Europa (astronomi)

#OMDIRIGERING Europa (måne)

Europas geografi

Fil:Physical Map of Europe.jpg
Fil:Europe topography map en.png
Fil:Europe_continents.svg
Världsdelen Europa utgör en femtedel av kontinenten Eurasien. Europas yta är ungefär 10,6 miljoner kvadratkilometer. Europas östra gräns definieras vid Uralbergen i Ryssland. Den sydöstra gränsen med Asien är inte universellt överenskommen, antingen Ural (flod) eller Emba (flod) kan fungera som gräns. Gränsen fortsätter med Kaspiska havet med antingen Kuma-Manytj-sänkan, Lilla Kaukasus, Stora Kaukasus eller Kaukasus vattendelare Kura och Rioni som alternativ. Vidare sträcker sig delningen mot Svarta havet; Bosporen, Marmarasjön och Dardanellerna utgör gränsen mot Asien. Medelhavet i söder separerar Europa från Afrika. Västgränsen är Atlanten där Island utgör västlig utpost. Norrut begränsar Norra ishavet. Ögruppen Svalbards nordspets är Europas nordligaste punkt.

Landformer


Europa har en lång kust med många halvöar. Den stora halvön Skandinavien i norr skiljs från det huvudsakliga europeiska landområdet av Östersjön. I den södra delen av Europa sträcker sig de mindre halvöarna Iberiska halvön, Italien och Balkanhalvön ut i Medelhavet, som bildar gräns mot Afrika. Längre österut blir Europas landmassa bredare tills gränsen mot Asien nås vid Uralbergen.
De södra delarna av Europa är bergigare. Längre norrut, norr om de höga bergskedja Alperna, Pyrenéerna och Karpaterna, sänker sig landytan genom kulliga områden ned till stora låga slätter, som är mycket vidsträckta i öster. Detta utsträckta låglandsområde kallas Stora europeiska slätten, och vid dess hjärta ligger den nordtyska slätten. En båge av högländer finns också längs den nordvästra kusten, med början i västra Brittiska öarna och fortsättning längs den bergiga och flikiga Norge kusten.
Denna beskrivning är förenklad. Underområden som Iberiska halvön och Italien har egna sammansatta former, liksom Europas huvudsakliga landmassa, där det finns många platåer, floddalar och sänkor. Island och Brittiska öarna är särskilda områden. Det förra är en egen landmassa i norra Atlanten som räknas som en del av Europa, medan de senare är höglandsområden som en gång var förenade med fastlandet tills de åtskildes av stigande vattennivåer.

Floder


Europas flodsystem kan delas in i 7-8 avrinningsområden, beroende på vilket innanhav eller havsområde de rinner ut i (se kartan). Förutom att utgöra naturliga gränser har floderna stor politisk och ekonomisk betydelse för sjöfart, vattenkraft, dricksvattentäkter, konstbevattning och fiske. För att reglera uttaget av resurser samt miljöförstöring som utsläpp och översvämningsrisker finns vattenvårdsförbund, som kan bestå av stater lika väl som lokala förvaltningar, privata företag och olika organisationer. Ett av de största förbunden är International Commission for the Protection of the Danube River (ICPDR).
Europas längsta floder är Volga (flod) med 3 531 kilometer och därefter Donau med 2 850 kilometer. Tredje längst är Uralfloden (2 428 km) vid gränsen mot Asien.
Europas längsta floder är:
# Volga (flod) (3 531 km)
# Donau (2 850 km)
# Uralfloden (2 428 km) (vid gränsen mot Asien)
# Dnjepr (2 200 km)
# Don (flod) (1 870 km)
# Petjora (1809 km)
# Kama (flod) (1 805 km, biflod till Volga)
# Norra Dvina-Vytjegda (1 780 km)
# Oka (1 500 km, biflod till Volga)
# Belaja (1 430 km, biflod till Kama)
# Dnjestr (1 352 km)
# Rhen (1 232 km)
# Elbe (1 165 km)
# Tajo (1 120 km)
# Wisła (1 047 km)
:''Se även Europas vattenvägar.''

Berg och bergskedjor


Vilket som är Europas högsta berg är omstritt och beror mycket på om man räknar området Kaukasus till Europa. De högsta och mest vidsträckta bergskedja är Alperna, Apenninerna, Centralmassivet, Dinariska alperna, Iberiska bergen, Kantabriska bergen, Karpaterna, Kastilianska skiljebergen, Kaukasus, Pindosbergen, Pyrenéerna, Sierra Morena, Sierra Nevada, Spanien, Skanderna (''den skandinaviska fjällkedjan''), Skotska högländerna, Sudeterna (bergskedja), Transsylvanska alperna och Uralbergen. (Denna listning grundar sig på kartan / geografin. Enligt geologiska principer är bergskedjorna något annorlunda namngivna och definierade.)
Europas tio högsta toppar i respektive bergskedja inklusive Kaukasus:
# Elbrus (5 642 m), Ryssland
# Dych-Tau (5 203 m), Ryssland
# Rustaveli (berg) (5 201 m), Georgien
# Kosjtan-Tau (5 150 m), Ryssland
# Pusjkin (berg) (5 100 m), Ryssland
# Sjchara (5&nbsp;064 m),<sup>,</sup> gränsen Ryssland-Georgien
# Kazbek (5 033 m), gränsen Ryssland-Georgien
# Mizjirgi (5 025 m), Ryssland
# Katyn (berg) (4 974 m), Ryssland
# Sjota Rustaveli (berg) (4 960 m), Georgien
Europas tio högsta toppar i respektive bergskedja exklusive Kaukasus:
# Mont Blanc (4 808 m; med istäcke),Frankrike och Italien
# Dufourspitze (4 634 m; Monte Rosa), gränsen Schweiz-Italien
# Dom (berg) (4 545 m), Schweiz
# Weisshorn (4 505 m), Schweiz
# Lyskamm (4 480 m), gränsen Schweiz-Italien
# Matterhorn (4 478 m), gränsen Schweiz-Italien
# Dent Blanche (4 357 m), Schweiz
# Finsteraarhorn (4 274 m), Schweiz
# Zinalrothorn (4 221 m), Schweiz
# Alphubel (4206 m), Schweiz

Vulkaner


De mest kända vulkanerna i Europa är:
Etna (ungefär 3 370-3 400&nbsp;m), Sicilien, Italien
Öræfajökull är en del av Vatnajökull. Öræfajökulls topp Hvannadalshnjúkur är det högsta berget på Island (2119&nbsp;m).
Herðubreið (1 682&nbsp;m, Island
Vesuvius (ca 1 200&nbsp;m), Italien
Santorini (575&nbsp;m), vulkanisk ö, Grekland
Grímsvötn (under Vatnajökull), Island
Stromboli, vulkanisk ö, Italien

Sjöar


Fil:Europäische_Wasserscheiden.png
Europas största sjö är Ladoga, den näst största är Onega och den tredje största är Vänern.
Det land som har flest sjöar är Sverige med 95 795 sjöar större än en hektar, medan Finland har ca 56 000 sjöar större än en hektar.
Europas största sjöar:
Ladoga, Ryssland
Onega, Ryssland
Vänern, Sverige

Öar


Europas största öar:
Storbritannien (ö), Atlanten
Island, Atlanten
Irlands geografi, Atlanten, Irland, Storbritannien
Sicilien, Medelhavet, Italien
Sardinien, Medelhavet, Italien
Korsika, Medelhavet, Frankrike
Kreta, Medelhavet, Grekland
Cypern (ö), Medelhavet
Själland, Östersjön, Kattegatt, Danmark
Svalbard, Norra ishavet, Atlanten, Norge
Novaja Zemlja, Norra ishavet, Barents hav
Bornholm
Dagö
Falster
Fyn
Gotland
Gozo
Isle of Man
Isle of Wight
Jan Mayen
Lolland
Malta
Rügen
Öland
Ösel
Större ögrupper är:
Azorerna
Balearerna (med Mallorca)
Dodekanesos
Frans Josefs land
Frisiska öarna
Färöarna
Hebriderna
Joniska öarna
Kanalöarna
Kykladerna (med Rhodos)
Lofoten
Orkneyöarna
Shetlandsöarna
Åland
<nowiki>*</nowiki> Cypern räknas geografiskt till Asien, men politiskt vanligen till Europa.
<nowiki>
</nowiki> Azorerna ligger mitt i Atlanten, men räknas vanligen till Europa.

Referenser


Kategori:Europas geografi
ar:جغرافيا أوروبا
bn:ইউরোপের ভূগোল
ca:Geografia d'Europa
cs:Geografie Evropy
cy:Daearyddiaeth Ewrop
da:Europas geografi
de:Geographie Europas
en:Geography of Europe
es:Geografía de Europa
eo:Geografio de Eŭropo
eu:Europako geografia
fr:Géographie de l'Europe
gl:Xeografía de Europa
hr:Zemljopis Europe
it:Geografia dell'Europa
he:גאוגרפיה של אירופה
la:Geographia Europaea
nl:Geografie van Europa
no:Europas geografi
nn:Europeisk geografi
nov:Geografia de Europa
pl:Geografia Europy
ro:Geografia Europei
ru:Европа#География
sl:Geografija Evrope
fi:Euroopan maantiede
tr:Avrupa coğrafyası
uk:Географія Європи
vi:Địa lý châu Âu
wo:Melosuufug Tugal
zh:欧洲地理

Ester


Ester kan syfta på:
en folkgrupp som företrädesvis lever i Estland, se ester (folkgrupp)
ett kvinnonamn, se Ester (namn)
en bok i Bibeln, se ''Esters bok''
en grupp av kemiska föreningar, se estrar
da:Ester (flertydig)
en:Ester (disambiguation)
eo:Ester
es:Ester
fr:Ester (homonymie)
id:Ester (disambiguasi)
nl:Ester
pt:Ester (desambiguação)
sk:Ester

Eremit

Image:StAnthony.jpg
Eremit (grekiska ''eremos'', ensam) eller anakoret (grekiska ''anachorein'', draga sig tillbaka) är en person som frivilligt isolerar sig, vanligtvis av religiösa skäl.
Det har sedan gammalt funnits sådana personer som dragit sig undan från världen, ofta till grottor i vildmarken eller öknen, för att i ostörd ensamhet tillbringa ett liv som helgades och renades genom försakelser och späkningar och som ägnades enbart åt bön och fromma betraktelser. Redan de i Gamla testamentet omtalade profeterna Elias och Elisha och i Nya testamentet Johannes döparen kan anses som ett slags anakoreter. Under kristenhetens första århundraden ökades högst väsentligt anakoreternas antal. Egyptens, Syriens och Palestinas öknar blev tillhåll för tusentals av dem, bland vilka de mest kända är Symeon styliten (kallad "pelarhelgonet", därför att han tillbragte 48 år i ensamhet på en hög pelare) och Antonios Eremiten.
Många bland dessa enslingar trädde efter hand i närmare förbindelse med varandra och byggde sina eremithyddor i närheten av varandra. På så sätt uppkom stora gator (på grekiska ''laurai''), på ömse sidor omgivna av små eremitboningar. Den mest betydande av dessa eremitföreningar var den som stiftades av Pachomios (död 346) på ön Tabennæ i närheten av Tebe. På detta sätt gav anakoret- eller eremitlivet anledning till det egentliga munklivets och klosterväsendets uppkomst.

Källor


Se även


Ökenfäderna
eremitkräfta
eremitage
Kategori:Asketer
Kategori: Religion
ast:Freru
br:Penitiour
cs:Poustevník
da:Eneboer
de:Eremit
et:Eremiit
en:Hermit
es:Ermitaño
eo:Ermito
fr:Ermite
fur:Rimit
gd:Aonaran
hr:Pustinjak
io:Ermito
is:Einsetumaður
it:Eremita
sw:Mkaapweke
la:Eremita
lt:Eremitas
li:Hièremiet
nl:Heremiet (monnik)
ja:隠者
no:Eremitt
nn:Eremitt
pnb:جوگی
pl:Eremita
pt:Eremita
ro:Pustnic
ru:Отшельничество
sq:Eremiti
scn:Rimita
sk:Pustovník
sl:Puščavnik
sr:Отшелник
sh:Pustinjak
fi:Erakko
uk:Пустельник
vi:Ẩn sĩ
zh:隱士

Egypterevangeliet

Egypterevangeliet kan avse:
Det grekiska egypterevangeliet, en skrift, troligen från 200-talet. Endast känt från fragment i Clemens av Alexandrias Stromateis. Verkar vara en enkratitisk skrift om äktenskap och barnalstring. Räknas till Nya testamentets apokryfer.
Det koptiska egypterevangeliet, en skrift funnen vid Nag Hammadi-biblioteket. Troligen från 200-talet. Koptiskt gnostiskt evangelium med sethiansk gnostisk mytologi. Seth framställs som gnostikernas fader. Räknas till Nya testamentets apokryfer.
Kategori:Apokryfer
Kategori:Gnosticism
ar:إنجيل المصريين (توضيح)
de:Ägypterevangelium
en:Gospel of the Egyptians
es:Evangelio de los egipcios
la:Evangelium Aegyptiorum (discretiva)
fi:Egyptiläisten evankeliumi

Evangelium (bok)


Evangelium (ytterst av grekiska ''ευαγγέλιον'', ’glädjebudskap’) kallas i kristendomen de nedskrivna framställningar som förtäljer om Jesus liv, ord och gärningar, några av de äldsta bevarade skrifterna återfinns bland ''Chester Beatty-papyri'' och ''Egerton 2-papyrusen''. De fyra skrifter som har godtagits officiellt av kyrkan och införts i Nya Testamentet och behandlar Jesu liv och verksamhet utgör tillsammans de kanoniska evangelierna: Matteusevangeliet, Markusevangeliet, Lukasevangeliet och Johannesevangeliet. Förutom dessa fyra finns ett flertal så kallade apokryfiska evangelier, som inte godtagits som officiella kristna urkunder, men som anses viktiga inom vissa grenar av kristendomen (till exempel de koptiska och de ortodoxa kyrkorna). Tomasevangeliet hade en viktig ställning inom gnosticismen.

De fyra kanoniska evangelierna


Matteusevangeliet
Markusevangeliet
Lukasevangeliet
Johannesevangeliet

Apokryfiska evangelier


I den apokryferna litteraturen finns också några skrifter som brukar kallas evangelier. Bland dem finns:
Tomasevangeliet
Petrusevangeliet
Judasevangeliet
Filippusevangeliet
Nikodemusevangeliet
Maria Magdalenas evangelium
Tomas barndomsevangelium
Jakobs protoevangelium
Ebjoniterevangeliet
Hebreerevangeliet
Egypterevangeliet
Nasaréerevangeliet
Sanningens evangelium
De apokryfiska evangelierna anses i allmänhet vara yngre än de kanoniska och många av dem står för en avvikande teologisk tradition såsom gnosticism. En del kan dock innehålla gammal tradition såsom Tomasevangeliet.

Ursprunget till de kanoniska evangelierna


Tre av de kanoniska evangelierna, Matteusevangeliet, Markusevangeliet och Lukasevangeliet, kallas Synoptiska evangelier då de har mycket material gemensamt. Dessutom innehåller de så kallade särstoff, material som de andra evangelisterna inte använder. Bibelforskningens vanligaste förklaring till detta är tvåkällshypotesen, enligt vilken Matteus (apostel) och Lukas använt Markus som källa för sina skrifter och dessutom en gemensam källa, förlorad i historien, av forskarna kallad Q-källan (källan kallas ''Q'' efter tyska ''Quelle'', ’källa’) . Denna uppfattning är känd som "Tvåkällshypotesen".
Johannesevangeliet skiljer sig delvis från de övriga evangelierna och anses ha en mer utvecklad teologi, som initialt presenteras i Johannesprologen (kapitel 1:1–18). Det kallas ibland för "Det fjärde evangeliet" för att betona dess annorlunda prägel gentemot de synoptiska evangelierna.
Evangelierna skrevs tydligen i etapper. Markusevangeliets traditionella slut (Markus 16:9–20) tillkom med största sannolikhet i början av det andra århundradet och lades till evangeliet i mitten av århundradet. Berättelserna om födelsen och barndomen utvecklades förmodligen senare i traditionen. Lukas och Matteus kan ursprungligen ha funnits utan de två första kapitlen.
Den allmänna åsikten bland bibelforskare är att alla fyra de kanoniska evangelierna ursprungligen skrevs på Grekiska språket, som var lingua franca i den östra delen av det Romerska riket.

Evangeliets förkunnande


Av tradition har högmässan bestått av två delar, ordets och nattvardens gudstjänst. Under medeltiden stod ordets gudstjänst i bakgrunden. Textläsning skedde på latin, och var för allmänheten obegriplig. Med reformationen började svenska språket användas Evangeliets predikan kom därmed att bli gudstjänstens medelpunkt. I predikan förkunnas Guds krav och Guds gåva, – lag och evangelium –, ”lämpad efter varje tids och orts särskilda behov”.

Arkeologiska lämningar


Det finns få tidiga lämningar av evangelieskrifterna. Det äldsta bevarade exemplaret av ett kanonskt evangelium är det så kallade P52 som är ett papyrusfragment och innehåller några rader från Johannesevangeliet. Fragmentet, som är i storlek 9 x 5 cm, innehåller bara några få rader och utgör därför inget bevis på att ett fullständigt Johannesevangelium fanns vid tiden då texten nedtecknades. Men det faktum att fragmentet härrör från en codex och inte en skriftrulle, gör att man eventuellt skulle kunna förmoda att texten har varit nära full evangelielängd, för att motivera detta extra bokarbete. Dateringen av fragmentet som måste ske med paleografiska metoder är omdiskuterad, de flesta papyrologer stöder dock en datering till första hälften av andra århundradet.
Sedan kanoniseringen på 300-talet uppstod en explosion av evangelietexter och från denna tid är Bibeln ett av de verk som har bäst källa (information) av alla antiken skrifter.

Se även


Augustinerhypotesen

Fotnoter och referenser


Kategori:Teologi
Kategori:Kristna skrifter
af:Evangelie
ar:الإنجيل
arc:ܐܘܢܓܠܝܘܢ
az:İncil
be:Евангелле
be-x-old:Дабравесьце
bg:Евангелие
bar:Evangelium
bs:Evanđelje
br:Aviel
ca:Evangeli
cs:Evangelium
cy:Efengyl
da:Evangelium
de:Evangelium (Buch)
et:Evangeelium
el:Ευαγγέλιο
en:Gospel
es:Evangelio
eo:Evangelio
eu:Ebanjelio
fa:انجیل
fo:Evangelium
fr:Évangiles
fy:Evangeelje
fur:Vanzeli
ga:Soiscéal
gl:Evanxeo
got:𐌰𐌹𐍅𐌰𐌲𐌲𐌴𐌻𐌾𐍉/Aiwaggeljo
ko:복음서
hy:Ավետարան
hsb:Ewangelij
hr:Evanđelje
io:Evangelio
id:Injil
ia:Evangelio
it:Vangelo
he:בשורות
jv:Injil
ka:სახარება
sw:Injili
kg:Nsangu ya mbote
ht:Levanjil
lbe:Инжил
la:Evangelium
lv:Evaņģēlijs
lb:Evangelium
lt:Evangelija
li:Evangelie
ln:Nsango Malámu
lmo:Vangél
hu:Evangélium
mk:Евангелие
arz:انجيل
mzn:انجیل
nl:Evangelie
ja:福音書
no:Evangelium
nn:Evangelium
nrm:Évaungùile
ps:انجيل
nds:Evangelium (Book)
pl:Ewangelia
pt:Evangelho
ro:Evanghelie
rm:Evangeli
qu:Iwanhilyu
ru:Евангелие
sc:Vangelu
sq:Ungjilli
scn:Vanceli
simple:Gospel
sk:Evanjelium (spisy)
sl:Evangelij
cu:Благовѣствованиѥ
so:Injiil
ckb:ئینجیل
sr:Јеванђеље
sh:Evanđelje
fi:Evankeliumit
tl:Ebanghelyo
ta:நற்செய்திகள்
te:సువార్త
th:พระวรสาร
tr:İncil
uk:Євангеліє
ur:انجیل
vep:Evangelii
vi:Sách Phúc Âm
wa:Evandjîle
yo:Ìhìnrere
zh:福音书

Elefanter

:''För andra betydelser, se Elefant (olika betydelser).''
Elefanter (Elephantidae) är en familj (biologi) bland däggdjuren inom ordning (biologi) snabeldjur. Elefanterna är den enda familjen av snabeldjur som inte utdöd. Familjen elefanter omfattar, förutom asiatisk elefant, afrikansk stäppelefant och afrikansk skogselefant också mammutar och ett antal andra utdöda grupper av elefanter. De nu levande elefantarterna brukar samlas i underfamiljen egentliga elefanter (Elephantinae).

Systematik


Evolution


Elefanter är en jämförelsevis ung grupp i ordningen snabeldjur (Proboscidea). Ordningen snabeldjur uppkom under senare eocen för 55 miljoner år sedan i norra Afrika. Inom gruppen utvecklades ett flertal familjer som idag är utdöda som Moeritherium, Deinotheriidae, Gomphotheriidae och Mammutidae. Dessa taxon liknade alla dagens elefanter men räknas inte till samma familj. Några av de nämnda grupperna levde fram till senaste istiden samtidigt med elefanterna. Elefanterna utvecklades ur familjen Gomphotheriidae under miocen för ungefär 6 miljoner år sedan med släkten som ''Primelephas'' och ''Stegotetrabelodon''.
Ett förenklad kladogram för familjen visas här: Elephantidae ├── ''Primelephas'' ├── Elephantini │ ├── ''Elephas'' │ └── ''Mammuthus'' └── Loxodontini └── ''Loxodonta''
Släktet ''Elephas'' uppkom under tidigt pliocen i Afrika och spred sig sedan över Eurasien. En av de mest kända utdöda arterna i släktet är ''Elephas antiquus''. De nordligaste fossilfynden av arten är känt från Thüringen och södra Polen. Till släktet hör även några utdöda dvärgformer som levde under pleistocen på sydostasiatiska öar och på öar i Medelhavet. Sedan slutet av pleistocen är släktet begränsat till Asien och idag finns bara arten asiatisk elefant (''Elephas maximus'') kvar. Släktet ''Loxodonta'' är bara känt från Afrika sedan mellersta pliocen.

Taxonomi


Idag finns tre arter av ordningen snabel- eller elefantdjur kvar som alla tillhör familjen elefanter. :
Familj: Elephantidae
Släkte Afrikanska elefanter (''Loxodonta'')
Skogselefant (''Loxodonta cyclotis'')
Stäppelefant (''Loxodonta africana'')
† Nordafrikansk elefant
Släkte Asiatiska elefanter (''Elephas'')
Asiatisk elefant (''Elephas maximus'')
† ''Elephas antiquus''
† ''Elephas recki''
† Släkte ''Stegodon''
† Släkte ''Deinotherium''
† Släkte Mammutar (''Mammuthus'')
Vissa auktoriteter kategoriserar även dvärgelefant som god art och ger den då det vetenskapliga namnet ''Loxodonta pumilio''. Taxonet förekommer i tropisk regnskog i Gabon, Kongo-Brazzaville och Kamerun. Denna artstatus motsägs dock av många andra auktoriteter som menar att det kan röra sig om mindre individer av skogselefant. Inga genetiska studier som hittills genomförts på individer i den Centralafrika indikerar en fjärde art.

Hybridisering


En Hybrid (biologi) mellan afrikansk och asiatisk elefant föddes i Chester Zoo i England på 1970-talet. Denna hybrid är den enda kända för vetenskapen. Elefanten dog vid nio dagars ålder men är ändå ett bevis på att arterna kan hybridisera. Dock vet man inte om denna hybrid var fertil.

Utseende och anatomi


File:Asian elephant - melbourne zoo.jpg
Elefanterna är stora däggdjur med läderartat tjock hud, tjocka ben, stora öron och snabel. De vuxna djuren har betar av elfenben; hos afrikanska elefantkor är de dock knappt synliga. Det är de översta framtänder (inte hörntänder) som hos vissa individer når en längd av 3,30 meter. Tandformeln är Incisiver 1/0 Canine 0/0 premolarer 3/3 molarer 3/3, alltså 26 tänder.
Den kraftiga snabeln har bildats av att överläppen och nosen vuxit samman och snabeln består av omkring 400 muskler. Den afrikanska elefantens snabel har två "fingrar" längst ut på snabeln, medan den asiatiska har ett.
Elefanter har fyra stora kindtänder. Dessa tänder ersätts sex gånger under elefantens livstid genom att den nya tanden växer ut från bakre delen av käken och skjuter fram den nedslitna tanden, som tappas bit för bit. När den sista uppsättningen tänder har slitits ut svälter elefanten ihjäl.
Elefanten växer hela livet och deras storlek varierar därför mycket men stora afrikanska elefanttjurar (elefanthannar) blir drygt 3 meter i mankhöjd och väger då över 5 ton. Den tyngsta elefanten som påträffats var en afrikansk elefanttjur som sköts 1978 i Angola. Den hade möjligen en mankhöjd på 4,2 meter, en vikt på 12 ton (andra data nämner 4,0 meter och 10 ton) och en längd på över 10 meter (från snabelspets till svansspets). En högre men inte så tung elefant sköts 1978 i Namibia.
Honornas Spene ligger på bröstet mellan de främre extremiteterna liksom hos primater och sirendjur. Födelsekanalens öppning ligger inte direkt under svansen utan lite mer på buken mellan de bakre extremiteterna. Så faller ungdjuret vid födelsen bara 0,7 meter istället för 1,7 meter.
Under medeltiden antogs av vissa naturforskare att elefanter saknar armbågsled och knä men senare kom fram att så är inte fallet. Knäets konstruktion möjliggör däremot en vinkel av nästan 180 grad mellan lårben och skenben. Med denna egenskap är elefanter unik bland fyrfota däggdjur, annars har bara den tvåfota människan detta särdrag. Även angående meniskernas och korsbandens konstruktion liknar elefanter människan. Knäleden hos äldre elefanter är ofta utsatt för artros.
Elefanter går på topparna av sina tår men de har ytterligare tår vid bakfoten som ibland betecknas som "sjätte tå".

Morfologiska skillnader


Fil:Elephant.pair.750pix.jpg Höger: asiatisk elefant.]]

Ekologi


Socialt beteende


Vuxna elefanter lever på olika sätt. Honorna är utpräglade flockdjur medan vuxna hanar mestadels lever själva även om de i bland bildar mindre grupper men de är inte alls lika sammansvetsade som en flock med honor. De vuxna hanarnas (ibland kallade tjurar) umgänge med honorna begränsas mest till parningen.
En flock med elefanterhonor består förutom av modern med sina ungar även av andra nära släktingar som moderns syskon och mostrar. Flocken leds av familjegruppens äldste medlem, den s.k. ''matriarken''. Studier av livet i elefantflockar har visat att de sociala banden är mycket starka. Elefanterna visar många beteenden som har tolkats som att de känner både glädje och sorg. Man har observerat elefanter i det vilda som har försökt hjälpa andra skadade medlemmar i gruppen och stannat i närheten av en livlös kropp i timmar eller t.o.m. dagar efter att en medlem i gruppen dött. Man har många gånger även observerat elefanter som begraver en död gruppmedlem med kvistar, löv mm. Få andra djur visar intresse för döende eller döda individer av den egna arten på samma vis. Om en kalv föds död kan en elefanthona dröja kvar vid kroppen länge efter att resten av flocken gett sig av. Det finns också observationer av en afrikansk elefanthona som med hjälp av sin snabel bar sin döda kalv med sig i flera dagar innan hon lämnade den. Elefanter som varit åtskilda en tid återförenas ofta under frambringandet av trumpetande ljud och berör varandra med snablarna.
Elefanten är det landdjur som har den största hjärnan, den väger drygt 5 kg. Den anses också vara ett av de mest intelligenta
djuren. Det visar sig bl.a. i förmåga att samarbeta för att lösa problem, tillverka enkla redskap, visa medkänsla för sina artfränder mm. Test med elefanter har även visat att de har ett självmedvetande och känner igen sin egen spegelbild. Förutom människan är det få djur som visar dessa egenskaper.
Den afrikanska elefanterna kan med sina två "fingrar" längst ut på snabeln fatta tag om saker, medan de asiatiska elefanten rullar sin snabel runt föremålet. Elefanter använder sin snabel till många olika saker, från att plocka upp föda, slita loss blad och grenar från träd, till att svalka kroppen genom att sprida sand och vatten på ryggen.

Föda


Elefanter är växtätare och konsumerar vanligen 100 till 150&nbsp;kg växtmaterial per dag, sällan upp till 225&nbsp;kg. Deras föda består av gräs, löv, frukter och små grenar och kvistar. Snabeln används för att slita av gräs och kvistar. Elefantens betar kan användas för att skala bark av träden för att äta. Med sina stora kindtänder mal de sönder maten.
Elefanter är väldigt beroende av vatten och håller sig aldrig för långt borta från ett vattenhål. De dricker upp till 200 liter vatten per dag. Elefanterna lever tillsammans i grupper av honor och ungar. Grupperna består av cirka 20 individer, som är sociala och har starka familjeband. Vuxna tjurar lever ofta ensamma. De äldre honorna är de som hittar vattnet vid torrperioder och styr hjorden. Elefanter vandrar ofta långa sträckor för att hitta föda och vatten under torrperioden. De springer sällan men uppretade elefanter kan vanligtvis komma upp i 40 km/h (den högsta hastigheten som uppmätts var 48 km/h)

Fortplantning och livslängd


Elefanterna blir könsmogna vid tolv till fjorton års ålder och får ungar vartannat till vart fjärde år. Dräktigheten varar i cirka 2 år. De starka sociala banden visas också genom en stor omsorg för avkomman. Förutom modern deltar även flockens övriga vuxna medlemmar i omvårdnaden.
Elefantens uppgivna livslängd är ofta överdriven, men mellan 40 till 60 år är normalt. Den äldsta dokumenterade elefanten levde i Taipeis zoo och blev 86 år gammal.

Naturliga fiender


På grund av sin storlek och sitt levnadssätt med flockar har elefanter nästan inga naturliga fiender. Bara i enstaka fall faller ungdjur offer för större kattdjur som lejon och tiger. Under istiden utgjorde dessutom kattdjur av underfamiljen Machairodontinae (ibland kallat ''sabeltandstigrar'') ett hot. Till exempel var arter av släktet ''Homotherium'' i vissa regioner skickliga jägare på Columbiamammuten.

Elefanten och människan


I kulturen


Enligt en afrikansk legend fick elefanten sin långa snabel då en krokodil bet den i näsan och inte släppte taget förrän näsan blivit tre meter lång, denna berättelse har återgivits av bland annat Rudyard Kipling i ''Just så-historier'' från 1902. Elefanter har även spelat huvudrollen i ett flertal filmer och barnböcker, däribland Dumbo och Babar. Elefanten är maskot för Republikanska partiet i USA.

I naturreservat


Det finns forskare som menar att vissa elefanter i sydafrikanska naturreservat lider av posttraumatisk stress efter att deras hjordar delats upp. Det finns observationer av hur elefanter har attackerat och dödat noshörningar och dessa aggressiva handlingar, tillsammans med en ökning av HEC-incidenter (konflikter mellan elefanter och människor), har av vissa förklaras med att de lider av posttraumatisk stress.

I djurparker


Aveln av elefanter i djurparker är fortfarande liten. Sedan den första elefanten föddes i Europa 1902 har det fötts cirka 400 djur i fångenskap. Flertalet av dem som föddes före 1980 har inte uppnått avelsduglig ålder. Liknande statistik uppvisar Amerika och Asien, varför djurparkerna än idag inte är självförsörjande på elefanter.

I svenska djurparker


Elefanter förekommer i två svenska djurparker: Kolmårdens djurpark och Borås djurpark. Dessutom fanns det mellan 1930 och 1992 Elefanterna på Skansen i Stockholm. Även Furuviksparken och Parken Zoo har tidigare hållit elefanter.
I Sverige föddes den första elefanten 2001 i Borås Djurpark. Sedan dess har det fötts ytterligare tre afrikanska elefanter i Sverige, alla i Borås djurpark. Kolmårdens framtida avelsgrupp fick olyckligtvis avlivas efter att den blivit smittad av tuberkulos i början av 2000-talet, under den första dokumenterade dräktigheten hos asiatisk elefant i Sverige. I Kolmårdens djurpark bygger man just nu upp en ny avelsgrupp, med bland annat de två elefanterna Bua och Sanoi som skänktes från Thailands kung till Sveriges konung 2004.

Tjuvjakt


Elefanten har räknats som ett storvilt och var en av de fem arterna som rika västerländska storviltsjägare förr i tiden skulle jaga i Afrika. Idag är jakt på elefant, och handel med elefantdelar förbjuden. De är dock ett eftertraktat byte bland tjuvskytte, då deras betar av elfenben har ett högt värde. Dels används dessa till hantverk, dels anses de ha medicinska effekter.

I jorbruket


Vilda elefanter har tämjts av människan i tusentals år för att användas som hjälpreda i både jord och skogsbruk. Framförallt är det den asiatiska elefanten som används i dessa syften.

I krig


Elefanter har använts i ett flertal krig, däribland de puniska krigen.

Referenser

Noter


<references>
John R. Hutchinson et al.: ''From Flat Foot to Fat Foot: Structure, Ontogeny, Function, and Evolution of Elephant ‚Sixth Toes‘. I: ''Science'', band 334, nr. 6063, 2011, sid. 1699–1703, DOI:10.1126/science.1211437</ref>
<ref name="Anton">Mauricio Anton, Angel Galobart, Alan Turner: ''Co-existence of scimitar-toothed cats, lions and hominins in the European Pleistocene. Implications of the post-cranial anatomy of''
Homotherium latidens (Owen) for comparative palaeoecology. Quaternary Science Reviews 24 (2005) 1287–1301.</ref>
</references>

Tryckta källor


Ronald M. Nowak: ''Walker’s mammals of the world''. 6 upplaga. Johns Hopkins University Press, Baltimore 1999, ISBN 0-8018-5789-9.

Se även


Olifant
Sveriges första elefant
Fem myror är fler än fyra elefanter
Heffaklump
Avrättning med elefant

Externa länkar


http://www.elephant.se Fakta om elefanter på svenska
http://www.zoofakta.se/elefant/ Ännu mer fakta om elefanter
Kategori:Elefanter
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
ace:Gajah
af:Olifant
am:ዝሆን
ang:Elpend
ar:فيل
an:Elephantidae
ast:Elefante
av:Пил
az:Fillər
bn:হাতি
bjn:Gajah
zh-min-nan:Chhiūⁿ
ba:Фил
be:Слановыя
be-x-old:Слановыя
bg:Слонове
bo:གླང་ཆེན།
bs:Slon
br:Olifant
ca:Elefant
cv:Пил йышшисем
cs:Slon
sn:Nzou
co:Elefante
cy:Eliffant
da:Elefant
de:Elefanten
nv:Bíchį́į́h yee adilohii
et:Elevant
el:Ελέφαντας
en:Elephant
es:Elephantidae
eo:Elefanto
ext:Elephantidae
eu:Elefante
fa:فیل
fo:Fílur
fr:Éléphant
fy:Oaljefanten
ga:Eilifint
gv:Elefant
gag:Fillär
gd:Ailbhean
gl:Elefante
gan:象
hak:Siong
xal:Зан
ko:코끼리
ha:Giwa
hy:Փիղ
hi:हाथी
hr:Slonovi
io:Elefanto
id:Gajah
ia:Elephante
zu:Indlovu
is:Fíll
it:Elephantidae
he:פיליים
jv:Gajah
kn:ಆನೆ
ka:სპილოსებრნი
ks:ہوٚس
kk:Пілдер
rw:Inzovu
sw:Ndovu
kg:Nzau
ht:Elefan
ku:Fîl
lbe:Пил
lez:Фил
la:Elephantidae
lv:Ziloņi
lb:Elefanten
lt:Drambliai
lij:Elefante
li:Olifante
ln:Nzɔku
hu:Elefántfélék
mk:Слон
ml:ആന
mr:हत्ती
arz:فيل
ms:Gajah
mn:Заан
nah:Elepantli
nl:Olifanten
ne:हात्ती
new:किसी
ja:ゾウ
ce:Piyl
frr:Elefanten
no:Elefanter
nn:Elefant
nrm:Êléphant
oc:Elephantidae
pnb:ہاتھی
pap:Olifanti
nds:Elefant
pl:Słoniowate
pt:Elefante
ro:Elefant
qu:Elephanti
rue:Слон
ru:Слоновые
sa:गजः
sco:Elephant
st:Tlou
nso:Tlou
sq:Elefanti
scn:Lefanti
si:අලියා
simple:Elephant
sk:Slonovité
sl:Sloni
so:Maroodi
sr:Слон
sh:Slonovi
su:Gajah
fi:Norsut
tl:Elepante
ta:யானை
tt:Фил
te:ఏనుగు
th:ช้าง
tg:Фил
chr:ᎧᎹᎹ ᎤᏔᎾ
chy:Tsêhe'êseeséhe
ve:Nḓou
tr:Fil
udm:Слон
uk:Слонові
ur:ہاتھی
ug:پىل
vi:Voi
fiu-vro:Elevant
war:Elepante
wo:Ñay
yi:העלפאנד
yo:Erin
zh-yue:象
bat-smg:Dromblīs
zh:象

Edvard Persson

:''För skidåkaren, se Edvard Persson (skidåkare).''
Bild:Jullan Kindahl-Edvar Persson-Orfeus.jpg i ''Orfeus i underjorden'' på Hippodromen i Malmö 1926]]
Bild:Edvard Persson och Allan Waldner.jpg'' 1938.]]
Carl ''Edvard'' Persson, född 17 januari 1888 i Malmö S:t Pauli församling i Malmö, död 19 september 1957 i Jonstorp i Höganäs kommun och gravsatt på Jonstorps kyrkogård, var en svensk skådespelare och sångare. Han var en av Sveriges mest folkkära filmskådespelare, som i film efter film spelade munter och godmodig Skåne.

Familj


Edvard Persson var son till timmermannen Anders Persson, född 1854 i Genarp, och hans hustru Bengta Olsson, född 1854 i Anderslöv. Vid Edvard Perssons födelse bodde familjen i Malmö. Han var det sjätte barnet i en skara på nio.
Edvard Persson var 1916-33 gift med pianisten Ellen Rosengren och från 1933 till sin död med skådespelerskan Mim (Ekelund) Persson.

Biografi


Persson inledde sin skådespelarbana som tonåring med amatörteater i Folket hus, Malmö. Han rymde som 16-åring till Stockholm för att söka in till Dramatiska teaterns elevskola, men fick rådet att istället för att sätta sig i skolbänken göra som den som badar: direkt på huvudet i vattnet. Han var först statist men spelade sedan teater, fars, revy och operetter med kringresande teatersällskap. 1909 mötte han sin blivande första fru Ellen Rosengren. De flyttade tillsammans till Helsingfors och bodde där under sju år. Tillbaka i Malmö började Persson bli alltmer populär inte bara som sångare utan även som skådespelare på Hipp och Friluftsteatern.
Redan under tiden på Hippodromteatern i Malmö på 1920-talet, under ledning av Oscar Winge, spelade han tillsammans med Adolf Jahr in ett par enkla och anspråkslösa stumfilmer. Den första filmrollen fick Persson 1923 i stumfilmen ''Studenterna på Tröstehult'', där handlingen var hämtad från en av de pjäser han hade agerat i på Folkets Hus teater. Sedan följde bland annat ''På kryss med Blixten'' från 1927. Hans första ljudfilm var Söderkåkar (1932). 1933 skrev Edvard Persson kontrakt med Europa Film. Den avtalade årslönen var 24 000 kronor. Åren 1933-1956 gjorde Europa Film ett 30-tal filmer med sin vinstmaskin och främsta ansikte utåt i huvudrollen. Han var populär inte bara i Sverige utan även i det tyskockuperade Danmark på grund av sitt lantliga lugn och spridande av gemenskap i orostider. Hans filmer ''Söder om landsvägen'' och ''Kalle på Spången'' kunde gå på biografer fyra gånger om dagen i mer än ett år. Med stor skicklighet blandade han komiska och sentimentala effekter och sjöng då och då en liten visa med sin förträffliga röst. Söder om landsvägen'' exporterades till och med till Afrika.
Edvard Persson medverkade 1946 i den första färgfilmen i Sverige, ''Klockorna i Gamla sta'n''.
I augusti 1946 reste Persson med ''S/S Drottningholm (1905)'' till USA, där han genom sina filmer blivit populär bland svenskamerikanerna. På turnén ''Jens Månsson i Amerika'' i Amerikas svenskbygder gav han ett trettiofemtal konserter och resan blev senare uppslag till en ny film.
Edvard Persson spelade in 45&nbsp;långfilmer, varav sju stumfilmer, samt gjorde 226&nbsp;insjungningar på 78-varvsskivor. Kända sånger är bland annat "Jag är en liten gåsapåg från Skåne", "Vi klarar oss nog ändå" och "Jag har bott vid en landsväg".
Edvard Perssons popularitet avtog kraftigt mot slutet av 1940-talet. År 1950 flyttade han med sin andra fru Mim till Jonstorp i nordvästra Skåne. Hans hälsa blev allt sämre och han fick problem med hjärtat. År 1957 dog han av en hjärnblödning, 69 år gammal, verksam in i det sista.

Till minne av Edvard Persson


Edvard Persson var född och uppvuxen på Mjölnaregatan 5 i Malmö. Han har hedrats med att fastigheten försetts med en idag försvunnen plakett. Insamlingar har skett för att hedra honom med en staty i Malmö. Dessa har dock inte inbringat tillräckligt med pengar och Malmö stad har hittills inte velat ge tillskott. Hans grav finns på Jonstorps kyrka.
Många har spelat in hans sånger i efterhand. Till exempel gjorde Peps Persson 1982 skivan ''Persson sjonger Persson'', där han sjunger Edvard Persson-låtar på sin reggae-skånska.
Kvällsposten instiftade 1979 Edvardpriset, som årligen utdelas till framstående personer inom svenskt nöjesliv, komik, skådespeleri och musik.
1987 gjordes en dramadokumentär för SVT om Edvard Perssons liv med titeln ''Allt ljus på mig!'', med Michael Segerström i rollen som Persson. Redan 1985 hade Segerström gestaltat Persson i den egna pjäsen ''Edvard och jag'' på Tidningsteatern och turné i Sverige.

Filmografi, i urval

(roll, manus, regi) (roll, manus) (manus, roll) (Sveriges första färgfilm)

Melodier


''Kalle på Spången (sång)''
''Abbekåsagåsen Joakim''
''Livet på landet''
''Jag har bott vid en landsväg''
''Jag är en liten gåsapåg från Skåne''
''Vi klarar oss nog ändå''
''En liten vit kanin'' (på skånska kallad ''en liden vid kanin'')
''Alla är vi sjömän''
''Klockorna i Gamla Sta'n (sång)''
''Skånska slott och herresäten''

Källor

Vidare läsning


Externa länkar


http://www.seriesam.com/cgi-bin/seek?seek=edvard+persson/ Filmaffischer med Edvard Persson
Kategori:Svenska skådespelare
Kategori:Svenska sångare
Kategori:Svenska operettsångare
Kategori:Skådespelare från Malmö
Kategori:Födda 1888
Kategori:Avlidna 1957
Kategori:Män
Kategori:Musiker från Malmö
Kategori:Personer i Sverige under 1900-talet
da:Edvard Persson
en:Edvard Persson

Erik Segersäll

:''För skärgårdsfregatterna, se HMS Erik Segersäll.''
Erik Segersäll (fornnordiska: ''Eiríkr sigrsæli'', av Adam av Bremen på latin kallad ''Hericus Victor'',) död 995, var en svensk kung mellan 970 och 995 som möjligen tidvis även styrde över Danmark. Han är den förste svenske kung som man vet något bestämt om och kan ha rått över Svealand, Västergötland och Östergötland, det vill säga större delen av det område som skulle bli det tidigmedeltida Sverige. Erik brukar anses vara den som grundade Sigtuna.

Regeringstid


De källor som berättar om Erik Segersäll regering är främst isländska sagor och Adam av Bremens krönika. I dessa påstås att han bland annat skall ha erövrat och härskat över Danmark, och där låtit döpa sig, men vid återkomsten till Sverige återgått till hedendomen. Källorna lider dock av problem: de utförligaste sagorna är mycket sentida, och Adam av Bremens tendens att svärta ner den danske kungen Sven Tveskägg gör att hans uppgifter kan vara överdrivna. Det faktum att Danmark vid den här tiden var det mäktigaste riket i Norden och andra källor eller arkeologiska spår tyder på att Sverige skulle ha invaderat Danmark vid den här tiden, och påståendet började ifrågasättas i Svensk historieskrivning redan i början av 1900-talet.

Slaget vid Fyrisvallarna


Enligt sagorna skall han vid tillträdet ha samregerat med sin yngre bror Olof Björnsson (sagokung). Olof skall dock ha dött ung och Erik blivit ensam kung. Enligt sentida sagor skall Olof lämnat efter sig en son vid namn Styrbjörn Starke som hävdade sin fars rätt till tronen. Erik vägrade erkänna denna rätt, men gav Styrbjörn 60 utrustade skepp. Styrbjörn skall ha lyckats inta jomsvikingarnas fäste Jomsborg varvid den danske kungen Harald Blåtand blev så tacksam att han allierade sig med honom. Med sina allierade skall Styrbjörn någon gång kring 985 begett sig mot Sverige för att avsätta Erik. Väl framme skall Styrbjörn ha bränt sina egna skepp för att hindra sina män från att fly, varvid danskarna återvände hem. Erik och Styrbjörn skall ha mötts i det tre dagar långa slaget vid Fyrisvallarna. Styrbjörn skall ha stupat och Erik stått som segrare, varvid han fick tillnamnet "Segersäll". Huruvida något sådant slag verkligen inträffat, eller om Styrbjörn över huvud taget är historisk, går inte att avgöra. Även platsen för slaget är omstritt och det som nu kallas för Fyrisån i Uppsala är en efterkonstruktion av Olof Rudbeck.
Strax efter detta skall Erik också, som hämnd för att danskarna stödde Styrbjörn, ha fördrivit den danske kungen Sven Tveskägg ur Danmark och regerat över detta rike till sin död. I Danmark skall han någon gång under tiden 990-992 ha övergått till kristendomen och låtit döpa sig, men strax därefter ha återgått till asatron. Han dog antingen på hösten 994 eller vintern 995 i sjukdom (sotdöden) på kungsgården i Gamla Uppsala och efterträddes av sin son Olof Skötkonung.

Äktenskap


Erik Segersäll var gift med antingen den västgötska stormansdottern Sigrid Storråda eller Swiatoslawa av Polen (också känd som Gunhild) av Polen, dotter till furst Mieszko I av Polen ES II:114.
Källorna är oense om vem som var Eriks drottning och vem av de ovannämnda kvinnorna som anses vara mest trovärdig beror helt på hur man värderar källornas tillförlitlighet. De isländska källorna och Saxo Grammaticus säger att det var Sigrid Storråda och hon får mycket utrymme i deras berättelser. Adam av Bremen anger däremot att hon var en icke namngiven slavisk prinsessa, syster eller dotter till Boleslav, som i ett senare tillägg till hans bok får namnet Gunhild. Äktenskapet var ett tecken på ett förbund mellan Erik och Boleslav riktat mot den danske kungen Harald Blåtand. Om han med Boleslav menar den polske kungen Boleslav I blir det problem eftersom denne regerade efter Harald Blåtands död.
Enligt den föga tillförlitliga Ingvar den vittfarnes saga skall Erik dessutom ha varit gift med Aud Håkansdotter.

Barn


# Olof Skötkonung
# Holmfrid

Källor


Noter

Litteratur


Maja Hagerman, ''Spåren av kungens män'', Rabén Prisma, Stockholm 1996. ISBN 91-518-2927-4 (första upplagan)
Lars O. Lagerqvist, ''Sverige och dess regenter under 1000 år'', Albert Bonniers förlag AB, Stockholm 1976. ISBN 91-0-041538-3 (första upplagan)
Lagerqvist, Lars O., ''Sveriges regenter från forntid till nutid'', Norstedts förlag, Stockholm 1996. ISBN 91-1-963882-5 (andra upplagan)
Lagerqvist, Lars O. & Åberg, Nils, ''Litet lexikon över Sveriges regenter'', Vincent bokförlag, Boda kyrkby 2004. ISBN 91-87064-43-X (femte reviderade upplagan)
Larsson, Lars-Ove, ''Vem är vem i svensk historia'', Rabén Prisma, (okänd utgivningsort) 1994. ISBN 91-518-2647-X (andra upplagan)
Lindkvist, Thomas, ''The Cambridge History of Scandinavia'', Cambridge University Press 2003. ISBN 0521472997
Ohlmarks, Åke, ''Sveriges hundra kungar'', Biblioteksböcker, Stockholm 1956.
Ohlmarks, Åke, ''Alla Sveriges kungar'', AWE/GEBERS / Almqvist & Wiksell Förlag AB, Stockholm 1979. ISBN 91-20-04203-5 (andra upplagan)
Kategori:Födda 945
Kategori:Avlidna 995
Kategori:Personer under vikingatiden
Kategori:Män
Kategori:Sveriges regenter
be:Эрык Пераможца
cs:Erik Vítězný
da:Erik Sejrsæl
de:Erik VIII. (Schweden)
en:Eric the Victorious
es:Erico el Victorioso
fr:Éric VI de Suède
it:Eric il Vittorioso
lv:Ēriks Uzvarētājs
hu:VI. Erik svéd király
nl:Erik VI van Zweden
no:Erik Seiersæl
pl:Eryk Zwycięski
pt:Érico VI da Suécia
ru:Эрик VI (король Швеции)
sh:Erik Pobjednički
fi:Eerik Voittoisa
uk:Ерік VI Сегерселль
zh:埃里克六世

EPA-traktor

: ''Denna artikel handlar om den avskaffade fordonsklassen. Se A-traktor för nuvarande motsvarighet.''
Fil:Ford epa tractor.jpg]]
EPA-traktor är inom svensk terminologi en äldre bil, ibland även en lastbil eller buss, som blivit ombyggd till jordbruksmaskin. Namnet syftade på låga priser och enklare kvalitet, efter lågprisvaruhuset EPA (varuhus). EPA-traktorn kallades även tidigare för biltraktor, dragbil eller autotraktor.
EPA-traktorerna blev vanliga under 30-talet, och var strax innan andra världskriget uppe i ca 5000. Den svenska staten gick då in och tillsatte år 1939 en utredning, som 31 maj 1940 utmynnade i EPA-traktorkungörelsen (1940:440) om "hänförande av vissa automobiler till fordonstypen motorredskap", där beskrevs bestämmelserna om hur en EPA-traktor fick konstrueras och framföras.
Den 1 juli 1952 infördes registreringsplikt för EPA-traktorerna.
Under 1950-talet började EPA-traktorerna att dö ut, nya riktiga traktorer hade sjunkit i pris och fanns mer tillgängliga, och när trepunktslyften infördes på de riktiga traktorerna, till exempel Fergusson Grålle, Fordson Höglund och Volvos T-serie, blev det mer eller mindre dödsstöten för EPA-traktorerna.
EPA-traktorerna var nästan bortglömda, när finurliga ungdomar upptäckte att med hjälp av EPA-traktorlagen kunde få köra innan man fyllt 18 år. Så under 60- och 70-talet ökade antalet EPA-traktorer snabbt igen, så både regeringen och trafiksäkerhetsverket fick upp ögonen för dem.
Man införde då år 1963 möjligheten att kunna bygga om och registrera bilen/lastbilen som A-traktor.
Detta utnyttjades inte i den omfattning trafiksäkerhetsverket hade tänkt, då ungdomarna snabbt lärde sig att A-traktorerna hade hårdare regler för utväxlingen och topphastigheten än EPA-traktorn, och gick därför inte att köra snabbare än 30km/h.
Den då sittande regeringen bestämde då att den 31 mars 1975 skulle EPA-traktorerna förbjudas och EPA-traktorreglerna ersätts av A-traktorreglerna, på grund av att de ansåg EPA-traktorerna vara en fara i trafiken och en olycksrisk. De i trafik varande fick dispens att användas i trafik i tre år fram till mars 1978, men dispensen för brukandet förlängdes 1976 av kommunikationsministern till att gälla fram till mars 1980. Men efter protester och insamling av ca 6800 namnunderskrifter, ändrade regeringen 1978 sin uppfattning, och beslöt att de EPA-traktorer som redan finns skall få finnas kvar.
Efter att regeringen 1978 ändrat sig och de EPA-traktorer som redan fanns i trafik skulle få finnas kvar, så ombads fordonets ägare att till länsstyrelsen anmäla om han eller hon avsåg att bruka fordonet efter utgången av mars månad 1980, samt uppge registreringsnummer, för från och med mars 1980 infördes besiktningsplikt för de gamla EPA-traktorerna.

Krav vid ombyggnation till EPA-traktor


Ett grundläggande krav enligt EPA-traktorkungörelsen (1940:440) var att EPA-traktorn skulle ha en bärande ram och inte någon självbärande kaross. Ett annat krav var att det inte fick finnas någon fjädring på bakhjulen, som alltså fick monteras stumt i ramen. En EPA-traktor har ingen begränsning i antal växlar, men däremot en maximal utväxling på 10:1 mellan motor och hjul. Det vill säga, de drivande hjulen fick maximalt göra 1 varv, när motorns vevaxel gjort 10 varv, när högsta växeln är ilagd. Ytterligare ett krav var att avståndet mellan hjulaxlarna (hjulbasen) fick vara högst 225 cm. EPA-traktorn måste också vara utrustat med en draganordning. Den högsta tillåtna hastigheten vid färd på väg fick enligt EPA-traktorkungörelsen från år 1940 vara 20 km/h, detta höjdes under 1950-talet till 30 km/h. EPA-traktorer ska ha en Långsamtgående fordon baktill. Den 1 juli 1970 infördes krav på hytt eller störtbåge för EPA-traktorn.

Olika byggen


Ford model A eller AA var med största sannolikhet den vanligaste utgångspunkten vid byggnationer innan andra världskriget, men även många andra märken av lastbilar, bussar och personbilar med starka motorer kom att användas vid ombyggnationer.
Volvo Duett var en vanlig utgångspunkt vid byggnationer på senare 1960-tal och fram till att de förändrade reglerna infördes 1975. Den var byggd på ram vilket var ett villkor vid ett EPA-bygge. Den var också ganska vanlig och reservdelar blev därför inget problem. Modernare bilar, till exempel duetten, lämpade sig bra genom att man spärrade 3:an och 4:ans växel och således gick det bara att köra på ettans och tvåans växel vilket gav en toppfart på runt 70 km/h med originalmotorn i ett extremt högt motorvarv. Eftersom fjädring saknas på bakhjulen på EPA-traktorn blir det mycket obekvämt att köra den i höga hastigheter.

Se även


A-traktor
Mopedbil
Motorredskap klass II

Externa länkar


http://www.epatraktor.org Epatraktor.org
http://www.flickr.com/photos/32687125@N05/sets/72157626194116626/ Bilder på hembyggda traktorer från Sverige
http://www.flickr.com/photos/32687125@N05/sets/72157626692069451/ Bilder på hembyggda traktorer från USA
http://www.flickr.com/photos/32687125@N05/sets/72157612340347219/ Bilder på hembyggda traktorer från resten av världen
Kategori:Bilar
Kategori:Traktorer
Kategori:Ombyggda fordon
en:Doodlebug tractor
no:EPA-traktor
nn:EPA-traktor

Eskatologi

'''''Fil:Durer_Revelation_Four_Riders.jpg - ''Apokalypsens fyra ryttare'']]''
Eskatologi (av grekiskans ''eschaton'', "det yttersta", och ''logos'', "lära") är inom olika religioner ''läran om de yttersta tingen''. Inom kristendomens teologi är eskatologin i princip detsamma som apokalypsen (uppenbarelsen) om Kristi återkomst, fullbordandet av Guds rike och världens undergång.

Kristendomen


Inom kristendomen är Uppenbarelseboken i Nya Testamentet det mest kända eskatologiska resonemanget. I Uppenbarelseboken beskrivs Guds slutgiltiga seger över Ondskan, världens förnyelse och Ondskans motstånd före Guds dom. Uppenbarelseboken använder en mängd symboler, som till exempel Vilddjurets tal, "666". Eskatologisk undervisning finns även i evangelierna, där Jesus undervisar om sin återkomst vid historiens slut (se Matteusevangeliet 24-25; Markusevangeliet 13; Lukasevangeliet 21) , och i Nya testamentets brev (exempelvis 1 Thessalonikerbrevet 4-5; 2 Thessalonikerbrevet 2; 2 Petrusbrevet 3). Gemensamt för Nya testamentets syn är att "den yttersta tiden" börjar med Jesu första ankomst, och att detta är Jesu egen undervisning. När han förkunnar att "Guds rike är nära" (Mark 1:15), syftar Jesus bl a på att tiden nu är inne för Guds ingripande i världens historia. Från Nya testamentets perspektiv är allt som händer efter Jesu liv och död en del av "den yttersta tiden".
Kristna rörelser ägnar sig i varierande grad åt eskatologi. Fenomenet är kanske mest utmärkande för stora delar av pingströrelsen, sjundedagsadventisterna och andra frikyrka – inte minst inom de karismatisk kristendom – där särskilt teorier om uppryckandet har vunnit stor popularitet sedan 1900-talet både inom teologi och populärkultur. Hos religioner som man hittar långt ute i marginalen bland de otaliga kristna religionerna eller grenarna, finns Jehovas vittnen och Jesu Kristi kyrka av sista dagars heliga (mormonerna), som de nu heter. Dessa utmärker sig vid att ha ett mycket starkt eskatologiskt fokus.
Eskatologi kan också förstås som ett visst perspektiv som bidrar till förståelsen av alla jordiska skeenden. Världen ses som, alltsedan syndafallet, stadd på en resa hem till Gud. Skapelsen är, även om den innehåller det som är gott och från början är skapad av Gud, i sin nuvarande form alltid trasig och ofärdig. Detta kommer till uttryck i form av orättvisor, smärta, krig, död, förtryck och annan synd. Det eskatologiska hoppet innebär då en förhoppning och ett löfte - från Guds sida - om att detta inte är beständigt. Lidande och orättvisor är inte en del av Guds goda utan en konsekvens av världens bortvändhet från Gud, avsaknad av Gud. Eskatologin i denna bemärkelse kopplas ofta till tankar om människan som ansvarig medskapare och är viktig inom exempelvis feministisk teologi, ekoteologi och hos teologer som Moltmann och Hauerwas med många, många fler.

Jehovas vittnen


Jehovas vittnen, som började utvecklades i USA under 1870-talet starkt influerad av Sjundedagsadventisterna och dess tro på och tolkningar av Bibelns profetior om tidens slut och Jesu återkomst, kännetecknas av en eskatologi, som förutsäger en ny världsordning där Jehova Gud genom sin son Jesus Kristus kommer att styra världen och göra slut på ondskan. Den nuvarande världsordningen, de politiska, religiösa och ekonomiska systemen, (men inte vår planet) kommer att förintas och alla människor som valt att inte följa Jehova Guds principer med den.
Jehovas vittnen tror att vi lever i den tid som bibeln kallar ”de sista dagarna”, som är början på den period då Jesus regerar i himlen, och då han väntar på att ta över jordens styre. De sista dagarna når sin kulmen vid Harmagedon, då arbetet med att förvandla jorden till ett paradis påbörjas, en återställelse av jorden som pågår i 1000 år. ''Den lilla hjorden'', 144.000 fullständigt rena och obefläckade vittnen, kommer enligt Uppenbarelseboken att regera tillsammans med Jehova Gud och Jesus i en slags himmelsk regering. De övriga trogna kommer tillsammans med det stora flertalet människor som har dött att bli uppväckta i framtiden till liv på en paradisisk jord. Dessa människor kan bli många, för de som dött före Harmagedon (både rättfärdiga och orättfärdiga, både de som tjänat Jehova Gud och de som inte gjort det) kommer att uppväckas till liv. Under de tusen åren kommer alla att ställas inför ett liknande test som Adam fick, men misslyckades med. De kan välja om de vill lyda under Jehova Gud för evigt eller ej. De som väljer det förstnämnda kommer Jehova Gud att ge evigt liv i det nya paradiset här på jorden. De som inte klarar testet, ”de orättfärdiga”, kommer att tas bort av Jehova Gud.
Jehovas vittnen avvisar Treenighetsläran. Jesus var den första människan som fick en uppståndelse eftersom Jehova Gud inte tillät att Jesus – som skapades när universum skapades – skulle bli kvar i graven. Jesus kom till liv igen, men nu som en mäktig andevarelse. Jesus var den förste som fick en uppståndelse på detta sätt, enligt Jehovas vittnen, och han anses alltså inte vara den siste.

Asatron


Inom asatro eskatologi kommer världens undergång att föregås av en lång vinter, fimbulvinter, skeppet Nagelfar kommer att siktas ute till havs och Fenrisulven slipper lös.
Midgårdsormen släpper greppet om sin svansspets och tar sig upp på land.
Världens undergång som sker efter detta kallas Ragnarök.

Zoroastrismen


Zoroastrisk eskatologi är den äldsta kända eskatologin och har inspirerat såväl den judiska som den kristna och muslimska eskatologin.
Zoroasterna uppfattar världshistorien som en strid mellan den gode Ahura_Mazda (Ormusd) och den onde Angra_Mainyu (Ahriman) som varar i tolvtusen år uppdelade på fyra stycken tretusenårs-perioder. Före och efter de tolvtusen åren är tiden oändlig.
# De första tretusen åren skapas den osynliga andevärlden.
# Under nästa tretusen år skapar Ormusd sina heliga väsen och människoandarna beslutar att förkroppsliga sig för att kämpa mot djävlarna.
# Med den tredje tretusenårsperioden börjar striden i världen och människosläktets historia. De gamla iranska hjältarna (urtidspatriarken Yima med flera) strider mot de onda, bland annat den trehövdade draken Dahak. Vid periodens slut föds Zoroaster (även kallad Zarathustra).
# Med Zoroaster inleds den fjärde och sista perioden som är den vi lever i nu.
Den fjärde perioden indelas i tre Kiliasm som var och en avslutas med att en profet föds.
# De första tusen åren delas upp i metallåldrarna guld, silver, koppar och järn. Efter tusen år föder en jungfru profetens son som får ''fromheten att förökas''.
# Tusen år senare föds en profet som får ''bönen att förökas''.
# Efter det sista årtusendet föds en tredje profet, Saosyant (gagnaren, hjälparen).
Före profetens födelse sliter sig draken loss och slukar en tredjedel av mänskligheten. Saosyant uppväcker de döda och alla människor samlas för den slutgiltiga fulländningen. De som begått någon av de tre döddssynderna (högmod, lögn, otro) delar djävlarnas lott och förbränns i världsbranden. Det är möjligt att renas från sina synder genom att undergå reningsstraff (som att förvisas till helvetet och pinas i tre dygn, jämför skärselden inom kristendomen). En meteor smälter malmen i alla berg. Metallen står som ett grunt hav över jorden. De ogudaktiga känner svedan, men för den fromme är det som en ljum mjölk. Nu utkämpas den sista striden mellan Herren och hans änglar och ondskans andemakter. Till sist jagas den onde ned i helveteshålan och förbränns i metallen (i en annan version försätts han i evig maktlöshet). De renade människorna samlas i fröjd på den jämnade jorden. Alla talar samma språk och görs odödliga med hjälp av en helig dryck. Allt blir himmel.

Judendomen


Inom judendom kallas världens undergång ''acharei hayamim'' (dagarnas slut). Tumultartade händelser omkullkastar världsordningen och skapar en ny ordning där Gud är allsmäktighet.
Enligt judisk tradition kommer de som lever vid tidens ände få se:
#Judar i exil återsamlas i det geografiska Israel.
#Israels fiender besegras.
#Det tredje judiska Jerusalems_tempel.
#Uppväckande av de döda (''techiat hameitim''), eller uppståndelse.
#Vid en tidpunkt kommer den judiska Messias att bli kung av Israel. Han kommer att dela upp Israel enligt de ursprungliga stamindelningarna och Gog kommer att attackera Israel. Striden kräver många dödsoffer men Gud räddar judarna. Det är detta slag som kallas Harmagedon. Efteråt kommer ingen ondska att finnas kvar och människorna får direkt andlig kontakt med Gud.

Inkariket


Inför Pachakuti renas jorden genom att de onda flyr likt en myggsvärm, alla religioner och vetenskap förenas i sanning.

Se även


Kosmogoni
Mytologi
Skapelseberättelse
Harmagedon
Uppryckandet
Daniels bok
Uppenbarelseboken
Nya Galileen

Referenser


Externa länkar


http://www.religioustolerance.org/end_wrl2.htm 64 misslyckade förutsägelser om världens undergång från 30 till 1990.
Kategori:Teologi
Kategori:Eskatologi
ar:علم الأخرويات
bg:Есхатология
bs:Eshatologija
ca:Escatologia
cs:Eschatologie
da:Eskatologi
de:Eschatologie
et:Eshatoloogia
el:Εσχατολογία
en:Eschatology
es:Escatología (religión)
eo:Eskatologio
fa:فرجام‌شناسی
fr:Eschatologie
ko:종말론
id:Eskatologi
ia:Eschatologia
iu:ᓯᓚᐅᕐᖏᖓ
is:Heimslitafræði
it:Escatologia
he:אסכטולוגיה
ka:ესქატოლოგია
la:Eschatologia
lb:Eschatologie
lt:Eschatologija
nl:Eschatologie
ja:終末論
no:Eskatologi
oc:Escatologia
pl:Eschatologia chrześcijańska
pt:Escatologia
ro:Escatologie
rm:Escatologia
ru:Эсхатология
sq:Eskatologjia
simple:Eschatology
sk:Eschatológia
sl:Eshatologija
sr:Есхатологија
sh:Eshatologija
fi:Eskatologia
th:อวสานวิทยา
tr:Eskatoloji
uk:Есхатологія
vi:Thuyết mạt thế
zh:末世论

Ekumenik


Ekumenik (grekiska ''oikoumenikos'' "som rör den bebodda världen", "världsvid"), är enhetssträvanden i kristendomen. I teologiskt mer liberalteologi formade sammanhang inkluderas även dialogen med andra religioner, främst judendom och islam, i begreppet . Terminologiskt talat är detta dock en felanvändning av begreppet – det rör sig i dessa fall snarare om religionsdialog.

Vad är ekumenik?


Ekumenik är strävan efter att uppnå enhet i tron på Kristus, en enhet som inte i sig förutsätter likriktning eller konformism, men som däremot räknar med en både dogmatisk och ämbetsmässig försoning mellan de nu splittrade kristna kyrkorna. Enheten skall vara synlig och i någon grad också strukturell.
En splittring inom den kristna kyrkan kan ta sig två former. Den ena kallas vanligen för ''schism'' och innebär ett brott i gemenskapen. Kyrkan kallas i den nicenska trosbekännelsen (först formulerad under Första konciliet i Nicaea 325) en enda, helig, apostolisk och allmännelig (eller katolsk). En schism innebär ett brott i enheten, men det behöver inte betyda att man undervisar en annorlunda form av den kristna tron. Schismer uppstår ofta i samband med kontroversiella biskops- eller påveval eller när en kyrka av en bestämd kultur dominerar en annan kyrka som präglas av en annorlunda kultur. Schismen har med auktoritet att göra. Den andra formen av splittring är allvarligare och går under namnet ''kätteri'' (numera också ''heresi''). Kätteriet är ett brott mot katoliciteten i kyrkan, alltså den egenskap som gör att alla överallt förkunnar samma tro i alla tider. De två formerna är ofta svåra att urskilja från varandra, eftersom kätteri vanligen leder till schism och schism lätt ger upphov till kätteri. I dagens situation kan man säga att den romersk-katolska kyrkan betraktar de ortodoxa kyrkorna enbart som schismatiska (eftersom de inte erkänner påvens överhöghet), medan den fortfarande har starka misstankar om kätteri beträffande protestanterna (även om det laddade ordet inte används längre).

Kort historik


Ekumeniken är ett relativt nytt fenomen, även om strävan efter att bevara den kristna kyrkans enhet har funnits med allt sedan Kristendomen: Apostlarna tid (jfr Paulus brev till i Nya testamentet). Den tidigare strävan tog sig först uttryck i verbala strider som mynnade ut i konciliära beslut där en grupp eller en alternativ strömning inom kyrkan förklarades för kättersk och därmed uteslöts. Många är de grupper som helt har försvunnit efter detta, långsamt eller snabbt – till exempel arianer, messalianer, donatister och så vidare. Redan i den tidiga kyrkan uppstod emellertid den problematiska situation där det fanns två eller flera fungerande, levande kyrkor som vägrade att erkänna varandra. Den Nestorianism var fram till Timur Lenks härjningar i Centralasien större än den västerländska, ortodoxa katolska kyrkan, som vid konciliet i Chalcedon 451 hade fördömt Nestorius och hans lära. Avstånden och de politiska omständigheterna (den nestorianska kyrkan befann sig utanför det bysantinska rikets gränser) gjorde dock att någon verklig ekumenisk dialog aldrig uppstod. En liknande konflikt, driven av missförstånd, bristande kunskap om motpartens språk och kultur, gav upphov till den andra betydande splittringen, nämligen mellan Konstantinopel och Rom år 1054. Vanan att ta itu med avvikande grupper med militära medel – som S:t Augustinus när han kallade på militärens hjälp mot donatisterna i Nordafrika, som för övrigt själva var mycket våldsamma – utvecklade sig i Västeuropa till en alltmer våldspräglad dominans. Medeltidens katharer bokstavligen utplånades – kättarbålen vid Mont Ségur i Sydfrankrike är en påminnelse om att man inte hade något särskilt intresse av att dialogera med oliktänkande, och den goda intentionen hos dominekanerna att diskutera sig fram till sanningen förvrängdes snabbt till något mycket mindre ädelt (inkvisitionen).
Konflikterna som förelöpte den protestantiska reformationen (Jan Huus, waldensare) visar att den romerska kyrkan hade för avsikt att fortsätta på detta spår. När de nya politiska möjligheterna gjorde att parallellkyrkor kunde upprättas och försvaras uppstod med den tredje och senaste stora splittringen den situation som vi nu lever i, där flera kyrkor gör anspråk på samma legitimitet och använder samma heliga skrifter och ofta även likartade liturgier.
Efter religionskrigen stelnade det kyrkliga Europa i tydligt markerade läger som inte förde någon dialog: protestanterna väntade på att Rom skulle vittra sönder och Rom väntade på att protestanterna skulle återkomma till ”moderkyrkan.” Vad som skapade rum för och längtan efter dialog var missionsverksamheten. Det blev uppenbart för både protestanter och katoliker att det i högsta grad förhindrade spridningen av evangeliet i Afrika och i synnerhet Asien när två grupper som hatar varandra förkunnar att Gud är kärlek.
Ekumeniken började alltså, låt vara på mycket blygsamt och pragmatiskt vis, utanför Europa. Bland annat gjorde man enkla överenskommelser: den och den stammen hör till protestanterna och den och den till katolikerna; eller: norr om floden verkar protestanterna, söder om floden katolikerna. Detta kunde i bästa fall ge upphov till den något förvånande situationen att en katolsk missionär sände en potentiell konvertit till protestanterna därför att han kom från ”andra sidan” och vice versa. Mera vanligt förekommande var emellertid situationer där den kyrkliga splittringen gav upphov till etnisk och social splittring som ibland kunde få tragiska konsekvenser, som till exempel i Uganda. Vid 1800-talets slut bildades flera interkonfessionella organisationer, som till exempel Young Mens’ Christian Association (YMCA) och Young Womens’ Christian Association (YWCA) och den kristna studentrörelsen, vilka alla var härolder för den ekumeniska rörelsen.

Den moderna ekumenikens tre perioder


Ekumeniken i Europa, i form av diskussioner, möten och sammankomster, kan delas upp i tre olika perioder. Den första perioden går från 1890 till 1963. Det var år 1890 som lasaristprästen Fernand Portal (1855-1926) mötte lord Halifax (1839-1934) på Madeira – det första betydelsefulla mötet mellan en katolik och en anglikan på detta plan. Året 1963, mitt i det Andra Vatikankonciliet, kan betraktas som början på en period av spektakulära och symboliska gester.
Ett avgörande moment i den spirande ekumeniska rörelsen under denna period var mötet mellan missionärer från alla möjliga protestantiska kyrkor i Edinburgh 1910. Många var de deltagare som sade sig ha upplevt Andens närvaro vid detta möte, där man hade satt som absolut regel att inte diskutera det som skilde deltagarna åt, utan försöka blottlägga den gemensamma grunden. Den visade sig vara förvånande stor. Man kom fram till fyra viktiga punkter, nämligen att
#det fanns missionärer i så gott som alla länder på jorden
#alla stora språk hade åtminstone Nya testamentet i översättning
#de unga lokala kyrkorna höll på att utbilda ett inhemskt ledarskap
#evangeliet utövade ett inflytande långt utöver kyrkornas gränser.
Fyra år senare bröt det första världskriget ut, men ett viktigt steg hade tagit i det ekumeniska arbetet. Det bör dock noteras att den romersk-katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna inte var inblandade ännu. En av deltagarna i konferensen i Edinburgh var den unge Nathan Söderblom, som så småningom blev ärkebiskop i Uppsala, dit han inbjöd kyrkorna att sända representanter till ett möte 1925. Temat var Liv och Arbete. Det var första gången sedan medeltiden som representanter för olika kyrkor deltog i ett gemensamt möte. För att underlätta samtalen hade det tydligt klargjorts att konferensen inte hade någon som helst bindande auktoritet – dess enda auktoritet var andlig. Några ortodoxa kyrkor deltog. En arbetskommittée bildades för att man skulle kunna följa utvecklingen av dde tankar och förslag som kommit upp.
Möten följde på möten: ett av de mera betydelsefulla ägde rum i Lausanne 1927, där man beslöt att göra den ekumeniska dialogen tvåspårig, genom att ta upp dogmatiska frågor under temat Tro och Ordning. Även detta möte mynnade ut i en arbetskommittée. Dessa två arbetskommittéer fördes slutligen samman i Kyrkornas Världsråd, som skapades i Amsterdam 1948 (det skulle ha grundats tio år tidigare, men andra världskriget kom emellan). Den romersk-katolska kyrkan, som först var avvisande, deltar som observatör i Världsrådet sedan efter Andra Vatikankonciliet. Dess stora medlemsantal skulle ge den alldeles för många röster enligt den rådande författningen. De flesta ortodoxa kyrkor är medlemmar, även om deras deltagande inte har varit konfliktfritt (se nedan).
Den andra perioden, relativt kort, präglades starkt av Andra Vatikankonciliet, påvarna Johannes XXIII och Paulus VI samt Athenagoras, patriarken av Konstantinopel. ”Den gemensamma kalken syns vid kyrkans horisont”, sade Athenagoras i sitt julbudskap 1968.
Andra Vatikankonciliet var en revolution i den romersk-katolska kyrkan. Från att ha varit en sluten borg öppnade denna kyrka nu portarna vida mot världen, vetenskapen och andra kristna (samt även mot andra religioner – konciliets ord om islam citeras ofta i dialogen med denna religion). Johannes XXIII, som hade sammankallat konciliet men dog innan det var över, betonade försoningen över kravet på att reda ut vem som hade haft rätt och fel under reformationen. Paulus VI, hans efterträdare, fortsatte på denna väg. Han hade en mycket varm relation med patriarken Athenagoras och båda önskade innerligt att de skulle kunna fira mässan tillsammans. Detta skedde dock aldrig och utvecklingen har därefter gått åt ett annat håll.
Även anglikanerna lyste med sin ekumeniska vilja under denna period och den svenska kyrkan, trots det kontroversiella beslutet att låta viga kvinnor till präster 1958, uppfattades fortfarande som en ”brokyrka” som hade bevarat arvet från medeltiden och samtidigt anammat den protestantiska reformationen.
Den tredje perioden, i vilken vi fortfarande befinner oss, inbjuder inte lika lätt till stora rubriker, men är på ett vis inte mindre spektakulär. Det är en period av doktrinär dialog, som ofta sker i skymundan, mellan teologier. Den europeiska befolkningens minskande kunskap om och intresse för kyrkliga frågor, och framför allt medias likgiltighet för allt annat än skandaler gör att man sällan tänker på att det sker en förnyelse och ett tankearbete inom kyrkan som kanske inte har haft sin like sedan antiken.

Nya och gamla hinder


Långsamt har flera av de gamla stötestenarna röjts undan; bland annat har den romersk-katolska kyrkan och kyrkorna i Lutherska världsförbundet löst den fråga om rättfärdigheten genom tron som ursprungligen utlöste reformationen.
Samtidigt har flera nya frågor uppstått som inte fanns med i splittringen på 1500-talet. Det unilaterala protestantiska beslutet (hos anglikanerna fattat efter att Rom visat kalla handen beträffande värdet av deras prästvigning) att viga kvinnor till präst- och biskopstjänst, de nyligen uppkomna etiska frågorna beträffande homosexualitet och samliv samt kyrkosynen har rest nya hinder för den kristna enheten. Andra, kanske temporära enhetsbildningar har uppstått, som till exempel Borgågemenskapen, där ett antal protestantiska kyrkor i Nordeuropa och den anglikanska kyrkan i Storbritannien har upprättat full ämbets- och nattvardsgemenskap.
Den moderna liberalteologi som tillsammans med en viss form av feminism har vunnit stort gehör i de klassiska västerländska samfunden av protestantiskt ursprung, och därmed också har präglat mycket av atmosfären inom Kyrkornas Världsråd under de senaste årtiondena, har bidragit till att de ortodoxa kyrkorna har känt sig mindre hemma inom ekumeniken under 1900-talets sista kvartal. Utan att göra avkall på sitt ekumeniska engagemang drog sig flera ortodoxa kyrkor under 1990-talet ur Världsrådet i protest mot den syn på etik och kyrka som dominerade där. Krisen är nu överstånden och Världsrådet har gjort stora ansträngningar att ge de ortodoxa större utrymme. Den hotar emellertid fortfarande att blossa upp på nytt, eftersom ledarskapet i vissa protestantiska kyrkor, till exempel den svenska kyrkan, har satsat hårt på en liberalideologisk likriktning i kyrkan samtidigt som de ortodoxa kyrkorna återfinner sin röst efter kommunismens härjningar, ofta med en starkt konservativ accent.
Den romersk-katolska kyrkan var under Johannes Paulus II:s ledning tydligt mera intresserad av enhet med den ortodoxa kyrkan än med protestanterna, och det första året av Benedikt XVI:s epok verkar bekräfta denna tendens, även om det naturligtvis inte innebär att man negligerar dialogen med protestanter.
Under de senaste åren har en viss konfessionalism visat sig i de kristna kyrkorna överlag, kanske till följd av att 60-talets eufori lagt sig och de stora drömmarna har förblivit ouppfyllda. Kyrkans minskade roll i samhället, andra religioners ökande närvaro och den moderna radikalsekularism som av somliga har betecknats som öppet kristendomsfientlig kan ha bidragit till detta. Samtidigt kan man emellertid iaktta en stor ekumenisk öppenhet hos en majoritet av lekfolket i nästan alla europeiska kyrkor. Det är inte längre något märkvärdigt att en protestant deltar i en katolsk ceremoni eller vice versa.

Auktoritetsfrågan


Det största enskilda hindret för enhet mellan kristna är frågan om auktoritet. Vem, vad eller vilka det är som har sista ordet i kyrkan leder därpå till frågan om vad kyrkan egentligen är. Denna fråga är nyckeln till ekumenikens framgång. Det finns fyra huvudstrukturer i kyrklig organisation. Dessa kan beskrivas som
#kongressionalistisk – de troende i en lokal kyrka väljer en temporär ledare och kyrkan styrs på ett mer eller mindre demokratiskt vis, med tillit till den Helige Andes ledning (baptistförsamlingar styrs oftast på detta vis)
#episkopal, med eller utan apostolisk succession – biskopen är den synliga tecknet på de troendes enhet, han bevarar den och företräder den; biskopen leder ett stift, viger präster och diakoner. Det finns flera variationer på denna modell, men ingen är högre än ärkebiskopen (Svenska kyrkan är ett exempel på en sådan kyrka)
#påvlig – påvens roll i den västerländska kyrkan har varierat genom tiderna, men allt sedan de första århundradena har den romerska kyrkan gjort anspråk på att äga absolut auktoritet över hela den världsvida kyrkan (anspråken har inte alltid accepterats eller mötts av förståelse). Detta är ett av de främsta skälen till att Österlandets kyrkor inte har kunnat försona sig med Rom. År 1870 förkunnade dessutom Första Vatikankonciliet att påven under vissa omständigheter är ofelbar.
#konciliär – den tidigaste formen av kyrkostruktur var lokala kyrkor med var sin biskop som mötte andra biskopar i koncilier där man fattade bindande beslut som gäller för alla. När kyrkorna blev större fick de äldsta bland dem patriarker, varav påven i Rom är en och påven i Alexandria en annan (de övriga klassiska patriarkatet är Jerusalem, Antiochia och Konstantinopel). Dessa lokala kyrkor, som kan ha olika liturgier, språk och seder, förblir i gemenskap med varandra. De ortodoxa kyrkorna har bevarat denna form och många episkopala kyrkor känner sig dragna till den (den anglikanska kyrkan är ett exempel)

Kritik


Den moderna ekumeniken har ofta kritiserats av konservativa grupperingar inom kyrkorna. De menar att den ekumeniska rörelsen kännetecknas av en förslappning i fråga om läran och bibeltroheten. Många menar att det avgörande för kristen enhet inte är någon yttre organisation, utan att man har en gemensam lära, grundad på Bibeln. Konservativa reformerta och lutheraner tillhör de mest kritiska mot den moderna ekumeniken. Vissa - framför allt evangelikala kristna - kan acceptera en begränsad form av ekumeniskt samarbete mellan grupperingar som delar samma grundsyn, även om man kan vara oenig i vissa frågor. Mera konservativa, som reformerta fundamentalister eller vissa konfessionella lutheraner, är skeptiska även mot en sådan begränsad ekumenik och betonar betydelsen av en rätt lära.

Samarbete


Internationellt finns det flera ekumeniska samarbetsorgan och mötesplatser för samtal och samarbete inom olika områden. Många är specifikt inriktade på enskilda frågor, såsom mission, diakoni eller bibelöversättning, medan andra arbetar bredare för samsyn och/eller förståelse mellan kyrkor.
I Sverige finns ekumeniska samarbetsorgan på såväl nationell som lokal nivå. Det bredaste nationella organet är Sveriges kristna råd där de flesta kristna samfunden finns representerade. Teobalt är ett ekumeniskt nätverk i Östersjöområdet.

Internationella forum för bredare samverkan


Kyrkornas världsråd (Sveriges kristna råd, Svenska kyrkan, Svenska Missionskyrkan)
Lutherska världsförbundet (Svenska kyrkan)
Europeiska kyrkokonferensen (Svenska kyrkan, Metodistkyrkan i Sverige, Svenska Missionskyrkan, Svenska Baptistsamfundet)
Internationella federationen av fria evangeliska kyrkor, IFFEC (Svenska Alliansmissionen, Svenska Missionskyrkan)
Reformerta kyrkornas världsallians (Svenska Missionskyrkan)
Borgågemenskapen (Svenska kyrkan)

Samarbete kring enskilda frågor


The Leprosy Mission International (Lepramissionen)
Gideoniterna

Personligheter inom ekumeniken


Athenagoras, patriark av Konstantinopel
Johannes XXIII, påve
Paulus VI, påve
Nathan Söderblom, svensk ärkebiskop

Se även


Oikoumene
Irenik
Religionssamtal
Kategori:Ekumenik
Kategori:Teologi
bg:Икуменизъм
bs:Ekumenizam
ca:Ecumenisme
cs:Ekumenismus
da:Økumeni
de:Ökumenismus
en:Ecumenism
es:Ecumenismo
eo:Ekumenismo
fr:Œcuménisme
ko:에큐메니컬 운동
hr:Ekumenizam
id:Ekumenisme
ia:Ecumenismo
it:Ecumenismo
kk:Экуменизм
sw:Ekumeni
la:Oecumenismus
lv:Ekumēnisms
lt:Ekumenizmas
hu:Ökumenizmus
ml:സഭൈക്യപ്രസ്ഥാനം
nl:Oecumene
ja:エキュメニズム
no:Økumenikk
nn:Økumenikk
pms:Ecumenism
pl:Ekumenizm
pt:Ecumenismo
ro:Ecumenism
ru:Экуменизм
sq:Ekumenizmi
simple:Ecumenism
sk:Ekumenizmus
sl:Ekumensko gibanje
sr:Екуменизам
sh:Ekumenizam
fi:Ekumenia
tr:Ekümeniklik
uk:Екуменізм
vi:Phong trào Đại Kết
zh:普世教會合一運動

Evangelisk-Lutherska bekännelsekyrkan


Evangelisk-Lutherska bekännelsekyrkan (ELBK) är en evangelisk-luthersk kristendom frikyrka. Kyrkan bildades efter en splittring inom Lutherska bekännelsekyrkan 1987, och fick sitt nuvarande namn 1990. Kyrkan har fyra olika församlingar i Sverige och Norge, med drygt 50 medlemmar.
I likhet med Lutherska bekännelsekyrkan (LBK) erkänner Evangelisk-Lutherska bekännelsekyrkan konkordieboken som en bekännelseskrift. ELBK uppstod bland några församlingar som lämnat LBK på grund av oenigheter i vissa frågor kring nattvard och prästämbetet.
ELBK står i kyrkogemenskap med Lutherska Församlingen i Stockholms- och Umeåområdet, samt sedan 2006 med Den evangelisk-lutherske frikirke i Danmark.

Externa länkar


http://www.elbk.org/ Evangelisk-Lutherska bekännelsekyrkans webbplats
Kategori:Lutherska samfund i Europa
Kategori: Lutherska samfund i Sverige
Kategori:Religiösa organisationer bildade 1974
fi:Evankelis-luterilainen tunnustuskirkko

Esoterisk

#OMDIRIGERING Esoterism

Eukaryoter


Eukaryoter (''Eukaryota'') utgör en av de tre domän (biologi) som organismer delas in i enligt modern Systematik (biologi). En eukaryot är en organism som har en eller flera komplexa cell (biologi) i vilka arvsmassan återfinns i en cellkärna avgränsad av ett cellmembran. Dessa celler är också relativt stora (10-100 mikrometer).
Eukaryoter omfattar traditionellt rike (biologi) djur, växter, svampar, amöbor samt riket protister, vilket i själva verket är en samlingskategori för eukaryoter som ej passar in i de övriga riken. Många protister är encelliga. Eukaryoterna kontrasteras mot prokaryoterna (bakterier och arkéer), vilka saknar cellkärna och andra komplexa cellstrukturer.
Ordet är bildat av grekiskans εὖ (''eu'', ’god’, ’äkta’) och κάρυον (''karyon'', ’nöt’, ’kärna’).

Ursprung


De äldsta fossilen av eukaryoter är 1,8–1,9 miljarder år gamla och har hittats i Kina, och rimligtvis ligger eukaryoternas ursprung ytterligare något längre tillbaka i tiden, kanske så mycket som tre miljarder år sedan.
Fil:Animal cell structure sv.svg
Det finns flera olika hypoteser om exakt hur den eukaryota cellen först utvecklades. Inslag av endosymbios, det vill säga att flera olika bakterier gick ihop till en gemensam cell, är ett framträdande inslag i de flesta hypoteser; se endosymbiontteorin. Vad gäller mitokondrier och kloroplaster är endosymbiosen välbelagd och det har i båda fallen gått att identifiera, vilken bakterie som inkorporerats (Protebacteria respektive cyanobakterier). Vad gäller cellkärnan är osäkerheten stor och ingen hypotes är allmänt accepterad. Ett endosymbiotiskt ursprung för cellkärnan utgår från en prokaryot, vars cellmembran veckas inåt till dess att det omslutit arvsmassan och bildat kärnmembran och endoplasmatiska nätverket. Andra prokaryota bakterier med effektiv energiproduktion och cyanobakterier med fotosyntes tränger in i cellen och drar med sig lite av cellmembranet, vilket förklarar att mitokondrien och kloroplasten har dubbla membran. Mitokondrien, ribosomen och andra organeller började fungera tillsammans. Både mitokondrien och kloroplasten har egen arvsmassa och kopieras självständigt.
Eukaryoter utvecklade meios, sexuell reproduktion, för ca. 1,2 miljarder år sedan, och det var då evolutionstakten exploderade.

Systematik


Fil:Eukaryota tree.svg
Domänen eukaryoter (''Eukaryota'') har traditionellt indelats i fem riken:
# Djur (''Animalia'')
# Svampar (''Fungi'') räknas numera till ett eget rike.
# Växtriket (''Plantae''); ormbunkar och mossor är kvar i växtriket tillsammans med blomväxter och barrträd.
# Protister (''Protista'')
Denna indelning är dock föråldrad, och motsvarar inte de faktiska släktskapsförhållandena. Senare arbete, främst med dna-data, pekar snarare på en indelning i följande grupper, även om alla detaljer mellan och inom grupperna inte är helt klarlagda:
Därutöver har det föreslagits att eukaryoter kan klassificeras i två större grupper, ''Unikonta'' och ''Bikonta'', som härstammar från organismer med en respektive två flageller. I det här systemet är ophistokonter och amöbor (''Amoebozoa'') unikonter, och resten är bikonter.

Referenser


Kategori:Systematik
Kategori:Organismer
af:Eukarioot
ar:حقيقيات النوى
an:Eukarya
ast:Eukaryota
az:Nüvəlilər
bn:সুকেন্দ্রিক
zh-min-nan:Chin-hu̍t seng-bu̍t
be:Эўкарыёты
be-x-old:Эўкарыёты
bg:Еукариоти
bs:Eukarioti
ca:Eucariota
cs:Eukaryota
cy:Ewcaryot
da:Eukaryoter
de:Eukaryoten
dsb:Eukaryoty
et:Eukarüoodid
el:Ευκαρυωτικά κύτταρα
en:Eukaryote
es:Eukaryota
eo:Eŭkariotoj
eu:Eukarioto
fa:یوکاریوت
fr:Eukaryota
ga:Eocarót
gv:Eukaryota
gl:Eukaryota
ko:진핵생물
hy:Կորիզավոր
hi:सुकेन्द्रिक
hsb:Eukaryoty
hr:Eukarioti
io:Eukarioto
id:Eukariota
is:Heilkjörnungar
it:Eukaryota
he:איקריוטיים
jv:Eukariota
pam:Eukaryote
ka:ეუკარიოტული და პროკარიოტული უჯრედები
sw:Eukaryota
ht:Ekaryòt
ku:Eukariyot
ky:Эукариоттор
la:Eukaryota
lv:Eikariots
lb:Eukaryoten
lt:Eukariotinė ląstelė
lij:Eukarya
li:Eukarya
hu:Eukarióták
mk:Еукариот
ml:യൂക്കാരിയോട്ടുകൾ
ms:Eukariot
nl:Eukaryoten
ja:真核生物
frr:Eukariooten
no:Eukaryoter
nn:Eukaryotar
nov:Eukaryota
oc:Eukaryota
nds:Eukaryota
pl:Eukarionty
pt:Eukaryota
ro:Eucariote
ru:Эукариоты
sah:Эукариот
sq:Eukarioti
scn:Eukaryota
simple:Eukaryote
sk:Eukaryoty
sl:Evkarionti
sr:Еукариоте
sh:Eukariote
su:Eukariot
fi:Aitotumaiset
tl:Eukaryote
ta:மெய்க்கருவுயிரி
tt:Эукариотлар
th:ยูแคริโอต
tg:Эукариот
tr:Ökaryot
uk:Ядерні
ur:حقیقی المرکزیہ
vi:Sinh vật nhân chuẩn
wa:Eucariote
yo:Ẹ̀ùkáríọ́tì
zh:真核生物

Ekenässjön


Ekenässjön är en tätort i Vetlanda kommun i Jönköpings län.
Ekenässjön ligger vid järnvägslinjen Vetlanda–Nässjö, 10&nbsp;km norr om Vetlanda.
I Ekenässjön fanns från 1917 till 1976 ett glasbruk, Ekenäs glasbruk, som var det nordligaste glasbruket i det så kallade Glasriket. Under 1940-talet hade glasbruket sin storhetstid, då man hade knutit tre konstnärer till bruket, Greta Runeborg, Astrid Reitz och Edvin Ollers. Dessa gjorde, tillsammans med glasarbetarna, Ekenäs glasbruk vida berömt både inom och utom landet. Trots att glasbruket är nerlagt skapas det glaskonst än idag i Ekenässjön. Tony Rachov driver idag Ekenäs glashytta och med sin egen teknik "kadel", bilder inuti glasföremålen, hör Ekenässhyttan till en av de mest intressanta i Småland.
Ekenässjön är fortfarande dominerat av metall- och träindustrier. Här finns bland andra Pallco AB som sysselsätter över 140 personer och Beslag och Metall som sysselsätter över 200 personer.

Befolkningsutveckling

Se även


Ekenässjöns Industrimuseum
Studioglasgruppen

Noter


Kategori:Orter i Vetlanda kommun
Kategori:Tätorter i Sverige
en:Ekenässjön
nl:Ekenässjön
no:Ekenässjön
nn:Ekenässjön

Eric Hallström

Eric Hallström, född 1893, död 1946, var en konstnär, Målarkonst och grafiker som tillhörde gruppen Färg och Form.
Studier vid Tekniska skolan i Stockholm (sedermera känd som Konstfack) och Wilhelmssons målarskola, Stockholm.
1917 fick han och målarkamraten Gideon Börje kontakt med den i Stockholm bosatte italienske futuristen och konsthandlaren Arturo Ciacelli. Året därpå ställde båda ut sina verk hos Ciacellis konstgalleri på Srandvägen.
Eric Hallström, (som egentligen var döpt till Efraim), räknas till en av de främsta företrädarna för naivism i Sverige på 1910- och 1920-talen. Under 1930- och 1940-talen präglas hans konst, under ömsesidig påverkan bl. a. av Albin Amelin och Sven Erixson (X:et) av vitalism, en expressionistisk naturalism.
Han har utfört landskap, norrländska älvmotiv, men mestadels från Stockholms gator, figurtavlor och interiörer. Många av hans bästa verk tillkom på 1910-talet då motiven hämtades från Rörstrands porslinfabrik, Hagaparken och Karlbergs slott. Kring 1917 hör till den allra främsta perioden i Hallströms oeuvre då, de välkända verken ''På ön'', ''Rysk millionär'' och ''Karlbergs ridbana'' tillkom.
Representerad på många av Sveriges Museum/Konstmuseum.

Se även


Hilding Linnqvist
Kategori:Svenska konstnärer
Kategori:Födda 1893
Kategori:Avlidna 1946
Kategori:Män

Ernst Josephson


Fil:Ernst_Josephson_skulptur.jpg i stadshusparken, Stockholm, Foto: Holger Ellgaard]]
Fil:Judiska, Ernst Josephson.JPG
Ernst Abraham Josephson, född 16 april 1851 i Stockholm, död 22 november 1906 i Stockholm, var en svensk konstnär, Målarkonst och poet.
Ernst Josephson föddes 1851 i Stockholm i ett judisk borgerlighet. Fadern var Semmy Josephson, bror till teatermannen Ludvig Josephson (1832-1899) och tonsättaren Jacob Axel Josephson. Vid 16 års ålder började han på Konstakademien, där han studerade 1869-76. Därefter följde studier i bland annat Paris och Nederländerna. Redan som tjugoåring deklarerade han i ett berömt uttalande:

Framgångar och svårigheter


Josephson kom verkligen att nå framgångar som konstnär. År 1876 fick han en kunglig medalj för målningen ''Sten Sture den äldre befriar drottning Kristina av Danmark ur Vadstena klosterfängelse''.
Efter genomgåcgen kurs vid Konstakademin for Josephson 1876 utomlands, till Italien och Holland, där han kopierade mästare som Rembrandt, Frans Hals och Tizian. Det stora genombrottet kom i Paris efter 1879 med några lysande porträtt av kamrater och vänner bland annat Hugo Birger i landsknektskostym, Carl Skånberg porträtterad i Velazqueslinnade manér samt Allan Österlind porträtterad i en mer avslappnad stil. Sin egna stil hittade han dock främst under en resa till Sevilla tillsammans med Anders Zorn 1881-82.
Privat gick det dock inte lika bra och han råkade ut för en rad personliga tragedier. Han drabbades redan i unga år av syfilis. Kärlekslivet blir olyckligt och kanske värst av allt: hans mästerverk ''Strömkarlen'' (som målades i flera versioner under 1880-talet) refuserades av Nationalmuseum. Målningen köptes i februari 1893 av en förargad prins Eugen, ''målarprinsen'', som inte bara själv var konstnär, utan också hjälpte många samtida konstnärer ekonomiskt genom att köpa in deras verk till sitt hem på Waldemarsudde. Prinsen lät ''Strömkarlen'' få en fast placering och den har sedan dess aldrig lämnat Waldemarsudde. Fadern dog när Josephson var tio år, systern Gelly dog när han var 17 år och den älskade modern dog när han var 30 år, vilket tog honom hårt.
Sommaren 1888 var Josephson utblottad och hade gjort slut på färger och dukar. På ön Bréhat i Bretagne ägnade han sig åt spiritism och hemsöktes av religiösa vanföreställningar, där han trodde sig vara Gud och Kristus. Några månader senare togs han in på hospital, numera Ulleråkers sjukhus, i Uppsala, där han vistades några månader. Diagnosen var paranoia, vilket idag motsvarar schizofreni. Så småningom flyttade han till Stockholm där två damer vårdade honom till hans död 1906.
Under spiritual trans skapade Josephson visionära dikter och målningar undertecknade med avlidna konstnärers namn. Bland verken finns lyriska och innerliga linjeteckningar och målningar som föreställer själfulla varelser med sorgsna ögon. Några av Josephsons viktigaste verk, till exempel ''Gåslisa'' (omkring 1890), liksom diktsamlingarna ''Svarta rosor'' (1888) och ''Gula rosor'' (1896), tillkom under sjukdomstiden. På 1890-talet fick Ernst Josephson upprättelse som konstnär. Ett par decennier senare skedde ett genombrott för den moderna synen på Josephsons sjukdomskonst, som liksom Carl Fredrik Hills har inspirerat många svenska konstnärer inom expressionismen. Som frisk blev Josephson känd för sina mästerliga oljeporträtt. Sjukdomskonsten domineras av historiska motiv och bilder från sagor och myter.
''s väg'' i Södra Ängby i Stockholm är uppkallad efter .

Bildgalleri över Ernst Josephsons verk


<gallery>
Fil:Ernst Josephson-Näcken.jpg|Näcken (1882).
Fil:Ernst Josephson 002.jpg|Portätt av Jeanette Rubenson (1883).
Fil:Ernst Josephson 003.jpg|Spanska smeder (1881).
</gallery>

Se även


Åke Göransson
Carl Fredrik Hill
Josephson (släkt)

Källor


Richard Bergh, Målaren Ernst Josephson. ''Ord och Bild'' (1893)
Karl Wåhlin, ''Ernst Josephson. En minnesteckning.'' (1911-12)
Erik Blomberg, ''Ernst Josephson - hans liv.'' (1951)
H.H. Brummer, ''Ernst Josephson. Målare och diktare.'' (2001)

Externa länkar


http://www.blackbirdsnest.se/josephson.html Blackbird's Nest — Ernst Josephson
http://litteraturbanken.se/#forfattare/JosephsonE Ernst Josephson Litteraturbanken
Kategori:Födda 1851
Kategori:Avlidna 1906
Kategori:Svenska konstnärer
Kategori:Män
de:Ernst Josephson
en:Ernst Josephson
es:Ernst Josephson
hr:Ernst Josephson
it:Ernst Josephson
no:Ernst Josephson
nn:Ernst Josephson
pl:Ernst Josephson
pt:Ernst Josephson
ru:Юсефсон, Эрнст
fi:Ernst Josephson

Enköpings kommun


Enköpings kommun är en Sveriges kommuner i Uppsala län. Centralort är Enköping.

Administrativ historik


Enköpings kommun består av gamla Enköpings stad samt 35 andra tidigare kommuner och del av ytterligare en. Den 1 januari 1943 tillfördes Kungs-Husby landskommun en del av Arnö landskommun. Vid Kommunreformer i Sverige grupperades de gamla kommunerna i följande storkommuner: ''Lagunda landskommun'' (av tio tidigare kommuner), ''Norra Trögds landskommun'' (av sex kommuner), ''Södra Trögds landskommun'' (av sex kommuner), ''Åsunda landskommun'' (av sju kommuner) samt ''Fjärdhundra landskommun'' (av sex kommuner i Västmanlands län).
Vid kommunreformen 1971 bildades Enköpings kommun genom att staden lades samman med ovanstående fem enheter. Samtidigt ändrades länsgränsen och Fjärdhundra överfördes till Uppsala län.

Kommunvapnet


Blasonering: ''En blå sköld med fyra korsformigt ställda liljor av guld.''
I det äldsta sigillet från 1300-talet finns liljorna med. Det har att göra med att liljan är en symbol för jungfru Maria, som gett namn åt Vårfrukyrkan. Som vapen fastställdes det av Kungl. Maj:t år 1928. Trots det stora antalet äldre enheter som 1971 bildade kommunen fanns endast Enköpings eget vapen och det registrerades för den nya kommunen i Patent- och registreringsverket år 1974.

Orter


|
|}

Befolkningsutveckling

Politik


Mandatfördelning 1970–2010

Kollektivtrafik


''Enköpings stadsbussar'' är kollektivtrafiken i Enköping. Sambus AB kör på uppdrag av Enköpings kommun.
Det finns sju linjer (2011): 201, 202, 211, 212, 213, 214 och 220.

Sevärdheter


Det finns 170 bevarade runstenar i Enköpings kommun. En av de mer kända, med en bild av Tors fiskafänge, är Upplands runinskrifter 1161 vid Altuna kyrka.
Enköpings fantastiska parker är ett annat stort turistmål för många trädgårdsintresserade. Hit vallfärdar trädgårdsentusiaster från hela landet för att beskåda alla vackra fickparker. Mest berömd är den största av dem alla, Drömparken.

Sport


Sportklubben Enköpings SK, främst berömd för fotbollssektionen Enköpings SK Fotboll.
Rugbyklubben Enköpings RK
Handbollsklubben Enköpings Handbollförening (EHF)
Ridklubben Enköpings Ridklubb (Åkerby Ryttargård)
Idrottsföreningen Lagunda AIK (LAIK) i Örsundsbro (Fotboll, Handboll)

Kända enköpingsbor

Referenser

Externa länkar


http://www.enkoping.se/ Enköpings kommuns webbplats
http://www.enkoping.se/swwwing/app/cm/Browse.jsp?PAGE=24907 Enköpings kommun, stadsbussarna
Kategori:Enköpings kommun
Kategori:Sveriges kommuner
bg:Еншьопинг (община)
de:Enköping (Gemeinde)
en:Enköping Municipality
fo:Enköpings kommuna
fr:Enköping (commune)
it:Enköping (comune)
hu:Enköping község
nl:Enköping (gemeente)
no:Enköping kommune
nn:Enköpings kommun
nds:Kommun Enköping
pl:Gmina Enköping
pt:Enköping (comuna)
se:Enköpinga gielda
fi:Enköpingin kunta
vi:Enköping (đô thị)
zh:恩雪平市

Elektronisk musik

Fil:Musica electronica jpereira.jpg
Elektronisk musik är en musikgenre som framhäver användandet av elektroniska musikinstrument eller elektronisk musikteknologi som en central aspekt av musiken.<ref> "The novelty of making music with electronic instruments has long worn off. The use of electronics to compose, organize, record, mix, color, stretch, randomize, project, perform, and distribute music is now intimately woven into the fabric of modern experience" (Holmes 2002, 1).</ref>
Historiskt sett har elektronisk musik varit musik skapad med hjälp av elektroniska musikinstrument eller elektronisk bearbetning, med under moderna tider har den uppdelningen förlorat sin betydelse, eftersom nästan all Musikproduktion idag och de flesta livespelningarna är beroende av omfattande användning av elektronik.<ref> "Electronically produced music is part of the mainstream of popular culture. Musical concepts that were once considered radical—the use of environmental sounds, ambient music, turntable music, digital sampling, computer music, the electronic modification of acoustic sounds, and music made from fragments of speech-have now been subsumed by many kinds of popular music. Record store genres including new age, rap, hip-hop, electronica, techno, jazz, and popular song all rely heavily on production values and techniques that originated with classic electronic music" (Holmes 2002, 1). "By the 1990s, electronic music had penetrated every corner of musical life. It extended from ethereal sound-waves played by esoteric experimenters to the thumping syncopation that accompanies every pop record" (Lebrecht 1996, 106).</ref>
Idag används termen elektronisk musik för att skilja på musik som använder elektroniken som fokus eller har det som inspirationskälla, från musik som använder elektronik för att skapa en produktion som kan ha elektroniska inslag i musiken, men inte fokuserar på den elektroniska delen.<ref name="holmes2"> "Purely electronic music is created through the generation of sound waves by electrical means. This is done without the use of traditional musical instruments or of sounds found in nature, and is the domain of computers, synthesizers and other technologies" (Holmes 2002, 6).</ref>
Nutida elektronisk musik uttrycker både konstmusikformer, såsom elektroakustisk musik, experimentell musik, konkret musik och annat; och populärmusikformer inklusive många sorters dansmusik, såsom techno, house (musikstil), Trance (musikgenre), electro, breakbeat, drum and bass, synthpop och så vidare.
En skillnad kan göras mellan instrument som skapar sitt ljud genom elektromekaniska medel och instrument som skapar ljud genom användning av elektriska komponenter.<ref name="holmes3"> "The stuff of electronic music is electrically produced or modified sounds. ... two basic definitions will help put some of the historical discussion in its place: purely electronic music versus electroacoustic music" (Holmes 2002, 6).</ref>
Exempel på elektromekaniska instrument är teleharmonium, Hammond B3 och elgitarr, medan exempel på elektroniska instrument är Theremin, synthesizer och dator.<ref name="holmes1"> "Electroacoustic music uses electronics to modify sounds from the natural world. The entire spectrum of worldly sounds provides the source material for this music. This is the domain of microphones, tape recorders and digital samplers... can be associated with live or recorded music. During live performances, natural sounds are modified in real time using electronics. The source of the sound can be anything from ambient noise to live musicians playing conventional instruments" (Holmes 2002, 8).</ref>

Historia


Sent 1800-tal till tidigt 1900-tal


Fil:Teleharmonium1897.jpg av Thaddeus Cahill 1897]]
Innan den elektroniska musiken fanns det en vilja hos kompositörerna att använda den nyuppkomna teknologin för musikaliska ändamål. Flera instrument som använde elektromekanisk design skapades och de beredde vägen för senare uppkomna musikaliska instrument. Ett elektromekaniskt instrument kallades Teleharmonium (eller Telharmonium), och det skapades av Thaddeus Cahill under åren 1898-1912. Dock kunde Teleharmoniumen inte användas praktiskt, då dess otroliga storlek hindrade detta. Det första elektroniska instrumentet anses ofta vara thereminen, uppfunnen av Léon Theremin mellan åren 1919 och 1920.<ref> Sohlmans 1975</ref>
Ett annat tidigt elektroniskt instrument var Ondes Martenot, som bland annat är känt för sin användning i ''Turangalîlasymfonin'' av Olivier Messiaen, och andra verk av honom. Den användes också av andra kompositörer, främst franska, och däribland bland annat André Jolivet.<ref>
</ref>

Efterkrigstiden: 1940-tal till 1950-tal


Bandspelaren hade utvecklats i Tyskland under 1930-talet. En teknik kallad Wire recording hade dock använts sen 1898. Den första praktiska bandspelaren kallades Magnetophon, och presenterades 1935 av AEG i Tyskland. (Angus 1984) Det var inte länge sedan kompositörer använde bandspelare för att experimentera fram ny musik, så kallad Musique concrète. Den tekniken gick ut på att redigera ihop inspelade fragment med naturliga och industriella ljud.<ref name="lebrecht1"> "Musique Concrete was created in Paris in 1948 from edited collages of everyday noise" (Lebrecht 1996, 107).</ref>
De första styckena med konkret musik skrevs av Pierre Schaeffer, som senare arbetade tillsammans med Pierre Henry. Karlheinz Stockhausen arbetade kort i Schaeffers studio 1952, och efter det många år på Westdeutscher Rundfunk Kölns studio för elektronisk musik,<ref> "The Rhineside cathedral city was the first to build an electronic music studio in 1953. With Stockhausen and Kagel in residence, it became a year-round hive of charismatic avante-gardism ''sic''" (Lebrecht 1996, 75). "... at Northwest German Radio in Cologne (1953), where the term 'electronic music' was coined to distinguish their pure experiments from musique concrete..." (Lebrecht 1996, 107).</ref>
under två tillfällen kombinerade han elektroniskt framställd musik med ganska sedvanliga Orkester—i ''Mixtur'' (1964) och ''Hymnen, dritte Region mit Orchester'' (1967).<ref> Stockhausen 1978, 73–76, 78–79.</ref>
Stockhausen förklarade att lyssnarna hade berättat för honom att hans elektroniska musik gav dem en känsla av "yttre rymden", känslan av att flyga, eller att vara i en fantastisk drömvärld.<ref> "In 1967, just following the world premiere of ''Hymnen'', Stockhausen said this about the electronic music experience: '... Many listeners have projected that strange new music which they experienced—especially in the realm of electronic music—into extraterrestrial space. Even though they are not familiar with it through human experience, they identify it with the fantastic dream world. Several have commented that my electronic music sounds "like on a different star," or "like in outer space." Many have said that when hearing this music, they have sensations as if flying at an infinitely high speed, and then again, as if immobile in an immense space. Thus, extreme words are employed to describe such experience, which are not "objectively" communicable in the sense of an object description, but rather which exist in the subjective fantasy and which are projected into the extraterrestrial space'" (Holmes 2002, 145).</ref>
Mer nyligen började Stockhausen producera sin musik i sin studio i Kürten, hans sista verk i genren var ''Cosmic Pulses'' (2007). Den första elektroniska musiken som producerades på magnetband i Amerika skapades av Louis och Bebe Barron under 1950-talet.
Två nya elektroniska musikinstrument debuterade år 1957. Till skillnad från de tidigare instrumenten Theremin och Ondes Martenot, var dessa instrument svåranvända och krävde omfattande programmering, och inget av dem kunde spelas under realtid. Det första av dessa elektroniska instrument var datorn när Max Mathews använde att program kallat Music 1, senare personer som använde programmet var bland annat Edgard Varèse och Iannis Xenakis. Det andra elektroniska instrumentet som kom till det året var den första elektroniska synthesizern. Den kallades RCA Mark II Sound synthesizer och använde elektronrörsoscillatorer och byggde in den första elektroniska sequencern. Den designades av RCA och installerades på Columbia-Priceton Electronic Music Center, där den är kvar än idag.
Columbia-Princeton Electronic Music Center, numera känd som Computer Music Center är det äldsta centret för elektronisk och datorbaserad musikforskning i USA. Det startades 1958 av Vladimir Ussatjevskij och Otto Luening som hade arbetat med det magnetbands-hantering sedan början av 1950-talet. En studio byggdes där med hjälp av ingenjören Peter Mauzey (Luening 1968, 48) och det blev till medelpunkten för amerikanska elektroniska musikproducenter tills 1980. Robert Moog utvecklade spänningskontrollerade oscillatorer och ADSR medan han var där, och dessa användes senare som grund till Moog synthesizer.

1960-tal till sent 1970-tal


På grund av svårigheten att komponera med en synthesizer eller dator, använde många kompositörer ''musique concrète'' för att skapa elektronisk musik en bit in på 1960-talet. Men ''musique concrète'' var ett klumpigt sätt att göra musik på, så ett par kompositörer sökte bättre teknologi för att skapa elektronisk musik. Sökandet ledde till tre från varandra fristående parter som utvecklade världens första spelbara elektroniska synthesizers.
Den första av dessa synthesizers som kom fram var Buchla. Den framträdde första gången 1963, och var en produkt av kompositören Morton Subotnicks ansträngningar i spetsen på ''musique concrète''-utvecklingen. År 1962 hyrde Subotnik och hans partner Ramon Sender en elektrisk ingenjör, Don Buchla, för att bygga en "svart låda" som skulle användas till komposition. Subotnick beskriver deras idé på följande sätt:
<blockquote>Our idea was to build the black box that would be a palette for composers in their homes. It would be their studio. The idea was to design it so that it was like an analog computer. It was not a musical instrument but it was modular... It was a collection of modules of voltage-controlled envelope generators and it had sequencers in it right off the bat... It was a collection of modules that you would put together. There were no two systems the same until CBS bought it... Our goal was that it should be under $400 for the entire instrument and we came very close. That's why the original instrument I fundraised for was under $500.</blockquote>
En annan spelbar synthesizer, den första som använde piano-liknande tangenter, var Robert Moogs idé. År 1964 bjöd han in kompositören Herb Deutsch att besöka honom i hans studio i Trumansburg. Moog hade träffat Deutsch året innan, hört hans musik, och bestämt sig för att följa kompositörens förslag att bygga elektroniska musikmoduler. När Deutsch anlände till besöket, hade Moog skapat prototyper av två Voltage-controlled oscillators (VCO). Deutsch spelade på apparaten ett par dagar; Moog tyckte att Deutschs experiment var så musikaliskt intressanta att han senare byggde ett Voltage-controlled filter (VCF). Senare bjöds Moog in till Audio Engineering Society-konferensen i New York, där han presenterade ett uppsats kallad "Electronic Music Modules" och sålde hans första synthesizermoduler till koreografen Alwin Nikolais. Vid slutet av konferensen hade Moog kommit in i syntesizer-marknaden.
Även Paul Ketoff, en ljudtekniker för RCA Italiana i Rom närmade sig William O. Smith, som var chef för den elektroniska musikstudion vid stadens American Academy, med ett förslag att bygga en liten spelbar synthesizer för akademins studio år 1964. Smith rådfrågade Otto Luening, John Eaton (kompositör) och andra kompositörer som var vid akademin då. Smith accepterade Ketoffs förslag, och Ketoff levererade sin Synket (förkortning av Synthesizer Ketoff) tidigt 1965.
Även om elektronisk musik började i den klassiska musiken, hade den inom ett par år adopterats in i populärmusiken med varierande entusiasm. En av de första elektroniska signaturmelodierna för TV var titelmelodin för ''Doctor Who'' 1963. Den skapades vid BBC Radiophonic Workshop av Ron Grainer och Delia Derbyshire.
Under sena 1960-talet populariserade Wendy Carlos tidig synth-musik med två anmärkningsvärda album, ''Switched-On Bach'' och ''The Well-Tempered Synthesizer'', som tog bitar av europeisk barockmusik och spelade in dem på nytt på Robert Moogs synthesizer. Moog-synthen skapade bara en ton åt gången, så att skapa ett musikstycke med flera noter samtidigt tog många timmars studiotid. De tidiga maskinerna var notoriskt instabila, och kom lätt ur samklang. Dock lyckades ett par musiker, bland annat Keith Emerson ta dem tillbaka på vägen. Thereminen, ett ytterst svårt instrument att spela, användes till och med i viss populärmusik. Där fanns också Mellotronen som hördes i bland annat Beatles "Strawberry Fields Forever", och volymton-pedalen användes unikt som bakgrundsinstrument i "Yes It Is". Fifty Foot Hose använde en specialbyggd Guitar synthesizer, och motsatta ljud för trummor, cymbaler och elektrisk bas, tillsammans med magnetbandsomvandling på deras album Cauldron från 1967.
När teknologin utvecklades och synten blev billigare, mer robust och bärbar, började de användas av många rockmusik. Ett par exempel på relativt tidiga artister som gjorde det var The United States of America (band), Silver Apples, Fifty Foot Hose, Pink Floyd och Genesis (musikgrupp), och även om all deras musik inte var elektronisk (Silver Apples är undantag) så var ljudet ofta beroende av synthesizern även om den ofta bara fanns istället för en orgel. Under 1970-talet revolutionerades den elektroniska musiken av Düsseldorfbandet Kraftwerk, som använde elektronik och robotik för att symbolisera det moderna samhället, och ibland användes den för att hylla överlåtelsen till det moderna teknologiska samhället. Fortfarande idag är deras musik obevekligt elektronisk. I Tyskland införlivades den elektroniska musiken i populärmusiken genom band som Neu!, Tangerine Dream, Can (musikgrupp), Popol Vuh (musikgrupp), Deutsch-Amerikanische Freundschaft och andra.
Några av de ledande jazzpianisterna, i synnerhet Herbie Hancock, Chick Corea, Joe Zawinul (som alla spelade med Miles Davis i olika perioder) och Jan Hammer började använda synthesizer på deras Jazz fusion, mellan åren 1969 och 1974. Den första fusioninspelningen med synthesizer spelades in 1972. Dessa inspelningar ''I Sing the Body Electric'' av Weather Report och ''Crossings'' av Herbie Hancock använde synthesizern för specialeffekter snarare än som ersättning för piano (och varken Hancock eller Zawinul spelade synten själva på deras inspelningar). Men 1973 var synthesizern - nu använd som soloinstrument - redan en del av jazz fusion-ljudet som hördes i Weather Reports ''Sweetnighter''-album och Hancocks kända Head Hunters. Corea och Hammer fortsatte, och båda utvecklade unika sätt att spela på synthesizern - genom att använda "slide", vibrato, ringmodulator, Distorsion (teleteknik) och wah-wah. Senare släppte Hancock det kända albumet ''Future Shock'', ett samarbete med producenten Bill Laswell, som ledde till pophiten ''Rockit'' från 1983.
Musiker som Kraftwerk, Cluster (band), Tangerine Dream, Klaus Schulze, Brian Eno, Suicide (band), Vangelis, Mike Oldfield, Jean Michel Jarre, Giorgio Moroder, Ray Buttigieg, liksom de japanska kompositörerna Isao Tomita och Kitaro, populariserade också den elektroniska musikens användning. Filmindustrin började också använda elektronisk musik i filmers soundtrack. Ett exempel är Wendy Carlos film ''A Clockwork Orange''.
Musiken till filmen ''Förbjuden värld (film)'' av Louis och Bebe Barron,<ref name="norman2"> "From at least Louis and Bebbe Barron's soundtrack for 'The Forbidden Planet" onwards, electronic music - in particular synthetic timbre - has impersonated alien worlds in film" (Norman 2004, 32).</ref>
var enbart komponerad med hjälp av specialgjorda elektroniska kretsar 1956. På albumet från filmen förklarar Louis och Bebe:
<blockquote>We design and construct electronic circuits which function electronically in a manner remarkably similar to the way that lower life-forms function psychologically. . . .. In scoring Forbidden Planet – as in all of our work – we created individual cybernetics circuits for particular themes and leit motifs, rather than using standard sound generators. Actually, each circuit has a characteristic activity pattern as well as a "voice". . . .. We were delighted to hear people tell us that the tonalities in Forbidden Planet remind them of what their dreams sound like.</blockquote>
Så fort elektroniska ljud blivit vanligt i populära inspelningar, började andra science fictionfilmer såsom ''Blade Runner'' och ''Alien''-serien lita på stämningen och miljön som kom ur den elektroniska musiken och från de elektroniska effekterna. Elektroniska grupper hyrdes för att producera hela soundtracks, precis som hos populärmusiken.

Sent 1970-tal till sent 1980-tal


Fil:Kraftwerk live in Stockholm.jpg live i Stockholm 2004]]
Under sena 1970-talet och tidiga 1980-talet fanns det en stor förnyelse runt utvecklingen av elektroniska musikinstrument. Analoga synthesizers beredde väg till digitala synthesizers och Sampling. Tidiga samplers, som tidiga synthesizers, var stora och dyra saker. Företag såsom Fairlight och New England Digital sålde instrument som kostade uppemot $100 000. I mitten av 1980-talet började emellertid billiga digitala samplers komma, vilket ledde till att tillgängligheten blev större hos musikerna.
Från det sena 1970-talet och framåt utvecklades mycket populärmusik med dessa digitala maskiner. Grupper och artister som David Bowie, Ultravox, Gary Numan, The Human League, Landscape (musikgrupp), Visage, Daniel Miller, Pete Shelley, Heaven 17, Eurythmics, Severed Heads, John Foxx, Thomas Dolby, Orchestral Manoeuvres in the Dark, Norman Iceberg, Yazoo, Erasure, Alphaville, Art of Noise, Yello, Depeche Mode och New Order utvecklade nya sätt att göra populärmusik av elektroniska medel.
Enligt en biografi av folkrockbandet Crosby, Stills & Nash spelades ett antal tidiga experimentella elektroniska musikarbeten in i början av 1970-talet genom ett samarbete mellan David Crosby, Grateful Dead-medlemmarna Jerry Garcia, Phil Lesh och Mickey Hart, och kompositören Ned Lagin. Dessa inkluderade Lagins album ''Seastones'', som först släpptes 1975.<ref> http://books.google.com/books?id=044Jqgl8XGsC&pg=PA179&lpg=PA179&dq=ned+lagin+electronica&source=web&ots=yOKLN4DyT2&sig=9RhJZ5IBzUDpFWQw9eGhoEfcPLw Zimmer 2000, 179.</ref>
År 1980 hjälpte den brittiska artisten Gary Numan till att få den elektroniska musiken till en vidare del av popmusiken med sin låt Cars från albumet ''The Pleasure Principle''.
Denna nya sorts elektroniskt noise som syntharna kunde frambringa bidrog till att skapandet av genren industrial, ledd av grupper som Throbbing Gristle 1975, Wavestar och Cabaret Voltaire (musikgrupp). Artister som Nine Inch Nails 1989, KMFDM och Severed Heads tog förnyelsen i 'musique concrète'' och tillämpade den på dansmusik och rockmusik. Andra, som till exempel Test Department, Einstürzende Neubauten, tog deras nya ljud och skapade oljudliknande elektroniska kompositioner. Andra grupper som Robert Rich, Zoviet France, och Rapoon skapade "soundscapes" med syntheserat oväsen. Ännu andra (Front 242, Skinny Puppy) kombinerade den här hårdheten med pop och dans, och skapade electronic body music.
Under den här tiden integrerade Dub, som till exempel industrial funk-bandet Tackhead, sångaren Mark Stewart och andra på Adrian Sherwoods On-U Sound skivbolag, estetiken i industrial och noise med kassettbandsproduktion. Detta banade väg för mycket av de intressen som fanns i 1990-talets dub, först genom band som Meat Beat Manifesto och senare downtempo och trip-hopproducenter som Kruder & Dorfmeister. Fortfarande byggde andra, som Big Noise, Bruce Haack, Robert Lowe, Glenn Davis och Sprites, några eller alla de instrument som de använde.

Utveckling från 1980-talet till början av 2000-talet


Fil:NicolaiRasterNotonLive.jpg live]]
Utvecklingen av techno i Detroit, Michigan och house (musikstil) i Chicago under 1980-talet och senare acid houserörelsen i Storbritannien gav extra bränsle till utvecklingen och godtagandet av elektronisk musik in i mainstream och introducerade elektronisk dansmusik till nattklubbar. Elektronisk komposition kan skapa snabbare och mer precisa rytmer än vad som är möjligt när man använder traditionella slagverk, som det används i trance. Ljudet av elektronisk dansmusik kännetecknar ofta elektroniska förändringar (sampling) av traditionella instrument och sångröster.
Under det tidiga 2000-talet började indiepop-världens artister intressera sig för vad som kan beskrivas som elektronisk musik. Inkluderade bland dessa artister är Four Tet, The Postal Service, Caribou och Psapp. Dessa artister använder olika sorters redskap för att skapa musik, ofta trummaskiner och laptops. En speciell rörelse inom indieelektroniska musikscenen är folktronicarörelsen, som kombinerar olika sorters folkmusik med elektronisk musik. Av dessa grupper har The Postal Service blivit den mest kända, vars album ''Give Up'' nådde #114 på den amerikanska Billboard 200 listan. Även om Postal Services berömmelse har sina rötter i Ben Gibbard från Death Cab for Cuties berömmelse, har gruppens framgång visat att det finns en möjlighet för framtida popularitet för elektronisk musik inom mainstream-genren.

Circuit bending


Circuit bending är den kreativa kortslutning med låg elektrisk spänning, batteridrivna elektroniska musikinstrument som till exempel gitarrers effektpedaler, barns leksaker och små synthesizers för att skapa nya musikaliska instrument och ljudgeneratorer. Man understryker spontanitet och slumpmässighet, circuit bending-tekniken har vanligtvis associerats med noise, även om många mer sedvanliga samtida musiker och musikgrupper som experimenterat med "circuit bent" instrument har känts till.

Översikt


Genrer


Fil:House Music Demo.ogg]]
Elektronisk musik, speciellt från slutet av 1990-talet bröt emot många genrer, stilar och understilar, för många för att lista alla här. Även om det inte finns några strikta gränser, kan vi generellt sett identifiera experimentell musik och klassisk musik stilar: elektroakustisk musik och konkret musik från runt 1945 till nutid; den industrial och synthpopstilarna från 1980-talet; stilar som främst är till för dans såsom italodisco, eurodisco, eurodance, techno, house (musikstil), trance, electro, breakbeat, drum'n'bass (också kallad jungle), Gabber och stilar som är menade mer som experimentella stilar eller för lyssnande hemma som electronica, glitch (musik), breakcore och trip-hop. Spridningen av persondatorer och MIDI-gränssnittet som började på 1980-talet skapade en ny genre av elektronisk musik, ibland kallad chipmusik eller bitpop. Dessa stilar producerades till en början med hjälp av specialgjorda ljudchip i persondatorer som till exempel Commodore 64, Commodore Amiga och Atari ST bland andra, växte kraftigt utanför demoscenen.

Viktiga skivbolag


Till och med 1978 och skapandet av Mute Records fanns det praktiskt taget inga skivbolag som enbart hade hand om elektronisk musik. På grund av denna brist på skivbolag, skapade många tidiga technomusiker sina egna. Till exempel, Juan Atkins startade Metroplex Records, ett skivbolag från Detroit, och Richie Hawtin och John Acquaviva startade sitt inflytelserika Plus 8. I Storbritannien uppstod Warp Records på 1990-talet som en av deras framstående källor för lyssnande hemma och experimentell musik. Senare ankomster är Astralwerks, Ninja Tune, Tiëstos Black Hole Recordings, Oakenfolds Perfecto Records skivbolag och John Digweed's Bedrock Records.

Noter

Referenser


Angus, Robert. 1984. "History of Magnetic Recording, Part One". ''Audio Magazine'' (August): 27–33.
Bogdanov, Vladimir, Chris Woodstra, Stephen Thomas Erlewine, and John Bush (editors). 2001. ''The All Music Guide to Electronica: The Definitive Guide to Electronic Music''. AMG All Music Guide Series. San Francisco: Backbeat Books. ISBN 0-87930-628-9
Kyle Gann. 2000a. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9A05E0DB163BF93AA35752C0A9669C8B63 "It's Sound, It's Art, and Some Call It Music". ''New York Times'' (January 9).
Gann, Kyle. 2000b. http://query.nytimes.com/gst/fullpage.html?res=9C07E7D71039F93AA35754C0A9669C8B63 "MUSIC; Electronic Music, Always Current". ''New York Times'' (July 9).
Holmes, Thomas B. 2002. ''Electronic and Experimental Music: Pioneers in Technology and Composition''. Second edition. London: Routledge Music/Songbooks. ISBN 0-415-93643-8 (cloth) ISBN 0-415-93644-6 (pbk)
Kettlewell, Ben. 2001. ''Electronic Music Pioneers''. N.p.: Course Technology, Inc. ISBN 1-931140-17-0
Lebrecht, Norman. 1996. ''The Companion to 20th-Century Music''. Da Capo Press. ISBN 0-306-80734-3 (pbk)
Luening, Otto. 1968. "An Unfinished History of Electronic Music". ''Music Educators Journal'' 55, no. 3 (November): 42–49, 135–42, 145.
Norman, Katharine. 2004. ''Sounding Art: Eight Literary Excursions through Electronic Music''. Aldershot: Ashgate Publishing, Ltd. ISBN 0-7546-0426-8
Prendergast, Mark. 2001. ''The Ambient Century: From Mahler to Trance: The Evolution of Sound in the Electronic Age''. Forward ''sic'' by Brian Eno. New York: Bloomsbury. ISBN 0-7475-4213-9, ISBN 1-58234-134-6 (hardcover eds.) ISBN 1-58234-323-3 (paper)
Reynolds, Simon. 1998. ''Energy Flash: A Journey Through Rave Music and Dance Culture''. London: Pan Macmillan. ISBN 0-330-35056-0 (US title, ''Generation Ecstasy: Into the World of Techno and Rave Culture''. Boston: Little, Brown, 1998 ISBN 0-316-74111-6; New York: Routledge, 1999 ISBN 0-415-92373-5)
Schaefer, John. 1987. ''New Sounds: A Listener's Guide to New Music''. New York: Harper Collins. ISBN 0-06-097081-2
Shapiro, Peter (editor). 2000. ''Modulations: a History of Electronic Music: Throbbing Words on Sound''. New York: Caipirinha Productions ISBN 1-891024-06-X
Sicko, Dan. 1999. ''Techno Rebels: The Renegades of Electronic Funk''. New York: Billboard Books. ISBN 0-8230-8428-0
Stockhausen, Karlheinz. 1978. ''Texte zur Musik'' 4. Cologne: DuMont Buchverlag. ISBN 3-7701-1078-1
United Kingdom. Parliament. http://www.opsi.gov.uk/acts/acts1994/Ukpga_19940033_en_6.htm#mdiv63 Criminal Justice and Public Order Act 1994, c. 33
Zimmer, Dave. 2000. ''Crosby, Stills, and Nash: The Authorized Biography''. Photography by Henry Diltz. New York: Da Capo Press. ISBN 0-306-80974-5
(Uppslagsord Theremin, Leon. Här anges bl.a. att han konstruerade instrumentet 1920.)
Kategori:Elektronisk musik
Kategori:Wikipedia:Basartiklar
ar:موسيقى إلكترونية
an:Musica electronica
be:Электронная музыка
be-x-old:Электронная музыка
bg:Електронна музика
bs:Elektronska muzika
br:Sonerezh elektronek
ca:Música electrònica
cs:Elektronická hudba
cy:Cerddoriaeth electronig
da:Elektronisk musik
de:Elektronische Musik
et:Elektrooniline muusika
en:Electronic music
es:Música electrónica
eo:Elektronika muziko
fa:موسیقی الکترونیک
hif:Electronic music
fr:Musique électronique
gl:Música electrónica
ko:전자 음악
hr:Elektronička glazba
is:Raftónlist
it:Musica elettronica
he:מוזיקה אלקטרונית
ka:ელექტრონული მუსიკა
kk:Электрондық музыка
la:Musica electronica
lv:Elektroniskā mūzika
lt:Elektroninė muzika
lmo:Müsega eletroniga
hu:Elektronikus zene
mk:Електронска музика
nl:Elektronische muziek
ja:電子音楽
no:Elektronisk musikk
nn:Elektronisk musikk
oc:Musica electronica
pnb:الیکٹرونک موسیقی
pl:Muzyka elektroniczna
pt:Música eletrônica
ro:Muzică electronică
rue:Електронічна музика
ru:Электронная музыка
sq:Muzika elektronike
scn:Mùsica alittrònica
simple:Electronic music
sk:Elektronická hudba (elektronické nástroje)
sl:Elektronska glasba
sr:Електронска музика
sh:Elektronska muzika
fi:Elektroninen musiikki
ta:மின்னணு இசை
th:ดนตรีอิเล็กทรอนิกส์
tg:Мусиқии электронӣ
tr:Elektronik müzik
uk:Електронна музика
ur:برقیاتی موسیقی
vi:Nhạc điện tử
war:Musika elektronika
zh-yue:電子音樂
bat-smg:Alektruonėnė mozėka
zh:電子音樂