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki dödade tillsammans ''omedelbart'' 130&nbsp;000–150&nbsp;000 människor. Senare skulle hundratusentals människor avlida av brännskador och olika strålningsrelaterade skador och sjukdomar. Än idag så föds det barn med utvecklingsstörning/missbildningar på grund av atombomberna. (se vidare atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.)
Fil:German atrocities. Germany, Poland & Czechoslovakia, 1945.jpg, andra världskriget.]]
Medan de tyska ockupanterna var relativt återhållsamma i Västeuropa, inklusive Norden, förutom mot den som råkade vara jude, Romer eller tillhörde motståndsrörelsen, så var förhållandet det rakt motsatta i Östeuropa. Förutom den totala utrotningen av Europas judar, romer och aktiva kommunister, planerade Hitler och hans hantlangare också en drastisk minskning av de slaviska befolkningsgrupperna i Östeuropa. I Polen och Sovjetunionen skulle den civila befolkningen (judar och romer oräknade) antingen förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller masslikvideras. Medan Sovjetunionen var det land som hade de allra högsta totala dödstalen var Polen ännu hårdare drabbat i förhållande till folkmängden. Av cirka 35 miljoner invånare dog cirka 6 miljoner, nästan var sjätte invånare. Av dessa var cirka 3 miljoner judar, nästan 90 % av Polens judiska befolkning.
Fil:Hiroshima aftermath.jpg
Även i Ostasien och Stilla havet innebar kriget fruktansvärda umbäranden för civilbefolkningen. Någon motsvarighet till Hitlers "''Endlösung''" (förintelsen) fanns inte (åtminstone inte lika systematisk) men den japanska krigföringen var ändå oerhört brutal och tog föga hänsyn till Genèvekonventionerna. Värst drabbades Republiken Kina (1912–1949) där 10 miljoner civila föll offer för japansk terrorkrigföring, svält, med mera.

Tabell över antalet döda i respektive land


Andra världskriget är det blodigaste kriget i historien. Totalt beräknas kriget ha krävt 50–65 miljoner liv – att bedömningarna skiljer sig åt så pass mycket beror på att osäkerheten är stor över hur många ''civila'' kineser som dog. En del anser att det kan vara så många som 20 milj. De flesta beräkningarna idag anger antalet döda totalt till 56–60 miljoner. Andra världskriget var den första riktigt stora internationella konflikten där antalet civila dödsoffer var mycket större än antalet stupade soldater.
Tabellen nedan upptar de stater som hade de största förlusterna. När det gäller antalet ''stupade'' tyska soldater uppgår antalet till cirka 5,3 miljoner om österrikare, och döda krigsfångar räknas in. Därtill tillkommer åtminstone 1 miljon frivilliga, tvångskommenderade med flera. Ett mindre antal civila amerikaner dog i kriget, de flesta vid attacken mot Pearl Harbor som leddes av Japan.
Cirka 6 000 000 judar – ingår i mycket stor utsträckning i ovanstående siffror.
Anmärkning: Ovanstående siffror angående antalet döda tyskar inkluderar inte de civila som dödades eller dog när de flydde undan den framryckande Röda armén. Siffror varierar från 200&nbsp;000 ända upp till två miljoner.

Frederna


Fil:Map-Germany-1947.svg
Decenniet som följde efter andra världskrigets slut slöts efterhand fred med de länder som krigat mot de allierade (undantaget Japan och Sovjetunionen).
I freden i Paris 1947 slöts fred med Italien, Finland, Ungern och Rumänien. De berörda länderna fick avträda landområden. Italien fick även avträda sina kolonier. Finland fick acceptera gränserna från freden efter Fortsättningskriget och förbjöds även att inneha vissa vapensystem, till exempel u-båtar.
Österrike återfick sin självständighet först 1955 med några inskränkningar. Landet måste lova att aldrig ingå i någon militärallians och att aldrig ansluta sig till Tyskland igen. Dessutom förbjöds Österrike att inneha vissa vapensystem.
Med Tyskland slöts däremot aldrig någon permanent fred. Först i och med kalla krigets slut, Sovjetunionens upplösning och Tysklands återförening inträdde kunde ett fredsfördrag undertecknas, i samband med vilket Tyskland formellt accepterade de Allierades annektering av den östra fjärdedelen av Tyskland. År 1949 hade USA modifierat krigstillståndet med Tyskland men avskaffade det ej då man ville bibehålla legala rättigheter att ha trupper i Tyskland. USA och flera andra länder avskaffade formellt krigstillståndet med Tyskland 1951 som substitut för ett formellt fredsfördrag, Sovjetunionen gjorde likaledes 1955.
Japan och de västallierade slöt fred 1951 och samtidigt återfick landet sin självständighet. Japan fick bland annat avträda Taiwan (ö) till Chiang Kai-sheks nationalistregim på ön (som USA då betraktade som Republiken Kina (1912–1949) legitima regim). Ögrupperna Kurilerna och ön Sachalin fick Japan avträda till Sovjetunionen. Fortfarande har emellertid inget fredsfördrag undertecknats mellan Japan och Ryssland.

Krigets följder


Fil:Potsdam conference 1945-3.jpg
Fil:Bundesarchiv_Bild_183-2003-0703-500,_Rückführung_deutscher_Kinder_aus_Polen.jpg
Fil:Berlin-wall.jpg, en av kalla krigets symboler, revs 1989.]]
Andra världskriget började som ett europeiskt krig som utvidgades vartefter, och från och med december 1941 var det ett globalt krig i och med USA:s intåg i kriget. I krigets efterdyningar följde flera stora förändringar på den världspolitiska scenen.
Före kriget hade Storbritannien med sitt jättelika kolonialimperium varit den ledande stormakten men trots att det tillhörde de ledande segrarmakterna hade kriget tärt hårt på dess resurser. Frankrike hade före kriget räknats som Europas ledande militärmakt men denna uppfattning hade tyskarna ändrat på redan i början av kriget.
Efter krigets slut framträdde istället två särklassiga supermakter, USA och Sovjetunionen. Den amerikanska industrin var oskadad och stod nu för halva världens Bruttonationalprodukt. Den nyvunna positionen som världens mäktigaste stat innebar att USA:s roll i världspolitiken blev helt annorlunda än innan. Sovjetunionen hade bara 20 år tidigare varit ett utfattigt jordbruksland men hade också till följd av kriget uppnått status som supermakt. Det förfogade över världens största armé och kontrollerade hela Östeuropa. Framgången hade dock skett till ett oerhört högt pris i mänskligt lidande.
Polen fick sitt territorium starkt reducerat med en folkomflyttning från de östra regionerna som togs över av Sovjetunionen till nya västra och norra områden som togs över från Tyskland, som följd, samtidigt som Fördrivningen av tyskar efter andra världskriget. De områden som förlorades av Polen till Sovjetunionen hade till stor del erövrats av Polen på 1920-talet under Polsk-sovjetiska kriget 1919-1921 och bebodes till övervägande del av ukrainare och vitryssar men även av upp till 4 miljoner polacker. Fram till 1950 hade 2,1 miljoner av dessa polacker bosatt sig i de före detta tyska områdena inom Tysklands 1937 års gränser, där upp till 10 miljoner tyskar hade bott innan deras fördrivning västerut under åren 1944 - 1950. Från Polsk sida anser man att de västallierade svek Polen genom att överlåta gränsdragningen till Stalin – Polenfrågan avhandlades bakom ryggen på den Polska regeringen och fick bara liten uppmärksamhet av USA och Storbritannien vid Teherankonferensen och Jaltakonferensen – Sovjet fick fria händer och styrkeförhållandena vid kriget slut skulle bestämma gränserna för den sovjetiska kontrollen. Slutligen fastställdes landets nya gränser vid Potsdamkonferensen. På liknande sätt blev även de andra länderna i det blivande östblocket hanterade med ett antal folkrättsliga frågetecken då alla beslut togs utan att länderna ens tillfrågades. Tjeckoslovakien överläts till Hitler vid Münchenkonferensen och sedan efter kriget till Stalin. Den officiella avsikten hos de västallierade att låta demokratiska fria val avgöra de öst- och centraleuropeiska ländernas politiska framtid fullföljdes inte. Rättslig uppgörelse med nazisternas brott fick en klar punkt på efterkrigsagendan, både inom öst och västblocket, medan brott begångna av den sovjetiska makten och de östeuropeiska lydstaterna under lång tid var ''tabu'', till exempel Katynmassakern, massdeporteringar till GULAG och terror av NKVD och dess underställda nationella säkerhetsstyrkor.
Tyskland förlorade cirka 25 % av sitt förkrigsterritorium, varifrån miljontals fördrevs, de flesta kvinnor och barn. Vid ett möte i Potsdam sommaren 1945 delade Förenta staterna, Frankrike, Storbritannien och Sovjetunionen upp Tyskland i ockupationszoner. Sovjetunionen överlämnade riksdelarna öster om Oder till Polen och lade självt beslag på området runt Königsberg. Riksdelen Ostmark blev åter Österrike som återupprättades som självständig stat 1955. Delvis som en konsekvens av Morgenthauplanen och delvis som en konsekvens av fransk önskan om ett svagt Tyskland genomfördes omfattande nedmontering av tung industri. Ruhrområdet ställdes under internationell kontroll, Elsass-Lothringen togs över av Frankrike och det kolrika Saarland bröts loss från Tyskland och gjordes till ett franskt protektorat. Visserligen hävdade de västallierade att den slutliga gränsdragningen skulle vänta tills ett fredsavtal kunde träffas med Tyskland men i praktiken fick man acceptera fait accompli i och med att 12–14 miljoner tyskar fördrevs från östra delen av Tyskland med omnejd. (antalet döda som en konsekvens av fördrivningen, möjligtvis den största etniska rensningen i modern historia, är svårt att uppskatta men anges vanligtvis till mellan 0,5 till 2 miljoner).
Storbritannien blev i efterhand något av en förlorare, trots att landet förklarat krig mot Nazityskland bara två dagar efter invasionen i Polen 1939 och tillsammans med USA och Sovjetunionen kunde diktera Tysklands kapitulationsvillkor vid krigets slut. De kommande decennierna avvecklades nästan hela kolonialväldet och eran som jordens mäktigaste stat var över. Över huvud taget bidrog kriget starkt till att samtliga stormakters kolonialvälden i Afrika och Asien efterhand avvecklades.
Den stora koalitionen mellan USA, Sovjetunionen och Storbritannien bröts snabbt efter kriget, då Nazityskland inte längre fanns som en gemensam fiende för Sovjetunionen och de västallierade. Inom några år hade det så kallade kalla kriget inletts och Europa delats politiskt, inklusive Tyskland: ett block nära allierade med USA och ett annat block med sovjetiska lydstater i Östeuropa. Det kalla kriget ledde till en våldsam kapprustning mellan de två supermakterna och gav upphov till mängder med andra konflikter globalt sett, som till exempel Koreakriget, Vietnamkriget och Afghansk-sovjetiska kriget. Kalla kriget upphörde först med de europeiska kommunistregimernas fall i slutet av 1980-talet.

Viktiga inslag


Nazityskland – Konjunktur, judeförföljelser, upprustning
Massakern vid Babij Jar
Danmark under andra världskriget – tysk invasion
Norge under andra världskriget – tysk invasion, Vidkun Quisling, kungen i London
Katynmassakern
Nanjing-massakern
Maginotlinjen
Operation Blå
Operation Husky – Invasionen av Sicilien; upprättandet av en Europeisk sydfront
Operation Seelöwe
Operation Weserübung
Blitzen
Förintelsen
Operation Overlord
Attacken mot Pearl Harbor – USA går med i kriget
Enigma (krypteringsmaskin) – kryptering
Manhattanprojektet
Hiwi – kollaboratörer som hjälpte Nazityskland
Trinitytestet – världens första kärnvapentest
Motståndsrörelser under andra världskriget
Operation Market Garden
Upproret i Warszawas getto – det judiska upproret
Warszawaupproret
Jaltakonferensen
Luftkriget under andra världskriget – under kriget kom flygvapnet att ha stor betydelse
Bombningarna av Tokyo 9-10 mars 1945
Wisła-Oder-offensiven
Slaget vid el-Alamein
Slaget om Guadalcanal
Slaget vid Iwo Jima
Slaget vid Königsberg - Tysklands östra utpost i dåvarande Ostpreussen. Viktigt för Sovjet i slaget om Ostpreussen
Slaget vid Kursk – av Tyskland också omnämnd Operation Zitadelle
Slaget om Nordkalotten
Slaget om Monte Cassino
Slaget om Okinawa
Slaget vid Rzjev 1942-1943 En av Röda armens segrar under kriget
Slaget om Saipan
Slaget vid Stalingrad
Slaget vid Suomussalmi
Enhet 731 – japanska krigsförbrytelser
Lista över personer i andra världskriget
Pansarvapnet under andra världskriget

Se även


Första världskriget
Röda armén
Schutzstaffeln – ofta förkortat SS
Teherankonferensen
Jaltakonferensen
Potsdamkonferensen
Västfronten under andra världskriget
Östfronten under andra världskriget
Motståndsrörelser under andra världskriget
Danmark under andra världskriget
Frankrike under andra världskriget
Italien under andra världskriget
Japan under andra världskriget
Norge under andra världskriget
Polen under andra världskriget
Sverige under andra världskriget
Operation Foxley
Tidsaxel över andra världskriget
Andra världskriget i Europa

Referenser

Noter

Tryckta källor


Händelser man minns – en krönika 1920–1969, fil dr Harald Schiller 1970
Nationalencyklopedin, 2007
Nyström H, Nyström Ö, Perspektiv på historien A; 2001

Externa länkar


http://www.bergstrombooks.elknet.pl/andravarldskriget.htm Andra världskriget så man förstår av Christer Bergström
Tomas Andersson Odén, ''http://web.archive.org/web/20061209004931/http://www.jmg.gu.se/fsmk/papers/oden.html Massmedia under mellankrigstiden och andra världskriget'', 14:e nordiska konferensen för medie- och kommunikationsforskning
http://www.krigsforum.se/forum/kb.php?a=3 Stort arbete om andra världskriget på Krigsforum
http://www.worldwar-2.net/index.htm www.worldwar-2.net – En stor samling av resurser med bland annat dag för dag information för alla fronter
Kategori:Andra världskriget
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
kbd:ЕтӀуанэ дунейпсо зауэ
af:Tweede Wêreldoorlog
als:Zweiter Weltkrieg
am:2ኛው ዓለማዊ ጦርነት
ang:Ōðru Ƿoruldgūþ
ar:الحرب العالمية الثانية
an:Segunda Guerra Mundial
as:দ্বিতীয় বিশ্বযুদ্ধ
ast:Segunda Guerra Mundial
gn:Mokõiha Ñorairõ Guasu
az:İkinci Dünya müharibəsi
bn:দ্বিতীয় বিশ্বযুদ্ধ
zh-min-nan:Tē-jī-chhù Sè-kài Tāi-chiàn
map-bms:Perang Donya II
ba:Икенсе бөтә донъя һуғышы
be:Другая сусветная вайна
be-x-old:Другая сусьветная вайна
bi:Wol Wo Tu
bg:Втора световна война
bar:Zwoata Wötkriag
bo:འཛམ་གླིང་འཁྲུག་ཆེན་གཉིས་པ།
bs:Drugi svjetski rat
br:Eil Brezel-bed
ca:Segona Guerra Mundial
cv:Иккĕмĕш Тĕнче вăрçи
ceb:Ikaduhang Gubat Kalibotanon
cs:Druhá světová válka
cbk-zam:Segunda Guerra Mundial
co:Seconda Guerra Mundiale
cy:Yr Ail Ryfel Byd
da:2. verdenskrig
de:Zweiter Weltkrieg
nv:Naaki góneʼ yéigo daʼahijoogą́ą́ʼ
dsb:Druga swětowa wójna
et:Teine maailmasõda
el:Β΄ Παγκόσμιος Πόλεμος
eml:Secånda guèra mundièl
en:World War II
es:Segunda Guerra Mundial
eo:Dua mondmilito
ext:II Guerra Mundial
eu:Bigarren Mundu Gerra
fa:جنگ جهانی دوم
hif:World War II
fo:Seinni heimsbardagi
fr:Seconde Guerre mondiale
fy:Twadde Wrâldkriich
fur:Seconde vuere mondiâl
ga:An Dara Cogadh Domhanda
gv:Yn Nah Chaggey Dowanagh
gd:An Dàrna Cogadh
gl:Segunda Guerra Mundial
gan:第二次世界大戰
gu:બીજું વિશ્વ યુદ્ધ
hak:Thi-ngi-chhṳ Sṳ-kie Thai-chan
ko:제2차 세계 대전
hy:Երկրորդ համաշխարհային պատերազմ
hi:द्वितीय विश्वयुद्ध
hsb:Druha swětowa wójna
hr:Drugi svjetski rat
io:Duesma mondo-milito
ilo:Maikadua a Sangalubongan a Gubat
id:Perang Dunia II
ia:Secunde Guerra Mundial
os:Дыккаг дунеон хæст
is:Seinni heimsstyrjöldin
it:Seconda guerra mondiale
he:מלחמת העולם השנייה
jv:Perang Donya II
kn:ಎರಡನೇ ಮಹಾಯುದ್ಧ
krc:Экинчи дуния къазауат
ka:მეორე მსოფლიო ომი
kk:Екінші дүниежүзілік соғыс
sw:Vita Kuu ya Pili ya Dunia
ku:Şerê cîhanî yê duyem
lad:Sigunda Gerra Mondiala
lez:Дуьньядин кьведлагьай дяве
la:Bellum Orbis Terrarum Secundum
lv:Otrais pasaules karš
lb:Zweete Weltkrich
lt:Antrasis pasaulinis karas
lij:Segonda Guæra Mondiâ
li:Twiede Wereldoorlog
jbo:2moi ke terdi nunjamna
lmo:Segónda guèra mondiàl
hu:Második világháború
mk:Втора светска војна
ml:രണ്ടാം ലോകമഹായുദ്ധം
mt:It-Tieni Gwerra Dinjija
mr:दुसरे महायुद्ध
xmf:მაჟირა მოსოფელიშ ლჷმა
arz:الحرب العالميه التانيه
mzn:جهونی جنگ دوم
ms:Perang Dunia Kedua
mwl:Segunda Guerra Mundial
mn:Дэлхийн хоёрдугаар дайн
my:ဒုတိယ ကမ္ဘာစစ်
nah:Īyāōyo in Cemānāhuac Inic Ōme
nl:Tweede Wereldoorlog
nds-nl:Tweede Wereldoorlog
ne:दोस्रो विश्वयुद्ध
new:लिउ हलिम हताः
ja:第二次世界大戦
frr:Tweed Wråålkrich
no:Andre verdenskrig
nn:Andre verdskrigen
oc:Dusau Guèrra Mondiau
mhr:Кокымшо Тӱнямбал Сар
uz:Ikkinchi jahon urushi
pa:ਦੂਜਾ ਵਿਸ਼ਵ ਯੁੱਧ
pfl:Zwädda Wäldgriech
pnb:دوجی وڈی لڑائی
pap:Di Dos Guera Mundial
ps:دويمه نړېواله جګړه
km:សង្គ្រាមលោកលើកទី២
nds:Tweete Weltkrieg
pl:II wojna światowa
pt:Segunda Guerra Mundial
crh:Ekinci Cian cenki
ksh:Zweide Weltkresch
ro:Al Doilea Război Mondial
rm:Segunda Guerra mundiala
qu:Iskay ñiqin pachantin maqanakuy
rue:Друга світова война
ru:Вторая мировая война
sah:Аан дойду иккис сэриитэ
se:Nubbi máilmmisoahti
sa:द्वितीयविश्वयुद्धम्
sco:Warld War II
stq:Twäiden Waareldkriech
sq:Lufta e Dytë Botërore
scn:Secunna guerra munniali
si:දෙවන ලෝක යුද්ධය
simple:World War II
sk:Druhá svetová vojna
sl:Druga svetovna vojna
szl:II wojna śwjatowo
so:Dagaalkii Labaad ee Aduunka
ckb:شەڕی جیھانیی دووەم
sr:Други светски рат
sh:Drugi svjetski rat
su:Perang Dunya II
fi:Toinen maailmansota
tl:Ikalawang Digmaang Pandaigdig
ta:இரண்டாம் உலகப் போர்
tt:Икенче бөтендөнья сугышы
te:రెండవ ప్రపంచ యుద్ధం
th:สงครามโลกครั้งที่สอง
tg:Ҷанги дуюми ҷаҳон
tr:II. Dünya Savaşı
uk:Друга світова війна
ur:دوسری جنگ عظیم
vec:Seconda guera mondiałe
vi:Chiến tranh thế giới thứ hai
fiu-vro:Tõõnõ ilmasõda
wa:Deujhinme guere daegnrece
zh-classical:第二次世界大戰
vls:Twiddn Weireldôorloge
war:Ikaduha nga Gera Pankalibutan
wo:Ñaareelu Xareb Àdduna
wuu:第二次世界大战
yi:צווייטע וועלט מלחמה
yo:Ogun Àgbáyé Ẹlẹ́ẹ̀kejì
zh-yue:第二次世界大戰
diq:Herbê Dınyayê Dıyine
zea:Twidde Weareldoôrlog
bat-smg:Ontra svieta vaina
zh:第二次世界大战

Algeriet


Algeriet (arabiska: الجزائر, ''Al Jaza'ir''; berberspråk: Fil:Algeria in Tifinagh.svg, ''Dzayer'', franska ''Algérie''), formellt Demokratiska folkrepubliken Algeriet, är Afrikas till ytan största land och världens tionde största. Det gränsar till Tunisien i nordöst, Libyen i öster, Niger i sydöst, Mali och Mauretanien i sydväst, och Marocko likväl som Västsahara i väster. I norr har Algeriet kust mot Medelhavet, och därmed havsgräns mot Spanien. Algeriet tillhör det kulturella området Maghreb.
Algeriet är medlem av FN, Afrikanska unionen, Arabförbundet, och OPEC. Det deltog också i bildandet av Arabiska Maghrebunionen. Konstitutionellt betecknas Algeriet som en islamisk, arabisk och amazighisk (berbersk) stat.

Historia


De tre nordafrikanska staterna Algeriet, Tunisien och Marocko tillhör alla ett område kallat ''Maghreb'' – "landet i väst". Det var det namn de araber erövrarna gav området efter det att de hade lagt under sig den nordvästliga kustregionen omkring år 1050. Dessförinnan hade Nordafrika tillhört en Medelhavet styrd av fenicier och romare. Den äldsta kunskapen om det som i dag är Algeriet kommer från antikens Numidien. Det var ett samhälle som under ledning av Masinissa utvecklade jordbruk och handel, och etablerade en politisk statsbildning. Både vid kusten och i inlandet grundades städer, och Numidien var en framgångsrik stat fram till Masinissas död år 149 f.Kr. Romarrikets nedgångsperido drabbade även Maghreb, och år 429 e.Kr. kom en germaner folkstam, vandalerna, över Gibraltarsund och erövrade Algeriet. År 534 kom nya erövrare, och Maghreb lades under Bysantinska riket styre, en period som präglades av många uppror från de lokala berberstammarna.
Islamiska expansionen, som på 700-talet nådde sig ända in i Spanien, lade under sig Numidiens kustområden, men ännu inte bergsområdena i inlandet. Araberna blandade sig med berberna, och i hela området fick det Arabiska och den arabisk kultur allt större betydelse. Kalifen i Kairo sände på 1000-talet två arabiska stammar för att knäcka upproriska krafter i Maghreb, och hela området lades till sist under arabiskt styre. Mellan 1152 och 1269 erövrade almohaderna hela landet. Då den sista islamiska fästningen i Spanien föll för kristna styrkor 1592 sökte de spanska morerna sin tillflykt i Algeriet – den tredje arabiska invasionen av landet. De kristna i Spanien förföljde de flyende morerna, och erövrade flera fästningar och städer. Osmanska riket styrkor kom till undsättning, med det resultatet att Algeriet lades under den osmanske sultanen. Hela Algeriet hade vid den här tiden kommit in under den arabiska och islamiska kulturkretsen; bara i några delar av landet levde isolerade folkstammar, som kabylerna och tuaregerna, utanför den nya samhällsordningen.

Kolonialt styre


Fil:Reddition d abd el kader 1847.jpg
Då almohadernas dynasti upplöstes i mitten av 1200-talet fick Maghreb-regionen den tredelning som existerar än i dag, med staterna Marocko, Tunisien och Algeriet. Algeriet som nationalstat, med de geografiska gränser som landet har i dag, kom emellertid till först under det franska koloniala väldet. Den franska erövringen av Algeriet började 1830, då mycket av kusten ockuperades. Mot en invasionsstyrka på cirka 38&nbsp;000 man organiserades motstånd under ledning av Abd el-Kader. Han ledde omkring 12&nbsp;000 man i kamp mot fransmännen i västra Algeriet år 1832, och många algerier ser honom i dag som den symboliska grundaren av deras nation. Under Abd el-Kaders ledning bildades en algerisk stat, relativt självständig från det osmanska riket, som omfattade merparten av västra och centrala Algeriet. År 1839 förklarade han ''jihad'', heligt krig, mot de vantrogna inkräktarna, något som innebar början till slutet på Abd el-Kaders militära framgång. Fransmännen svarade med att sända 100&nbsp;000 soldater över Medelhavet, och Abd el-Kader tvingades 1847 att ge upp motståndet. Ett nytt uppror på 1870-talet, lett av Abd el-Kaders son, slogs också ner.
På samma sätt som de brittiska besittningarna Kenya och Rhodesia, de portugisiska kolonierna Angola och Moçambique, och Sydafrika, blev Algeriet en nybyggarkoloni. Inte i någon annan koloni i Afrika slog sig så många européer ner som i Algeriet. År 1850 var omkring 130&nbsp;000 fransmän bosatta i landet, och vid slutet av 1800-talet över en halv miljon. Då hade Algeriet blivit en fransk provins, och nybyggarna fick rätt att välja sina egna deputerade till nationalförsamlingen i Paris. Den stora majoriteten av alla algerier blev Frankrikes undersåtar och utsattes för omfattande diskriminering utan några politiska rättigheter.

Befrielsekriget


Avkoloniseringen av Algeriet blev det blodigaste kapitlet i afrikansk kolonialhistoria. På 1950-talet blev både Marocko och Tunisien självständiga stater, men Frankrike ville inte släppa Algeriet, som hade stora naturresurser och var tätt sammanknuten med den franska ekonomin. Underkuvandet ledde till att motståndsrörelsen 1954 gick samman i ''Front de Libération Nationale'' (FLN), och började föra gerillakrig för att befria landet. Två år senare hade befrielserörelsen etablerat frigjorda zoner som de kunde operera ifrån. Vid denna tid kunde befrielserörelsen mönstra omkring 15&nbsp;000 soldater, medan fransmännen hade satt in 200&nbsp;000. Som mest hade Frankrike en halv miljon soldater i Algeriet, och satte in alla resurser på att vinna kriget efter Indokinakriget i Indokina. Efter det att fransmännen satt upp ett elektriskt stängsel vid gränsen till Tunisien och lagt ut 900&nbsp;000 landminor i gränsområdena, hade FLN svårt att försörja trupperna. Fransmännen förflyttade även mellan en och två miljoner algerier från sina hem till "koncentrationscenter" för att avskära kontakten mellan civilbefolkningen och gerillan. FLN-ledningen hade i utlandet etablerat en provisorisk regering, ''Gouvernement de la république algerienne'' (GPRA), och börjat bygga upp en reguljär armé.
Frankrike fick emellertid det militära övertaget och drev gerillan på reträtt. Den militära framgången till trots växte motståndet mot kriget i Frankrike, och i Algeriet fick FLN allt större uppslutning. Sedan general Charles de Gaulle blivit fransk president 1958 började han söka ett sätt att komma undan kriget. År 1961 gjorde den europeiska minoriteten i Algeriet Generalkuppen i Alger, men detta slogs ner. Förhandlingar om vapenvila i Schweiz tog vid i april 1961. De var svåra och avbröts flera gånger, men ledde till slut fram till ett fredsavtal som bekräftades genom en folkomröstning i Frankrike, där 90,7&nbsp;% av rösterna lades på de Gaulles politik. Kriget kostade mellan 300&nbsp;000 och 1,5 miljoner algerier livet. 8&nbsp;000 byar låg i ruiner, stora områden låg brända och härjade, och över två miljoner människor hade blivit hemlösa.

Självständigheten


Fil:Houari Boumediene.jpg
Den 3 juli 1962 blev Algeriet självständigt efter mer än sju års krig. Vid krigets slut bodde omkring 800&nbsp;000 européer i landet, varav fyra femtedelar flydde i all hast då den formella självständigheten trädde i kraft. Bland dem fanns en stor del av landets tekniker, administratörer och lärare; få algerier hade fått någon högre utbildning.
Nationaliströrelsen splittrades snart. Sommaren 1962 blev klyftan allt större mellan exilregeringens premiärminister Benyousef Ben Khedda och vice premiärminister Ahmed Ben Bella. Efter valet till Algeriets första nationalförsamling i september 1962 blev Ben Bella godkänd som premiärminister. 1963 gjordes FLN till den enda politiska organisationen. Samma år valdes Ben Bella till president, men han avsattes i en oblodig kupp i juni 1965. Försvarsministern, överste Houari Boumedienne, tog över, och nationalförsamlingen upplöstes. 1976 utsågs Boumedienne formellt till president, efter att ha blivit vald som den enda kandidaten. I december 1978 dog Boumedienne, och hans efterföljare utsågs på FLN-kongressen i januari 1979. Det blev en kompromisskandidat, vald efter starka påtryckningar från militären: Benjedid Chadli. Han blev generalsekreterare i partiet och valdes till president samma år. Under Boumedienne hade Algeriet framstått som ett radikalt, socialistiskt land, men under Chadli slog man in på en linje med större moderation och pragmatism. Samma år han valdes släppte han flera politiska fångar fria, bland dem den tidigare presidenten Ben Bella.
Chadlis politiska liberalisering ledde till att enpartistyret upphävdes 1989. Nationalförsamlingen som valdes 1987 satte i gång den liberaliseringsprocess som fick vittgående betydelse både inom det politiska och det ekonomiska livet. För första gången sedan självständigheten 1962 höll Algeriet i juni 1990 fria lokala och regionala val med deltagande av mer än ett parti. Denna demokratiska utveckling i Algeriet var den mest långtgående i den arabiska världen, och följdes noga av andra stater i Mellanöstern och Nordafrika, inte minst i Algeriets båda grannländer Marocko och Tunisien. En av orsakerna till det stora intresset för det algeriska valet var den starka position som radikala islamiska krafter hade vunnit i det krisdrabbade algeriska samhället. 11 partier ställde upp vid lokalvalen 1990, och ''Front islamique du salut'' (FIS), den islamiska frälsningsfronten, tog makten i de flesta kommuner och regioner. FIS fick 55&nbsp;% av rösterna och blev största parti i 853 av sammanlagt 1&nbsp;500 lokala råd, medan FLN bara nådde 32&nbsp;% av rösterna.

Inbördeskriget


Det första fria valet till nationalförsamlingen skulle ha hållits i juni 1991, men ställdes in efter en rad våldsamma sammanstötningar mellan polis och FIS-anhängare. President Chadli satte in armén för att återupprätta lag och ordning, införde undantagstillstånd och sköt upp valet till december. I valets första omgång vann FIS en klar seger framför ''Front des forces socialistes'' (FFS) och FLN; FIS fick 188 platser i den 450 platser stora nationalförsamlingen mot bara 16 för FLN och 26 för FFS. Sammanlagt 49 partier deltog i valet, som var tudelat, och inför den andra omgången, i januari 1992, var utgångspunkten av FIS bara behövde 28 mandat till för att få egen majoritet. Utsikterna till ett Algeriet styrd som en teokrati av fundamentalistiska muslimer, och deras plan om att införa islamsk lagstiftning, fick armén och FLN:s inre kärna att gripa in före den andra valomgången. I januari 1992 kungjorde president Chadli, efter press från försvarets ledning, att han avgick. Därefter avgick regeringen och grundlagen upphävdes. Nationalförsamlingen hade redan upplösts. Till att styra landet sattes ett säkerhetsråd, som avlyste den andra valomgången och satte in ett råd att styra landet, lett av Mohammad Boudiaf. I juni 1992 blev han mördad, och efterträddes av Ali Kafi som ledare för rådet. 1994 utnämndes försvarsministern, general Liamine Zeroual, till ny president. Samma år satte militärrådet in ett Nationellt övergångsråd, som skulle fungera som nationalförsamling; det bojkottades emellertid av de största partierna, inklusive FIS och FLN.
FIS var i grunden ett icke-våldsamt parti, men det fick stöd från en rad olika grupperingar, bland annat militanta islamiska organisationer. Flera sådana grupper stod på 1990-talet för våldshandlingar som kan ha krävt så många som 100&nbsp;000 människoliv. Våldsaktionerna från islamistiska grupper var särskilt utbredda i mitten av 1990-talet och avtog mot slutet av årtiondet och efter sekelskiftet. Flera väpnade grupperingar låg bakom våldskampanjen, som först riktades mot utländska medborgare, algeriska intellektuella och offentliga tjänstemän, efter hand i tilltagande grad även mot andra medborgare. Men också statens maktapparat – framför allt säkerhetsstyrkorna – anklagades för våldsdåd, bland annat ska de ha varit ansvariga för ett betydande antal människors försvinnande. Framväxten av det väpnade islamistiska motståndet mot Algeriets sekulära regim kan spåras tillbaka till den militära traditionen från befrielsekriget på 1950-talet. De första, små grupperna såg dagens ljus tidigt på 1980-talet, men det var först efter islamisternas valseger 1990 och det inställda parlamentsvalet året därpå som den väpnade oppositionen växte fram. Till en början manifesterades motståndet mot regeringen genom omfattande demonstrationer i storstäderna. Regeringens övergrepp mot FIS och andra islamiska grupper började på allvar med arresteringar i januari–mars 1991 av en rad centrala FIS-ledare – däribland valda ordförande och medlemmar av parlamentet – samt dessutom omkring tio tusen partimedlemmar. Partiet förbjöds den 3 mars 1991. Myndigheterna förde en politik som också på andra områden begränsade de medborgerliga rättigheterna, bland annat i form av inskränkt press- och organisationsfrihet.
General Zeroual försökte en något mer försonande politik när han tog över efter Kafi 1994, men han behöll som försvarsminister kontrollen över de väpnade styrkorna, och makten koncentrerades hos en liten grupp militära ledare. Zerouals politiska linje – militär upptrappning av konflikten kombinerat med försök till dialog – ledde till en snabb upptrappning av våldshandlingarna, även från regeringens sida. Medan de islamistiska grupperna opererade i små grupper och angrep enskilda personer, små grupper och byar, tog myndigheterna till omfattande operationer, även genom användning av bombflyg. I juli 1995 gav Zeroual upp försöken till dialog, och våldshandlingarna fortsatte. Terrorn från den islamiska milisen riktades såväl mot civila som mot den offentliga maktapparaten, och våldsmännen blev ökända för sin brutalitet.
Vid presidentvalet i november 1995 valdes Zeroual om mot två motkandidater, med 64,5&nbsp;% av rösterna. Ett år senare antogs en ny grundlag genom folkomröstning; islam gjordes till statsreligion, men inga partier tilläts bygga på en religiös plattform. Till parlamentsvalet i juni 1997 ställde kandidater från sammanlagt 39 partier upp, liksom några oberoende. President Zerouals nya parti ''Rassemblement national pour la démocratie'' (RND) fick 38,1&nbsp;% av rösterna, medan det islamistiska ''Mouvement de la société pour la paix'' (MSP) och det tidigare statsbärande FLN fick 16,7&nbsp;% respektive 16,1&nbsp;%. De tre, som sammanlagt fick 287 av 380 direktvalda medlemmar av parlamentet, bildade tillsammans regering. FIS var enligt lag förbjudet och kunde inte delta i valet. Efter det att Zeroual avgick i september 1998 och de övriga sex kandidaterna bojkottade presidentvalet i april 1999 blev den tidigare utrikesministern Abdelaziz Bouteflika vald med 73,8&nbsp;% av rösterna. Bouteflika höll i september 1999 en folkomröstning där 98,6&nbsp;% stödde presidentens freds- och försoningsplan bland annat genom amnesti. Algeriet höll år 2002 val till en ny nationalförsamling, med ett resultat som säkrade FLN egen majoritet. 23 partier deltog i valet, och 129 oberoende listor ställde också upp.
Flera väpnade islamistiska grupperingar växte fram från det tidiga 1990-talet; de två viktigaste var ''Groupe islamique armé'' (GIA), som bestod av flera mindre grupper, samt den väpnade grenen av FIS, ''Armée islamique du salut'' (AIS). I oktober 1997 förklarade AIS vapenvila, och våldet avtog något. Omkring 5&nbsp;000 fångar släpptes i en amnesti, däribland islamistiska gerillasoldater. En utbrytargrupp från GIA, ''Groupe salafiste pour la prédiction et le combat'' (GSPC), grundades 1998 och vägrade lägga ner vapnen. GSPC riktade sina angrepp väsentligen mot säkerhetsstyrkorna. År 2000 gav många gerillasoldater sig till myndigheterna mot erbjudande om amnesti, men våldet fortsatte, både från gerillan och från myndigheterna. Inbördeskriget har krävt minst 100&nbsp;000 människoliv, en siffra som myndigheterna tillstod 1999. Andra sätter siffran så högt som 150&nbsp;000. Åren 2000–2001 greps medlemmar av GSPC i Tyskland, Frankrike, Italien och Spanien – celler misstänkta för att tillhöra det internationella terrornätverket kring al-Qaida. Undersökningar i Italien tydde på att organisationen, med medlemmar också från Tunisien och Marocko, bistod al-Qaida och planerade terroraktioner i Europa å deras vägnar. Flera av soldaterna i GIA och GSPC har bakgrund från strider mot Sovjetunionen i Afghanistan tillsammans med talibanerna och al-Qaida. Från det att GIA grundades 1993 riktade gruppen flera terrorangrepp mot franska mål i Algeriet och Frankrike.

Oro i Kabylien


Fil:Algeria map-sv.png
Parallellt med den politisk-religiösa konflikten har Algeriet också en etnisk konflikt mellan berber-befolkningen och den arabiska majoriteten, särskilt knuten till berbernas kärnområde, Kabylien. Berberna, som utgör omkring en tredjedel av Algeriets befolkning och är områdets ursprungsinvånare, fick år 2002 genomslag för sitt främsta krav då deras språk tamazight erkändes som officiellt, likställt med arabiska. De har också ställt krav på, och lovats, ökad insats för social och ekonomisk utveckling i Kabylien. Också i denna del av landet har militanta grupper varit verksamma, och 2001 var det omfattande uppror i flera delar av regionen. De sociala spänningarna i Algeriet förstärks ytterligare av den ekonomiska situationen, med hög arbetslöshet, särskilt bland ungdomen.

Geografi


Lägsta punkt: Chott Melrhir (40 meter under havet)
Högsta punkt: Tahat (3&nbsp;003 meter)
Längsta flod: Chelif (700 kilometer)
Naturtillgångar: petroleum, naturgas, järnmalm, fosfat, uran, bly, zink

Klimat och miljö


Klimatet är torrt till halvtorrt, med milda, regniga vintrar och heta, torra somrar vid kusten. I mer höglänta områden är det torrare med kalla vintrar och heta somrar. Under sommaren är den heta, sandmättade sirocco-vinden vanlig. I bergiga trakter förekommer jordbävningar.
Några av Algeriets miljöproblem är jorderosion, utsläpp av orenat avloppsvatten, vattenföroreningar från oljeraffinaderier samt att det är brist på färskvatten. Algeriet har skrivit på, men inte ratificerat avtal om förbud mot kärnvapenprov. All elektricitet produceras med fossila bränslen.

Administrativ indelning


Fil:Algeria wilayas.png
Algeriet är indelat i 48 provinser (''wilayas''): Adrar (provins), Aïn Defla (provins), Aïn Témouchent (provins), Alger (provins), Annaba (provins), Batna (provins), Béchar (provins), Béjaïa (provins), Biskra (provins), Blida (provins), Bordj Bou Arréridj (provins), Bouira (provins), Boumerdès (provins), Chlef (provins), Constantine (provins), Djelfa (provins), El Bayadh (provins), El Oued (provins), El Tarf (provins), Ghardaïa (provins), Guelma (provins), Illizi (provins), Jijel (provins), Khenchela (provins), Laghouat (provins), Muaskar (provins), Medea (provins), Mila (provins), Mostaganem (provins), M'Sila (provins), Naama (provins), Oran (provins), Ouargla (provins), Oum el-Bouaghi (provins), Relizane (provins), Saida (provins), Sétif (provins), Sidi Bel Abbes (provins), Skikda (provins), Souk Ahras (provins), Tamanrasset (provins), Tébessa (provins), Tiaret (provins), Tindouf (provins), Tipaza (provins), Tissemsilt (provins), Tizi Ouzou (provins) och Tlemcen (provins).

Kultur och sport

Litteratur


Dagens algeriska litteratur, skriven huvudsakligen på arabiska och franska, har starkt influerats av landets moderna historia. Kända algeriska författare under 1900-talet är bland andra Mohammed Dib, Albert Camus, och Kateb Yacine, och Assia Djebar har översatts till många språk. Bland de mer viktiga författarna under 1980-talet kan Rachid Mimouni, senare vice-president över Amnesty International, och Tahar Djaout, mördad av en islamistisk grupp 1993, nämnas.

Kända personer


Jacques Derrida, dekonstruktionens grundare, föddes i El Biar i Algeriet. Malek Bennabi och Frantz Fanon är kända för deras tankar inom avkolonisering. Augustinus föddes i Tagaste (dagens Souk Ahras) och Ibn Khaldun skrev Muqaddimah i Algeriet. Från den förkoloniala tiden är familjen Sanusi verk kända, och från den koloniala tiden har emiren Abdelkader och shejken Ben Badis blivit stora. Den latinska författaren Apuleius föddes i Algeriet.

Religion


Fil:NOTRE DAME D'AFRIQUE.ALGER.jpg (Our Lady of Africa) - Algeriets basilika.]]
Islam är den dominerande religionen. Mer än 90 procent av befolkningen är anhängare till religionen, det vill säga av de som har fötts i familjer av muslimskt ursprung . Officiellt är nästan 100 procent av Algeriets befolkning muslimer, men ateister och andra sorters icke-troende räknas inte in i statistiken. Nästan alla algerer är sunnimuslimer, förutom 200&nbsp;000 ibadi i regionen Ghardaïa (provins).
Det finns runt 150 000 kristna i landet, inklusive runt 10 000 tillhörande romersk-katolska kyrkan och 80 till 130 000 evangelistiska protestanter. Trots en massiv utvandring bland judar efter landets självständighet, finns det några få judar kvar. Algerisk kultur har influerats mycket av islam, huvudreligionen.

Sport


De mest populära sporterna i landet är fotboll, friidrott och handboll. En av landets största sporthändelser var när man slog Västtysklands herrlandslag i fotboll 1982 genom ett mål av Lakhdar Belloumi. Men på grund av konflikter och dåliga förhållanden i Algeriet under 1900-talet, fortfarande pågående i några områden i landet, har nu många idrottare lämnat landet till länder som de kan tjäna mer i, vanligtvis Frankrike. Zinedine Zidane, Karim Benzema och Samir Nasri är av algeriskt ursprung men födda och uppvuxna i Frankrike. I friidrott har Algeriet fått fram flera världsmästare, däribland Noureddine Morceli, Hassiba Boulmerka, Jabir-Said Guerni, och Benida Berrah.

Musik


En musikstil som kommer från Algeriet är raï. Khaled och Cheb Mami är två av de mest kända raïartisterna.

Ekonomi


Petroleumindustrin är den viktigaste näringen i Algeriet, och svarar för 30% av Bruttonationalprodukt och över 95% av exportinkomsterna. Algeriet har världens femte största naturgasreserver, och är världens näst största naturgasexportland. När det gäller olja, har landet världens fjortonde största reserver. För att minska beroendet av en enda näringsgren försöker regeringen få investeringar i andra branscher, men man har fortfarande problem med en hög arbetslöshet och en i allmänhet låg levnadsstandard. Utveckling av banksektorn, byggandet av infrastruktur och andra strukturella reformer hämmas av korruption och byråkratiskt motstånd.
Ungefär två tredjedelar av alla arbetstagare i Algeriet är Fackförening anslutna. Den fackliga centralorganisationen heter Algeriets Allmänna Arbetarunion.

Politik


Presidenter


Ahmed Ben Bella, 1962-65
Houari Boumedienne, 1965-78
Rabah Bitat, tillförordnad 1978-79
Chadli Bendjedid, 1979-92
Mohamed Boudiaf, 1992
Ali Kafi, 1992-94
Liamine Zéroual, 1994-99
Abdelaziz Bouteflika, 1999-2007
Abdelaziz Bouteflika, 2007-2012

Regeringschefer


Ferhat Abbas, 1958-61
Benyoucef Ben Khedda, 1961-62
Ahmed Ben Bella, 1962-63
Mohamed Ben Ahmed Abdelghani, 1979-84
Abdelhamid Brahimi, 1984-88
Kasdi Merbah, 1988-89
Mouloud Hamrouche, 1989-91
Sid Ahmed Ghozali, 1991-92
Belaid Abdessalam, 1992-93
Redha Malek, 1993-94
Mokdad Sifi, 1994-95
Ahmed Ouyahia, 1995-98, 2003-
Smail Hamdani, 1998-99
Ahmed Benbitour, 1999-2000
Ali Benflis, 2000-03

Internationella rankningar

Se även


Algeriets historia
Algeriskt broderi
Algerietrevolten
Censur i Algeriet

Referenser

Noter

Externa länkar


Kategori:Algeriet
Kategori:Afrikas länder
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
ace:Aljazair
kbd:Алджазаир
af:Algerië
als:Algerien
am:አልጄሪያ
ang:Algeria
ar:الجزائر
an:Alcheria
arc:ܓܙܐܐܪ
roa-rup:Algheria
frp:Alg·èrie
ast:Arxelia
gn:Ayhelia
az:Əlcəzair
bm:Aljeri
bn:আলজেরিয়া
bjn:Aljajair
zh-min-nan:Algeria
ba:Алжир
be:Алжыр
be-x-old:Альжыр
bcl:Algerya
bg:Алжир
bo:ཨཱལ་ཇི་རི་ཡ།
bs:Alžir
br:Aljeria
ca:Algèria
cv:Алжир (патшалăх)
ceb:Arhelya
cs:Alžírsko
ny:Algeria
sn:Algeria
cy:Algeria
da:Algeriet
pdc:Altschieri
de:Algerien
dv:ޖަޒާއިރު
nv:Aljííya
dsb:Algeriska
dz:ཨལ་ཇི་རི་ཡ།
et:Alžeeria
el:Αλγερία
en:Algeria
es:Argelia
eo:Alĝerio
ext:Argélia
eu:Aljeria
ee:Algeria
fa:الجزایر
hif:Algeria
fo:Algeria
fr:Algérie
fy:Algerije
ga:An Ailgéir
gv:Yn Algear
gag:Aljir
gd:Aildiria
gl:Alxeria - الجزائر
xal:Алҗрмудин Улс Орн
ko:알제리
ha:Aljeriya
haw:‘Alekelia
hy:Ալժիր
hi:अल्जीरिया
hsb:Algeriska
hr:Alžir
io:Aljeria
ig:Algeria
ilo:Arhelia
bpy:আলজেরিয়া
id:Aljazair
ia:Algeria
ie:Algeria
os:Алжир
zu:IAljiriya
is:Alsír
it:Algeria
he:אלג'יריה
jv:Aljazair
kn:ಅಲ್ಜೀರಿಯ
pam:Algeria
krc:Алжир
ka:ალჟირი
kk:Алжир
kw:Aljeri
rw:Aligeriya
sw:Algeria
kg:Algeria
ht:Aljeri
ku:Alcerya
ky:Алжир
mrj:Алжир
lad:Arjelia
lez:Алжир
la:Algerium
lv:Alžīrija
lb:Algerien
lt:Alžyras
lij:Algerîa
li:Algerieë
ln:Aljeria
jbo:jexygu'e
lmo:Algeria
hu:Algéria
mk:Алжир
mg:Aljeria
ml:അൾജീറിയ
mt:Alġerija
mr:अल्जीरिया
xmf:ალჟირი
arz:الجزاير
mzn:الجزایر
ms:Algeria
mdf:Алжир
my:အယ်လ်ဂျီးရီးယားနိုင်ငံ
nah:Argelia
na:Ardjiriya
nl:Algerije
new:अल्जेरिया
ja:アルジェリア
ce:Алжир
pih:Algeria
no:Algerie
nn:Algerie
nov:Algeria
oc:Argeria
mhr:Алжир
or:ଆଲଜେରିଆ
uz:Jazoir
pa:ਅਲਜੀਰੀਆ
pnb:الجزائر
pap:Algeria
ps:الجېريا
km:ប្រទេសអាល់ហ្សេរី
pms:Algerìa
nds:Algerien
pl:Algieria
pt:Argélia
kaa:Aljir
crh:Cezair
ro:Algeria
rm:Algeria
qu:Alhirya
rue:Алжір
ru:Алжир
sah:Алжир
se:Algeria
sm:Algeria
sa:अल्जीरिया
sg:Alazëri
sc:Algerìa
sco:Algerie
stq:Algerien
st:Algeria
nso:Algeria
sq:Algjeria
scn:Algirìa
simple:Algeria
sd:الجزائر
ss:I-Alijeriya
sk:Alžírsko
sl:Alžirija
szl:Algeryjo
so:Aljeeriya
ckb:جەزائیر
sr:Алжир
sh:Alžir
su:Aljazair
fi:Algeria
tl:Alherya
ta:அல்சீரியா
kab:Dzayer
roa-tara:Algerie
tt:Әлҗәзаир
te:అల్జీరియా
th:ประเทศแอลจีเรีย
tg:Алҷазоир
tr:Cezayir
tk:Alžir
bug:Aljazair
uk:Алжир
ur:الجزائر
ug:ئالجىرىيە
vec:Algeria
vep:Alžir
vi:Algérie
vo:Laljerän
fiu-vro:Alžeeriä
wa:Aldjereye
zh-classical:阿爾及利亞
war:Alherya
wo:Alseeri
wuu:阿尔及利亚
ts:Algeriya
yi:אלזשיר
yo:Àlgéríà
zh-yue:阿爾及利亞
diq:Cezayir
zea:Alherije
bat-smg:Alžīrs
zh:阿尔及利亚

Adolf Hitler


, född 20 april 1889 i Braunau am Inn, Österrike-Ungern, nuvarande Österrike, vid gränsfloden Inn till Tyskland, död 30 april 1945 i Berlin, Nazityskland (självmord), var en österrikisk-tysk politiker och ordförande i Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (, NSDAP), allmänt känt som Nazistpartiet, från 1921 till 1945. Hitler var Tysklands Tysklands rikskansler 1933–1945 och Tysklands ledare (''Führer'') och diktator 1934–1945.
Hitler, som hade stridit i första världskriget, anslöt sig 1919 till NSDAP:s föregångare Tyska arbetarpartiet och blev NSDAP:s ledare två år senare. I november 1923 förövade Hitler och en skara anhängare den så kallade ölkällarkuppen i München. Kuppen misslyckades och Hitler dömdes till fängelse; under strafftiden författade han ''Mein Kampf''. Efter att ha frisläppts i slutet av 1924 inledde han flera års agitation för nationalism, antisemitism och antikommunism. Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler och inledde omvandlingen av Tyskland till en totalitär diktatur.
Hitlers pangermanska politik att utvidga Tysklands ''Lebensraum'' genom annekteringen ("Anschluss") av Österrike och invasionerna av Tjeckoslovakien och Polen var den avgörande orsaken till andra världskrigets utbrott den 1 september 1939. Under Hitlers ledning infördes antisemitiska Nürnberglagarna och Förintelsen genomfördes på miljontals judar och romer, parallellt med massavrättningar av homosexualitet, utvecklingsstörda och politiska motståndare. Hitlers ambition var att grunda ett tusenårigt rike likt det romerska riket. Krigslyckan vände för Tyskland och i slutet av april 1945 begick Hitler självmord i sin Adolf Hitlers bunker i Berlin.

Biografi


Uppväxt och tidig vuxenålder


Hem- och familjeförhållanden


Fil:Bundesarchiv Bild 183-1989-0322-506, Adolf Hitler, Kinderbild.jpg
Adolf Hitler föddes den 20 april 1889 i den österrikiska gränsstaden Braunau am Inn som son till tullinspektören Alois Hitler, i hans tredje äktenskap med Klara Hitler. Hitler och hans yngre syster, Paula Hitler, var de enda av sammanlagt sex barn som nådde vuxen ålder. Därutöver räknades också de äldre Alois och Angela Hitler, från faderns tidigare äktenskap, till familjen.
Vem som var Hitlers farfar är höljt i dunkel då Alois var utomäktenskaplig son till den ogifta pigan Maria Anna Schicklgruber. Då hon senare gifte sig med mjölnargesällen Johann Georg Hiedler överfördes Alois i dennes äldre brors, bonden Johann Nepomuk Hüttlers, vård. Först vid nära fyrtio års ålder, efter sin mors bortgång och på initiativ av fosterfadern, antog han namnet Hitler. Namnet, i olika varianter, kan i trakterna spåras tillbaka till medeltiden och bars under seklerna av fattiga småbönder. Möjligen har det tjeckiskt ursprung (Hidlar, Hidlarcek) från det närliggande Böhmen.
I takt med att fadern befordrades flyttade familjen vidare till nya orter. Under sin uppväxt hann Hitler bo i Braunau (1889-1892), Passau (1892-1895), Linz (1895-1896), Fischlham (1896-1898), Leonding (1898-1905) och ånyo i Linz (1905-1907). Fadern avled när Adolf var 13 år gammal, i januari 1903, och modern dog knappt fem år senare, i december 1907. Från Hitlers hemmiljö kan noteras att fadern inte var antisemit, och betraktade antisemitism som ett uttryck för kulturell efterblivenhet.

Skolgång


I småskolan gjorde den unge Hitler bra ifrån sig och skall ha varit en begåvad elev, även om drag av bekvämlighet och en envishet att syssla med det han enbart hade lust med var framträdande; från ett berömt klassfoto taget 1899 kan man se honom posera med ett bestämt drag kring munnen och armarna i kors. Men då han senare av sina föräldrar skickades till realskolan i provinshuvudstaden Linz gick det sämre. Hans flit bedömdes som oregelbunden och enbart i uppförande, gymnastik samt älsklingsämnet teckning gavs resultaten omdömet "tillfredsställande". Detta har förklarats med att landsortssonen Hitler där inte kände någon och därför genom sin personlighet kom att isoleras från andra. Inte heller när han av sin mor som nybliven änka 1904 skickades till realskolan i Steyer gick det bättre. Betyget var så dåligt att Hitler efter en "blöt" kväll använde det som toalettpapper. Den unge Adolf avlade aldrig studentexamen, och han fick en djupgående aversion mot allt vad skola hette. Istället tog dagdrömmarna om ett framtida konstnärskap överhanden.

Åren i Linz och Wien


Efter faderns bortgång sålde modern hemmet i Leonding och flyttade till Linz. Tillsammans med den pension hon erhöll från sin avlidne make innebar det att hon kunde leva på tämligen god fot i en våning i staden. Inneboende var även sonen Adolf, som efter sina havererade studier ändå levde något av en dagdrönartillvaro. Att skaffa sig ett "brödyrke", som han kallade det, var honom fjärran. Ofta kunde man se honom flanera i och kring Linz, och han fantiserade om hur han en dag skulle omgestalta staden med nya byggnadsverk sprungna ur hans geni. Mån om sin klasstillhörighet, fadern hade som tulltjänsteman varit i kejserlig tjänst, och då han ansåg konsten och konstnärskapet främst vara en angelägenhet för samhällets eliter (därur ringaktandet av den konventionella borgerligheten) klädde han sig propert, ibland i hög hatt. Dessutom införskaffade han en elegant promenadkäpp med elfenbensinfattningar. Vanligen gick han på teater och opera på kvällarna, där han helst lyssnade till Richard Wagners operor som han beundrade. ''Rienzi'', om den italienske "folktribunen" Cola di Rienzo, kom att få särskild betydelse för Hitler. På Linzoperan träffade han den ett år äldre August Kubizek som delade hans musikintresse, och de blev under de nästföljande åren oskiljaktiga vänner. På 1950-talet skulle denne, i ''Adolf Hitler, mein Jugendfreund'', återberätta sina minnen och intryck av Hitler.
I Linz började, enligt Kubizek, Hitlers politiska intresse att väckas. Han var som de flesta andra påverkad av de tysknationella stämningarna som behärskade staden (vilket bland annat manifesterades genom hälsningsfrasen ''Heil!'' sympatisörerna emellan). Hans senare utvecklade antisemitism kan, om man får tro Kubizek, likaså spåras tillbaka till denna period i Linz. Då Hitler i grunden kände sig motarbetad av en oförstående omvärld har Kubizek beskrivit hur han emellanåt kunde drabbas av hatiska och furiösa utbrott mot allt och alla. Båda förälskade sig också i samma flicka, Stefanie men som Hitler, tunn och blek, aldrig vågade närma sig.
1907 flyttade Hitler till Wien och sökte in på konstakademin detta och följande år men blev ej antagen, samtidigt som hans vän och rumskamrat August Kubizek antogs som elev vid Universität für Musik und darstellende Kunst Wien (Kubizek skulle senare inleda en karriär som dirigent men som tvärt bröts genom krigsutbrottet 1914). 1907 dog också hans mor, vilket tog Hitler mycket hårt; "jag har aldrig sett någon så förkrossad av sorg" har moderns läkare, Eduard Bloch, berättat. Trots att Bloch var av judisk härkomst skulle Hitler se till att Gestapo höll en skyddande hand över honom, efter Österrikes anslutning till Tyskland 1938; 1940 emigrerade Bloch till USA.
Då han ej blev antagen som konststuderande levde han åren som följde ett kringflackande liv i Wien och tjänade, enligt vad han själv uppgett, sitt uppehälle som murare och målning (hantverk). Långa perioder saknade han helt fast inkomst. Under dessa år kom han i kontakt med starka antisemitiska och nationalistiska strömningar som var vanliga i den österrikiska huvudstaden med sina stora minoriteter av bland annat judar. Detta kom möjligen att senare forma hans åsikter; bortsett från Hitlers egna uppgifter i propagandaskriften ''Mein Kampf'' finns mycket begränsat stöd för att Hitler var antisemit före 1919. Det finns även hållpunkter för att Hitler inte skulle ha var antisemit före eller under första världskriget. Under tiden i Linz var hans favoritskådespelare nästan undantagslöst judar och under tiden i Wien hade han judiska bekanta, och de wienska "vykort" han målade för att försörja sig såldes huvudsakligen till judiska handlare. Därutöver finns bilder på hur Hitler 1919 följer Kurt Eisner, den mördade judiske ministerpresidenten i den bayerska rådsrepubliken, till hans sista vila (mer nedan).
I Wien kom Hitler i personlig kontakt med Lanz von Liebenfels teorier om germanerna som den ariska herrerasen. I Wien levde också under tjugo år filosofen Houston Stewart Chamberlain som propagerade för pangermanism, och Hitler läste med förkärlek sin stora idols, Richard Wagners, politiska skrifter. I huvudstaden bevittnade Hitler också debatterna i parlamentet, som ibland slutade i kaos när ledamöterna talade sina modersmål, och hans förakt, inte bara mot den mångnationella Habsburg-monarkin, utan den parlamentariska demokratin som sådan stegrades. Hitler tog också intryck av den radikale nationalisten Georg von Schönerer och den kristligt sociale borgmästaren Karl Luegers retorik. Till denna hörde även antisemitismen. Enligt August Kubizek gick Hitler med i en antisemitisk förening, och återkom ständigt till fraser om "revolutionens storm", "riket" och den "ideala staten".
För att undgå militärtjänstgöring i den österrikiska armén flyttade Hitler 1913 till Bayern och München.

Första världskriget och mellankrigstiden


Fil:Bundesarchiv Bild 146-1974-082-44, Adolf Hitler im Ersten Weltkrieg retouched.jpg
Vid första världskrigets utbrott 1914 blev Hitler, sitt österrikiska medborgarskap till trots, krigsfrivillig i den tyska armén, där han kämpade vid Västfronten under första världskriget under nästan hela kriget utan att nå högre grad än ''Gefreiter'' (ungefär vicekorpral). Intresseväckande i sammanhanget är att Hitlers befälhavare inte ansåg att Hitler hade det som krävdes av en ledare. Han erhöll dock fem olika utmärkelser under kriget, främst av dem Järnkorset av 2:a graden 1914 för tapperhet i fält samt 1918 ett järnkors av 1:a graden.
Hitler blev lindrigt skadad i låret av en artillerigranat vid Le Barque 1916. Efter att ha vårdats som gassjuk i Pasewalk i november 1918 och där meddelats nyheten om den tyska kapitulationen återvände Hitler till kasernerna i München. Han var mycket besviken på den nya regimen ("novemberförbrytarna" som de kom att kallas) som han ansåg hade svikit soldaterna. Han blev därför övertygad om att den så kallade dolkstötslegenden, tanken att politikerna på hemmaplan hade förrått soldaterna, var sann - när denna väl blev bekant kring 1921 (efter att general Ludendorff under en middag med en brittisk journalist fått orden stoppade i munnen på sig "...så Du menar att ni fick en kniv i ryggen?" frågade journalisten, varpå Ludendorff höll med. Begreppet "novemberförbrytarna" var dock omtalat långt innan.)
Trots att den omedelbara följden av krigsnederlaget blev kejsardömets fall och utropandet av den demokratiska republiken skall han enligt en uppgift daterad 1939, lämnad av hans militära överordnade, Hans Mend, i slutet av 1918 ha yttrat: "Tack gode Gud att kungarnas kronor har fallit från trädet, nu har vi proletärer också något att säga till om". Mends trovärdighet som källa har dock betvivlats, då han också, i det så kallade Mend-protokollet, anklagade Hitler, tillsammans med sin "manliga hora", för homosexuella aktiviteter under kriget 1915. Uppgifterna har bl.a. av den svenske populärhistorikern Bengt Liljegren avfärdats som varande av allmänt tendentiös natur och sakna bevisvärde. Därtill kommer att de var tänkta att användas mot Hitler efter en planerad statskupp 1939.

Efter kriget


Fil:Hitler as young man.jpg
Hitler stannade kvar inom det militära och valdes till "Vertrauensmann" inom sin enhet, en uppgift som bland annat innebar att han skulle förmedla propaganda till soldaterna för att säkra deras lojalitet till den nya socialistiska regimen i Bayern. Enligt den judiske revolutionären Ernst Toller, skulle han ha betecknat sig som socialdemokrat; "På den tiden var alla socialdemokrater", förklarade Hitler 1921. Hitler deltog inte heller i det militära nedkämpandet av den bayerska råds/sovjet-republiken våren 1919, trots att dess ledning inte bara hade ett framträdande judiskt, utan även ett tydligt Kommunism inslag. En av Hitlers främsta biografer, den internationellt erkände Joachim Fest, har förklarat detta med hur svagt utvecklat Hitlers politiska medvetande var vid denna tid: "Hans politiska indolens var starkare än den kränkande känslan att vara soldat i världsrevolutionens maktsfär. Han hade å andra sidan inga reella valmöjligheter. Den militära världen var det enda sociala system där han kände sig trygg. Ett beslut att lämna soldatlivet skulle ha varit detsamma som att återvända till den anonyma värld han kom ifrån."

Inledningen på en politisk karriär


Oaktat sina komprometterande kontakter med den "röda" regimen lyckades Hitler efter kontrarevolutionen hålla sig kvar inom armén och räddades ur rannsakningshäkte tack vare ingripande från några officerare. Han antog ett erbjudande om att bli politisk agent för riksvärnet men innan han anträdde sin tjänst genomgick han en "antibolsjevikisk skolning", ledd av högerradikala professorer vid Münchens universitet. Hitler skickades i början av september att granska en grupp vid namn ''Deutsche Arbeiterpartei'' DAP. Han deltog i debatten och imponerade på åhörare och blev, utan att ha blivit tillfrågad och utan att vara medlem i DAP, invald i arbetsutskottet. Han blev med tiden propagandaansvarig och 1921 partiledare. Partiet bytte då namn till ''Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei'' (NSDAP), i dagligt tal mer kända som Nazism.
I München lärde Hitler känna personer födda i Ryska imperiet och med personlig erfarenhet av Sovjetunionen, bland andra Alfred Rosenberg, Max Erwin von Scheubner-Richter och Fedor Vinberg. Nazistpartiets blivande chefsideolog Alfred Rosenberg hade avlagt examen i arkitektur vid ett sovjetiskt universitet 1918. Rosenberg ansåg att kärnan i bolsjevikernas taktik var att fysiskt förinta sina fiender, en taktik som han uppfattade som effektiv, även om han vid denna tid fördömde den. von Scheubner-Richter var Hitlers utrikespolitiske rådgivare och ledde en organisation, vars mål var att störta sovjetregimen och som kanaliserade finansiellt stöd från exilryssar till nazistpartiet. Fedor Vinberg var en nära personlig vän till den mördade tsarinnan och bibringade Hitler uppfattningen, att Sovjetunionen var en judisk diktatur.
Fil:Bundesarchiv Bild 102-10460, Adolf Hitler, Rednerposen.jpg
Efter ett misslyckat försök till statskupp i München, 1923 (ölkällarkuppen) varvid von Scheubner-Richter blev skjuten, dömdes Hitler den 1 april 1924 till fem års fängelse (straff) i Landsbergfängelset. Under denna fängelsevistelse författade han med första delen av boken ''Mein Kampf'' (troligen dikterad inför bland andra Rudolf Hess). Andra delen skrev han efter sin frigivning 1925. Böckerna är dels en tämligen utlämnande självbiografi, dels ett slags idéprogram för nationalsocialismen samt ett slags handbok i propaganda. Hitler fann en del av sin ideologiska inspiration hos Kristligt-sociala partiet i Österrike vars borgmästare i Wien, Karl Lueger, kombinerat antisemitiska och socialkonservativa ideal i sin politiska gärning.
''Mein Kampf'' präglas av ett rasistiskt elittänkande och en våldsam kritik mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget. Hitler lanserade här de viktigaste punkterna för sitt program - nämligen upphävandet av Versaillesfreden, revansch mot Frankrike samt skapande av ''Lebensraum'' (’livsrum’) för det tyska folket österut. Livsrummet skulle skapas genom att krossa bolsjevismen (kommunismen) som i Hitlers ögon näst efter judendomen var det tyska folkets värsta fiende. Hitler avtjänade bara en liten del av sitt fängelsestraff och frisläpptes redan den 20 december 1924.
Det beslöts efter detta att NSDAP skulle erövra regeringsmakten med parlamentariska medel. Perioden 1925-1930 ägnade Hitler främst åt att agitera och bygga ut partiapparaten med sig själv som enväldig Führer. Den stora depressionen i början av 1930-talet ledde till massarbetslöshet i Tyskland, som i kombination med utbrett politikerförakt och missnöje med Versaillesfreden gav Hitler den hjälp han behövde för att vinna stöd från de breda folklagren. Vid Tysklands riksdagsval 1930 gick NSDAP från 2,8 procent år 1928 till att bli det näst största partiet efter Tysklands socialdemokratiska parti med 18,3 procent av rösterna. Under de närmaste två åren gjorde han sig berömd genom att resa landet runt med flygplan i mycket stor omfattning till olika arrangerade massmöten där han med mycket stor prakt spred ut sitt program och vann gehör för sitt budskap. I juli 1932 blev Nationalsocialisterna Tysklands största parti med drygt 37,3 procent av rösterna. Hitler beviljades tyskt medborgarskap samma år och ställde upp i Presidentvalet i Tyskland 1932 men förlorade mot den sittande presidenten Paul von Hindenburg med drygt 30 procent. I november samma år backade nazisterna till 33 procent - till största del till kommunistpartiets förmån - men förblev det största partiet med fler mandat än socialdemokraterna SPD.

Vägen till kriget


Fil:Bundesarchiv Bild 183-1987-0703-506, Adolf Hitler vor Rundfunk-Mikrofon.jpg
Sedan den parlamentariska krisen efter valresultaten 1932 förvärrats vintern 1932/33 presenterade f d rikskansler Franz von Papen en lösning för president Paul von Hindenburg; en "nationell koncentrationsregering" skulle utses med Hitler som rikskansler men med von Papen som vicekansler och med övervägande icke-nazistiska ministrar från den sittande Kurt von Schleicher. Med misslyckade försök att ena socialdemokrater och konservativa under en fana insvors Hitler därefter den 30 januari 1933 till rikskansler av president Hindenburg. Förutom Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet med två ministerposter (Wilhelm Frick som inrikesminister och Hermann Göring som minister utan portfölj) ingick Tysknationella partiet i regeringen med Alfred Hugenberg som minister med ansvar för livsmedel. De flesta tunga poster, främst utrikesminister Konstantin von Neurath, justitieminister Franz Gürtner och finansminister Lutz Graf Schwerin von Krosigk kvarstod på sina poster i enlighet med avtalet. Med endast ett departement under nazistisk kontroll och Franz von Papens löften om att hålla Hitler i schack i kontroversiella frågor var tillräckligt för att Hindenburg skulle godta förslaget och ge den nya regeringen en chans.
En knapp månad senare, den 27 februari brändes riksdagshuset ner, vilket skylldes på kommunisterna och därmed inte stärkte deras ställning. Med stöd av detta och genom att öppet anklaga kommunisterna för mordbranden drevs Hindenburg till att underteckna nya lagar som innebar inskränkningar i de medborgerliga rättigheterna (Riksdagsbrandförordningen). Samtidigt lät Hitler arrestera och fängsla kommunistpartiets ledamöter, och den 5 mars 1933 hölls på rikskansler Hitlers begäran nyval. Efter en massiv och energisk valkampanj och hoppet om en stabil regering med radikala åtgärder åt inflation, arbetslöshet och kaos gav nationalsocialisterna 288 mandat och vann därmed i samverkan med koalitionspartnern tysknationalisterna (52 mandat) en absolut majoritet om 340 av 647 mandat i riksdagen. Därmed var Hitlers ställning som regeringschef säkrad.
Efter riksdagsbranden var redan upprördheten i landet stor, och efter ett avtal med samtliga riksdagspartier utom socialdemokraterna - som vägrade foga sig - drev Hitler den 23 mars igenom den så kallade Fullmaktslagen (''Ermächtigungsgesetz''), som gav regeringen lagstiftande rätt i fyra år - i praktiken diktatorisk makt, eftersom den nazistiska regeringen därmed kunde lagstifta bort sina politiska fiender. För att uppnå de 432 mandat som krävdes för att genomdriva lagen hade Hitler genom skicklig retorik och löften lyckats få även de neutrala partierna på sin sida med löften om förmåner, som snart skulle visa sig utebli. I juni 1933 förbjöds socialdemokratiska partiet, övriga partier utom nazisterna uppmanades till att upplösa sig själva och judar, romer, kommunister, socialister samt andra som vägrade att inordna sig började att förföljas av den nazifierade poliskåren och SA-trupperna. Många sattes i de koncentrationsläger som börjat öppnas efter Andra boerkriget.
Hitler var en skicklig talare med demagogisk rutin och han hade en enastående förmåga att piska upp en näst intill hysterisk stämning under sina synnerligen välregisserade tal. Många tyskar beskriver det som att de blev "trollbundna" av att höra hans politiska tal. Många såg i Hitler en "räddande ängel" som kunde få landet på fötter igen och rädda Tyskland från det kaos som rått under hyperinflationen 1923.
I augusti 1934 avled president Paul von Hindenburg, och den lagstiftande regeringen lät överföra den döde statschefens befogenheter till Hitler, som tog sig titeln ''Führer und Reichskanzler''. I praktiken hade han redan varit diktator sedan 23 mars föregående år, då han med diktatorisk auktoritet inom det nazistiska partiet, som helt kontrollerade regeringen och med majoritet i riksdagen, och tillräckligt stort folkligt stöd kunde driva igenom vilka lagar han ville. Den 30 juni 1934 hade stora delar av Sturmabteilung:s ledarskikt, Gregor Strasser samt Hitlers företrädare Kurt von Schleicher mördats på Hitlers order (se Långa knivarnas natt). Även vicekansler von Papen skulle ha mördats men satt vid tillfället i trygghet i husarrest. Verkställandet stod Heinrich Himmlers Schutzstaffeln för. Orsaken var att det inom SA:s ledning med högste chefen Ernst Röhm i spetsen fanns starka socialistiska strömningar som praktiskt taget ville avskaffa kapitalismen. För att få det stöd han behövde från militären och industrin beslutade Hitler att oskadliggöra SA:s ledning. Dessutom var Hitler orolig för att Röhm själv hade för stora maktambitioner och planerade att störta honom genom en kupp. I ett tal till tyska riksdagen den 13 juli 1934 rättfärdigade han sitt handlande i denna "Tysklands ödestimma".
Hitler hade kommit till makten främst tack vare sina löften att utplåna arbetslösheten (som var cirka 40 procent 1932) och upprätta landets "heder" genom att befria tyskarna från de enligt honom helt oacceptabla villkoren i Versaillesfreden. Tre år efter att NSDAP fått makten var arbetslösheten så gott som utraderad. Detta hade blivit möjligt dels genom en intensiv militär upprustning och jättelika offentliga byggnadsprojekt, inte minst motorvägsbyggen (''Autobahn'') och dels genom att kvinnor uppmuntrades att stanna hemma. Detta gjorde att Hitler även efter maktövertagandet behöll sin popularitet hos befolkningen. Upprustningen och nybyggena finansierades till stor del av valutamanipulation men de negativa effekterna kom att skjutas upp tills Tyskland kunde tömma erövrade nationers guldreserver.
Adolf Hitler var från och med Hindenburgs 1934 död helt enväldig. I den nazistiska staten fanns ingen skriven författning som inskränkte stats- och regeringschefens makt. I realiteten innebar det att inget viktigt beslut över huvud taget kunde fattas mot Führerns (det vill säga Hitlers) vilja, och det fanns följaktligen inga legala möjligheter att kontrollera eller avsätta honom. Systemet gjorde att Hitler och den nazistiska staten smälte samman till ett. Führerns ord var lag, och det innebar förräderi att på allvar motsätta sig Hitlers vilja. För att lägga mesta kraften på det som intresserade honom mest, utrikespolitiken (i stort sett liktydigt med planeringen inför andra världskriget) delegerade han många befogenheter till de ministrar som ansvarade för inrikespolitiken. Hitler kunde dock (om han så önskade) återkalla dessa befogenheter och avsätta eller till och med låta mörda sina ministrar om de inte ansågs pålitliga.
Propagandaministeriet som leddes av Joseph Goebbels hade en viktig uppgift i att sprida propaganda om den nazistiska statens överlägsenhet och dess ofelbare ledares förträfflighet. Någon riktig personkult hann inte växa fram innan andra världskriget startade men det fanns långt gångna planer på att införa en "nazistisk religion" där Hitler fick en gudaliknande status (se även kejsarkult och personkult). En rad spektakulära monument till Hitlers och nazistatens ära planerades också.
I strid mot villkoren i Versaillesfreden efter första världskriget återinförde Hitler allmän värnplikt 1935 och inledde en kraftig upprustning av flottan och flygvapnet (''Luftwaffe''), året efter besattes även det demilitariserade Rhenlandet, och man lämnade även Nationernas förbund. Även detta var uppenbara brott mot Versaillesfreden. Då västmakterna nöjde sig med att protestera tolkade Hitler det som ett svaghetstecken hos framför allt britter och fransmän och fortsatte sina planer att skapa ''Lebensraum'' för sitt tusenåriga "tredje rike". Östeuropa skulle erövras, Sovjetunionen krossas och judarna utrotas tillsammans med andra folk som enligt nazisterna saknade existensberättigande. Den slaver befolkningen skulle förslavas, deporteras bortom Uralbergen eller likvideras.
Fil:Bundesarchiv Bild 183-S62600, Adolf Hitler.jpg
Parallellt med den kraftiga upprustningen av armén sökte Hitler allierade inför ett framtida storkrig. Det ledde 1936 till ett närmande till det Fascism Italien som styrdes av Benito Mussolini. Han inledde också ett samarbete med Japan som sedan början av 1930-talet bedrev en mycket aggressiv utrikespolitik. Detta samarbete ledde 1940 fram till en försvarspakt med japanerna.
Nästa steg för att förverkliga sina planer blev att 1938 ansluta Österrike (''Ostmark'') och delar av Tjeckoslovakien (''Sudetlandet'') till Tyskland, som då kom att kallas ''Stortyskland''. Återigen nöjde sig Storbritannien och Frankrike med att protestera, man ville till varje pris undvika ett nytt storkrig. I en berömd Münchenkonferensen i september samma år gick Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain med på en försäkran från Hitler att denne inte skulle göra anspråk på fler landområden i Europa (så kallad eftergiftstaktik). Våren 1939 införlivades emellertid även resten av Tjeckoslovakien (''Böhmen-Mähren'') och när Hitler sommaren 1939 kom med nya krav, denna gång på Polen, förklarade britterna och fransmännen att de skulle förklara krig mot Tyskland om Hitler beslutade sig för att angripa Polen.
Även om revansch mot Frankrike var en av huvudpunkterna i Hitlers program önskade han troligen aldrig något krig mot Storbritannien. Då fransmän och britter sade sig vara beredda att förklara krig mot Tyskland i händelse av att man anföll Polen accepterade Hitler inviten från Sovjetunionen som 23 augusti 1939 resulterade i Molotov-Ribbentroppakten. Nyheten om pakten mellan Tyskland och Sovjetunionen väckte oerhörd häpnad i Europa. Hitler å sin sida ville till varje pris undvika ett nytt tvåfrontskrig vilket var fallet i första världskriget. Med överenskommelsen med Sovjetunionen torde han ha räknat med att västmakterna skulle avstå från att förklara krig när han inledde det planerade angreppet mot Polen. Stalin skulle låta honom hållas när anfallet mot Frankrike inleddes. När fransmännen var besegrade skulle han med ryggen fri kunna inleda "korståget mot bolsjevismen", det vill säga kriget mot Sovjetunionen. Analysen att västmakterna skulle förbli passiva visade sig vara felaktig.

Andra världskriget


Fil:Hitler Mannerheim Ryti.jpg i Finland i juni 1942. Till höger Finlands president Risto Ryti.]]
Efter ett flertal misslyckade försök från tysk sida att förhandla fram en godtagbar lösning för den tysktalande men av i huvudsak Polen kontrollerade fristaden Danzig, som låg på gränsen till det tyska Ostpreussen. Väster om Danzig fanns även ett polskt territorium, vilket delade mellankrigstidens Tyskland i två delar - huvuddelen av riket samt Ostpreussen. Orsaken var att den nya polska staten enligt Versaillesfreden skulle ha fri tillgång till havet (Polen byggde också snabbt upp hamnen och staden Gdynia, belägen strax norr om fristaden Danzig.) Detta polska landområde kom att kallas polska korridoren, och det var denna "korridor" plus Danzig som Hitler i första hand ansåg att Tyskland hade rätt till. Men hela det 1919-1921 grundade nya Polen bestod av mark som före första världskriget tillhörde Ryska imperiet, Tyskland och det gamla Habsburgska Österrike-Ungern (som styckats i bitar 1919).
Hitler ville inte riskera ett tvåfrontskrig i händelse av anfall mot Polen,
därför slöt Nazityskland ett avtal med Stalins kommunistiska Sovjetunionen den 23:e augusti 1939. Detta avtal kallades för en "icke angreppspakt" de båda diktaturerna emellan och fick namnet Molotov-Ribbentrop pakten (efter diktaturernas utrikesministrar), till detta fanns ett hemligt protokoll om en uppdelning av nordöstra Europa mellan Tyskland och Sovjetunionen. Tyskland skulle få större delen av Polen i utbyte för att Sovjetunionen fick Polens östliga delar, de tre baltiska länderna samt Finland. Nu behövde Hitler inte bekymra sig om Sovjetunionen (för tillfället), och troligen hoppades han att västmakterna (och Italien, som ännu inte var en pålitlig bundsförvant) skulle låta honom få som han ville igen. Men Tysklands anfallskrig mot Polen som startade den 1 september 1939 under förevändningar om att polska trupper anfallit en gränspostering, orsakade att Storbritannien och Frankrike den 3 september (via ultimatum om Polens utrymmande av tyska trupper) förklarade krig mot Tyskland. Därmed var andra världskriget inlett. (Den 17 september förklarade även Sovjetunionen krig mot Polen, samt annekterade Baltikum men när Sovjet anföll Finland lyckades finnarna hålla ställningarna.)
Under kriget lyckades Tyskland snabbt underkuva stora delar av Europa för att sedan successivt pressas tillbaka, tills striderna fördes på Berlins gator. Civilbefolkningen i de ockuperade områdena utsattes för stora lidanden; särskilt på Östfronten under andra världskriget var den tyska krigföringen utstuderat brutal. Redan före kriget hade en rad så kallade koncentrationsläger inrättats, där nazisterna fängslade många för regimen misshagliga individer.
Fram till 1942 hade Tyskland mycket stora framgångar i kriget. Polen kapitulerade redan efter en månads krig och Frankrike besegrades under fem veckor under försommaren 1940. Revansch mot Frankrike från första världskriget hade som tidigare nämnts varit en av hörnstenarna i Hitlers program. För att förödmjuka fransmännen extra mycket tvingades de underteckna kapitulationen i samma järnvägsvagn som den i vilken man undertecknade vapenstilleståndet som avslutade första världskriget. Därefter försökte Tyskland genom flyganfall tvinga Storbritannien ur kriget men förlorade slaget om Storbritannien, vilket var den första stora motgången för Hitler och arméledningen.
Fil:Bundesarchiv Bild 183-1987-0703-507, Berlin, Reichstagssitzung, Rede Adolf Hitler.jpg och förklarar krig mot USA 1941.]]
Krigslyckan vändes istället österut. Genom trycket från det starka Nazityskland samt hopp om att återfå i första världskriget förlorade landområden kunde Hitler genom skicklig diplomati liera Ungerns Miklós Horthy, Rumäniens Ion Antonescu samt Bulgariens Bogdan Filov till Tyskland, följt av en framgångsrik erövring och ockupation av Jugoslavien och Grekland våren 1941. Balkanhalvön var därmed säkrad. Attacken mot Sovjetunionen (''Operation Barbarossa'') inleddes den 22 juni 1941 och gick inledningsvis över förväntan. Röda armén tycktes vara grundligt besegrad redan efter några månader men trots gigantiska förluster på den sovjetiska sidan lyckades tyskarna inte erövra Moskva. I och med att USA i december 1941 gick in i andra världskriget hade Hitler i praktiken förlorat kriget. Trots att anfallet kört fast framför Moskva i månadsskiftet november/december 1941 och Röda armén inlett en stor motoffensiv 6 december valde Hitler att förklara krig mot USA 11 december, fyra dagar efter att Japan anfallit Pearl Harbor. Krigsförklaringen mot USA kan emellertid troligen förklaras med att Hitlers agerande präglades av stora risktaganden under hela hans politiska karriär. I det prekära läge som uppstått när Operation Barbarossa misslyckats valde Hitler att satsa allt på ett kort.
Hitler och hans tusenåriga Tredje rike stod nu inför en koalition vars resurser vida översteg Tysklands. Operation Barbarossa som i planeringen utgått från en snabb tysk seger (högst sex månader) hade misslyckats, och Storbritannien var långtifrån besegrat. Ett utnötningskrig väntade och USA:s inträde i kriget innebar att en enorm industripotential tillfördes de allierade. Det fanns inte längre någon rimlig möjlighet för Tyskland att vinna. Trots detta skulle det dröja tre och ett halvt år efter krigsförklaringen mot USA innan vapnen tystnade i Europa.
Senare under kriget, vid den ökända Wannseekonferensen den 20 januari 1942, togs det formella beslutet av nazibyråkratin att verkställa den "Den slutgiltiga lösningen", det vill säga den avsiktliga och totala utrotningen av Europas judiska befolkning. För detta syfte byggdes så kallade förintelseläger, där Auschwitz i Polen var ett av de största och mest beryktade. I dessa läger tros cirka 9 miljoner människor ha mördats. Offren utgjordes av judar, romer, homosexuella, handikappade, prostituerade, politiskt oliktänkande (särskilt kommunister) samt fyra miljoner etniska polacker.
Massmordet på judar och kommunister hade på Hitlers order redan inletts efter att man invaderat Sovjetunionen sommaren 1941. Inrättandet av förintelselägren var ett resultat av att det var mycket svårt att dölja massmord i en sådan ofattbar skala. I dödsfabrikerna gick "processen" mycket snabbare och var lättare att dölja. Hitler besökte aldrig själv Auschwitz eller något annat koncentrationsläger utan överlät hela planeringen och genomförandet av folkmorden på SS som leddes av Heinrich Himmler. Andra centrala personer i planeringen var Himmlers högra hand Reinhard Heydrich och Adolf Eichmann. Vissa har genom åren hävdat att Förintelsen skedde utan att Hitler kände till den. En överväldigande majoritet av historiker och andra forskare menar att detta påstående saknar grund. Även om det inte finns något bevarat dokument där Führern beordrar den totala utplåningen av Europas judar, romer och andra grupper anses Hitler ha varit väl insatt i vad som skedde. Heydrich skall ha mottagit muntliga order från Hitler där han beordrade den fysiska förintelsen av Europas judar. Redan i ''Mein Kampf'' talade Hitler om att judarna "borde gasas ihjäl".
Hitler hade redan innan kriget mot Sovjetunionen inleddes förklarat att detta skulle bli ett krig där ingen hänsyn skulle tas till krigets lagar. Målet var enkelt men extremt brutalt. Sovjetunionen skulle krossas till varje pris, och hela området fram till Uralbergen skulle tas i besittning. Judar, kommunister och alla andra som påstods hota det tyska folkets existens skulle utrotas, 14 miljoner slaver skulle bli arbetsslavar, uppemot 40 miljoner skulle avrättas och lika många deportation. Kriget på östfronten var ett masskrig som saknar motstycke i storlek och brutalitet. Kriget beräknas ha kostat 27 miljoner ryssar livet, varav 17 miljoner var civila. I siffran ingår också minst 3 miljoner soldater som dog som krigsfångar. De dog av svält, sjukdomar, misshandel eller blev helt enkelt massavrättade. I Polen dog under kriget ungefär var sjätte invånare, 6 miljoner människor.
Trots att kriget på samtliga fronter gick allt sämre från och med vintern 1942-1943 lyckades Hitler med hjälp av bland annat propaganda upprätthålla sin popularitet hos stora delar av befolkningen ända fram till krigsslutet och han var oinskränkt diktator ända fram tills han begick självmord. I armén växte emellertid efterhand missnöjet och sommaren 1944 genomfördes ett misslyckat försök att mörda Hitler (se 20 juli-attentatet). Dennes lydiga redskap Schutzstaffeln svarade med extrem terror där alla inblandade i komplotten avrättades liksom ett mycket stort antal andra personer. Någon tanke på att kapitulera tycks aldrig ha funnits, inte ens efter att den sista tyska offensiven (se Ardenneroffensiven) misslyckats i december 1944. Den tyska armén skulle kämpa till det bittra slutet och det tyska folket skulle om det var "nödvändigt" gå sin undergång till mötes då det enligt Hitler inte visat sig "starkt nog" att vinna kriget. Under senvintern 1945 gav Hitler order om en total fysisk ödeläggelse av Tyskland men lyckligtvis följdes inte den fruktansvärda ordern av flertalet underlydande.
Sin sista tid i livet tillbringade Hitler i Führerbunkern under rikskansliets hus i Berlin. Jämte honom återfanns hustrun Eva Braun och nära medarbetare som Martin Bormann och propagandaministern Joseph Goebbels. SS-chefen Himmler som i praktiken varit rikets näst mäktigaste man i åratal blev dock fråntagen alla maktbefogenheter sedan Hitler några dagar före sitt självmord fått vetskap om Himmlers försök att mäkla fred med västmakterna via svenske Folke Bernadotte från Röda Korset. Hitler fortsatte att utfärda hänsynslösa order in i det sista, till exempel skulle alla soldater som retirerade eller gav upp omedelbart avrättas när ryssarna närmade sig Berlin.

Hitler som person


Fil:Bundesarchiv Bild 146-1974-132-10A, Bayern, Adolf Hitler bei Spazierung.jpg 1930.]]
Hitlers sekreterare under flera år, Traudl Junge, har beskrivit honom som vänlig mot sina underordnade och stor hundvän. Hitler hade också en schäfer. Men Hitlers mentala tillstånd, särskilt under krigets sista år, har blivit föremål för många undersökningar och spekulationer. Många människor som träffat Hitler personligen har beskrivit honom som artig, trevlig och näst intill blyg. Albert Speer har beskrivit hans karisma som en "magnetisk eller hypnotisk egenskap" och uppger att han blev så tagen efter att första gången ha hört Hitler tala att han var tvungen att ta en lång promenad i skogen för att samla sig. Men han skriver också att andra gången han mötte Hitler fick intrycket av en "obehärskad, grälsjuk person" och tillägger: "Denne Hitler var mycket olik den lugne och civiliserade man som jag hade upplevt tillsammans med studenterna."
Hitler som talare kunde konsten att piska upp känslor genom att både egga och beveka åhörarna med "en fullt avsiktlig blandning av ursinne och förnuft".
Hitler var förälskad i systerdottern Geli Raubal, som tog sitt liv med Hitlers pistol efter ett gräl med honom den 18 september 1931. Efter det talade Hitler, uppskakad av det inträffade, om att lämna politiken, tankar som han inom kort dock skrinlade.
Från och med 1941 visade sig Hitler alltmer sällan offentligt och sista levnadsåret gjorde han knappt några offentliga framträdanden alls. Propagandaministeriet under ledning av Goebbels försåg emellertid tyska folket med ständiga hyllningar av deras Führer. Hitler hade senare delen av sitt liv kroniska magproblem och höll sig från 1931 till en vegetariskt inspirerad diet. De allt större motgångarna på slagfälten från och med vintern 1942/1943 påverkade hans psykiska hälsa mycket negativt med symptom som påminde om Parkinsons sjukdom. (Några klara bevis för att han verkligen led av Parkinsons sjukdom finns emellertid inte.) Han plågades tidvis också av allvarliga sömnproblem, hade dålig aptit och visade total likgiltighet även inför det egna folkets lidande.
Från 1933 bodde Hitler i ''Haus Wachenfeld'' på sluttningen av berget Obersalzberg, 12 mil sydöst om München. En omfattande ombyggnation fram till 1935 resulterade i residenset Berghof. Byggnaden bombades svårt av de allierade den 25 april 1945, fem dagar före Hitlers självmord i Berlin. Den 30 april 1952, på årsdagen av Hitlers död, beslöt Bayerns regering att spränga allt som fanns kvar av byggnaden. Idag är området jämnat med marken och igenschaktat, det enda som återstår att se är en del av en stödmur.

Hitlers död


Hitler hade sedan 1932 haft ett hemligt förhållande med Eva Braun och de gifte sig tidigt på morgonen den 29 april 1945, dagen innan de gemensamt begick självmord i Führerbunkern i Berlin i andra världskrigets slutskede. Exakt hur Hitler begick självmord är omtvistat. Ögonvittnen har berättat att han först bet sönder en cyanidampull och därefter sköt sig i munnen eller tinningen. Andra ögonvittnen menar att han inte alls använde sig av gift. De ryska rättsläkare som obducerade Hitlers förkolnade kvarlevor och i synnerhet hans kranium hävdade att man funnit glassplitter mellan Hitlers tänder. Detta skulle kunna tyda på att han bitit sönder en giftampull. Det är dock ställt bortom allt tvivel att Eva Braun svalde gift.
Innan Hitler begick självmord dikterade han sitt testamente inför sekreteraren Traudl Junge där han utnämnde storamiral Karl Dönitz till sin efterträdare som Tysklands statsöverhuvud och Joseph Goebbels till rikskansler. Testamentet innehöll hätska utfall mot såväl judarna som det tyska folket som inte visat tillräcklig "offervilja" för att vinna kriget. Den 29 april hade Hitler fått kännedom om två händelser som fick honom att bestämma sig för att begå självmord den 30 april. Den 28 april hade Italiens forne diktator Benito Mussolini och dennes älskarinna Clara Petacci arkebuserats och därefter hängts upp i fötterna i en sönderbombad bensinstation i centrala Milano. Hitler ville till varje pris undvika att bli tillfångatagen levande eller att hans kropp skulle skändas på liknande sätt. I slutet av april hade Heinrich Himmler försökt fredsförhandla med amerikanerna; detta gjorde Hitler rasande och han talade om det slutgiltiga sveket.
På förmiddagen den 30 april, då Röda armén endast var cirka 500 meter från bunkern, hade Hitler ett möte med general Helmuth Weidling, befälhavare för Berlins försvar. Denne informerade Hitler om att de styrkor som försvarade Berlins centrala delar snart skulle stå utan ammunition. Weidling fick Hitlers tillåtelse att göra ett utbrytningsförsök.
Omkring klockan 14:30 drog sig Hitler och Eva Braun tillbaka till Hitlers personliga arbetsrum. Ungefär en timme senare, vid klockan 15:30, begick de självmord. Hitlers och Brauns kroppar brändes kort därefter i rikskansliets sönderbombade trädgård. Kremeringen ombesörjdes av Hitlers chaufför Erich Kempka och Hitlers personlige adjutant Otto Günsche.
Efter kriget florerade emellertid flera rykten om att Hitler överlevt och flytt till Sydamerika eller gått under jorden i Europa. Dessa rykten avfärdas idag av nästan samtliga historiker, särskilt efter järnridåns fall som öppnade upp tidigare slutna sovjetiska arkiv. Stalin visade sig vara i det närmaste besatt av att få veta om Hitler verkligen var död, och sovjetisk militär kartlade platsen och de sista dygnens förlopp minutiöst.

Se även


Heigelkopf, berg som bar namnet Hitler-Berg mellan 1933 och 1945
Blondi, Hitlers schäfer som han avlivade innan sitt självmord
Örnnästet (plats), några av Hitlers bostäder eller ledningscentraler
Gröfaz, ironiskt samtida öknamn för Adolf Hitler
Koncentrationsläger i Nazityskland

Referenser

Noter

Tryckta källor


Litteratur


Biografisk


Bethge, Hermann, ''Der Führer und sein Werk'', 4 vol., Berlin 1939.
Buchheim, Hans, Eucken-Erdsiek, Edith, Buchheit, Gert, och Adler, H.G., ''Der Führer ins Nachts'', Rastatt/Baden, 1960.
Alan Bullock, ''Hitler. En studie i tyranni''. Stockholm: Tiden 1960.
Joachim Fest, ''Hitler''. Malmö: Bergh 1974.
Fest, Joachim C., ''Undergången: Hitler och slutet på Tredje riket''. Stockholm: Wahlström & Widstrand 2004.
Gierynski, Jan, ''Taki jest Hitler'', Warszawa 1939.
Görlitz, Walter, och Quint, Herbert A., ''Adolf Hitler - eine Biographie'', Stuttgart 1952.
Ernst Hanfstaengl, ''Hitler - The Missing Years'', London 1957.
Heiden, Konrad, ''Adolf Hitler - Das Zeitalter der Verantwortungslosigkeit'', 2 vol., Zürich 1936.
Jenks, William A., ''Vienna and the young Hitler'', New York 1960.
Jetzinger, Franz, ''Hitlers Jugend'', Wien 1956.
Ian Kershaw, ''Hitler. 1889-1936''. New York: W.W. Norton 2000.
Kershaw, Ian, ''Hitler. 1936-1945''. New York: W.W. Norton 2000.
Kershaw, Ian, ''Death in the bunker''. London: Penguin Books 2005.
Kubizek, August, ''Adolf Hitler- Mein Jugendfreund'', Graz/Göttingen 1953.
Liljegren, Bengt, ''Adolf Hitler''. Lund: Historiska Media 2008. ISBN 978-91-85507-33-7
Linge, Heinz, ''Med Hitler till slutet'', Stockholm 2010: Lindqvist Publishing. ISBN 978-91-86527-03-7
Ragnar, Per, ''Hitler''. Stockholm: Legus 1994.
von Schmidt-Paul, Edgar, ''Hitlers Kampf um die Macht'', Berlin 1933.
Otto Strasser, ''Hitler et moi'', Paris 1940.

Hitlers egen produktion


Källa: ''Deutscher Literatur-Katalog 1940'', Verlag von Koehler & Volckmar, Leipzig.
''Från vanmakt till världsmakt''. Malmö 1942.
''Mein Kampf'', i ett flertal översättningar, bl.a. av Anders Quiding resp. N.P. Sigvard Lind (2 band, ibland sammanbunden). Tyskt förlag -1945 F. Eher Nf.
''Warum musste ein 8. November kommen?'' (broschyr), utgiven på förlag J.F. Lehmann.
''Das Antlitz des Führers'', utgivare: Heinrich Hoffmann, på förlag Zeitgeschicte VB.
''Das ist der Führer!"'', utgivare: Heinrich Hoffmann, på förlag Zeitgeschichte VB.
''Deutschland will Frieden und Gleichberechtigung. Die Friedensreden unseres Volkskanzlers Adolf Hitler.'', utgivare: Erich Unger, på förlag J. Beltz.
''Der Führer vor dem ersten Reichstag Grossdeutschlands. Reichtagsrede am 30. Januar 1939.'' Förlag: F. Eher Nf.
''Führerbotschaft an Volk und Welt. Reichtagsrede vom 20. Februar 1938.'' Förlag: F. Eher Nf.
''Des Führers Kampf um den Weltfrieden. Historische Reichtagsrede vom 7. März, sowie die anschliess. Wahlreden u. das Memorandum der Reichsregierung''. Förlag: F. Eher Nf.
''Adolf Hitler an seine Jugend.'' Förlag: F. Eher Nf.
''Die Rede des Führers Adolf Hitler am 30. Januar 1934''. Förlag: Ph. Reclam.
''Reden''. Utgivare: E. Boepple, på förlag F. Eher Nf.
''Reden des Führers am Parteitag der Arbeit 1937''. Förlag: F. Eher Nf.
''Reden des Führers am Parteitag der Ehre 1936''. Förlag: F. Eher Nf.
''Reden des Führers am Parteitag Grossdeutschland 1938''. Förlag: F. Eher Nf.
''Hitler-Worte''. Citat ur Mein Kampf och olika tal hållna av Hitler. Utgivare: B. Welser på förlag F. Hirt.

Filmer


''Undergångens arkitektur'', dokumentärfilm av Peter Cohen, Sverige 1989

Externa länkar


http://www.historyplace.com/worldwar2/riseofhitler/index.html Hitlers biografi (engelska)
http://www.dhm.de/lemo/html/biografien/HitlerAdolf/index.html Deutsches Historisches Museum – Adolf Hitler
http://www.dn.se/dnbok/bockerna-som-praglade-hitler-1.1091281 Pontus Dahlman, ''Böckerna som präglade Hitler'', DN, läst 100510
Kategori:Adolf Hitler
Kategori:Födda 1889
Kategori:Avlidna 1945
Kategori:Personer i Tyskland under andra världskriget
Kategori:Politiker i Nazityskland
Kategori:Politiska teoretiker
Kategori:Tysklands regeringschefer
Kategori:Ledare av SA
Kategori:Nazityskland
Kategori:Män
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
Kategori:Österrikare verksamma i Tyskland
Kategori:Familjen Hitler
Kategori:Personer som begått självmord
kbd:Адолф Гитлер
af:Adolf Hitler
als:Adolf Hitler
am:አዶልፍ ሂትለር
ang:Adolf Hitler
ar:أدولف هتلر
an:Adolf Hitler
arc:ܐܕܘܠܦ ܗܝܛܠܪ
roa-rup:Adolf Hitler
as:এডল্ফ হিটলাৰ
ast:Adolf Hitler
gn:Adolf Hitler
az:Adolf Hitler
bn:আডলফ হিটলার
bjn:Adolf Hitler
zh-min-nan:Adolf Hitler
map-bms:Adolf Hitler
be:Адольф Гітлер
be-x-old:Адольф Гітлер
bcl:Adolf Hitler
bg:Адолф Хитлер
bar:Adolf Hitler
bo:ཨྰ་སྦྲོལ་ཧྥུ་ཧི་ཐུ་ལུར།
bs:Adolf Hitler
br:Adolf Hitler
ca:Adolf Hitler
cv:Адольф Китлĕр
ceb:Adolf Hitler
cs:Adolf Hitler
cbk-zam:Adolf Hitler
co:Adolf Hitler
cy:Adolf Hitler
da:Adolf Hitler
de:Adolf Hitler
nv:Dágháilchįįh
et:Adolf Hitler
el:Αδόλφος Χίτλερ
eml:Adolf Hitler
en:Adolf Hitler
es:Adolf Hitler
eo:Adolf Hitler
ext:Adolf Hitler
eu:Adolf Hitler
fa:آدولف هیتلر
hif:Adolf Hitler
fo:Adolf Hitler
fr:Adolf Hitler
fy:Adolf Hitler
ga:Adolf Hitler
gd:Adolf Hitler
gl:Adolf Hitler
gan:希特勒
ko:아돌프 히틀러
ha:Hitler
hy:Ադոլֆ Հիտլեր
hi:एडोल्फ हिटलर
hsb:Adolf Hitler
hr:Adolf Hitler
io:Adolf Hitler
ilo:Adolf Hitler
id:Adolf Hitler
ia:Adolf Hitler
ie:Adolf Hitler
os:Гитлер, Адольф
is:Adolf Hitler
it:Adolf Hitler
he:אדולף היטלר
jv:Adolf Hitler
kn:ಅಡೋಲ್ಫ್ ಹಿಟ್ಲರ್
ka:ადოლფ ჰიტლერი
kk:Адолф Гитлер
sw:Adolf Hitler
ku:Adolf Hitler
ky:Адольф Гитлер
lad:Adolf Hitler
lez:Адольф Гьитлер
ltg:Adoļfs Hitlers
la:Adolphus Hitler
lv:Ādolfs Hitlers
lb:Adolf Hitler
lt:Adolfas Hitleris
li:Adolf Hitler
lmo:Adolf Hitler
hu:Adolf Hitler
mk:Адолф Хитлер
mg:Adolf Hitler
ml:അഡോൾഫ് ഹിറ്റ്‌ലർ
mt:Adolf Hitler
mr:ॲडॉल्फ हिटलर
xmf:ადოლფ ჰიტლერი
arz:ادولف هيتلر
mzn:آدولف هیتلر
ms:Adolf Hitler
mwl:Adolf Hitler
mn:Адольф Гитлер
my:ဟစ်တလာ
nah:Adolf Hitler
nl:Adolf Hitler
nds-nl:Adolf Hitler
ne:अडोल्फ हिटलर
ja:アドルフ・ヒトラー
nap:Hitler
no:Adolf Hitler
nn:Adolf Hitler
nov:Adolf Hitler
oc:Adolf Hitler
mhr:Гитлер, Адольф
uz:Adolf Hitler
pnb:ہٹلر
ps:اډولف هټلر
pms:Adolf Hitler
nds:Adolf Hitler
pl:Adolf Hitler
pt:Adolf Hitler
kaa:Adolf Hitler
ksh:Adolf Hitler
ro:Adolf Hitler
rm:Adolf Hitler
qu:Adolf Hitler
rue:Адолф Гітлер
ru:Гитлер, Адольф
sah:Адольф Хитлер
sa:ऐडॉल्फ़ हिटलर
sco:Adolf Hitler
stq:Adolf Hitler
st:Adolf Hitler
sq:Adolf Hitler
scn:Adolf Hitler
si:ඇඩොල්ෆ් හිට්ලර්
simple:Adolf Hitler
sd:هٽلر
sk:Adolf Hitler
sl:Adolf Hitler
szl:Adolf Hitler
so:Adolf Hitler
ckb:ئادۆڵف ھیتلەر
sr:Адолф Хитлер
sh:Adolf Hitler
su:Adolf Hitler
fi:Adolf Hitler
tl:Adolf Hitler
ta:இட்லர்
kab:Adolf Hitler
tt:Adolf Hitler
te:ఎడాల్ఫ్ హిట్లర్
th:อดอล์ฟ ฮิตเลอร์
tg:Адолф Ҳитлер
tr:Adolf Hitler
uk:Адольф Гітлер
ur:ہٹلر
vec:Adolf Hitler
vi:Adolf Hitler
fiu-vro:Hitleri Adolf
wa:Adolf Hitler
vls:Adolf Hitler
war:Adolf Hitler
wuu:希特拉
yi:אדאלף היטלער
yo:Adolf Hitler
zh-yue:希特拉
diq:Adolf Hitler
zea:Adolf Hitler
bat-smg:Aduolfos Hitleris
zh:阿道夫·希特勒

Al-Qaida


Fil:Flag of al-Qaeda in Iraq.svg
al-Qaida (arabiska: القاعدة, 'basen'; namnet kan även skrivas ut som al-Qaeda, al-Qa'ida, al-Quaida eller el-Qaida) är en radikal militant Islamism rörelse vars mest kände företrädare var Usama bin Ladin. Rent organisatoriskt är al-Qaida inte ett nätverk med band till ett flertal länder, som det har beskrivits i västerländsk media. Rörelsen är terroriststämplad av bland andra FN, EU och USA. Den islamistiska tänkaren Sayyid Qutbs senare verk har inspirerat den ideologi som al-Qaida bygger på, och egyptiern Ayman al-Zawahiri brukar räknas som den viktigaste ideologen under senare år. Rörelsen har tillskrivits en rad spektakulära terroristdåd.

Översikt


Grunderna till Cell (organisation) al-Qaida lades 1988 av Usama bin Ladin i kampen mot den Afghansk-sovjetiska kriget. CIA hade då redan uppfunnit modellen med ett olänkat nätverk, tanken var att om en cell avslöjades eller greps så skulle det inte kunna påverka resten av cellerna. Al-Qaida utvecklades ur en organisation som kallades Makhtab al-Khidamat och som till en början enbart finansierade, värvade och tränade gerillasoldater (så kallade mujaheddin). Usama bin Ladin finansierade till viss del verksamheten själv men mujaheddin fick även bidrag från Islamism länder och USA.
Al-Qaida har sin religiösa grund i Wahhabi-rörelsen och det slutgiltiga målet för al-Qaida är att införa denna variant av politisk islam i hela den islamiska världen.
Namnet al-Qaida har inte brukats av dem själva som grupp (före 11 september) utan kommer från en text den gett ut där den refererar till sig själv som qaida-al-jihad, vilket betyder grunden för jihad.
Detta namn myntades först inom amerikanskt rättsväsende för att kunna koppla Usama bin Ladin (och åtala denne i sin frånvaro) för ett tidigare terroristdåd riktat mot amerikanska ambassader i Nairobi. Av samma anledning valde man här att kalla Usama och andra företrädare för en ''organisation'' - vilket de, per definition, inte kunde kallas, då de saknade hierarki och annat samband än ideologiskt utbyte. Bevisen för ett terrornätverk före 11 september-attackerna bygger på mer eller mindre trovärdiga vittnesmål från bin Ladins tidigare kompanjon sudanesen Jamal al-Fadl som lämnat uppgifter till amerikanska myndigheter i utbyte mot reducerade straff för andra brott han åtalats för..
Dessa uppgifter har räknats från vissa håll som icke tillförlitliga. I samband med en utfrågning av Khalfan Khamis Muhamed, som hade en koppling till Bin Ladin, faller vittnesmålet från al-Fadl ytterligare. Khalfan Khamis Muhamed hade aldrig hört talas om en grupp eller nätverk med namnet Al-Qaida.
Det globala terroristnätverket som amerikanska regeringen använt som murbräcka för att bl.a. genomföra stora lagändringar som Patriot Act bygger alltså ovedersägligt helt eller delvis på antaganden.

Historia


Al-Qaida växte fram ur gerillaorganisationen Makhtab al-Khidamat (MAK) som verkade under Sovjetunionens ockupation av Afghanistan på 1980-talet. Usama bin Ladin var en av grundarna av MAK tillsammans med Palestinska myndigheten Abdullah Azzam. När Sovjet drog sig ur Afghanistan var det många i MAK som ville utvidga sin verksamhet för att befria även andra islamiska länder. Små konstellationer av individer, i nätverk, började byggas upp för att kunna hantera denna utvidgning.
En av dessa konstellationer var den som senare skulle komma att kallas al-Qaida. Konstellationen grundades 1988 av Usama bin Ladin. Namnet al-Qaida lanserades av USA:s underrättelsetjänst och kommer från ett elektroniskt dokument där bin Ladin refererar till en lista över medlemmar som ''qaida al-jihad,'' vilket betyder grunden för jihad.
Usama bin Ladin ville med al-Qaida även föra kampen på en icke-militär nivå, då de flesta länder inte är lika instabila som Afghanistan och det därför är svårt att föra ett gerillakrig i dessa. Abdullah Azzam motsatte sig dock detta och ville fortsätta kampen enbart på en militär nivå. Efter Azzams död 1989 splittrades MAK och de flesta medlemmarna gick över till bin Ladins organisation.
Träningen började nu inrikta sig mer på terrorism och efter Sovjetunionens tillbakadragande återvände Usama bin Ladin för en tid till sitt hemland Saudiarabien. Under Gulfkriget kritiserade han hårt den saudiska regeringens stöd till den USA-ledda förenta nationerna-operationen, varpå regeringen bad honom lämna landet. 1991 flyttade bin Ladin till Sudan där landets islamiska regering var indragen i ett inbördeskrig. Al-Qaida hade nu byggt upp ett nätverk av falska välgörenhetsorganisationer, varav många kontrollerades av bin Ladins svåger Mohammed Jamal Khalifa, för att finansiera sin verksamhet och pengarna började nu strömma in.
1996 utvisades bin Ladin från Sudan, då han anklagades för delaktighet i mordförsöket på Egyptens president Hosni Mubarak 1994. Usama bin Ladin återvände nu till Afghanistan, med en del sympatisörer, från Sudan.
Al-Qaidas träningsläger drillade nu 1000-tals personer från hela världen. Soldater tränades för bland annat konflikterna i Algeriet, Tjetjenien, Filippinerna, Egypten, Indonesien, Uzbekistan, Afghanistan, Tadzjikistan, Somalia, Jemen, och Bosnien. Genom att umgås i träningslägren kom dessa personer med vitt skilda ursprung att se sina egna kamper som en del av en större gemensam kamp. Till skillnad från den gängse rådande mediabilden sträcker sig alltså al-Qaidamedlemmarnas etnicitet utanför den enbart arabiska.
I januari 2000 höll organisationen en stor konferens i Malaysias huvudstad Kuala Lumpur. Den malaysiska underrättelsetjänsten som fått reda på konferensen i förväg videoövervakade den i hemlighet. Flera av flygplanskapning i 11 september-attackerna medverkade på konferensen men då man inte gjorde någon ljudupptagning visste man inte vad som diskuterades på konferensen.
Efter 11 september-attacken började världens regeringar att bannlysa de falska välgörenhetsorganisationer som användes för att dra in pengar till al-Qaida.
2004 hävdade USA:s regering att två tredjedelar av al-Qaidas ledare var fångade eller dödade.
Blairs Utrikesminister Robin Cook avgick från sina poster den 17 mars 2003 i protest mot Tony Blairs Irak-krig. Inte ens efter bombattentaten i London, den 7 juli 2005, ändrade han sin kritiska inställning till premiärministerns "krig mot terrorismen" - för som han skrev i The Guardian dagen därpå:
"''...bin Ladin var resultatet av en enorm felbedömning från de västerländska säkerhetstjänsternas sida. Under hela 80-talet beväpnades han av CIA och finansierades av saudierna för att bedriva jihad mot den ryska ockupationen av Afghanistan. Al-Qaida, som bokstavligen betyder 'databasen', var från början en datafil över de tusentals mujahediner som rekryterades och tränades av CIA för att besegra ryssarna. Oförklarligt nog, och med katastrofala följder, verkar det aldrig ha fallit Washington in att bin Ladins organisation skulle börja intressera sig för Väst så fort Ryssland var ur vägen.''"
Den 1 maj 2011 amerikansk tid (GMT -05:00) bekräftade Barack Obama i ett TV-sänt tal att ledaren Usama bin Laden dödats av en amerikanskt insatsstyrka utanför Pakistans huvudstad Islamabad.

Mål


I februari 1998 gav bin Ladin och Ayman al-Zawahiri ut ett meddelande undertecknat ''Den islamiska fronten för jihad mot judar och korsriddare''. I meddelandet sa de att det var varje muslims plikt att ”döda amerikaner och deras allierade — civila och militära – i alla länder där detta är möjligt, i syfte att befria al-Aqsamoskén och den heliga moskén ur deras grepp, och i syfte att få deras arméer att lämna islams länder, besegrade och ur kraft att hota någon muslim. Deras mål är även att få USA:s ekonomi att "blöda"”.

Terroristaktioner som tros ha utförts av al-Qaida


Al-Qaidas första attack anses vara tre bombdåd mot amerikanska soldater i Jemen december 1992, vilka resulterade i två döda. En var en australisk turist och en var hotellarbetare.
Organisationen själv hävdar att den sköt ner en amerikansk helikopter och dödade dess besättning i Somalia 1993.
Enligt den före detta presidenten Bill Clinton hade Al-Qaida ingenting med nerskjutningen i Somalia att göra, den ansvarige för det var en somalisk krigsherre vid namn Mohamed Aidid.
Ingen visste att Al-Qaida existerade vid 1993 enligt Bill Clinton, som hade en mycket aggressivare inställning till Bin Ladin än Bushadministrationen före 11 september 2001.
Det är troligt att al-Qaida låg bakom bombningen av World Trade Center 1993. Ramzi Yousef och Khalid Sheikh Mohammed anses vara hjärnorna bakom det bombdådet och alltså inte Usama bin Ladin.
1995 planerade de att mörda påven Johannes Paulus II vid ett besök i Filippinernas huvudstad Manila, placera sprängämnen på ett stort antal flygplan på väg till USA samt störta ett flygplan i CIA:s högkvarter. Operationen som i planeringsdokumenten refererades till som Operation Bojinka avslöjades dock på förhand efter en lägenhetsbrand, som startades när de byggde bomber för attentaten i den lägenhet som de bodde i, och operationen kunde därmed stoppas. Ramzi Yousef arresterades medan Khalid Sheik Mohammed lyckades fly ur landet.
Al-Qaida tros ligga bakom två bombdåd mot amerikanska militärbaser i Saudiarabien 1995 och 1996, då ett antal människor dog.
Usama Bin Ladin verkar inte ha ansetts (av USA) att ha något med terrordåd tidigare än 1996 att göra. Främst på grund av motiveringen de gav då Sudan var beredda att lämna ut Bin Ladin till USA. Motiveringen av USA var att de inte ville ha honom då de inte hade tillräckligt med bevis för att anklaga honom för något brott. Även den så kallade andre mannen av al-Qaida Ayman al-Zawahiri verkar inte ha varit särskilt efterspanad före 1996. Han kunde nämligen utan problem resa in till USA för att samla in pengar till sina ändamål. Han fick hjälp av dubbelagenten Ali Mohamed. Den sistnämnde hade kopplingar till både så kallade terrorister och till CIA.
I augusti 1998 utfördes ett sprängdåd mot USA:s ambassader i Kenyas huvudstad Nairobi och Dar es Salaam i Tanzania. I dådet dog mer än 300 människor och över 5000 skadades. Attacken tillskrivs al-Qaida.
Inför firandet av millennieskiftet planerades flera aktioner, vilka alla dock stoppades eller misslyckades på annat sätt.
Det så kallade al-Qaida misstänks av USA ligga bakom attentatet mot USS Cole i oktober 2000, där 17 soldater dog och 39 andra skadades men Jemens säkerhetstjänster har haft sina egna misstänkta. De motsatte sig inblandningen av FBI och amerikanska intressen, vilket gjorde att de aldrig växlade bevismaterial.
Den 11 september 2001 är allmänt känd som al-Qaidas hittills mest omfattande och mest spektakulära attack, då fyra flygplan kapades i USA. Två av planen, styrda av saudiska kapare flögs in i World Trade Center i New York och ett i försvarshögkvarteret Pentagon (byggnad). Det fjärde planet havererade utan någon förstörelse på marken efter att passagerarna på planet försökt stoppa kapningen. Attacken försvarades av al-Qaidas talesman Sulaiman Abu Ghaith i en videofilm från 2001. Anmärkningsvärt är att varken Usama bin Ladin eller al-Qaida har tagit på sig dådet, vilket är mycket ovanligt vid terroristattacker.
FBI håller Usama Bin Ladin skyldig till en mängd brott men inte för 11 septemberattackerna. Deras motivering är att det helt enkelt inte finns några bevis som binder honom till attentaten.
En mängd attacker och försök till attacker sedan 11 september 2001 har tillskrivits al-Qaida, eller grupper med kopplingar till al-Qaidas ideologi. Bland de mer omfattande kan nämnas:
Den så kallade ”Skobombaren” Richard Reids försök att spränga ett flygplan på väg till USA över Atlanten.
Balibombningen i Balis turistområde, där 202 människor dog och 209 skadades.
Bombningen av ett bostadsområde för utländska arbetare i Saudiarabiens huvudstad Riyadh med 26 dödsoffer och 161 skadade.
Bomberna i den Turkiet staden Istanbul 2003 med 27 döda och över 300 skadade.
Sedan Saddamregimens fall vid den USA-ledda invasionen våren 2003 har al-Qaida även tillskrivits ett flertal spektakulära bombdåd i Irak med 100-tals dödsoffer. Dokument har även hittats som påstås bevisa att målet med attackerna är att skapa ett inbördeskrig mellan de olika befolkningsgrupperna i Irak.
Terrordådet i Madrid som utfördes den 11 mars 2004 visade sig - efter att först Euskadi ta Askatasuna hade pekats ut som ansvariga - ha utförts av en grupp Marocko med anknytning till al-Qaida. Enligt vissa bedömare påverkade dådet utgången i valet, som hölls ett par dagar senare. Socialistpartiet, som vann valet, hade gått till val med löften om att Spanien skulle dra tillbaka sina trupper från Irak.

Al-Qaida och pakistanska ISI


Det finns många bevis för starka kopplingar mellan det så kallade Al-Qaida och ISI (Pakistanska militära underrättelsetjänsten). I amerikansk och europeisk media har man inte följt upp nyheter om stödet från ISI, utan istället koncentrerat sig på enbart Usama Bin Ladin eller på krigsherrar i Afghanistan.
Den före detta ledaren för ISI Hamid Gul, säger sig ha träffat Usama Bin Ladin och hans vapendragare. Hamid Gul säger sig inte tro att Usama Bin Ladin är skyldig till attentaten den 11 September 2001. Han säger också att Usama Bin Ladin sagt sig vara oskyldig till attentaten i Tanzania och Kenya.
Hamid Gul har också blivit angklagad för att ha hjälpt Bin Ladin att fly från ett amerikanskt missilangrepp den 20 augusti 1998. Den som påstådde detta var den förre "terroristtsaren" Richard Clarke, som tjänstgjorde under både Bill Clinton och George W Bush.
Usama Bin Ladin har också rapporterats fått militär eskort av ISI. Bland annat när han led av dåliga njurar. Militär vaktade vid sjukhuset i Rawalpindi när han fick sin behandling. Detta skulle ha varit den 10 september 2001.
Norra alliansens afghanske ledare Ahmed Shah Massoud dödades den 9 september 2001. Dagen efter uttalade Norra alliansen att de som utfört attentatet var pakistanska ISI och Usama Bin Ladin.
Journalisten Daniel Pearl dödades i Pakistan 2002. Pearl jobbade för Wall street journal och hade skrivit en artikel om sambandet mellan ISI, organisationen Ummah Tameer-e-Nau och deras samarbete med Bin Ladin angående kärnvapenfrågor före 11 September 2001.
Pearl undersökte också länken mellan skobombaren Richard Reid och Pakistanska militanter och hittade samband till ISI.
Det ryktades också att Pearl ville undersöka samband mellan USA och ISI eftersom de haft samröre mot Sovjetunionen i slutet av 1980-talet.
Den som grips för kidnappningen av Daniel Pearl är Saeed Sheikh som tillhörde ISI. Saeed Sheikh är i sin tur anklagad av Indisk säkerhetstjänst för att ha fört över 100 000 dollar till Mohammed Atta , självmordspiloten som flög in det första planet i World Trade Centers norra torn. Den som skulle ha beordrat Sheikh att överföra pengarna var den högste inom ISI General Mahmood Ahmed. Indisk säkerhetstjänst hävdade att FBI bekräftade uppgifterna. Mahmood Ahmed avgick som chef för ISI i oktober 2001.
Samtidigt som 11 September attackerna skedde satt Mahmood Ahmed i möte med senator Bob Graham, Porter Goss och senator Jon Kyl i Washington.
Daniel Ellsberg som är känd för att ha lämnat ut "Pentagondokumenten" under Nixons presidentperiod uttalade sig om Pakistans möjliga roll i 11 septemberattackerna. Han sa bland annat att det verkar mycket möjligt att Pakistan var mycket involverade i 11 September. Han jämförde också Pakistan och CIA med argumentet att det är svårt att påstå att ISI visste något som CIA inte visste.
Att Usama Bin Ladin rapporterats ha varit boende i flera år för att sedan dödas på samma plats 2011, alldeles i närheten av en militär akademi i Abbottabad, minskar naturligtvis inte misstankarna mot Pakistanska ISI och dess allierade. Salman Rushdie skrev att detta var ett skäl till att stämpla Pakistan som en terroriststat.

Metoder


Metoder omfattar mord, bombningar (framförallt bilbomber), kapning, kidnappning, självmordsattacker, med flera. Bilbomber och självmordsbombningar är al-Qaidas ”signatur”-attentat. Många rapporter och öppna bin Ladin-tillkännagivelser visar stark önskan om att skaffa och använda biologiska vapen, kemiska vapen och kärnvapen. Målen brukar vara framträdande symboler som offentliga byggnader, ambassader och militära byggnader med personal, i USA och dess allierade, och moderata muslimska regeringar. Enligt den tidigare CIA-chefen George J. Tenet; "Usama bin Ladins organisation och andra terroristgrupper lägger större vikt på att utveckla ersättningar för att utföra attacker, i ett försök att undvika upptäckt. Till exempel den egyptiska Islamiska Jihad (EIJ) är nära knuten till Bin Ladins organisation (de är sedan 2001 sammanslagna) och har samarbeten belägna runt om i världen, även i Europa, Jemen, Pakistan, Libanon och Afghanistan. Det finns nu ett nät av allianser mellan sunnimuslimska extremister världen över, inklusive nordafrikaner, radikala palestinier, pakistanier och centralasiater. Vissa av dessa terrorister är aktivt sponsrade av de nationella regeringarna som har stark motvilja mot USA."

Organisatorisk uppbyggnad


Mycket lite är känt om hur cellerna kring al-Qaida är eller har varit uppbyggda. Det vanligaste sättet att se på al-Qaida i dag är som ett nätverk av sinsemellan olika organisationer och celler som delar samma ideologi och som tidvis samverkar med varandra. En del experter menar att al-Qaida sedan Afghanistankriget 2001 främst har fungerat som ett "varumärke" för militanta islamistiska grupper.
Enligt terrorexperten Magnus Norell, finns det helt enkelt ingen al-Qaida organisation som styr och ställer, som planerar och utför terrordåd över hela världen, kontrollerade av en liten klick "onda" män i en grotta. Men namnet är så gångbart att det hela tiden dyker upp grupper/individer som kallar sig al-Qaida för att se större och starkare ut. Och det fungerar. Detta är de globala islamisternas stora seger; detta att de fått genomslag för ett namn vars blotta nämnande gör att alla från Vita huset och neråt känner sig föranlåtna att reagera så fort det kommer ett uttalande.
Från att i början ha finansierats främst av rika bidragsgivare finansieras al-Qaida sedan en tid tillbaka på sätt som inte är lika lätta att spåra. Anledningen är de framgångsrika insatserna för att frysa nätverkets ekonomiska tillgångar.
Den beskrivning av al-Qaidas struktur som tidigare varit känd härstammar från det vittnesmål som lämnades till amerikanska myndigheter av Usama bin Ladins tidigare medarbetare Jamal al-Fadl. Fadl lämnade bin Ladins organisation 1996, och sanningshalten i hans vittnesmål har ifrågasatts. Fadl beskrev organisationens ledarskikt som traditionellt uppbyggt, med Usama bin Ladin som emir och operativ ledare för organisationen. Hans andreman är Ayman al-Zawahiri, som är ordförande i Shurarådet. Shurarådet består i sin tur av 30 medlemmar, och dess uppgift är att dra upp generella riktlinjer och göra strategiska beslut.
Shurarådet är uppdelat i tre kommittéer:
Den militära kommittén som är ansvarig för träning av soldater, framskaffande av vapen och planering av attacker.
Den monetära kommittén som ansvarar för att finansiera verksamheten, skaffa falska visum och pass, ordna resor och uppehälle för medlemmar vid operationer och liknande.
Den islamiska studiekommittén, som utfärdar fatwahs för att stödja al-Qaidas kamp.
Förr fanns det även en mediakommitté som bland annat gav ut den nu nedlagda tidningen ''Newscast'' och utfärdade pressmeddelanden. Idag finns mediaorganisationen al-Sahab som producerar videor för al-Qaida.
Utöver det ledande skiktet av medlemmar är alltså organisationen extremt löst sammanfogad, och var gränsen går mellan al-Qaida och andra grupper som man samarbetar med är mycket diffus. Denna uppbyggnad anses vara både svagheten och styrkan hos al-Qaida. Den decentraliserade strukturen gör det möjligt för al-Qaida att verka i hela världen utan att världens samlade staters polisiära och militära myndigheter kan göra mycket åt det. Men samtidigt gör den att stora operationer tar mycket lång tid att planera, och att de kontakter som då måste göras mellan olika celler lätt kan uppmärksammas av någon stats underrättelsetjänst. USA:s krig mot terrorismen tros ha haft en viss effekt på just al-Qaidas förmåga att kommunicera mellan olika celler, då al-Qaidas attacker sedan dess varit mindre sofistikerade.

Se även


11 september-attackerna
Islamism
Al-Qaida i Irak

Referenser

Externa länkar


Kategori:Al-Qaida
Kategori:Nätverk
Kategori:Islamistiska organisationer
ar:القاعدة (منظمة)
an:Al-Qaeda
az:Əl-Qaidə
bn:আল-কায়িদা
zh-min-nan:Al-Qaeda
be:Аль-Каіда
be-x-old:Аль-Каіда
bcl:Al-Qaeda
bg:Ал-Каида
bs:Al-Kaida
br:Al-Qaida
ca:Al-Qaida
ceb:Al-Qaeda
cs:Al-Káida
cbk-zam:Al-Qaeda
cy:Al-Qaeda
da:Al-Qaeda
de:Al-Qaida
et:Al-Qā‘idah
el:Αλ Κάιντα
en:Al-Qaeda
es:Al Qaeda
eo:Al-Kaida
eu:Al Kaida
fa:القاعده
fo:Al-Qaeda
fr:Al-Qaïda
fy:Al Kaida
gl:Al Qaida
ko:알카에다
hi:अल कायदा
hr:Al-Kaida
io:Al-Kaida
id:Al-Qaeda
ia:Al-Qaeda
is:Al-Kaída
it:Al-Qaida
he:אל-קאעידה
jv:Al-Qaéda
kn:ಅಲ್ ಕೈದಾ
ka:ალ-კაიდა
sw:Al-Qaeda
ku:El-Qaîde
lad:Al Qaida
la:Alcaeda
lv:Al-Qaeda
lb:Al-Qaida
lt:Al-Qaeda
hu:Al-Káida
mk:Ал-Каеда
ml:അല്‍ ഖാഇദ
ms:Al Qaeda
my:အယ်လ်ကေးဒါး
nl:Al Qaida
ja:アルカーイダ
no:Al-Qaida
nn:Al-Qaida
uz:Al-Qoida
pnb:القاعدہ
ps:القاعده
nds:Al Kaida
pl:Al-Kaida
pt:Al-Qaeda
ksh:El-Qaeda
ro:Al-Qaida
ru:Аль-Каида
sah:Ал-Каида
sco:Al-Qaeda
scn:Al-Qaida
simple:Al-Qaeda
sk:Al-Káida
sl:Al Kaida
so:Al-Qaacida
ckb:ئەلقاعیدە
sr:Ал Каида
sh:Al Kaida
fi:Al-Qaida
tl:Al-Qaeda
ta:அல் காயிதா
th:อัลกออิดะฮ์
tr:El Kaide
uk:Аль-Каїда
ur:القاعدہ
vi:Al-Qaeda
wuu:基地 (恐怖组织)
yi:אל קיידא
yo:Al-Kaida
zh-yue:阿蓋達
zh:基地組織

Arbetarmakt


Arbetarmakt i Sverige är en revolutionärt Socialism Trotskism organisation som är medlem i den internationella organisationen Förbundet för Femte Internationalen. Politiskt står man för Stalinism marxism och man ser sig som aktiv i den politiska traditionen efter Vladimir Lenin, Lev Trotskij och Fjärde internationalen.
Bland aktiviteterna ingår torgmöten, facklig kamp, tidningsutgivning (tidningen ''Arbetarmakt'', teoretiska tidskriften ''Marxistiskt Perspektiv'' och nyhetsbrev), antifascistisk aktivitet, teoretisk skolning och så vidare. Lokalgrupp finns i Stockholm och medlemmar även i andra delar av Sverige. Under 2007 arbetar Arbetarmakt mycket med arbetet mot den borgerliga alliansen, Septemberalliansen, Europas Sociala Forum, och man engagerar sig också i arbete mot ockupationen av Irak.
Arbetarmakt härstammar från den så kallade ''Mot Strömmen-tendensen'' som existerade i Socialistiska partiet (Sverige). Arbetarmakt bildades 1994 när man bröt sig ur Socialistiska partiet. Lite drygt två år senare bröt sig gruppen Marxistisk vänster, efter en tids oppositionellt arbete, ur Arbetarförbundet Offensiv (numera Rättvisepartiet Socialisterna). Efter förhandlingar beslutade Mot Strömmen-tendensen och Marxistisk vänster sig för att gå samman och tillsammans bilda Arbetarmakt, som kom att bli en del av Förbundet för en revolutionär kommunistisk international (FRKI, sedermera FFI – Förbundet för Femte Internationalen).
En ungdomsgrupp närstående Arbetarmakt, som kallar sig Revolution (ungdomsförbund), är organisatoriskt oberoende men står i politisk solidaritet med Arbetarmakt.
Sommaren 2006 uteslöts omkring 30 procent av FFI:s medlemmar, de flesta från den England sektionen men också samtliga i Australien och en medlem i Sverige. Dessa kom att bilda Permanent Revolution.
Tidigare var Arbetarmakt namnet på en Rådssocialism grupp: Förbundet Arbetarmakt. Organisationen var verksam åren 1972–1979 med bland annat förlagsverksamhet, och finns inte längre i dag.

Externa länkar


http://www.revolution.se Revolution (officiell webbplats)
http://www.arbetarmakt.com Arbetarmakt (officiell webbplats)
http://www.arbetarmakt.com/publikationer Arbetarmakts publikationer – arkiv för Arbetarmakts olika publikationer
http://www.fifthinternational.org League for the Fifth International – Förbundet för Femte Internationalen, officiell webbplats
http://www.arbetarmakt.nu Förbundet Arbetarmakt – 1970-talets Arbetarmakt, rådsocialister
Kategori:Socialism i Sverige
Kategori:Trotskism
en:Workers' Power (Sweden)

Amiga

Fil:Amiga500_system.jpgAmiga var en av de mest populära hemdatorerna under andra halvan av 1980-talet och första halvan av 1990-talet. Tekniken utvecklades av ett företag kallat Hi-Toro och rättigheterna såldes till Commodore. Idag förvaltas varumärket av det amerikanska företaget Amiga Incorporated medan operativsystemet AmigaOS utvecklas av belgiska Hyperion Entertainment .

Teknik


De första modellerna bygger på en arkitektur som använder sig av processorn Motorola 68000, vilket gjorde Atari ST till dess främsta konkurrent på persondatormarknaden. Processorn kom med tiden att bytas ut mot snabbare modeller. De ursprungliga Amiga-datorerna var från början konstruerade med tanke på att kunna prestera bra grafik och fick därför en rad specialkretsar inbyggda. Extrakretsarna heter ''Agnus'', ''Paula'' och ''Denise''. Med hjälp av dessa kretsar kan en stor del av grafik- och ljudhantering skötas utan att datorns processor belastades. Se Amiga minneskarta.

Chipset


En av styrkorna med Amiga-datorerna är det speciella chipset som finns inbyggt i dem. Det finns tre generationer av dedikerade kretsar som används i Amiga-datorer.
Original Amiga Chipset Amiga 1000, Amiga 500, Amiga 2000.
Enhanced Chip Set (1990) Amiga 3000, Amiga 500+, Amiga 600.
Advanced Graphics Architecture (1992) CD32, Amiga 1200, Amiga 4000.
Advanced Amiga Architecture användes aldrig i kommersiella sammanhang som en följd av att företaget gick i konkurs strax innan utvecklingen slutförts.

Operativsystem


En annan av Amiga-datorernas styrkor är det operativsystem som Commodore låtit utveckla för användning till denna serie datorer. AmigaOS bygger på användandet av en mikrokärna och kan köra flera oberoende program samtidigt.

Historik


Amiga startade år 1982 som en idé från Jay Miner och Larry Kaplan, som med hjälp av pengar från några tandläkare startade företaget Hi-Toro (som senare bytte namn till Amiga Corporation). Företaget fick fram några produkter och en prototyp av en dator kallad Lorraine (dator) innan det blev uppköpt av Commodore Business Machines år 1984.
1985 lanserade Commodore Amiga 1000 och den var då den första persondator med multikörning och fönstersystem i färg (AmigaOS). Amiga 1000 var baserad på processorn Motorola 68000, precis som Amiga 2000, Amiga 500, Amiga 600 och CDTV.
1987 lanserades Amiga 2000.
1987 kom Amiga 500 (A500), där datorn var integrerad med tangetbordet. Amiga 500 kallades i folkmun i början för "Super Commodore 128".
1990 kom CDTV som var en Amiga med cd-läsare i ungefär samma stil som Philips CD-i. Försäljningen av CDTV gick dåligt och Commodore började få problem.
1991 kom Amiga 500 plus (A500+), en A500 med 1 mebibyte Random Access Memory och AmigaOS 2.0 (även i ROM-chip). Modellen såldes dåligt på grund av problem med bakåtkompatibilitet med äldre spel/programvara. A500+ försvann efter knappt ett år. I Sverige fanns ett tag samtidigt A500, A500+ och A600 tillgängliga för försäljning. Även Amiga 3000 lanserades detta år. Detta var en skrivbordsdator baserad på Motorolas CPU 68030 (16 hertz eller 25 MHz) och SCSI-hårddisk. Den var dyrare än de tidigare modellerna (30 000 till 35 000 SEK) och var avsedd för professionella användare.
1992 kom Amiga 600 (baserad på Motorola 68000) och Amiga 4000 (baserad på antingen Motorola 68030 eller Motorola 68040). I december 1992 kom Amiga 1200 (baserad på Motorola 68020) som blev en storsäljare.
1993 kom Commodore ut med sin andra Amiga med cd-rom kallad CD32. I princip var det en konsol baserad på Amiga 1200, och Commodore lyckades med att komma ut med den första 32-bitars spelkonsolen. Försäljningen gick bra men drabbades av brist på titlar. Samtidigt sålde företaget ut sitt lager av Amiga-datorer till lägre priser.
1994 försattes Commodore slutligen i konkurs och rättigheterna till Amiga flyttas mellan olika företag (bland andra Gateway) tills de slutligen blev ett eget företag kallat Amiga, Inc. Amiga 1200 och Amiga 4000T tillverkades till och med 1996; dessa modeller känns igen genom att de är märkta med Amiga Technologies istället för Commodore.
2001 tecknade Amiga Incorporated avtal med tyska Hyperion om att den senare parten skulle överta utvecklingen av operativsystemet AmigaOS. Företaget jobbar nu som bäst med att lansera AmigaOS 4.0 för PowerPC-processorer. Den nya versionen beskrivs av utvecklaren som "den största och mest omfattande uppdateringen" av AmigaOS någonsin.
File:AmigaOne X1000 01.jpg
2002 lanserade Eyetech moderkort AmigaOne. Dock var inte mjukvaran AmigaOS_4 ännu färdigt, så den levererades med diverse Linux distributioner.
2004 började moderkort AmigaOne levereras med en utvecklingversion av AmigaOS 4 (AmigaOS 3.9).
2005 slutade Eyetech försäljningen av AmigaOne-moderkort.
2006 lanserade Hyperion AmigaOS 4.0. Då fanns dock ingen hårdvara att köpa som stödjer det nya Operativsystemet.
2007 Amiga Incorporated stämde Hyperion över rättigheterna till AmigaOS 4.0.
2008 meddelade Acube att de tillsammans med Hyperion har släppt AmigaOS 4.1 för hårdvaran Sam440. http://www.acube-systems.biz/eng/news.php SAM440 blir den första hårdvaran som stödjer AmigaOS 4.x sedan AmigaOne/Micro-A1 slutade säljas 2005.
2009 meddelade Hyperion att de hade, genom ett avtal med Amiga Incorporated, fått alla rättigheter till AmigaOS. Rättigheterna gäller OS3.1, 4.0, 4.1 och det framtida 5.0. I avtalet står att Hyperion har rätt att använda, modifiera, utveckla och nyttja operativsystemet för kommersiellt bruk. Notera att avtalet gäller AmigaOS. Varumärket "Amiga" tillhör fortfarande Amiga Inc.
2010 vid årsskiftet meddelade det nystartade företaget A-EON att det har för avsikt att bygga en AmigaOS kompatibel hårdvara vid namn AmigaOne x1000. AmigaOne x1000 skall ha PA6T processor och även ett "custom" chip, xmos

Amiga-modeller


''Lista över officiella Amiga-modeller sorterade i kronologisk ordning efter tidpunkt för lansering.''
Amiga 1000 (1985)
Amiga 2000 (1987)
Amiga 500 (1987)
CDTV (1990)
Amiga 1500
Amiga 2500
Amiga 500+ (1991/1992)
Amiga 3000
Amiga 3000T °
Amiga 600
Amiga 4000
Amiga 1200
Amiga 4000T °
Amiga CD32
° T = Tower

Källor

Se även


AmigaOS 4
AmigaOne
C64
Minimig
Sam440ep
AmigaOne x1000

Externa länkar


http://www.amiga.com/ Amiga, Inc. - Ägare och förvaltare av varumärket Amiga
http://safir.amigaos.se/ SAFIR - Svenska AmigaFöreningar I Riket
http://www.hyperion-entertainment.com/ Hyperion - Utvecklare av AmigaOS4, AmigaOS4.1 och AmigaOS4.2
http://www.amigaworld.net/ AmigaWorld - Internationell community
http://amp.dascene.net Amiga Music Preservation - Amiga Audio/Module/Protracker/Mods/Modules music scene
http://www.amiga.org/ Amiga.org - Nyheter samt forum
http://www.amigahistory.co.uk/ Amiga History Guide - Omfattande Amigahistoria
http://www.aros.org/ AROS - Amiga Research Operating System
http://www.lemonamiga.com/ Lemon Amiga - Omfattande speldatabas med 3000+ spel inklusive skärmdumpar
http://www.amigamemo.com/ AmigaMemo - Spelmuseum med 800+ högupplösta spelfoton
http://www.recordedamigagames.org/ Recorded Amiga Games - Speltävlingssajt. Inspelade Amigaspel, Highscore screenshots med mera
http://www.amigawiki.com/ Amiga Wiki
http://www.amigarulez.com AmigaRulez - Svensk Amigacommunity
http://www.ggsdata.se GGSData - Svensk Amigaåterförsäljare
Kategori:Amiga
Kategori:Hemdatorer
als:Amiga
ar:أميغا
ca:Amiga
cs:Amiga
da:Commodore Amiga
de:Amiga
en:Amiga
es:Commodore Amiga
eo:Amiga
fa:آمیگا
fr:Amiga
gl:Amiga
ko:아미가
hr:Amiga
id:Amiga
it:Amiga
he:קומודור אמיגה
lt:Amiga
hu:Amiga
nl:Amiga
ja:Amiga
no:Amiga
nn:Amiga
oc:Amiga
pl:Amiga
pt:Amiga
ru:Amiga
sk:Amiga
sr:Амига
sh:Amiga
su:Amiga
fi:Amiga
tr:Amiga
zh:Amiga

Atari

Fil:Atari Games Logo.svg
Fil:Atari 1040STf.jpg
Atari () grundades 1972 av Nolan Bushnell som skapade Spelautomat Pong. Namnet 'Atari' är en japanska term från brädspelet Go (brädspel) (se Atari (go)) som kan beskrivas som Schack 'schack' för vilken pjäs, eller grupp av pjäser, som helst. Bushnell hade Go som favoritspel och tyckte att Atari var ett bra namn på ett företag.
Den första Pong-automaten installerades mot ägarens vilja på en bar vid namn Andy Capps efter att Bushnell lyckats övertala ägaren. Senare samma dag ringde ägaren Bushnell för att felanmäla automaten. Felet berodde på att maskinen direkt blivit så populär att myntboxen blivit full. Succén var ett faktum och automaterna började serietillverkas.
Atari var länge nummer ett som speltillverkare med succéer som Break Out, Asteroids, Tempest, Gauntlet och många många fler. Atari tillverkade även spelkonsoler och hemdatorer.

Historia


1984 splittrades Atari Inc. och arkaddivisionen döptes om till Atari Games Inc. Atari Games behöll rättigheterna att använda logotypen och namnet Atari Games på arkadmaskiner, samt rättigheterna till all arkadspelshårdvara som tillverkats 1972 - 1984. Rättigheterna för Ataris division för konsumentelektronik såldes till Jack Tramiels företag Tramel Technology Ltd., som döptes om till Atari Corporation. 1996 slogs Atari Corporation samman med diskettenhetstillverkaren JT Storage (JTS), och blev en enhet inom detta företag.
Under en tid ägdes namnet Atari av leksakstillverkaren Hasbro. 2001 köptes Hasbro Interactive upp av Infogrames och den 7 maj tillkännagav Infogrames att man officiellt byter namn till Atari. Atari är ett medlemsföretag i Svenska Antipiratbyrån.

Nya konsoler


Några spel har givits ut på nytt i skepnad av retrodesign. Det finns bl.a. en handkontroll som är tillverkad av Jakks Pacific som innehåller ett flertal inbyggda spel. Förutom allt-i-ett lösningen från Jakks Pacific finns även konsolerna Atari Flashback och Atari Flashback 2.

Spelkonsoler och hemdatorer av Atari


Atari har under åren skapat många maskiner:

Spelkonsoler


Pong (1972)
Atari 2600 (1977)
Atari 2700 (prototyp)
Atari 3200 (prototyp)
Atari 5200 (1982)
Atari 7800 (1984, 1986)
Atari XEGS (1987)
Atari Lynx (1989)
Atari Jaguar (1993)

Datorer


Atari 400, Atari 800
Atari 600XL, Atari 800XL, Atari 1200XL
Atari 65XE, Atari 130XE, Atari 800XE
Atari ST, Atari STE, Atari STFM
Atari MEGA ST, Atari MEGA STE
Atari TT
Atari Falcon
Atari Transputer Workstation (prototyp)
Atari Portfolio (handdator)
STacy
STbook

Se även


Atari ST User

Externa länkar


http://www.atari.com Atari
http://www.sak.nu SAK
http://www.atarimuseum.com/ Atarimuseum
http://www.faqs.org/faqs/atari-8-bit/faq/ 8-Bit Atari FAQ
http://video.google.com/videoplay?docid=3637639460474263178#/ History of Computer Games

Källor


Kategori:Atari
Kategori:Datorföretag
ar:آتاري
bg:Атари
bs:Atari
ca:Atari
cs:Atari
da:Atari
de:Atari
en:Atari
es:Atari
fa:آتاری
fr:Atari
gl:Atari
ko:아타리
hr:Atari
id:Atari
is:Atari
it:Atari
he:אטארי
lt:Atari
nl:Atari
ja:アタリ (企業)
no:Atari
nn:Atari
pl:Atari (amerykańskie przedsiębiorstwo)
pt:Atari
ru:Atari
sk:Atari
sh:Atari
fi:Atari
th:อาตาริ
zh:雅達利

A-traktor

Fil:Volvo at Power Big Meet 2005.jpg.]]
En A-traktor är i Sverige en bil som man har kapat och har fått växellåda spärrade.
År 1963 infördes Trafiksäkerhetsverket (Sverige) möjliheten att bygga om och registrera en bil eller lastbil till A-traktor som ett alternativ till EPA-traktor. När Trafiksäkerhetsverket (Sverige) i mitten av 1970-talet skulle avskaffa möjligheten att nyregistrera en EPA-traktor, och att de redan rullande skulle få finnas kvar i en tre-års period men sedan skrotas bort, blev det en mindre folkstorm, som gjorde att de tvingades tänka om. Nyregistrering av EPA-traktorer förbjöds 31 mars 1975 men i stället tog A-traktorreglerna över helt, och en årlig besiktning infördes för de kvarvarande EPA-traktorerna. Förkortning "A" står för traktor klass A (vägtraktor (numera klass I)), (klass B är jordbrukstraktor (numera klass II)), som numera får köras från 15 års ålder (med AM-körkort). Den principiella skillnaden mellan EPA- och A-traktorn är att A-traktorn måste vara konstruerad för en maxhastighet av 30&nbsp;km/h +/- 10% medan EPA-traktorn skulle vara konstruerad med ett visst utväxlingsförhållande (10:1). Bilen ska vara ombyggd så att det är uppenbart att den inte längre är avsedd för personbefordran- eller godsbefordran. Säte för en eller två passagerare bredvid förare får dock finnas. Bilens ordinarie förarhytt eller karosseri ska behållas men måste i förekommande fall kortas av så att utrymmet bakom framsäten inte kan rymma passagerare eller gods. Denna typ av fordon kallas fortfarande i folkmun för EPA-traktor.
A-traktorer ska ha en Långsamtgående fordon baktill.

Säkerhet


Kravet på förarhytt eller störtbåge infördes för A-traktorn den 1 juli 1970, och på 1990-talet infördes hårdare krav på hållfastighet enligt nedan.
Förarhytt måste även efter eventuell ombyggnad ha stabila väggar och tak.
Saknas förarhytt kan en skyddsbåge godtas, men den ska då förses med bland annat väggar, tak, värme och defroster. Skyddsbågen skall kunna motstå statisk belastning motsvarande dubbla tjänstevikten.

Regler


A-traktorn som lanserades 1963 har dessa krav för att år 2010 godkännas vid registreringsbesiktning som traktor: http://www20.vv.se/vvfs/pdf/2003nr019.pdf Vägverkets regler för ombyggnad av bil till A-traktor
Fordonet skulle vara tydligt avsett som dragfordon, vilket gjorde att det krävdes dragkrok. Fordonet räknas som lämpligt som dragfordon om:
1. fordonets tjänstevikt är 2 000&nbsp;kg eller högre, eller
2. ursprungsfordonet är konstruerat för en släpvagnsvikt av minst 1 000&nbsp;kg.
Vidare skulle det inte vara avsett för transport av gods eller "personbefordran", varvid det maximalt fick finnas plats för en passagerare (exkl förare). Även flakets storlek var begränsat. Kravet på ram togs bort och därför kan A-traktorer även byggas på modernare bilar. Fjädring får finnas, men eftersom kravet på låg utväxling utökades ytterligare är A-traktorn i praktiken nästan omöjlig att köra med i besiktningsdugligt skick (med rusande motor på runt 4500-5000 varv/minut färdas man i kanske 30&nbsp;km/h...)
Kravet på A-traktorn som kom 1975 gick ut på att den skulle kunna köras med det varvtal, som enligt motorfabrikanten gav det högsta vridmomentet, ändå skulle fordonet inte kunna framföras fortare än 30&nbsp;km/h. Lösningen blev i de flesta fall att kardanaxeln kapades av och att man placerade ännu en växellåda under bilen, vari man hade lagt i ettans växel. Därutöver kunde man behöva spärra någon av växlarna på den främre växellådan, samt strypa motorns insugskanaler så att den blev omöjlig att varva så mycket att den gick fortare än 30&nbsp;km/h.
På de svenska bilskrotarna fanns riklig tillgång på växellådor av M40-modellen vilka satt i Duett, PV, Amazon samt hela Volvo 140-serien. Många växellådor gick det åt när ungdomarna hade en "besiktningslåda" vari man svetsat och / eller förstört vissa drev på ett seriöst sätt för att hindra användande av vissa växlar. I dagligt bruk hade man sedan en annan växellåda vari man gjort en finurlig anordning så att man kunde använda alla växlar men genom olika manöver snabbt få växellådans 3:e och 4:e växel spärrad ifall man blev kontrollerad av polisen. Ofta har den bakre växellådan fyrans växel i eftersom ettans blir omöjligt att köra på.
De "äkta EPA-traktorerna" är ett uttryck som syftar på de äldre som registreringsbesiktigats före 31/3-1975. De går inte att registrera idag men är möjliga att använda i besiktningsdugligt skick. Den som blir ertappad med att ha fuskat med utväxlingen på en sådan traktor, får finna sig i att inställa sig till registreringsbesiktning och då ombyggd som A-traktor, vilket kraftigt försämrar värdet på traktorn, då det blir en A-traktor utan fjädring.
A-traktorn är befriad från årlig kontrollbesiktning, till skillnad från EPA-traktorn som ska besiktigas precis som en personbil.

Se även


Traktor
EPA-traktor
Mopedbil
Motorredskap klass II
http://www20.vv.se/vvfs/pdf/2003nr019.pdf Regler för ombyggnad till A-traktor
Kategori:Bilar
Kategori:Traktorer
Kategori:Ombyggda fordon