Adele av Flandern

Adèle av Flandern, född 1064/1065, död 1115, drottning av Danmark och hertiginna, och senare regent, av Apulien och Kalabrien. Dotter till Robert I av Flandern och Gertrud av Sachsen. I Danmark kallades hon också Edel, och till minne av henne har Edel namnsdag 10 mars i Danmark och Norge.

Biografi


Adele var första arvtagerska av grevskapet Flandern och blev i Apulien regent åt sonen Vilhelm.
Adele gifte sig första gången 1080/1081 med kung Knut den helige av Danmark (dräpt 1086). Paret fick följande barn:
#Karl I av Flandern (1083/1085-1127), greve av Flandern
#Cecilia Knutsdotter av Danmark (ca 1085-efter 1131), gift med Erik jarl (död efter 1145)
#Ingegärd Knutsdotter av Danmark (född 1081/1086), gift med svensken Folke den tjocke
Enligt Saxo Grammaticus flydde Adele till Flandern efter mordet på maken, och lämnade Cecilia och Ingegärd kvar i Danmark. Detta har fått forskare att ifrågasätta om Adele verkligen är mor till Cecilia och Ingegärd. Då maken dödades 1086 levde hon vid faderns och broderns hov fram till sin andra vigsel.
Adele gifte sig andra gången 1090/1092 med hertig Roger I "Borsa" av Apulien-Calabrien (död 1111). Paret fick följande barn:
#Vilhelm II av Apulien-Calabrien (1095/1097-1127), hertig av Apulien-Calabrien.
Då hennes andre make dog var sonen omyndig, och hon blev som hans förmyndare regent över Apulien-Calabrien år 1111. Hon regerade till sin död 1115.

Källor


Referenser


Kategori:Kvinnliga regenter under 1100-talet
Kategori:Danmarks drottningar
Kategori:Födda 1064
Kategori:Födda 1065
Kategori:Avlidna 1115
Kategori:Kvinnor
ca:Adela de Flandes
cs:Adéla Flanderská
da:Adele af Flandern
de:Adela von Flandern
en:Adela of Flanders
fr:Adèle de Flandre
is:Adela af Flæmingjalandi
nl:Adela van Vlaanderen
no:Adele av Flandern
pl:Adela flandryjska
ro:Adela de Flandra
ru:Адела Фландрская
fi:Adela (Flanderi)
vls:Adela van Vloandern

Adeln

#OMDIRIGERING adel

Adelskap

#OMDIRIGERING adel

Adlig

#OMDIRIGERING Adelsbrev

Adelsman

#OMDIRIGERING adel

Adelsmän

#OMDIRIGERING adel

Adlercreutz

Adlercreutz, uttalas ádlerkröjts
Kungliga räntmästaren Tomas Teuterström från Tötar i Lojo (Nyland) adlades 26/9 1700 och introducerades 1703 under nr 1386. Ätten immatrikulerades i Finland 1818. Ätten fortlever i Sverige, där ättemän upphöjts till friherre och greve. Originalsköldebrevet finns i riddarhusarkivet

Personer ur släkten


Axel Adlercreutz
Carl Johan Adlercreutz
Fredrik Adlercreutz
Carlos Adlercreutz
Maria Adlercreutz
Axel Adlercreutz (professor)
Axel Johan Patrik Adlercreutz

Se även


Finlands nationalbiografi
Kategori:Svenska adelsätter
Kategori:Svenska friherrliga ätter
Kategori:Svenska grevliga ätter
Kategori:Finländska adelsätter
Kategori:Finländska släkter
Kategori:Finlands nationalbiografi
en:Adlercreutz
fi:Adlercreutz

Adolf av Holstein-Gottorp

Fil:Adolf I. von Schleswig-Holstein-Gottorf.jpg
Adolf av Holstein-Gottorp, hertig av Holstein-Gottorp, född 1526, död 1586, son till kung Fredrik I av Danmark, och Sophie av Pommern. ''Stamfader för Holstein-Gottorpska ätten.'' Gift med Kristina av Hessen.
När Adolfs halvbror Kristian III av Danmark, som sedan faderns död ensam förde regeringen över hertigdömena, 1544 gjorde skifte på lantdagen i Rendsborg mellan sig och sina bröder, erhöll Adolf Gottorps slott med södra delen av Sönderjylland; efter brodern Fredriks död satte han sig i besittning av dennes område, Slesvigs biskopsdöme, och vid brodern Hans d.ä. död 1580 ökades hans besittningar med bl. a. Tönder amt och en sjättedel av Ditmarsken. Adolf var en dugande men sträng regent. Han deltog med iver i striderna mot protestantismen i Tyska riket men höll i sina egna länder på den lutherska läran. Gentemot Danmark uppträdde han alltid lojalt, genom förlikningen i Odense 1579 mottog han Söderjylland och Femern som danska län.
Inte mindre än elva svenska regenter härstammar i rakt nedstigande led från Adolf av Holstein-Gottorp, nämligen Gustav II Adolf, Kristina, Karl XI, Karl XII, Ulrika Eleonora, Adolf Fredrik, Gustav III, Gustav IV Adolf, Karl XIII, Gustav VI Adolf samt Carl XVI Gustaf.

Barn


# Fredrik II av Holstein-Gottorp, född 1568, död 1587.
# Sofie av Holstein-Gottorp, född 1569, död 1634), gm hertig Johan V av Mecklenburg.
# Philip av Holstein-Gottorp, född 1570, död 1590).
# Johan Adolf av Holstein-Gottorp, född 1575, död 1616.
# Kristina av Holstein-Gottorp, född 1573, gm Karl IX av Sverige.
# Anna av Holstein-Gottorp, född 1575, död 1610, gm Enno III av Ostfriesland.
# Agnes av Holstein-Gottorp, född 20 december 1578, död 13 april 1627, ogift (gravsatt i Riddarholmskyrkan)

Se även


Holstein-Gottorpska ätten
Kategori:Huset Oldenburg
Kategori:Huset Holstein-Gottorp
Kategori:Hertigar av Schleswig
Kategori:Hertigar av Holstein
Kategori:Födda 1526
Kategori:Avlidna 1586
Kategori:Män
ca:Adolf I de Schleswig-Holstein-Gottorp
da:Adolf af Slesvig-Holsten-Gottorp
de:Adolf I. (Schleswig-Holstein-Gottorf)
et:Adolf I (Schleswig-Holstein-Gottorp)
en:Adolf, Duke of Holstein-Gottorp
es:Adolfo de Holstein-Gottorp
fr:Adolphe de Holstein-Gottorp
it:Adolfo di Holstein-Gottorp
nl:Adolf van Sleeswijk-Holstein-Gottorp
ja:アドルフ (シュレースヴィヒ=ホルシュタイン=ゴットルプ公)
no:Adolf av Slesvig-Holsten-Gottorp
pl:Adolf I (książę Holsztynu-Gottorp)
pt:Adolfo de Holstein-Gottorp
ru:Адольф Гольштейн-Готторпский

Adolf Erik Nordenskiöld

Fil:Adolf Erik Nordenskiöld by Axel Jungstedt 1902.jpg 1902.]]
Nils ''Adolf Erik'' Nordenskiöld, född 18 november 1832 i Helsingfors, död 12 augusti 1901 på Dalbyö i Västerljungs församling, var en finlandssvensk friherre, kommendör av Nordstjärneorden, geologi, mineralogi, polarforskare, upptäcktsresande, ledamot av Svenska Akademien samt även ledamot av Sveriges riksdag.

Biografi


Nordenskiöld var son till Nils Gustaf Nordenskiöld och Margaretha Sophia Haartman. Han gifte sig 1863 med friherrinnan Anna Maria Mannerheim, och var således ingift farbror till Carl Gustaf Emil Mannerheim. Han ligger begravd på Västerljungs församling. Han var farbror till Erik Nordenskiöld.
Adolf Erik Nordenskiöld föddes i Finland, och både studerade och tog sin doktorsgrad vid universitetet i Helsingfors. Disputationen gick av stapeln 1857. Karriären i Finland fick ett abrupt slut sedan Nordenskiöld hållit ett festtal som upprörde de ryska myndigheterna. Nordenskiöld var både liberal och finsk nationalist, och hoppades att Finland skulle kunna göra sig fritt från Ryssland, vilket knappast var populärt hos den ryska överheten.
Nordenskiöld styrde fem forskningsresor till Svalbard mellan åren 1858 och 1873 och en expedition till Grönland 1870. 1875 åkte han till arktiska Karahavet och 1876 till floden Jenisej. Mest känd blev han för Vegaexpeditionen, resan med skeppet ''Vega (fartyg)'' från 1878 till 1880, då han fann nordostpassagen.

Nordostpassagen


Fil:Nordenskiold resa.gif
Fil:Adolf Erik Nordenskiöld målad av Georg von Rosen 1886.jpg'', målning 1886 av Georg von Rosen.]]
Efter att ha kommit till Sverige, blev Nordenskiöld 1858 professor vid Naturhistoriska riksmuseets mineralogiska avdelning. Det var i denna egenskap och i statlig svensk regi, som han gav sig ut på sina första arktiska expeditioner tillsammans med professor Otto Torell för att utforska Spetsbergen. Efter en tid upphörde det statliga stödet till Nordenskiölds äventyr men denne fann då den privata mecenaten Oscar Dickson, som var grosshandlare. Med Dicksons ekonomiska bistånd fortsatte Nordenskiöld att göra flera expeditioner till det arktiska området. Han bar länge på ett intresse för att utforska möjligheten att färdas från Atlanten till Stilla havet genom att segla norr om Sibirien, den så kallade Nordostpassagen. Först 1878 fanns möjligheterna att göra slag i saken. Jämte Dickson stod kung Oscar II som finansiär för vågspelet. Till sitt förfogande hade han ett ombyggt valfångstfartyg som hette Vega (fartyg) under befäl av löjtnant Louis Palander.
Fartyget Vega stävade ut från Tromsø den 21 juli 1878 och passerade Kap Tjeljuskin den 19 augusti, så långt allting väl. Men den 26 september frös det fast och såväl Nordenskiöld som hans fartyg blev sittande i tio månader i packisen. Tiden utnyttjades till forskning, främst etnologisk sådan. Man studerade tjuktjerna, ett isolerat folkslag man kom i kontakt med.
Till slut ändade äventyret ändå i triumf, då fartyget kom loss och kunde segla de sista 100 sjömilen till Berings sund och fullborda sin resa till Stilla havet med alla resenärer i behåll. Ryktet om bragden att ha funnit Nordostpassagen spred sig över världen och hemresan blev en triumffärd runt Asien och Medelhavet med slutstation i Stockholm den 24 april 1880. Hela Stockholm var i festyra då Vega anlände. På kungens order skulle Nordenskiöld inte gå i land på svensk mark förrän vid slottet. Där stod expeditionsmedlemmarnas initialer skriva i eldskrift. Den nöjde finansiären och kungen, Oscar II, upphöjde Nordenskiöld till friherre och adlade Palander (som tog namnet ''af Vega'') för deras bedrifter. En skriftlig redogörelse för expeditionens öden, äventyr och rön gavs sedermera ut i fem band.
Syftet med att forcera nordostpassagen var att öppna den som handelsväg. Detta var innan transsibiriska järnvägen fanns. Drömmen gick dock aldrig i uppfyllelse. Vegafärden visade att den var omöjlig. Det som ansågs vara det bestående värdet av färden var istället de vetenskapliga undersökningar man gjorde - vilket egentligen inte var syftet, utan en konsekvens av fastfrysningen.
Ett monument över det som blev känt som Vegaexpeditionen, bekostat genom en insamling till 50-årsminnet, står vid Naturhistoriska Riksmuséet i Stockholm och Nordenskiöld erhöll 1881 den första Vegamedaljen för denna bedrift.
Nordenskiöld var ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien från 1861.

Övriga expeditioner och verk


Fil:Vega monument Stockholm 2005-10-14.jpg.]]
Fil:Västerljung, Nils Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901).JPG]]
Nordenskiöld fortsatte att utforska Arktis. År 1883 gjorde han en ny expedition, denna gång till Grönlands inland, där Nordenskiöld hoppades finna isfri mark hinsides inlandsisen. Det kunde han ju tyvärr inte göra eftersom det inte fanns någon sådan, så den fullständiga succén uteblev denna gång.
Nordenskiöld gjorde totalt tio polarexpeditioner, av vilka han själv ledde åtta. De två första expeditionerna ägde rum 1858 och 1861 under Torells ledning. Nordenskiöld besökte fem gånger Spetsbergen/Svalbard (1858, 1861, 1864, 1868, 1872–73 med övervintring), två gånger Grönland (1870, 1883), två gånger Jenisej (1875, 1876). År 1868 nådde Nordenskiölds expedition 81°42m, den nordligaste breddgrad ett fartyg dittills hade nått.
När Nordenskiöld inte ägnade sig åt upptäcktsresande och författande av resebeskrivningar, fördjupade han sig bland annat i mineralogi och i kartografins historia. 1889 gav han ut ''Facsimile atlas till kartografiens äldsta historia'' och 1897 ''Periplus, utkast till sjökortens och sjöböckernas äldsta historia''. Han tilldelades Murchisonmedaljen 1900. Hans samling på Universitetsbiblioteket i Helsingfors blev 1997 klassificerat som ett världsminne.

Politisk karriär


Nordenskiöld var ledamot av Sveriges riksdag i flera omgångar. Han var riksdagsledamot för ridderskapet och adeln vid 1862/63 samt 1865/66 års riksdagar och var därefter ledamot i andra kammaren för Stockholms stads valkrets åren 1870–1872, 1881–1887 samt 1891–1893. Åren 1870–1871 tillhörde han nyliberala partiet men efter dess upplösning övergick han 1872 till det ministeriella partiet. Under 1880- och 90-talen tillhörde han inte någon partigrupp i riksdagen. I riksdagen var han bland annat vice ordförande i konstitutionsutskottet 1884–1885 samt vice ordförande i särskilda utskottet 1886 och 1891. Som riksdagspolitiker engagerade han sig främst i frågor om forskning och högre utbildning.

Se även


''Upptäcktsresanden A.E. Nordenskiöld''

Referenser

Litteratur


Oscar II och hans tid - 1872–1907, Erik Lindorm år 1936
Svenska krönikan, Åke Ohlmarks/Nils Erik Baehrendtz år 1981
''Tvåkammarriksdagen 1867–1970'', band 1 (Almqvist & Wiksell International 1988), band 1, s. 149–150
Nationalencyklopedin
Vegas färd kring Asien och Europa, 2 band, Adolf Erik Nordenskiöld, F. & G. Beijers Förlag, Stockholm, 1880.

Externa länkar


http://litteraturbanken.se/forfattare/NordenskioldAE/titlar/VegasFard1/sida/I/etext Vegas färd kring Asien och Europa i fulltext hos Litteraturbanken
Kategori:Professorer vid Naturhistoriska riksmuseet
Kategori:Ledamöter av Svenska Akademien
Kategori:Ridderskapet och adelns riksdagsledamöter
Kategori:Ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare
Kategori:Svenska liberala politiker
Kategori:Sverigefinlandssvenskar
Kategori:Finländska upptäcktsresande
Kategori:Svenska upptäcktsresande
Kategori:Svenska friherrar
Kategori:Polarforskare (Arktis)
Kategori:Världsminnen
Kategori:LVA
Kategori:Födda 1832
Kategori:Avlidna 1901
Kategori:Män
Kategori:KNO
Kategori:Personer i Sverige under 1800-talet
Kategori:Personer i Sverige under 1900-talet
ar:أدولف إريك نوردنسكيولد
bg:Адолф Ерик Норденшелд
ca:Adolf Erik Nordenskiöld
da:Adolf Erik Nordenskiöld
de:Adolf Erik Nordenskiöld
et:Adolf Erik Nordenskiöld
en:Adolf Erik Nordenskiöld
es:Adolf Erik Nordenskjöld
eu:Adolf Erik Nordenskiöld
fr:Adolf Erik Nordenskiöld
fy:Adolf Erik Nordenskiöld
it:Adolf Erik Nordenskiöld
he:אדולף אריק נורדנשלד
lb:Adolf Erik Nordenskiöld
hu:Adolf Erik Nordenskiöld
nl:Adolf Erik Nordenskiöld
ja:アドルフ・エリク・ノルデンショルド
no:Adolf Erik Nordenskiöld
pl:Adolf Erik Nordenskiöld
pt:Adolf Erik Nordenskiöld
ro:Adolf Erik Nordenskiöld
ru:Норденшельд, Адольф Эрик
fi:Adolf Erik Nordenskiöld
uk:Адольф Ерік Норденшельд

Adolf Fredrik


Adolf Fredrik, född 4 maj 1710 (enligt Svenska kalendern; 3 maj enligt Gamla stilen och 14 maj enligt Nya stilen) på Gottorp i Holstein-Gottorp, Tyskland, död 12 februari 1771 på Stockholms slott i Stockholm, var kung av Sverige från 1751, son till hertig Kristian August av Holstein-Gottorp (furstbiskopen av Lübeck) och Albertina Frederika av Baden-Durlach, således morbror till Katarina II av Ryssland.
Efter hattarnas ryska krig utsågs Adolf Fredrik 1743 till kronprins under påtryckning från tsarinnan Elisabet av Ryssland. Han gifte sig året därpå med Lovisa Ulrika av Preussen, syster till Fredrik den store. Adolf Fredrik återinförde furstehuset Huset Oldenburg i Sverige och grundlade dess Holstein-Gottorpska ätten som svensk kungaätt.

Adolf Fredrik som svensk tronföljare


Adolf Fredrik föddes på slottet Gottorp som son till hertigen av Holstein-Gottorp, tillika furstbiskop av Lübeck Kristian August av Holstein-Gottorp (yngre bror till Karl XII:s svåger, hertig Fredrik IV av Holstein-Gottorp) och Albertina Fredrika av Baden-Durlach, dottersons dotter till Karl IX:s dotter Katarina Vasa. Bland hans syskon märks kejsarinnans Katarina II av Ryssland mor Johanna Elisabet av Holstein-Gottorp. Vid hans dop skickade Karl XII, som inbjudits till fadderskapet, honom en fullmakt på en officersplats i den svenska hären. År 1727, då hans äldre bror, som efterträtt sin fader som furstbiskop, avled, lyckades hans mor, vars ekonomiska omständigheter var små, utverka att furstbiskopsstiftet övergick till den sjuttonårige Adolf Fredrik. Fastän hans kusin Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, Karl XII:s systerson, ville förbigå honom vid valet av förmyndare till förmån för sin son Peter III av Ryssland, fick Adolf Fredrik ändå vid Karl Fredriks död 1739 detta förmynderskap och blev för några år administrator av Holstein-Gottorp.
Då Karl Peter Ulriks moster, den ryska prinsessan Elisabet av Ryssland, genom en palatsrevolution, 1741, bemäktigat sig den ryska tronen och behövde sin systersons arvsrätt till stöd för sin egen, gynnade Adolf Fredrik hennes planer och sände sin unge myndling till Ryssland, i hopp om att själv därigenom ärva hans utsikter på svenska tronen. Ur de stormiga partistriderna 1743 framgick även 23 juni, genom rysk inverkan, Adolf Fredriks val till svensk tronföljare. Han tillträdde regeringen 25 mars 1751 och kröntes 26 november samma år.

Kunglig titel


Adolf Fredriks fullständiga titel på svenska löd:
''Vi Adolf Fredrik Kungadömet av Guds nåde, Sveriges, Götes konung och Vendes konung Konung, etc.etc.etc. Storfurste till Finland, Arvinge till Norge, Hertig till Schleswig Holstein, Stormarn och Dithmarschen, Greve till Oldenburg (land) och Delmenhorst, etc.etc.''

Adolf Fredrik som kung


Adolf Fredrik blev likväl inte ett Rysslands verktyg: han bröt snart med Elisabet. Men liksom hans val hade varit en partisak, så blev han själv som kung en lekboll i partiernas och sin gemåls händer. Hans betydelse i Sveriges historia blev ringa, fastän hans gemål, Lovisa Ulrika av Preussen, Fredrik den stores syster – med vilken han gifte sig med 18 augusti 1744 – genom sina försök att höja kungens makt gav anledning till åtskilliga partistrider. Först slöt sig det unga tronföljarparet till hattpartiet, därtill förmått av förespeglingen om utvidgad makt och av vänskap för några av partiets ledande män, bland vilka särskilt Carl Gustaf Tessin stod tronföljaren och hans gemål nära och blev själen i det glada umgängesliv som omgav dem. Men när hattarna segrat över mössorna vid 1746–47 års riksdag varken kunde eller ville de infria sina löften. De till och med tvingade Adolf Fredrik att till Danmark göra medgivanden som sårade hans känslor såsom medlem av holsteinska hertighuset och biföll en förlovning mellan den unge Gustav III och den danska prinsessan Sofia Magdalena av Danmark. I och med detta upplöstes förbundet mellan hovet och hattpartiet, och efter Adolf Fredriks tronbestigning inträdde öppen fiendskap dem emellan.
Fil:AdFr.jpg
Ett nytt parti, det så kallade hovpartiet, uppstod kring kungaparet för att stödja dess numera öppet framträdande strävan efter utvidgad makt. För att vinna popularitet företog Adolf Fredrik resor i landsorten och gjorde därvid även ett besök i Finland, varifrån han tog återvägen runt om Bottniska viken. Mellan rådet och kungen uppstod häftiga strider angående gränserna för kungens personliga inflytande på regeringen, och denna konflikt gick slutligen därhän att den hotade att förlama hela riksstyrelsen. Vid riksdagen 1755-56 vände sig både kung och råd till ständerna med sina klagomål. Då fick rådet rätt att, när kungen vägrade underskriva dess beslut, nyttja en Namnstämpeln. Utan hänsyn till kungaparets önskan ombyttes guvernör, kavaljerer och lärare för de unga prinsarna, och för att komma åt drottningen anbefalldes en undersökning om kronjuvelerna, av vilka drottningen misstänktes ha pantsatt en del för att få medel till sina revolutionsplaner. Allt detta drev hovets anhängare till det illa planlagda och ledda Kuppen 1756 i juni 1756, vilket slutade med att föra flera av kungaparets vänner och verktyg på schavotten och föranledde ytterligare inskränkningar i kungens makt. Kungaparet tvingades under förnedring lyssna till en akt med ett ultimatum: antingen göra avbön, eller skiljas från kronan.
Den 26 maj 1756 beslutade riksdagen att kung Adolf Fredrik skulle signera regeringsbeslut med en kunglig namnstämpel, eftersom kungen ansågs vara ointresserad av att regera och hellre stod vid sin älskade svarvstol och tillverkade snusdosor. Av det skälet samlades därför ofta ärenden på hög utan att skrivas under inom rimlig tid. Namnstämpeln fick användas i de fall då kungen efter minst två tillsägelser vägrat underteckna regeringsakter, eller då kungen till följd av ovilja nekade underteckna de utnämningsärenden vilka gått hans personliga vilja emot.
Snart kom emellertid för hattpartiet vedergällningens stund. Redan 1760 kunde hovet ånyo uppträda och spela en politisk roll i förbund med de yngre mössorna. Då dessa 1765 kom till makten visade det sig att hovets planer fann lika avgjorda motståndare hos dem som förut hos hattarna. Hovet närmade sig hattpartiet, och avtalade med detsamma en plan att gemensamt störta mössorna och genomföra reformer i författningen. För att tvinga rådet att sammankalla riksdag förmåddes Adolf Fredrik 1768 att lägga ner regeringen och sedan riket i sex dagar varit utan regerande kung måste rådet ge efter, varpå kungen återtog styrelsen. På den följande riksdagen (1769) störtades mössregeringen, och en ny rådkammare, sammansatt av hattpartiets och hovpartiet i förening, kom till makten.
Adolf Fredrik dog troligen av slaganfall den 12 februari 1771 klockan 20:15 efter att ha intagit sin supé som bestod av: surkål, kött med rovor, hummer, kaviar, böckling, champagne och "hetvägg" (semla). "Det är ej att omkomma på det mest lysande sätt, utan att dö en prostdöd", skriver den samtida greve Johan Gabriel Oxenstierna.

Barn


# Barn av okänt kön och namn (dödfött 1745)
# Gustav III (1746-1792), kung av Sverige 1771-1792
# Karl XIII (1748-1818), kung av Sverige 1809-1818
# Fredrik Adolf (1750-1803)
# Sofia Albertina (1753-1829)

Anfäder

Referenser

Noter

Källor


Ny svensk historia - en bokfilm 1771-1810, Riksbiblioteket/Erik Lindorm 1979 s.12
Nationalencyklopedin, 2007
Kategori:Artiklar med släktträd
Kategori:Personer under frihetstiden
Kategori:Huset Oldenburg
Kategori:Huset Holstein-Gottorp
Kategori:Födda 1710
Kategori:Avlidna 1771
Kategori:Män
Kategori:Sveriges regenter
Kategori:Universitetskanslerer i Sverige
Kategori:KMO
Kategori:Mottagare av Serafimerorden
br:Adolf Fredrik
ca:Adolf Frederic de Suècia
cs:Adolf I. Fridrich
da:Adolf Frederik af Sverige
de:Adolf Friedrich (Schweden)
et:Adolf Fredrik
en:Adolf Frederick, King of Sweden
es:Adolfo Federico de Suecia
eo:Adolfo Frederiko (Svedio)
fr:Adolphe-Frédéric de Suède
io:Adolf Fredrik di Suedia
id:Adolf Fredrik
it:Adolfo Federico di Svezia
la:Adolphus Fridericus (rex Sueciae)
lt:Adolfas Frederikas
hu:Adolf Frigyes svéd király
nl:Adolf Frederik van Zweden
ja:アドルフ・フレドリク (スウェーデン王)
no:Adolf Fredrik av Sverige
pl:Adolf Fryderyk
pt:Adolfo Frederico da Suécia
ro:Adolf Frederic al Suediei
ru:Адольф Фредрик
simple:Adolf Frederick of Sweden
sk:Adolf I. Frederik
fi:Aadolf Fredrik
uk:Адольф Фредерік
zh:阿道夫·弗雷德里克

Adolf Göran Mörner

Fil:Adolf Göran Mörner.jpg
Adolf Göran Mörner af Morlanda, född 27 juli 1773 i Esplunda, Närke, död 30 januari 1838, var en svensk greve, en af rikets herrar, statsråd, utrikesstatsminister, Serafimerorden, Nordstjärneorden, en av de Aderton i Svenska Akademien. Den 21 februari 1826 blev Mörner hedersledamot av Kungliga Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien.

Biografi


Adolf Göran Mörner var son till Carl Gabriel Mörner och Lovisa Ulrika Horn af Rantzien. Han inskrevs nio år gammal som fänrik vid Svea livgarde, och utnämndes året därefter till kammarjunkare hos konungen. År 1788 begav han sig till Uppsala universitet, där han tre år senare avlade kansliexamen, och genast blev anställd vid kungliga kansliet. Han befordrades år 1793 till kopist i kammarexpeditionen. Året därefter, år 1794, följde han som ambassadkavaljer med friherre von Noleken till Wien, och förestod någon tid beskickningen där.
Efter sin återkomst till Sverige år 1795 utnämndes han till andre sekreterare i utrikesdepartementet, tog året därefter avsked från gardet och anställdes som kavaljer hos hertiginnan av Södermanland. Trots sina goda förbindelser med hovet uppträdde han vid riksdagen i Norrköping år 1800 som en av de ivrigaste oppositionsmännen och hade säkert följt många andras exempel och avsagt sig adelskapet, om han inte förhindrats av sin far. Följden blev emellertid, att han entledigades från sina beställningar både inom hovet och kabinettet. Han drog sig då tillbaka till sin egendom Espelunda i Närke, ägnande sin tid åt lanthushållning, studier samt författandet av mindre tidningsartiklar i finansiella och statsekonomiska ämnen.
Statsvälvningen år 1809 förde honom åter in i det offentliga livet där han bl.a. som ledamot av konstitutionsutskottet uppträdde vid riksdagen såsom en nitisk och verksam medlem av det Mannerheimska partiet, som i första rummet har äran av 1809 års regeringsform. Hans stora kunskaper och parlamentariska vältalighet fångade snart Karl XIV Johan uppmärksamhet.
I november år 1812, kort efter det Mörner bevistat riksdagen i Örebro, där han var medlem av hemliga utskottet, utsågs han till statssekreterare vid finansdepartementet. Utnämnd till statsråd efter Adlerbeth år 1815, slöt han tillsammans med utrikesstatsminister greve Lars von Engeström år 1817 ett handelstraktat med USA.
Han utnämndes år 1818 till riddare av Serafimerorden. År 1821 efter Abraham Niclas Edelcrantz direktör i Lantbruksakademien. År 1822 blev han en av rikets herrar. År 1837 utnämndes han vid vakansen efter greve Gustaf af Wetterstedt till tillförordnad utrikesstatsminister.
År 1818 valdes han in som ledamot i Svenska akademien, och var därtill ledamot av Kungliga Vetenskapsakademien (1819), samt ledamot av Kungliga Musikaliska akademien.
Han gifte sig år 1806 med Katarina Ulrika Heijkensköld, dotter till Detlof Heijkenskjöld d.y. och Ulrica Lovisa Victorin, som var Bureättling.
Barn:
# Carl Göran Mörner, f. 1808
# Julius Oscar Mörner, f. 1816
# Axel Mörner (politiker)‎, f. 1824

Källor


Gabriel Anrep, Svenska adelns Ättar-taflor
Kategori:Födda 1773
Kategori:Avlidna 1838
Kategori:En af rikets herrar
Kategori:Ledamöter av Svenska Akademien
Kategori:Sveriges utrikesministrar
Kategori:Ridderskapet och adelns riksdagsledamöter
Kategori:Svenska grevar
Kategori:Svenska diplomater
Kategori:KMO
Kategori:KNO
Kategori:LVA
Kategori:Ledamöter av Kungliga Musikaliska Akademien
Kategori:Alumner från Uppsala universitet
Kategori:Män
Kategori:Personer under gustavianska tiden
Kategori:Personer i Sverige under 1800-talet

Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken

Fil:Adolf Johan av Pfalz i VJs julnummer 1942.jpg
Adolf Johan av Pfalz-Zweibrücken, född 11 oktober 1629 på slottet Stegeborg i Östergötland, död på samma plats 14 oktober 1689, son till pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken och den svenske kungen Karl IX:s dotter Katarina Vasa (som dog när Adolf Johan var 10 år gammal), var hertig av Stegeborg samt innehavare av titeln pfalzgreve vid Rhen, som arvtagare till hertigdömet Cleebourg. Han var också bror till den svenske kungen Karl X Gustav och begravdes vid sin död först i Riddarholmskyrkan men flyttades senare till Strängnäs.

Preussen


Under Karl X Gustavs polska krig på 1650-talet ledde han de svenska trupperna till seger i slaget vid Gnesen 27 april 1656. Efter kungens avtåg från Preussen mot Danmark år 1657, utnämndes Adolf Johan till general över de trupper, som lämnades kvar i Preussen, vilket ledde till tvister. De svenska trupperna kom i trångmål, och kungen ogillade Adolf Johans åtgärder. Detta ledde till, att han blev så upprörd, att han reste hem 1659.

Karl X Gustavs död


Karl X Gustav dog 13 februari 1660 under en riksdag i Göteborg. Då var det meningen att Adolf Johan skulle ingå i tronföljaren Karl XI:s förmyndarregering tillsammans med änkedrottning Hedvig Eleonora av Holstein-Gottorp och rikets råd. Direkt efter kungens dödsfall hade man beslutat att Göteborgs stadsportar skulle stängas och Adolf Johan lät därför tillkalla Göteborgs kommendant Karl Sjöblad, samt befallde honom att överlämna nycklarna. När denne vägrade och först bad att få tala med drottningen och rådet, drog hertigen sin värja mot Sjöblad, som snabbt gjorde detsamma, varpå hertigen lugnade ner sig.
1 mars 1660 justerades ett tidigare riksdagsbeslut och nu erkändes arvprinsen Karl XI som Sveriges kung och hertig Adolf Johan uteslöts ur förmyndarregeringen. Därefter fick han inga fler offentliga uppdrag.

Eftermäle


Adolf Johans eftermäle är färgat av att han drev ett stort antal tvistemål i såväl Sverige som Tyskland, till och med mot sina egna barn, vilka 1688 såg sig nödsakade att söka kungligt beskydd.

Årtal i korthet


1649 - Utnämnd till överkammarherre.
1651-1654 - Generalguvernör över Västergötland, Dalsland, Värmland och Halland.
1653-1654 - Sveriges riksmarskalk, med titeln grand-maître (liktydigt med högmästare eller stormästare).
1657-1659 - Överdirektör över Generalguvernör Preussen (svenskt generalguvernement).
1660 - I kungens testamente återutnämnd till riksmarskalk samt medlem av förmyndarregeringen, där han skulle vara ersättare för änkedrottningen. Utnämningen godtogs dock inte av riksrådet och Adolf Johan fick träda tillbaka.

Giftermål och barn


Han gifte sig första gången 1649 med Brahe#Svenska Brahe-ätten (född 1629, död 1653, dotter till greve Per Brahe d.y.) och andra gången 1661 med Brahe (född 1632, död 1689, dotter till greve Nils Brahe d.ä.). I det första äktenskapet fick han endast sonen Gustav Adolf (född och död 1652), i det andra sammanlagt nio barn varav fyra uppnådde vuxen ålder:
# Katarina av Pfalz-Zweibrücken, född 30 november 1661, död 6 maj 1720
# Maria Elisabet av Pfalz-Zweibrücken, född 1663, död 1748
# Adolf Johan d.y., född 1666, död 1701
# Gustav av Pfalz-Zweibrücken, född 1670, död 1731, hertig av Pfalz-Zweibrücken

Källor


''Svensk uppslagsbok'' (1947-1955)
Carl Georg Starbäck & Per Olof Bäckström: http://runeberg.org/sverhist/ ''Berättelser ur den svenska historien'', Stockholm 1885-86
Otto Sjögren: ''Sveriges historia'', Malmö 1938
Sten Carlsson & Jerker Rosén (red.): ''Den svenska historien'', Stockholm 1966-68 (senare upplaga finns)
Alf Henrikson: ''Svensk historia'', Stockholm 1966, ISBN 91-0-010551-1 (senaste upplagan 2004)
Alf Åberg: ''Vår svenska historia'', Lund 1978, ISBN 91-27-00783-9 (senare upplagor finns)
Agne Rundqvist: "Kronologiska anteckningar om viktigare händelser i Göteborg 1619-1982", i ''Göteborg förr och nu'', Göteborgs hembygdsförbunds skriftserie nr 17, Göteborg 1982

Se även


Sveriges hertigdömen
Kategori:Svenska riksmarskalkar
Kategori:Svenska generalguvernörer
Kategori:Svenska prinsar
Kategori:Huset Wittelsbach
Kategori:Födda 1629
Kategori:Avlidna 1689
Kategori:Män
Kategori:Personer under stormaktstiden
de:Adolf Johann I. (Pfalz-Zweibrücken-Kleeburg)
en:Adolph John I, Count Palatine of Kleeburg
et:Adolf Johann
it:Adolfo Giovanni I del Palatinato-Zweibrücken-Kleeburg
ja:アドルフ・ヨハン1世 (プファルツ=クレーブルク公)
pl:Adolf Jan książę Pfalz-Zweibrücken

Adolf Mörner

Adolf Mörner, född 1 januari 1705 på Grönlund i Östergötland, död 31 augusti 1766, var greve av Morlanda.
Son till friherre Carl Gustaf Mörner d.ä. och Katarina Margareta Bonde. Hans mor tycks ha dött i barnsäng år 1705, och fadern gifte om sig med grevinnan Kristina Anna Bielke. År 1734 gifte sig Adolf Mörner med Agneta Christina Gabrielsdotter Ribbing, grevinna av Zernava, dotter till Gabriel Leonardsson Ribbing av Zernava och Ulrika Eleonora Oxenstierna av Korsholm och Vasa. Han var far till Carl Gabriel Mörner.
Krigskommissarie i krigskollegium 1732. Krigsråd 1739. Landshövding i Stochkolms län 1750, i Älvsborgs län 1751 och i Närke och Värmlands län 1756. Landshövding i Stora kopparbergslän 1766.
Kategori:Landshövdingar i Stockholms län
Kategori:Landshövdingar i Kopparbergs län
Kategori:Landshövdingar i Älvsborgs län
Kategori:Landshövdingar i Närke och Värmlands län
Kategori:Födda 1705
Kategori:Män
Kategori:Personer under frihetstiden
Kategori:Avlidna 1766

Allsvenskan

Allsvenskan, ''Allsvenska serien'', är namnet på flera division (sport) i olika sporter som vanligtvis täcker hela Sverige. För fotboll är Allsvenskan fortfarande den högsta serien i Sverige. I övriga sporter är Allsvenskan numera oftast den näst högsta serien eller en etapp på vägen till en högre serie under säsongen. På juniornivå finns ofta ''Juniorallsvenskan'' och för pojke ''Pojkallsvenskan''.

Allsvenska serier


Allsvenskan i bandy
Allsvenskan i bandy för damer
Fotbollsallsvenskan
Juniorallsvenskan i fotboll
Pojkallsvenskan i fotboll
Damallsvenskan
Allsvenskan i handboll för herrar
Allsvenskan i handboll för damer
Allsvenskan i innebandy
Juniorallsvenskan i innebandy
Hockeyallsvenskan
Superallsvenskan i ishockey
Superallsvenskan i bandy
Juniorallsvenskan i bandy
Allsvenskan i landhockey
Allsvenskan i speedway
Schackallsvenskan

Se även


Elitserien (olika betydelser)
de:Allsvenskan
en:Allsvenskan (disambiguation)
fi:Allsvenskan

Analog

Analog kan syfta på
Analog elektronik
i överförd bemärkelse något som inte är digitalt, såsom en analog urtavla
en tolkningsmetod inom juridik, se analogi (juridik)
Analog Science Fiction, en amerikansk science fiction-tidskrift
Analog Devices, ett amerikanskt företag som tillverkar halvledarkretsar

Se även


Digital
bs:Analogija (čvor)
ca:Analògic
cs:Analogie (rozcestník)
de:Analogie
en:Analog
es:Analógico
fr:Analogue
nl:Analogie
pt:Analógico
sl:Analogno
su:Analog
th:แอนะล็อก
tr:Analog

AIK


Allmänna Idrottsklubben (AIK) är en svensk idrottsförening grundad på Norrmalm i Stockholm. AIK är en av Sveriges största idrottsföreningar med ca 17 000 medlemmar.
Föreningen bildades den 15 februari Sportåret 1891 av ett par ungdomar i Stockholm. Föreningens första ordförande blev initiativtagaren Isidor Behrens. Namnet ''Allmänna Idrottsklubben'' valdes för att man hade kommit överens om att alla upptänkliga idrotter skulle utövas.
En rad olika sporter har utövats i AIK, men de idag förmodligen mest kända sporterna som bedrivs inom AIK är AIK fotboll och AIK Ishockey; där har klubben har nått stora framgångar – bland annat blivit SM i fotboll i fotboll elva gånger och sju gånger i hockey.
Det av Fritz Carlsson-Carling skapade AIK-märket har vid en tävling i London valts till ”Världens vackraste klubbmärke” 1934.

Historik


Allmänna Idrottsklubben bildades den 15 februari Sportåret 1891 på Biblioteksgatan 8 i Stockholm, hemma hos familjen Behrens. Där var, förutom initiativtagaren Isidor Behrens och hans bror Emanuel Behrens, Henrik Staberg, W. Pettersson, K. Björck, Oscar Rylander och F. Karlsson. Namnet, ''Allmänna Idrottsklubben'', valdes för att man hade kommit överens om att alla upptänkliga idrotter skulle utövas. En vecka efter det här mötet valdes den första styrelsen med Behrens som ordförande. Under det första året hade AIK 43 aktiva medlemmar och gick med en ekonomisk vinst med 3 kronor och 68 öre.
AIK:s första inriktning var friidrott, eller ''allmän idrott'' som det hette tidigare, vilket spelade roll för namnvalet. Denna allmänna idrott hade ett par inslag av gymnastik, vilket därför ofta misstolkas som att AIK också hade en gymnastiksektion vid bildandet. Senare ändrades dock inriktningarna och huvudsektionen kom att bli AIK Fotboll, som togs upp på programmet 1896.
Klubben blev snabbt en av de ledande klubbarna i Sverige, och har sedan dess varit framstående inom fotbollssporten. 1990-talet var en framgångsrik period, då AIK sammanlagt tog två SM-guld, sju medaljplatser, gick till fem cupfinaler där man vann en cup och spelade i Uefa Champions League. Klubben åkte år Fotbollsallsvenskan 2004 ut ur Allsvenskan för första gången sedan Fotbollsallsvenskan 1979. Fotbollsallsvenskan 2006 blev en bra säsong för AIK Fotboll, klubben slutade på andra plats, endast en poäng efter IF Elfsborg.
År 2009 vann AIK Allsvenskan och Svenska Cupen i fotboll, ”Dubbeln” som det också kallas. Allsvenskan vann man efter en ren finalmatch på bortaplan mot IFK Göteborg, det avgörande målet gjordes av Antônio Flávio 1–1 då en kvittering var allt AIK behövde för att bärga hem SM-vinsten. Dock fick trotjänaren Daniel Tjernström som då spelat i AIK elva säsonger spika matchen (säkra segern) när några få minuter återstod av matchen. Matchen, som AIK vann med 2–1, blev historisk. Första laget i Allsvenskans årgång 2009 att besegra IFK Göteborg på Gamla Ullevi och i en direkt avgörande final. Svenska Cupen vanns en vecka senare med 2–0 hemma på Råsundastadion. Även den mot IFK Göteborg.

Smeknamnet Gnaget


Klubbens mest kända smeknamn, ''Gnaget'', tillkom på 1920-talet. AIK var då en fattig klubb (30–40 medlemmar, då snart sagt endast aktiva spelare och funktionärer erbjöds medlemskap). Klubbens svarta tröjor tvättades åtskilliga gånger innan man fick råd att köpa nya. Den svarta färgen blev gråare och gråare. Till slut var tröjorna mer råttfärgade än svarta.
En del andra händelser gav ytterligare näring till smeknamnet: Under säsongen 1928/1929 talade man om att AIK ”gnagde” sig till den ena poängen efter den andra och klarade sig till slut kvar i Allsvenskan på det. Efter 1929 började AIK värva spelare från andra klubbar, bland andra Karlbergs BK. Karlbergsfantasten Axel Hamberg skapade AIK-hatets vänner i vars klubbmärke ingick den lilla AIK-råttan som alltså ytterligare spädde på uttrycket Gnaget.
Smeknamnet kan dock vara äldre än så: i idrottstidningen Nordiskt Idrottslif kallas AIK för ”gnagarne” år 1914.

Styrelseordförande


1891 – Isidor Behrens
1892–1896 – Richard Tengborg
1896–1901 – Sigfrid Stenberg
1902–1905 – Elis Juhlin
1905–1909 – Eric Frick
1909–1910 – Nils David Edlund
1911–1919 – Elis Juhlin
1919–1922 – Magnus Cleve
''1923–1927 hölls inga årsmöten och ingen styrelse valdes.''
1928–1939 – Ulrich Salchow
1940–1944 – Roy Hänel
1945–1953 – Rudolf Kock
1954–1958 – Gunnar Galin
1959–1960 – Karl-Erik Fürst
1961–1962 – Tore Nilsson
1963–1966 – Gösta Ellhammar
1967–1980 – Lennart Johansson
1981–1985 – Carl Erik Hedlund
1986–1992 – Stig R. Humlin
1993–1999 – Ulf Fredrikson
2000–2002 – Ingemar Ingevik
2003–2004 – K.G. Svenson
2004–2008 – Klas Gustafsson
2008–2010 – Johan Strömberg

Sektioner


Aktiva sektioner


Fotboll – AIK Fotboll och AIK Fotboll Damer
Ishockey – AIK Ishockey och AIK Ishockey Damer
Handboll – AIK Handboll och AIK Handboll Damer
Innebandy – AIK Innebandy och AIK Innebandy Damer
Bandy – AIK Bandy och AIK Bandy Damer
Bowling – AIK Bowling och AIK Bowling Damer
Golf – AIK Golf
Boule - AIK Boule

Nedlagda sektioner


AIK Badminton: Verksam från 1945 till 1966. Initiativtagare: Tage Wissel tillsammans med utövare.
Svenska mästare:
''SM-trofén'': 1951, 1953, 1964
''Herrar, singel:'' 1948, 1949, 1952, 1953
''Herrar, dubbel:'' 1946, 1947, 1948, 1950, 1951, 1952, 1953, 1954, 1955, 1956
''Damer, singel:'' 1963
''Damer, dubbel:'' 1951, 1953, 1963, 1964
''Mixdubbel:'' 1946, 1947, 1953, 1965
AIK Bordtennis: Verksam från 1933 till 1977. Initiativtagare: Tore Nilsson, Ragnar Hallsten, Folke Petterson och Hilmer Nilsson
Svenska mästare:
''Herrar, lag:'' 1945, 1946, 1959
''Herrar, singel:'' 1935, 1943
''Herrar, dubbel:'' 1959
AIK Brottning: Verksam från och med 1893. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: A. Sköld
AIK Curling: Verksam från 1946 till 1973. Initiativtagare: Einar Kallström, Gustaf Svensson, Olle Wirling, Herbert Ohlsson och Birger Karlsson.
Svenska mästare:
''Herrar, lag:'' 1966
''Herrar, individuellt:'' 1960
AIK Cykel: Verksam från och med 1897. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: O. Lindegren.
AIK Dragkamp: Verksam från och med 1893. Det är oklart när sektionen lades ner.
AIK Friidrott: Verksam från 1891 till 1916. Nystart har 2012 godkänts av Huvudstyrelsen och väntar på årsmötets godkännande.
AIK Konståkning: Verksam från och med 1897. Det är oklart när sektionen lades ner första gången. Nystart 1947, men lades åter ned 1952. Initiativtagare: Gunnar Stenberg (1897), Herman Carlsson (1947).
Svenska mästare:
''Herrar:'' 1947, 1948, 1949, 1950, 1951, 1952
''Par:'' 1949, 1950, 1951, 1952
Nordiska Mästare:
''Par:'' 1950, 1951
AIK Orientering: Verksam från och med 1901. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: Sigfrid Stenberg.
AIK Rodd: Verksam från och med 1893. Det är oklart när sektionen lades ner.
AIK Simning: Verksam från och med 1894. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: Magnus Fires.
AIK Skidsport: Verksam från och med 1892. Det är oklart när sektionen lades ner.
Svenska mästare:
''Herrar, backhoppning:'' 1912
''Nordisk kombination:'' 1912
''Störtlopp:'' 1973
AIK Skridsko: Verksam från och med 1892. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: Isidor Behrens.
Svenska mästare:
''Herrar, 500 meter:'' 1902, 1908
''Herrar, 1 500 meter:'' 1902, 1908
''Herrar, 10 000 meter:'' 1904
''Herrar, sammanlagt:'' 1902, 1908
AIK Skytte: Verksam från och med 1894. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: Sigfrid Stenberg.
Sparkstötting - AIK Sparkstötting
AIK Tennis: Verksam från och med 1932 till 1978. Initiativtagare: Wilhelm Engdal och John Söderström.
Svenska mästare:
''Herrar, singel (inomhus):'' 1950, 1953, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1961, 1962.
''Herrar, singel (utomhus):'' 1950, 1951, 1953, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960
''Herrar, dubbel (inomhus):'' 1934, 1953, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960
''Herrar, dubbel (utomhus):'' 1949, 1951, 1954, 1955, 1956, 1957, 1958, 1959, 1960, 1961
AIK Tyngdlyftning: Verksam från och med 1893. Det är oklart när sektionen lades ner. Initiativtagare: A Sköld.

Media


Som första idrottsklubb utanför USA lanserade AIK sin officiella hemsida 1995 och som första klubb i Norden startade AIK 2004 en webbradiostation med dagliga sändningar; AIK Webbradio benämndes av Dagens Nyheter 2006 som ”landets bästa”.

Supportrar


Supporterföreningar


Under 1980-talet och början av 1990-talet drog ''Black Army'' land och rike runt i Sverige och skapade tidningsrubriker. Den 15 februari 2000 bildades ''Smokinglirarna'' som ett alternativ till Black Army (2002 bytte Allmänna Supporterklubben namn till ''Smokinglirarna''). Vidare bildades ''Ultras Nord'' på hösten 2002 och den 2 december 2004 också ''Sol Invictus''. Dessa fyra föreningar utgör, tillsammans med ''AIK-Tifo'', ''AIK-Alliansen''.
Utanför Stockholm finns en rad fristående supporterförgreningar; de arrangerar resor till AIK:s matcher: ''Branschen'', som bildades 1991 i Gävle, och ''Dalagnagarna'', som förenar AIK:are i Dalarna bildades 2005 och anrika Laholmsgnagarna sedan 2000. Sedan finns nätverk även i Växjö, Eskilstuna, Östergötland och på västkusten.
AIK har dessutom en förening för utlandsboende supportrar, nämligen ''Exilgnagare'', som skapades 2001. I september 2006 har föreningen över 250 medlemmar, i 50 länder och cirka 140 städer världen över. Utöver det finns ett nätverk av AIK-supportrar i Helsingfors, där AIK av tradition är en populär klubb.
Klubbens kanske mest ökända supportrar är de så kallade kategori C-supportrarna som går under namnet ''Firman Boys'' med undergruppen ''Gnagets yngsta'' (GY). Firman Boys, som förespråkar våld i klubbens namn, har flera gånger uppmärksammats medialt med anledning av våldsamheter på och utanför läktarna.

Kända supportrar


Gustaf VI Adolf <small>(Kung Gustaf VI Adolf åtog sig redan som kronprins 1907 att vara ”AIK:s beskyddare och förste hedersledamot” och förblev detta fram till sin död 1973. Hans sonson kung Carl XVI Gustaf bär vidare den kungliga traditionen genom att från 1974 vara förste hedersledamot och AIK:s beskyddare.)</small>
Lars Adaktusson
Edvin Adolphson
Steve Angello
Manfred Aronsson
Patrik Arve
Helge Berglund
</ref>}}
Tim Bergling Avicii
Jonas Bergström (född 1979)
Rolf Björling
Gustav Blix
Thomas Bodström
Anna Book
Arne Borg
Hilmer Borgeling
Rolf Botvid
Per-Axel Branner
Robert Broberg
Alessandro Catenacci
Carl Cederschiöld
Josefin Crafoord
Mikael Damberg]
Prins Daniel
Dogge Doggelito
Micke Dubois
Daniel Ek
Hasse Ekman
Lennart Eriksson
George Fant
David Fjäll
Lars Forssell
Ragnar Frisk
Sigge Fürst
Henok Goitom
Lasse Granqvist
John Guidetti
Pontus Gårdinger
Kurt Hamrin
Bo Hansson (journalist)
Ian Haugland
Gunnar Hellström
Camilla Henemark
Ingvar Hirdwall
Niklas Holmgren
Jacob Hård
Patrik Isaksson
Sebastian Ingrosso
Lennart Johansson
Jan-Åke Jonsson
Stig Järrel
Kristin Kaspersen
Zarah Leander
Pelle Lidell
Astrid Lindgren
Carl-Gustaf Lindstedt
Oskar Linnros
Olle Ljungström
Kristian Luuk
Prinsessan Madeleine
Jens Malmlöf
Tony Mårtensson
Olov Norbrink
Rickard Nordstrand
Rikard Norling
Mikael Persbrant
Ola Rapace
Eric Prydz
Bingo Rimér
Bröderna Rongedal
Pär Rådström
Mona Sahlin
Ulrich Salchow
Börje Salming
Helena af Sandeberg
Janne Schaffer
Marcus Schenkenberg
Alexander Schulman
Calle Schulman
Agneta Sjödin
Sarah Sjöström
August Strindberg
Niklas Strömstedt
Barbro Svensson
Caroline Szyber
Adam Tensta
Martin Timell
Stieg Trenter
Kronprinsessan Victoria
Pernilla Wahlgren
Robert Wells
Håkan Westergren
Carl-Henning Wijkmark
Caroline Winberg
Michael Wolf
Cornelis Wreeswijk
Kar De Mumma
Lorine Zineb Noka Talhaoui)
Fredrik Jansson
Özz Nûjen
Lennart Bergelin

Referenser

Se även


AIK Trubaduren
AIK Media
Å vi e AIK (album)
AIK-resultat genom tiderna i fotboll

Externa länkar


http://www.aik.se/index.html Allmänna Idrottsklubben
http://www.blackarmy.se Black Army
Kategori:AIK
Kategori:Sportklubbar bildade 1891
Kategori:Carl XVI Gustafs beskydd
Kategori:Sportklubbar i Stockholms kommun
da:AIK
en:Allmänna Idrottsklubben
fi:AIK
zh:AIK體育會
fr:Allmänna Idrottsklubben
it:Allmänna Idrottsklubben
nl:AIK
no:Allmänna Idrottsklubben
simple:Allmänna Idrottsklubben

Axel Fridell

Fil:Axel Fridell-Portrait of fellow artist Einar Forseth.jpg, målat av Axel Fridell 1915]]
Fil:Axel Fridell - Tre berusade män.jpg
Johan Axel Fridell, född 6 november Konståret 1894 i Falun, död 26 maj Konståret 1935 i Stockholm, var en Sverige grafiker och målare.
Fridell studerade på Konsthögskolan från Konståret 1913 men blev år Konståret 1916 relegerad tillsammans med kamraten Bertil Bull Hedlund för försumlighet. Men han blev trots detta uppmärksammad och erkänd redan under dessa år, främst för sina torrnålsgravyr.
Förutom grafik målade han även i olja, bland annat självporträtt, interiörer med figurer samt landskap med motiv från Stockholmstrakten eller Falun, ofta lätt och luftigt hållna och i en blond och ljus kolorit.
När Fridell dog 1935, bara 40 år gammal, hade han på knappt två decennier hunnit nå samma konstnärliga höjder som det tagit till exempel Anders Zorn en hel mansålder att nå. Dödsorsaken var spridd lungcancer. Han dog på S:t Eriks sjukhus på söndagseftermiddagen den 26 maj 1935.
På Dalarnas museum i Falun finns stora samlingar av Fridells verk.

Grafikern


Det var som grafiker Fridell gjorde sin viktigaste insats och han räknas till en av våra främsta grafiker. Han arbetade vanligen i torrnål men även med etsning. Hans stora läromästare på detta område var Rembrandt, James McNeill Whistler, :en:Charles Méryon och :en:Francis Seymour Haden.
Under de tidiga åren, kring 1917, arbetade Fridell i en ganska luftig grafikteknik med kraftiga draggningar, tunna torrnålslinjer och effekter med färgplumpar. Denna teknik syns både i porträtten och landskapsbilderna från denna tid.
I mitten av 1920-talet anlade Fridell en ny stil, med mera genomarbetade plåtar. Flera av stockholmsbilderna från denna tid, till exempel ''Stadshuset i Stockholm II'' (1926, Haskel 223), hör till denna kategori.
Den första englandsresan ägde rum under åren 1926-28, och under denna tid fann Fridell sin mogna stil. De engelska dimmorna och stämningarna i London för övrigt gjorde att bilderna fick ett hemlighetsfullt skimmer över sig. Likväl är bilderna genomarbetade och detaljerade. Speciellt intresserade sig Fridell för motiv kring Thames och de stora parkerna. Ett av de mest storartade bladen från detta londonbesök är ''Old studio'' (1927, Haskel 253).
Fridell längtade utomlands igen. Nästa resa under 1930 ställdes framför allt till Nederländerna och Frankrike. Även i Paris fann Fridell stämningen vid floden, i detta fall Seine, spännande. Flera stora blad kommer från denna resa, till exempel det mörka ''Quai de Montebello I'' (1930, Haskel 300), där Fridell avbildat kajernas människor på ett dystert sätt. Bladet ''Flickan i fönstret II'' (1930-32, Haskel 308), påbörjades även i Rotterdam under denna resa.
Åter i Stockholm producerar Fridell fina blad från sin ateljé vid Stadsgården, till exempel torrnålen ''Stadsgården'' (1931, Haskel 330), där han kanske försöker men inte till fullo uppnår stämningarna från London.
Den sista utlandsresan går till London 1933 och Paris 1934. Nu tillkommer Fridells kändaste blad, Mr Simmons (Tidningsläsaren) (1933, Haskel 365), som gavs ut på frimärke 1974 när Publicistklubben firade sitt 100-årsjubileum. Bladet ''Glebe Place'' (Haskel 364), med en skum och mystisk förgrund, härstammar också från Londonbesöket 1933. Från parisbesöket 1934 kommer några fina studier av broar, bl.a. ''Le Pont Marie'' (Haskel 371).
I Fridells grafiska produktion ska även nämnas de många porträtt han utförde, bl.a. av Selma Lagerlöf, Gustaf V, hustrun Ingrid och ett antal självporträtt. Ett av de bästa porträtten är av konstnärskollegan Olof Hjort (''Dalmasen'', 1933, Haskel 350).
Fridell är den konstnär som fått flest grafiska blad (26 st.) utgivna i Föreningen för Grafisk Konsts årliga grafikportföljer, mellan åren 1915 och 1962.

Minnesutställning


En minnesutställning över Axel Fridell hölls på Nationalmuseum under hösten 1936. Den flyttade till Falun efter nyåret 1937.

Referenser

Tryckta källor


Karl Asplund: ''Axel Fridell''. Nordstedts 1947.
Karl Haskel: ''Axel Fridell - Bilder I-II''. Föreningen för Grafisk Konst 1986 och 1989. Del I innehåller en förteckning över Fridells grafiska verk.

Externa länkar


http://www.fridellsallskapet.se/ Fridellsällskapet
http://www.grafikenshus.se/ Grafikens Hus i Mariefred
Kategori:Svenska grafiker
Kategori:Födda 1894
Kategori:Avlidna 1935
Kategori:Män
Kategori:Personer från Falun

Arbetarbladet


''Arbetarbladet'' är en sjudagarsutgivning morgontidning i färg som sedan 1902 ges ut i Gävle samt närliggande kommuner. Målgruppen är läsare i Gästrikland och Norduppland. Ledarsidan är Socialdemokraterna (Sverige). Tidningen ingår i Mittmedia-koncernen. Sportsidorna är samma som för Gefle Dagblad och produceras av en gemensam sportredaktion.
Tidningen är andratidning i Gävle och mottar presstöd för att finansiera utgivningen.

Se också


Lista_%C3%B6ver_svenska_tidningar_ordnade_efter_ideologi#Socialdemokratisk.2C_oberoende_socialdemokratisk_inriktning

Referenser

Externa länkar


http://arbetarbladet.se Arbetarbladet
Kategori:A-Pressen
Kategori:Dagstidningar startade 1902
Kategori:Gävle
Kategori:Svenska dagstidningar
de:Arbetarbladet
en:Arbetarbladet
eo:Arbetarbladet
fr:Arbetarbladet
pt:Arbetarbladet

Adolf Fredrik Munck

Fil:Sofia Magdalena, Gustav III och Adolf Fredrik Munck.jpg nidbild av hur "Muncken" assisterar Gustav III vid dennes första samlag med Sofia Magdalena av Danmark. Från vänster Sofia Magdalena, Gustav III och Adolf Fredrik Munck.]]
Adolf Fredrik Munck af Fulkila, född 29 april 1749 i Rantasalmi socken i Finland, död 18 juli 1831 i Massa-Carrara (provins), var en Sverige greve och hovman.
Adolf Fredrik Munck var son till överstelöjtnanten Anders Erik Munck af Fulkila och Hedvig Juliana von Wright, vars mor hette Sophia Halenius och bröder adlades med namnet von Wright.
Han antogs som page vid hovet 1765. 1767 blev han kammarpage hos Adolf Fredrik, och övergick till samma tjänst hos Gustav III 1769. 1771 utnämnd till kornett vid livdragonerna, och två månder före Gustav III:s statskupp utnämndes han till förste kammarpage. Han berättade för kungen på dagen innan kuppen att mössorna tänkte fängsla honom. Utnämningen till hovstallmästare var ett tack för dessa tjänster. För hans förhållande till kungen var det också viktigt att Munck hade höga grader i tidens hemliga ordenssällskap. Muncks bibliotek innehöll många Esoterism verk och som stormästare förfogade han över ett Universalmedel.
När Gustav III första gången skulle ha samlag med sin fru förefaller han haft uppenbara problem. I en av "Muncken" noga dokumenterad rapport (och av drabanter intygad händelse) uppges hur kungen kallade in honom i sitt sovrum och bad honom om hjälp "att hitta hålet" och fysiskt hjälpa till under denna akt som gått till historien.
Rapporten och ett antal oberoende indicier har gett upphov till ryktet att "Muncken" i själva verket skulle varit far till kronprinsen Gustav IV Adolf. Klart är att Muncks karriär fick en nytändning efter episoden: från att ha varit hovstallmästare steg han snabbt i graderna och blev överhovstallmästare, friherre, greve, ståthållare och riddare av Serafimerorden. Dessutom fick Munck personligen mottaga en magnifik gåva av drottningen; ett briljanterat ur med hennes porträtt.
Hans fall blev affären med de falska ''Fahnehielmare''. De äkta fahnehielmarna var sedlar, formellt anvisningar på fältkassan, som trycktes i Finland under Gustav III:s ryska krig 1788–1790. Falska sådana sedlar fabricerades 1791 på Drottningholm under ledning av Munck och med hjälp av mekanicus Charles Appelkvist. Kungen kan ha varit inblandad. Förfalskningarna upptäcktes, och efter Mordet på Gustav III 1792 fick Munck gå i landsflykt. Han dog i misär i Italien.

Källor


;Noter
Kategori:Svenska grevar
Kategori:Landshövdingar i Uppsala län
Kategori:Svenska ståthållare
Kategori:Överståthållare
Kategori:Födda 1749
Kategori:Avlidna 1831
Kategori:Personer från Södra Savolax
Kategori:Gunstlingar vid svenska hov
Kategori:Män
Kategori:KMO
Kategori:Personer under gustavianska tiden
Kategori:SBH
Kategori:Svenska hovstallmästare
Kategori:Bureätten
br:Adolf Fredrik Munck
en:Adolf Fredrik Munck
ru:Мунк, Адольф Фредрик
fi:Adolf Fredrik Munck

Arthur Engberg

Fil:Arthur Engberg - Sveriges styresmän.jpg
Jonas Arthur Engberg, född 1 januari 1888 i Hassela socken i Hälsingland, Gävleborgs län, död 27 mars 1944 i Härnösand, var en svenskar socialdemokratisk politiker och tidningsman. Han studerade i Uppsala universitet 1908-1913. Han var riksdagsledamot (andra kammaren) åren 1917-1940 och ecklesiastikminister september 1932 till juni 1936 och hösten 1936-1939. År 1940 blev Engberg Landshövdingar i Sverige i Västernorrlands län.

Engbergs tidiga karriär och ideologi


Arthur Engberg växte upp i Hassela som son till en ganska välbärgad bonde, hemmansägaren Anders Engberg och hans hustru Brita Kristina Danielsdotter. Fadern var borgerlig vänsterman i landstinget.
Efter mogenhetsexamen i Hudiksvall inskrevs Arthur Engberg vid Uppsala universitet 1908, där han tog fil.kand. 1913. 1914 studerade han vid tyska universitet.

Hägerström


Efter hemkomsten till Sverige studerade han för Axel Hägerström, som kom att utöva ett stort inflytande på Engberg; Engberg räknas som en av Hägerströms största beundrare. För Hägerström skulle han lägga fram en avhandling om Herakleitos men arbetet slutfördes aldrig. Vid sidan av sina studier engagerade sig Engström i nykterhetsrörelsen och var medlem i Laboremus, socialdemokraternas studentförening.

Antisemitism och antinazism


Engberg blev efterhand en uppmärksammad debattör i tal och skrift. 1917 valdes han in i riksdagens andra kammare och socialdemokraternas partistyrelse. Vid det laget hade han gjort sig känd som skribent i olika socialdemokratiska tidningar och tidskrifter. Hans tidiga debattinlägg kännetecknades av citat från antikens grekiska filosofer och sträng stilmedvetenhet, och angrepp på meningsmotståndarnas logik.
Framträdande var även hans antisemitism färgade och - för tiden i övrigt kännetecknande - rasbiologiska tankegångar, något som under senare år allt mera uppmärksammats, till exempel i Håkan Blomqvists ''Socialdemokrat och antisemit?'' (2001) och doktorsavhandling ''Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen'' (2006). Som skribent, såväl i ''Tiden'' som ''Arbetet'' och ''Socialdemokraten'', skrev Engberg en rad artiklar med judekritisk udd, som ''"Ty judendomen har i sällspord grad varit parasitär. Den är lik dessa underliga växter, som icke ha sina rötter i jorden utan i andra växter, vilkas must och saft utgöra deras näring. Judendomen har varit och är den indoariska folkstammens mistel. Den kräver en ädel ras som näringskälla, och det vore orättvist att förneka, att den har klar blick för det bästa och livsdugligaste. Så har den judiska rasen blivit historiens förnämsta exploatör"'' vilket citerades av nazister under andra världskriget. Talande är bl.a. hans kritik 1914 av kung Gustaf V:s borggårdstal, genom anspelningar på dess författares, Sven Hedins, judiska påbrå, samt hans senare fraser om "semitisk storfinans" med mera. På 1920-talet anklagades Engberg också offentligt för antisemitism, samtidigt som han själv ville fjärma sig från detta, då han betraktade den organiserade antisemitismen som utslag av mänsklig dumhet.
Engbergs antisemitiska yttranden kom så småningom att helt upphöra - året 1927 kan anses som en skiljeväg. Tillsammans med socialdemokraternas ledare Per Albin Hansson och Gustav Möller var Engberg som riksdagsman detta år engagerad mot den frisinnade regeringen Ekmans och högerns krav om skärpta invandringslagar. Bland de motiv som anfördes för denna lagstiftning var rädslan för judisk "invasion" från "Ost-Europas ghetton", som andrakammarhögerns ledare Otto Järte formulerade det. Engberg vände sig mot att de borgerliga, som han menade, ville göra blodet och rasen till utgångspunkt för svensk lagstiftning, och i polemik med Järte - som gladdes över att det i Sverige i och med lagen skulle bedrivas socialpolitik "med rasbiologisk betoning" - anklagade han denne för att vara anhängare av tysk rasfilosofi.
Det tal Arthur Engberg höll tio år senare, som statsråd och ecklesiastikminister på Svenska flaggans dag 1937, kan ses som ett koncentrat av den "svenskhet" och patriotism Engberg kom att utveckla, närmast i anslutning till den så kallade folkhemsideologin.:
I den ovan nämnda ''Socialdemokrat och antisemit?'' (2001), drar historieforskaren Håkan Blomqvist, som nära studerat Engbergs utveckling, slutsatsen att: ''"... utifrån undersökningsmaterialet ligger det nära till hands att den nationella folkhemstanken i Engbergs tappning inte främst blev ett verktyg för främlingsrädsla och utsortering - en aktuell kritik mot den socialdemokratiska folkhemsidén - utan för humanisering och människovärde, även gentemot en föreställningsvärld som varit hans egen. Bland försvararna av den demokratiska folkhemstanken mot nazismen minskade utrymmet för diskriminerande rastänkande och antisemitism."''
Arthur Engberg tog under 1930-talet tydlig ställning mot Nazityskland och vad han kallade "rashatets Blut und Boden". I sin analys av Hitler och nationalsocialismen ("Hitlerska knölpåksrörelsen i Bajern") menade han att det inte var den förstnämnde som hade skapat denna ideologi, det var "tvärtom denna ideologi som skapat honom" ; nazismen hade sina rötter i den tyska historien. Stridsskriften ''Mein Kampf'' betraktade Engberg således inte först och främst som Hitlers verk, utan som "en resumé av föreställningar, som sedan ett halvt sekel tillbaka sipprat in i och fått en allt starkare makt över själarna" i Tyskland. Dit hörde också tankarna om övermänniskan (''Übermensch'') - "den ariska människan i tysk skepelse" Den nazistiska idévärlden var menade Engberg, "filosofiskt förberedd i den romantiska traditionen, kompletterad genom Gobineau, Schopenhauer och Nietzsche", därtill "vulgariserad av H.S. Chamberlain". Denna "germanska anda" byggde på arvet från Fichte, naturfilosofen Schelling och Hegel, som i sin tur befruktats med rasteoretikernas program: "Wagners dunkla mystik löstes ut ur diktens och tonernas värld och blev till blod och järn.". Därmed hade - över Schopenhauers avvisande av den gammaltestamentliga, personliga, guden ("non-judaism") - "steget tagits ut till en religion utan Gud, en mysticism utan hopp, en tillvaro utan den fria viljan". Liten sattes till ''Ledaren'' och ''Ödet''.
Efter andra världskrigets utbrott och i samband med samlingsregeringens bildande fick Engberg lämna regeringen, och blev istället utsedd till landshövding i Västernorrlands län. Där han kom att bli en kritiker av regeringens gentemot Tyskland undfallande tryckfrihetspolitik. Engberg reagerade även mot de nazistiska judeförföljelserna i Europa ("den slutgiltiga lösningen"), och i sin återkommande spalt i ''Veckojournalen'' skev han 1943: "De gräsliga blodsdåden mot judarna, deras systematiska utrotning och nedslaktning ropa till himlen.

Marxism


Som socialdemokratins andra generation i riksdagen kom Arthur Engberg att ”betraktas som socialdemokratins ’kulturgestalt’ och en av dess teoretiker” Han skrev flera kortare skrifter om marxismen och menade att denna måste förbättras.
Engberg var en av dem som 1919 motsatte sig ett fortsatt samarbete med liberalerna. 1931 dömdes han till tre månaders fängelse, böter och skadestånd för sina artiklar om Ådalshändelserna men beviljades av regeringen nåd.

Statsråd


Den 24 september 1932 tillträdde Engberg som ecklesiastikminister. På den posten genomförde han en ny läroverksstadga, förstatligade de flesta folkskola och all dövhet. Det var hans förslag att införa engelska som obligatoriskt andraspråk, vilket dock genomdrevs först efter hans tid i regeringen. Mest känd torde han vara för att ha infört en sjuårig folkskola.

Folkkyrkan


Relationen mellan stat och kyrka var central för Engberg, som kallade sig ”hedning”. Han var en av de första politikerna i Sverige som fick större uppmärksamhet för sin kamp mot en statsreligion, och hans namn är förknippat med folkkyrka. 1922 skrev han att kyrkan skulle kunna avskaffa sig själv om den fråntogs sitt självstyre och makten över sin utbildning. Detta ledde till att socialdemokraterna slutade ivra för en sekularisering, och att Engberg ändrade sig och menade att en statlig kontroll var nödvändig tills vidare. Något senare bildade nazisterna en Deutsche Christen, och 1937 anklagades Engberg för att ha skapat en kyrka på samma grundval som den nazistiska folkkyrkan. Engberg mildrade dock sin antisemitism, och han beskrivs som en ombytlig man som med åren blev försvarsvän för att rädda demokratin mot totalitära regimer som kommunism och nazism.

Landshövding


Engberg var initiativtagare till byggandet av Hassela skola som stod klar för invigning den 1 september 1939. Han fick aldrig hålla sitt invigningstal utan blev samma dag nedkallad till Stockholm för regeringssammanträde med anledning av andra världskrigets utbrott. Hans politiska karriär var nu över, i den efterföljande samlingsregeringen fanns ingen plats för stridbara och kompromisslösa viljor. Han utnämndes till Landshövdingar i Sverige i Västernorrland 1940.

Övrigt


1936 promoverades Arthur Engberg till hedersdoktor vid Uppsala universitet. Engberg sägs vara orsaken till att man vid doktorspromotioner i Sverige upphörde med bruket att latinisera namnet på promovendus. Engbergs namn blir nämligen på latin ''Pratmons'', vilket givetvis i Engbergs fall, med hans kända talförmåga, föreföll extra lustigt.
Arthur Engberg ligger begravd på Hassela kyrkogård i Hälsingland.
Arthur Engberg är författaren till Hälsinglands landskapssång ''Såg du det landet''.

Referenser

Externa länkar


http://libris.kb.se/bib/8372208 ''Socialdemokrat och antisemit?: den dolda historien om Arthur Engberg'' / Håkan Blomqvist i Libris
Kategori:Födda 1888
Kategori:Avlidna 1944
Kategori:Svenska socialdemokrater
Kategori:Ledamöter av Sveriges riksdags andra kammare för Socialdemokraterna
Kategori:Sveriges ecklesiastikministrar
Kategori:Landshövdingar i Västernorrlands län
Kategori:Alumner från Uppsala universitet
Kategori:Rasteoretiker
Kategori:Antisemitism
Kategori:Män
Kategori:Palmstiernas klubb
Kategori:Personer i Sverige under 1900-talet
no:Arthur Engberg